Hej årssummering, glömda bilder och välkommen maj!
Den här månaden började med finbesök! Lisa och Per kom på besök, spanade in vår tomt i vårskrud, vi visade Karlstad och åt årets första picknick i den fina parken utanför Värmlands Museum.
Maj var en stökig månad.
Min pappa fick plats på ett demensboende i Karlstad och jag kuskade runt för att fixa möbler och grejer till hans rum, samtidigt som jag grät. Det värsta inredningsuppdrag jag åtagit mig. Hur inreder en människas sista anhalt? Få inredningsreportage handlar om demensboende och dö i öppen planlösning.
Klappade katt och gosade loss mellan varven här.
Och slet upp stenplattor här. Grät och svettades omvartannat.
Kom över ett vykort från Karlstad från 1940-talet och räknade exakt en bil på bilden, över tio cyklister och lika många gångtrafikanter. Låt oss ta tillbaka den normen! Och möjligheten till den normen (looking at you decentralisering och kollektivtrafik).
Grejade med odlingarna på denna “soliga, öppna plats”. När jag visar bilderna från juni förstår ni valet av citationstecken.
De få kvadratmetrarna packades med odlingar. Det var en svår tid för matlagning så satt säga. Men det gäller ju att prioritera.
Min moster som bor två hus bort fick kycklingar. Ja, alltså inte min moster, utan hennes höns. En dag när barnen kommit hem från förskolan gick vi dit för att kolla om äggen kläckts och fick hålla världsgulliga kycklingar.
Fyllde garaget med odlingar också.
Maj knoppade och ängen som kilar in sin intill alla hus här ändrade färg från beige till grön.
Klev ut i maj i gummistövlar. Jag hade två rädslor när jag flyttade ut på landet. Mörker och ormar. Rädslan för mörkret gick över så fort jag investerade i en begagnad pannlampa som lyste skitstark, och när vintern släppte sitt grepp skulle jag möta ormsäsongen (jag minns varenda orm jag mött häromkring i min uppväxt).
Och vet ni, det gjorde jag med bravur. Träffade en orm på den igenväxta tomten vid ett tillfälle, hälsade med ett “hej” (istället för hög puls) och sa att det var bäst att hen flyttade eftersom vi skulle röja en del där.
Såg den en gång till, sedan tror jag hen fattade hinten.
Köpte provbrukar med grön linoljefärg eftersom det kliade i dra-igång-projekt-fingrana. Vi väntade ju fortfarande på bygglov, då vi kunde inte göra så mycket med byggandet så att säga. Men lusthuset däremot. Och kanske skulle det bli grönt?
I mitten av maj flyttade pappa in på demensboende, och på grund av pandemin var han tvungen att sitta typ inlåst på sitt rum (utan besök) i en veckas tid. Någon karantärn-grej. Han förstod ju inte vad som hände så det var en pärs.
Jag hanterade det så här.
Fick plantor av mamma. Jag grävde och grät.
Behövde ingen bevattning så att säga.
Och demenshemmet var långt ifrån bra, så mamma och jag bestämde oss för att ställa pappa i kö till ett annat hem. Hjärtslitet fortsätta, så jag grävde, grävde, grävde. Grät och grät.
Mitt i allt det sorgliga fick jag paket från pangpersonen Maja. Då blir en alltid lika glad. En handritad katt på kuvertet och världens finaste adresslapp.
Vad mer behöver en?
Fotograferade högen av böcker som jag läste. Lite här och lite där. Och ganska lite skönlitterärt.
Om jag blivit inbjuden till någon bokklubb någon gång? Nej.
Men skulle LÄTT haka om det var faktaböcker. Det är det enda jag läser.
Baddade hjärtat med att fylla igen gropen vid hasseln, och strödde ut ängsfröer.
Hade oklara outfits. Shorts och stövlar, lånad tröja och strumpbyxor.
Men det är ju strunt samma.
Tog in maj och njöt för fulla muggar över att kunna traska ut från köksdörren – rakt in i skogen, ut på ängen, in i en hägg och ner i sjön. Hej natur!
Fick den här fenomenala boken på posten! Geniala Isabelle som gett den synliga lagningen ett ansikte.
Den 19 maj fyllde John 40 bast och jag och kidsen smög in i sovrummet på morgonkvisten med en bricka fylld med pärlhyacinter från mammas rabatt, princesstårta och en tårta av ost. Det är tradition att han får en västerbottenost i födelsedagspresent!
Tog lunchpauser från digitala möten, föreläsningar och workshops, gick till tomten för att plantera, röja och fixa. Den bästa sortens lunchtimme.
Äppelträdet utanför vår köksdörr började blomma och vi bestämde oss för att pappa skulle flytta hem igen. Vi kunde inte ha honom på demensboendet. Det slet i hjärtat.
Så vi gick tillbaka till en trasslig vardag med hemtjänst, oro, förvirring och ständig närvaro hos pappa. Det var fint att ha honom hemma, kunna titta till honom varje dag och finnas där. Men det blev allt svårare för honom att bo hemma.
Maj var inte min mest sociala månad om en säger, men jag höll i hop på något vis.
Mitt i allt stök satte jag och ett gäng från andra klimat- och miljöorganisationer en krans Sola-statyn i Karlstad för att uppmärksamma biologiska mångfaldens dag.
Och så bjöd jag in till mini-40-årskalas.
Restriktionerna sa max 8 pers, så 8 pers fick det bli. Svårt att göra ett urval OM EN SÄGER.
Men bjöd in Fatima, Tommie, Lisa, Per, Marie och Hasse.
Gjorde enklast möjliga och bjöd på ekologisk mat från Zest i Karlstad på vår nya tomt!
Sörplade bubbel, såg solnedgången, klappade hund och FICK HÄNGA!
Dagen därpå satte jag upp tvättlina på tomten. En viktig händelse.
Trivial grej, men jag älskar synen av vajande kläder i sommarvind, och har på riktigt grämt mig över var den där satans linan ska hänga? På torp på Gotland haglade det av äppelträd att sätta både hängmattor, gungor och tvättlinor i, men på den tomten är det lite mer av en utmaning att hitta utrymme för sådana här viktigheter.
Jajaja, fick ta ner tvättlinan igen när vi insåg att asparna som den satt i var ruttna inuti.
Men det vara några fina dagar där!
Liljekonvaljernas tid kom och alla tvivel om vi gjort rätt som flyttat försvann.
Jag gjorde en massa rabarbersaft av alla rabarber som växte på tomten och i mammas trädgård. Det sörplades friskt och jag kände mig rik.
Sörplade i min det här också. Fast via ögonen. Min barndoms väg, som numera är mina barns barndoms väg.
Så kom majs finaste. När äppelblommorna slog ut.
Vi satte oss en dag under äppelträdet med bubbel och chips. Njöt av försommaren tillsammans med mamma och pappa.
Solen sken så starkt och varmt att vi satte på oss rabarber-hattar.
I slutet av maj bjöds det på fest hos min moster, och dagen som följde var mors dag.
Det firades här, i lusthuset.
Min lilla familj hade dukat upp så här fint till mig – med tidning, kaffe och scones med utsikt över vår tomt.
Kan ha varit årets finaste dag.
Maj avslutades med utplantering!
Loading Likes...
Så ont i hjärtat det gör att läsa om din pappa. Vilken tur han har som har dig och din mamma och familj <3
Och ont i hjärtat på ett helt annat sätt, av längt, av att se äppelblom och liljekonvaljer!
Åh, tack för din fina kommentar <3
Hej, jag undrar vilken av kulörerna det är som jag ser en fläck av längst upp till höger på lusthuset?
Går i gröna våndor.
Det var en bra fråga! Ska undersöka om jag skrev ner!
Tack för att du delar med dig av ditt år med din familj, huset och allt som hör livet till ❤️
Det river i hjärtat att läsa om din pappa. Hoppas att ni hittat en lösning som fungerar okej nu.
Tack snälla för varma ord. <3
Beklagar så vad ni behöver gå igenom i er familj.
Så fint att du har en bit mark att fälla dina tårar över, att odla och röja måste vara ett bra sätt att få läka en stund. Allt gott till dig.
Ja, det är välgörande på något vis att få slita, gräva, odla, se saker växa och ta fart. Helt klart!
Blir så berörd när du visar och delar. Tack! Fick också gåshud på armarna när jag läste:
Sörplade i min det här också. Fast via ögonen. Min barndoms väg, som numera är mina barns barndoms väg.
Kanske långsökt parallell, men kände samma vingslag i veckan när jag i min skolklass läste Sandvargen. Om du inte läst än för dina barn: ett varmt tips till både barn och vuxna om allt det fantastiska och stora i det lilla och fina tänkvärda saker om universum.
Åh, den måste jag spana in. Tack för tips!
Bloggen är så fin och full av liv just nu – vackert och sorgligt. Tack för igenkänning, avkoppling och inspiration till att verka för en mer hållbar värld!
Men åh! Tack för fina ord. Och vad roligt att se ditt namn. Hoppas allt är bra med dig och familjen <3
Tack för att du delar så personligt om din pappa. Min pappa blev också tvungen att flytta till ett sjukhem. Det var så surrealistiskt, ena dagen pigg och nästa dag (inte riktigt tidsmässigt) på ett hem. Jag kommer också ihåg känslan av att möblera detta rum. Vad gör man? Varför finns det inte ngn resurspool med hyrmöbler? Hur tomt blir det inte hemma om tex soffan flyttar till hemmet?
Ja, så många konstiga känslor på en och samma gång <3
Pingback: I bloggverdenen XI - Et katteliv