Kan en stämma Stefan Löfven? Fredrik Reinfeldt? Göran Persson? Ingvar Carlsson och Carl Bildt? Kanske kommer jag även vilja stämma Magdalena Andersson. Vi får se.
Hålla dem personligt ansvariga? För att ha gjort för lite för att stävja klimatkrisen?
Effekterna av människans utsläpp har varit kända i årtionden, men allt för lite har gjorts. Och det går fortfarande för långsamt.
Det har landat ännu en delrapport från FN:s klimatpanel IPCC – mitt under brinnande krig i Ukraina. Och nu kräver världen det nästintill omöjliga – att vi ska ha två tankar i huvudet samtidigt. För att undvika fler konflikter. Badda såret så det läker, och se till att inte fler uppstår.
Rapporten larmar om akut behov av att sänka utsläppen. Nu. Över 3 miljarder människor ringas in som sårbara för klimatförändringarnas effekter. TRE MILJARDER MÄNNISKOR:
Samtidigt larmar IPCC om akut behov av att öka klimatanspassningen. Alltså att förbereda oss på et förändrat klimat med ökade havsnivåer, översvämningar, torka, brist på dricksvatten och skördar som slår fel.
Men som Markku Rummukainen konstaterar ( Markku är professor i klimatologi vid Centrum för miljö- och klimatvetenskap (CEC), Lunds universitet Sveriges kontaktperson för FN:s klimatpanel IPCC på SMHI)
– Med en fortsatt temperaturhöjning kan en anpassning gradvis bli omöjlig i allt fler ekosystem och samhällen, med stora konsekvenser som följd. I synnerhet om den övergripande utvecklingen inte blir mer hållbar så ökar sårbarheten, och klimateffekterna slår värre mot allt fler, säger Markku Rummukainen i ett uttalande via Lunds universitet.
Varför ifrågasätter vi inte sittande beslutsfattare mer? Hur undviker vi att beslutsfattare i framtiden säger att de inte förstod allvaret.
Jo, vi ska kräva att de förstår allvaret.
Kräver att varje kommunpolitiker, varje riksdagspolitiker ska genom gå en utbildning i klimat och miljö.
Nämen så kan en väl inte göra? Så har en aldrig gjort.
Nej, men vi har heller aldrig befunnit i oss i en kris av denna dignitet.
En gång blev jag kallad alarmist. Ett ypperligt sätt att slå ifrån sig fakta som inte passar en. Som naggar lite på livet som var så gött.
Det går alldeles utmärkt att kalla mig påläst.
Hej måndag. Vilken konstig värld vi befinner oss i. Jag sitter med näsan djupt ner i nyhetsrapporteringen och försöker få saker och ting gjorda.
Hur mår ni därute?
Den här veckan är det sportlov i Värmland, men det blir mer av en sportlovs-weekend kan en säga. Att driva eget – med fokus på klimat – i kombination med pandemi har varit liiiiite av en utmaning. Så vi kör full fart med jobb fram till onsdag här. Två poddavsnitt av Plan B-podden ska klippas, jag ska göra en intervju, lämna ett skrivjobb, svara på mejl. Komma i fas.
På torsdag är vi lediga och ska maxa på med barnhäng lite skönt oplanerat. Kanske åka skidor, skridskor i Mariebergsskogen eller nere på sjön, besöka Värmlands museum (såg att de hade marmoreringskurser och bokbinderi (!) för barn i skaparverkstad) eller gå på bibblan. Kidsen tar läsborgarmärken just nu, så de är mer än taggade på att låna böcker. Samt älskar Karlstads stadsbibliotek. När jag var liten åkte alltid jag, min syster och min pappa dit. Fikade i cafeterian där vi köpte arraksbollar som vi aldrig orkade äta upp. Pappa slog varsamt in halva arraksbollar i servetter och tog med sig hem, och så kunde en gå och nalla ur kylskåpet i tid och otid.
Läslusten har väckts till liv här, så osportsliga som vi är så kanske vi helt sonika tar läslov.
Däremellan ska vi försöka få klart väggar och innerväggar i orangeriet, och sätta datum för våren och sommarens workshops som vi ska ha på bygget.
Och på fredag ska jag gå på keramikkurs på Skafferiet. Ursäkta, men HUR TREVLIGT!
Jag ska gå med en kompis och har förvarnat henne om att ta med öronproppar för jag kommer snacka hål i hövve på henne.
Jag sitter vid bordet i mitt rosa kök, känner den trygga fredagstillvaron smyga sig på vid 16-snåret. Solen strilar in genom fönstret, det luktar vår utomhus, det står tacos på menyn, myskväll med kidsen är inbokad och sedan följer final på “På spåret” med mina absoluta favoritlag. Och i helgen ska jag plantera om odlingarna.
Samtidigt.
Människor inknödda på tunnelbanestationer, bilar i milslånga köer på väg bort från Kiev, spädbarn som ligger inlindade i vad som hittats. Barn som tar sina första andetag i en krigszon. Det som för en vecka sedan var fredag, är i dag fredag i en krigszon.
Pappor som tar adjö av sina barn, eftersom män måste stanna kvar för att försvara landet. Avskedet. Det ofattbara avskedet.
Ryssar som – med sin frihet och livet som insats – höjer sin röst och demonstrerar. Vill visa omvärlden att detta är Putin – inte jag. Inte vi.
I vanlig ordning vill jag göra något.
Jag har givetvis skänkt pengar till Röda korset, men ska jag äta någon form av tacos medan det pågår ett krig under samma himmel?
Ja, detta är inte det enda kriget, den enda orättvisan, under samma himmel.
Och så är det så typiskt oss att reagera på ett krig som är närmare oss än förut, trots att skiten pågår på så många platser längre bort.
Gah, nu hör jag barnen komma hem från förskola och skola.
Jag vill krama om dem. För att jag har privilegiet att kunna göra det. I tacksamhet för att jag har möjligheten. Att jag inte behöver plocka upp dem mitt i natten – ur deras varma sängar – för att ta dem till ett skyddsrum. Och där försöka förklara så lugnande sätt en kan vad som pågår.
Jag kan så klart aldrig sätta mig in i hur det känns. Det är en omöjlighet. Men det är min plikt som medmänniska att försöka.
Och när jag har försökt så gott jag kan ska jag kapsla in och komma i håg den känslan när flyktingströmmarna kommer och ber om möjlighet till ett annat liv. Bortom konflikt.
Jag ska använda min röst. Säga att krig är skit, vapenexport likaså. Säga att jag är trött på att höra snack om Nato. Bara ner med alla vapen. Säga högt och tydligt att vi bör öppna gränserna för de som behöver det.
Jag har rätten att höja min röst, skriva och demonstrera – utan att riskera min frihet och mitt liv. Det privilegiet ska vi använda. Inte ta för givet.
Det är vår förbannade plikt ärligt talat. Liksom att inse vårt enorma privilegium.
Vad spelar det för roll vad vi gör. Putin tittar ju inte på vad VI gör, kanske någon tänker.
Men om alla tänkte så skulle inte bara utvecklingen stanna av och vår syn på oss själva naggas, utan vi skulle förgås av hopplöshet. Vi kan inte känna hopp om vi inte själva är med försöker förändra. Det vi känner då är mer av en … tro. Och det är något annat.
Ikväll äter jag tacos. Men jag vårdar också bilden av pappan som tar farväl av sitt barn på näthinnan. För den påminner mig om att vi inte ska ta våra rättigheter för givet, och att vi måste göra vad vi kan för att stoppa den här skiten.
Nä, men nu tog det lång tid att pressa ur sig resten av årssummeringen. Förmodligen för att jag kom fram till juni, vilket var månaden då mest hände men minst publicerades.
Men desto maffigare inlägg nu så att säga.
I juni prunkade det, cyklade i stort sett överallt med min cykel (som jag älskar högt) och min pappa bodde fortfarande hemma (efter en sväng på misslyckat boende i maj).
Jag och John fixade till i lekskogen på tomten. Hängde upp hängmatta, kom över en begagnad rutschkana och satte upp vimlar och lampor i träden.
Vi hade fått bygglov och trycke på startknappen!
Första steget? Karl som skulle hjälpa oss med grunden – för att sedan bli kvar på bygget långt efter att grunden blev klar – anlade en väg upp till det framtida huset”.
John hittade begagnat, enkupigt taktegel till vårt hus.
Och jag hittade ett runt, begagnat bord till vårt lusthus.
Den här friggeboden stod i vägen för husbygget, så vi kollade runt blanda vänner om någon ville ha den. Planen var att lyfta bort den och frakta den till ett nytt hem.
Men det gick inte. Ett par lönnar stod i vägen och de ville vi inte ta ner. Så kanske ta ner huset istället?
I väntan på egna odlingar köpte vi andelar i ett andelsjordbruk. Nämligen Råums handelsträdgård. Det betydde välfyllda påsar med lokalproducerade grönsaker under hela sommaren. HELT underbart!
I början av sommaren var kassen fylld av sallad, ärtskott, plantor, örter och primörer, och i takt med säsongen fick vi tomater, potatis, broccoli (den godaste vi ätit), morötter, rödbetor och allt möjligt!
Plockade lupiner längs vägen och njöt av kvällssolen som letar sig in på vår tomt.
Dansade på nya vägen när det egentligen var läggdags och plockade blommor sent in på kvällen.
I juni hade brädhögen växt sig stor. Här låg plank på tork i väntan på hus. Det här ska bli vårt golv!
I juni pep vi till Stockholm över en långhelg. Vårt äldsta barn hade nämligen blivit inbjuden till sin gamla förskola på avslutningsfest! Alla som gått på förskolan och som nu skulle börja skolan fick en hejdundrandes avslutning. Så fint!
När vi väl var i Stockholm maxade vi favoritparker, hängde med kompisar och tittade på fina hus (som jag alltid gör).
Vi bodde över hos våra kompisa Lisa och Per, som har ett litet hus söder om söder med ljuvlig trädgård.
Det grillades, babblades och så fick vi träffa ännu fler kompisar!
Och blev rejält bortskämda.
Jag lånade Lisas cykel och pep in till söder en dag. Så ovant att cykla i stan efter ett halvår på landsbygden.
Mötte upp pang-gäng på Urban deli på Nytorget för lunch och stordåd.
Kata från Klimatspykologerna.
Frida från Våra barns klimat. Och min klimatkollega Maria Soxbo så klart.
Cyklade hem via Midsommarkransen och kikade upp på tornet där bodde förut. Kändes som ett liv sedan – eller fem minuter. Svårt att avgöra. Älskar skiten gör jag i alla fall.
Kom hem från Stockholm och då hade pappa flyttat in på nytt hem.
Dukade upp under hasseln och började inse hur massiv grönskan var på vår tomt.
Den där “soliga, öppna platsen” som jag hade sett ut för våra pallkragar var … inte imponerande, hahaha.
Välkomna till de värmländska tropikerna!
Typisk vy nuförtiden. Grannens tupp Martin på promenad. Hur fint?
En regntung dag i juni blev vägen upp till det framtida huset klar.
Och jag hittade klematis som förra tomtägaren hade satt i en slänt. Så fin!
Testade ut nya ställen. Hängmatta i slänten kanske är något?
Njöt av det här. Det här är grusgången mellan vårt boende och mammas hus som du ser till höger. Mammas barndomshem skymtar du rakt fram.
Plockade ner utedasset som stod där vårt framtida vardagsrum ska byggas.
Typisk bra stomme att använda som redskapsbod längre fram!
Anordnade gratisloppis för alla i bygden i den gamla sommarstugebaracken på tomten. Alla fick komma och ta vad de ville ha.
Så himla trevligt sätt att träffa bygden på!
Bjöd in en massa kompisar på arbetsdag på tomten och plockade ner friggeboden som gavs bort till en boende i bygden. Så bra grej. Vi har kommit på att vi ska hjälpa till med varandras projekt – så roligt! Först ut var detta projekt.
Alltså älskar arbetsdag! Vi bjöd på sillunch, barnen lekte och de vuxna arbetade.
Det där första rejäla sommarregnet kom! Och det doftade underbart.
Lupiner må vara invasiva och ska ryckas upp med roten, men fina är de att titta på.
Så var det dags att plocka ner sommarstugebaracken.
Efter läggdags varje kväll kvistade jag över hit med munskydd och kofot. Plockade ner och sorterade i behålla och släng. I släng hamnade mest gammal isolering och vattenskadat trä.
Så kom dagen då vårt hus skulle mätas ut. Mellan pinnarna skulle det stå!
Några meter därifrån stod Roy och sågade upp bräder av träden som fällts med hjälp av sin logosol.
Det blev iris-och-vallmo-tider …
Och vi åkte på utflykt ner till sjön för att se hur det stod till med den gamla ekan som enligt sägnen låg där (har inte varit där på 10-15 år).
Det här är stigen ner till sjön – vackert va?
Och där låg den. Bättre begagnad. Men nu skulle den få nytt liv!
Ett barn fyller år på våren, ett mitt i sommaren. Så … juni är månaden då vi firar? Ja, så klart. Det blev kalas i lekskogen för båda kidsen.
De fick bjuda in ett gäng vänner var, och så bjöds det på …
Glass och skattjakt på tomten, ängen och i mammas trädgård.
Glasskiosken öppnade upp i lusthuset!
Började bygga hönshus på hjul!
Och fångade katten Jumanji på bild när han ålade sig på ängen av kattmynta som mamma har i sin trädgård. Om vi gillar katter i min familj? Eh, ja.
Juni i en bild.
Grejade med odlingarna på min andra “soliga plats” vid lusthuset.
Det var sommarlov och vi hängde här och överallt. Lyxen att ha stora ytor att ränna runt över.
Det lilla glashuset som står på tomten, fungerar som förråd. Men också odlingsplats för gurka, stockros och annat göttigt.
Hej väg! Och två hus (friggebod och utedass) kort.
John på ängen en kväll i juni, på väg över för kvällsjobb på tomten.
Vid midsommar lämnade vi bygget och begav oss österut. Vi skulle fira midsommar utanför Nora och hittade en gullig gårdsbutik längs vägen.
De här bilderna tog jag på morgonen, och sedan vräkte det ner snö. Jag har borstat av fruktträd, skakat syrénbuskar och skottat hönsgård så att den tunga snön inte ska tynga för mycket.
Tyckte barnens lekskog – med rester från ett spontankalas – såg så fin ut under snötäcket.
KAN ju vara idé att plocka in efter sig, men så uppstyrda är vi inte.
En liten rumpa hängde loss på en gunga.
Ser så mycket fram emot att fixa här i vår. Utöka lekskogen med en lite större kiosk och göra planer för en trädkoja.
Det här med att ha ett projekt igång är inte min starka sida. Helst ska det vara hundra.
Nämen se där!
Här har ni det senaste tillskottet till vårt hus. Ett par prima pardörrar från Fyndboa i Kristinehamn som jag bara inte kunde stå emot. Dörren har ju för bövelen brevinkast! Bara en sån sak.
Planen är att dessa pardörrar ska leda in till kontoret/gästrummet på övervåningen, där vi har en homeja (halvcirkelfönster) med utsikt över köksträdgården. Både jag och John jobbar ju hemifrån så ett litet rum på övervåningen blir plats för trök som papper, pärmar, kamerautrustning och sånt bös. Och så tänker vi att rummet kan utnyttjas som gästrum när vi får besök.
Det blir lite som en mini-lägenhet (vi snackar miniminimini!) med denna brevinkast-försedda dörr. Och bra med insynsskyddat glas när en sitter och rynkar ögonbrynen över jobb om dagarna och om en har gäster som inte vill ha full blown insyn.
Varför glas överhuvudtaget kanske du tänker?
Jo, det finns inget fönster i mellanutrymmet, och vi vill ju skapa så mycket dagsljus (slippa tända lampor) som möjligt. Så ljuset från homejan kommer att strila in i kontor/gästrum och vidare ut i mellanrummet genom pardörren och även fönster som vi kommer sätta in på sidan om pardörren.
Älskar dagsljus! Och så är det ju resurseffektivt att slippa tända lampor så klart.
Eller ja, nästan i alla fall.
Men det är något visst med att fylla februaris dagar med fröer, sådder och – så klart TRÄDGÅRDSPLANERING!
Jajaja, jag vet. Vi bygger hus och har fullt upp. Men en liiiiiten trädgård kan vi väl få till?
Eller stor?
Mellan bygg, lerklining och fix på tomten pillar jag ner små fröer i kartonger och i odlingsbrätten. Sorterar och planerar. Och gröna, späda plantor av tomat, chili och physalis har redan kommit upp. Även purjon har sett dagens ljus.
Planen är att inte förkultivera så mycket jag kan, och skippa direktsådden.
Hur jag ska hinna plantera ut allt sen – det är lite av en gåta. Men att fylla februari med just det här, ja, det ger den här säsongen en extra guldkant.
Unlock with Patreon
