2021 var ett omvälvande år. Minst sagt.
Att starta om på en ny plats, ta hand om min sjuka pappa och få livet att rulla var lite som att leva i ett vakuum. Kameran var ständigt med, men jag hann inte blogga så mycket – i somras uppdaterade jag nästan ingenting. Jag behövdes på annat håll.
Så nu tänker jag att vi river av 2021 och spanar in vad som egentligen hände.

Jag bar över en trädgårdsbänk från mammas förråd till tomten för att markera att här bor jag.
Och här – under hasseln – skulle jag sitta när sommaren kom.
Klipp till ett år senare: det hann jag föga eftersom vi började bygga hus.

Gick på upptäcktsfärder med kidsen för att utforska varje avkrok kring vårt nya hem. Var ledde skogen? Var kunde en bygga kojor? Var ligger sjön?

Varje dag rände jag över till vår tomt.
Försökte föreställa mig en framtid där. Att göra det – föreställa sig något oerhört göttigt – i januari är liiiiite av en utmaning. Det är helt klart lättare i surrande, prunkande juni om en säger.

Men där stod ett lusthus som jag ville ackompanjera med tusen klätterväxter. Jag ville göra en perennrabatt! Skapa en köksträdgård. Och så klart: Bygga ett hus.
Vi hade inte skickat in bygglovs-ansökan ännu, så vi visste inte om det var här – på den här tomten – vi skulle bo. Vi satt på kvällarna, vände och vred på huset, dimensionerna och nästa dag gick vi till tomten för att få någon form av överblick eller snilleblixt. Gick tillbaka till ritbordet och ritade om.
Tomten är kuperad och var full av granar – ganska inbäddad, undangömd och svåröversiktlig. Så det var svårt!

Det var januari.
Det betydde att jag gjorde som alla andra. Försökte hitta nya, spännande rutiner. Börja springa, tänkte jag. Ålade på mig tajtsen, köpte en sporttopp på Tradera och gav mig sjutton på att börja springa. Det gick ganska bra. Tills jag stukade foten.
Classic me.

Januari var också en ny plats och en stormig förälskelse.
Snön kom och jag njöt så av vidderna, den knarriga snön, den friska luften, att kunna gå ut i skogen och se solnedgångarna. Så mitt livs första uggla. Bara en sån sak.
Kunde få totala pirr i kroppen och kände så att detta var … rätt.
Samtidigt var det kämpigt. En pappa som blev allt sämre, barn som skulle skolas in på ny förskola i pandemi (utomhus pga smittorisk i 14 minus) och ett sorts famlande efter att hitta sin plats i nya som gamla bekantskaper.

Det fanns en rutin. Jag tog promenader med min pappa.
En gång om dagen skulle han ut och gå. Ibland gick hemtjänsten (underbara, fantastiska hemtjänsten) med honom. Ibland kunde jag lägga jobbet åt sidan och slå följe med honom.
Vi kunde ju bara ses utomhus eftersom vaccinet inte gjort entré ännu. Det känns som en evighet sedan, men det är bara ett ynka år sedan.

Pappa stapplade fram allt mer, men han var där. Mindes mig. En fruktansvärd effekt av alzheimer är ju att personen förändras. Kan vara arg, bitter, vresig, ledsen, ångestfylld (med all rätt!), och många av de där promenaderna handlade om att försöka vända hans dag. Försöka få honom att må bra och en egoistisk del av mig ville ha min pappa tillbaka. Så som jag mindes honom.
Så som han var innan han blev sjuk. Stark, glad, skämtsam, rapp i stegen och med tusen trickspå lur. En klippa. Någon att luta sig mot när marken under en kändes instabil.
Nu var han röd i ögonvrån och tyckte att allt var skit, fult och jävligt. Och jag fick ta rollen som klippa.
Så här i efterhand, när jag läser allt jag skrev på bloggen under 2021 så märker jag så väl att jag var arg och frustrerad. Arg på allt. Samhället, klimatkrisen, allt, allt, allt. Ville GÖRA NÅGOT. Förmodligen för att kunna haffa i något konkret jag kunde göra, när allt runt om mig var i gungning.

Kanske inte så konstigt så här i backspegeln, när all positiv energi gick åt till att försöka polera fram hur bra allt var, vilket fantastiskt beslut vi fattat när vi lämnade Stockholm och hur bra det skulle bli. Så jag polerade. Fejade. Och manade fram det mest omhuldande, positiva sinnelag.  För min pappa. För barnen som hade lämnat bästisar, sammanhang, extra-vuxna, älskad förskola och grannbarn i en annan stad. Och för mig som skulle leva med beslutet att flytta. Måtte det vara ett bra beslut tänkte jag och polerade vidare.

Vi kom sakta i ordning i vår ombyggda verkstad och jag packade upp bekanta ting och den här. En bok som jag fått av Frida, en fantastisk förälder på barnens gamla förskola. Hon hade med den en dag vid hämtning och gav den till mig som en liten hej då-present. Så himla omtänksamt och fint. Och jag saknar både henne och hennes barn. Roliga, coola och snälla lilla Uno!
Boken ligger fortfarande på mitt nattduksbord.
Jag gillar det där, att ha små ting som påminner mig om fina människor jag träffat.

Vissa dagar tog jag och John en promenad “runt kvarteret”. Och när kvalen om en gjort rätt eller fel stormade in kunde jag ju bara titta på denna lyckliga människa. John.
Trots att han inte kommer från Värmland, inte har någon egen anknytning hit (förutom mig och gemensamma vänner), så var han den mest drivande i att flytta hit.
Han BEHÖVDE komma ut på landet.

Funderade ett tag på om han tagit emot mutor från mina föräldrar.
Flytta till Värmland, in i sina svärföräldrars verkstad, laga mat åt dem var dag och vara som en liten dräng – vem är han?

Fick brev!
Det kändes stort.

Och ett rabatthäfte med grymma erbjudanden!
Inte en talong hade med konsumtion av prylar att göra, utan häftet rabatterade upplevelser. Som att besöka teatern, besöka Värmlands Museum och åka det lilla tåget i Mariebergskogen (Karlstads egen Skansen). Heja, heja Karlstad! Och hej framtiden!

Åkte till Stockholm för att tömma det sista ur lägenheten i Midsommarkransen. Passade på att träffa ett gäng vänner, grilla korv på innergården och maxa hänget. Utomhus så klart. Ingen hängde väl inne i januari 2021?

Allt skulle packas ner. Vissa saker skulle säljas så jag la ut MÄNGDER av grejer, kläder och annat jox till försäljning på via stories på instagram. Jag mätte allt med olika kroppdelar. Ett bord var exempelvis ett ben brett och en Emma lång. Jag klädde mig i balklänning och plåtade min snowboard.
Det var laj.
Alla pengarna gick till Naturskyddsföreningen.

Vi packade ihop det sista, flyttfirman kom och en arsenal av människor började bära kartonger fyllda av vårt liv här. I stort sett allt skulle magasineras i väntan på inflytt i ett hus vi inte hade byggt och inte ens fått bygglov till. Skarp plan ändå!

“Vilken fantastisk sekelskifteslägenhet! Var ska ni flytta?” undrade en av de värmländska flyttgubbarna.
“Till Värmland. Vi ska flytta in i en verkstad på 40 kvadrat” svarade jag.
Fick till svar ” … varför då?”.
Hahaha!

Återvände till Värmland med några kappsäckar och njöt av solnedgångar över ängen.

Var med i lokaltidningen. Där berättade vi om vårt galna byggprojekt. Som vi inte hade bygglov för.
Kaxigt.

John byggde en kompost. Men hann bara halvvägs innan barnen bestämde att det skulle bli en kiosk istället. Okej då.

“På landet får en göra vad en vill” kan ett av barnet ha sagt under året som gott. Och är det något som lindrat kavlen när jag tänkt på alla deras fantastiska kompisar i Stockholm (som jag saknar lika mycket som de), är det väl att de vunnit så mycket frihet. Vi har liksom inte så … många regler.
Okej, inte rita på väggarna var en regel som kom upp (AV ANLEDNING) och att skippa gatukritorna på köksgolvet. Men annars har vi liksom inte så mycket … regler.
En ska vara snäll, säga förlåt om en råkat göra något dumt, smaka på all mat och ta hand om varandra. Never leave someone behind. Men sedan är det fritt fram att hitta på vilka tok en vill.
Vinning: Glada barn.
Not so much vinning: Det ser alltid ut som ett kaos hemma hos oss.

Det snöade ännu mer!

Och vi strösslade jobbdagar med paus i skogen.

Bara för att vi kunde.

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!