I lördags tog vi farväl av min pappa. En varm, rättvis, trygg, skojfrisk, musikälskande dalmas – alltid med en rolig historia på lut. Han var språkläraren som uppmuntrade mig att bli journalist, tyckte om när jag hittade på nya ord och finurligheter. Han var den som introducerade mig för jazz, som älskade att åka vattenrutschkanor, mejlade tips på artiklar som han tyckte att jag skulle läsa, ville diskutera politik och historia och kunde slänga sig upp i lyktstolpar för att han fick feeling.
Min pappa är så mycket av den jag blev. Och är. Minus slänga sig upp i lyktstolpar då.

Begravningen var både sorglig och vacker, och det finns något befriande och förlösande med att gråta, låta tårarna rinna, se andra i sin sorg, dela den och sedan samlas för att minnas hur han var. Alla de där komponenterna som gjorde just min pappa.
Extra betydelsefullt blir det nog när en haft en sjukdom som sakta men säkert nedmonterat alla minnen av allt fint som var just min pappa. Det är som att de minnen som svärtats ner av sjukdom – ilska, ångest, hårda ord och händelser en djupt vill glömma – sakta ersätts av de fina minnena. Sån han var på riktigt.

Begravningen var borglig och hölls i en gammal skola i bygden. Det kändes fint, eftersom han var lärare ut i fingerspetsarna. Efter begravningen hölls en minnesstund i granngården som ägs av min kusin. I det stora, fina huset samlades släkt och vänner för att minnas pappa, skåla i bubbel och äta en massa snittar.
Och så bjöds det på pappas alla favoriter, som öl, chips, djungelvrål och mackor med getost.

Min syster Ellen höll ett fantastiskt tal under minnestunden. Ett tal som kapslade in allt som var vår pappa. Och något som utmärkte pappa var att han alltid grep in.
Minns hur vi kunde sitta på restaurang och han reste sig tveklöst och sprang ut när han fått syn på någon som fallit ihop. Ellen berättade om att han hjälpt folk på tåget, på stan och på tunnelbanan.
En historia känns lite extra i hjärtat är den när han satt på tunbnelbanan, överhörde ett samtal mellan ett par där mannen i förhållandet lät kontrollerande, ville veta vad tjejen gjort och med vem.
Tjejen försökte hävda sin rätt att göra vad hon ville, men det togs inte emot särskilt väl.
Pappa tar då fram ett litet papper och en penna, skriver ett meddelande och precis innan han kliver av vid sin station så räcker han lappen diskret till tjejen.
Hon läser lappen medan pappa kliver av och innan tunnelbanan susar i väg så ger hon pappa ett leende.
På lappen stod det “gör dig av med den där dumstöten. Du förtjänar något bättre”.

Saknaden efter pappa är enorm. Liksom tröttheten som nu väller över en.
Jag tänker på hur mycket energi det tagit att hålla ihop. Hur ledsen jag varit, men med kroppens alla muskler spjärnat emot. För att få all vardags-mekanik att gå ihop utan tjorv.

Sedan vi flyttade hem så har allt handlat om att hålla ihop. För att orka. Orka finnas där för pappa, kunna avlasta min mamma, orka vara stadig, orka vara förälder åt två små barn och orka fortsätta jobba med det en tycker är viktigt. Orka inte tänka på vad som kommer.
Det har gått så där.

Den största utmaningen har varit det sociala. Jag som vanligtvis är en social katt, som älskar fest, anordna middagar och tagit alla chanser till sammankomster, har inte alltid pallat. Så mitt i allt detta så har det smugit sig på en identitetskris. Vem är jag i allt detta? Är jag den sorgsna nu? Den tysta på festen? Den som går hem först – snarare än sist? Är jag en annan nu?

Jag vet inte hur sånt här sorgejox går till, för jag har inte förlorat någon tidigare. Kommer det komma en dos sorg när en inser – på riktigt inser – att han är borta? Eller har jag processat allt under åren som gått?
Får jag sakta men säkert bli jag igen nu?
Komma tillbaka?

Jag hoppas det. Och jag tror att pappa hade velat det.
Så, årstiden till trots: mot ljusare tider!

Dahliorna blommar, jag har plockat av varenda en. Regnet smattrar ner på orangeritakets äng och lönnen som har sin trädkrona ovanför släpper sina löv framför de gamla skolfönstrena. Det är vackert och sorgligt.

Planerar begravning, bestämmer musik, plockar blommor som ska vissna lagom till om en vecka.
Försöker pustsa fram minnen och hus på samma gång.

Samtidigt utkristalisrerar sig ett nytt samhälle därutanför. Ett samhälle där oron pyr. Oro för att gränser ska flyttas, där det anses vara okej att skrämma oliktänkande till tystnad, begränsa rättigheter, montera ner public service, det öppensinnade och säga till delar av vår befolkningen att du hör inte hemma här längre. Minska klimatambitionerna – när de behövs som mest.
Men också vad denna smutsiga valrörelse har åsamkat.
Läs denna text av Marina Ferhatovic – den säger så mycket.

Det pyr  en splittring. Ett vi och dem.

Dammit, jag är så ledsen för det.