Bo på vacker gård på landsbygden i Värmland?
Eftersom Karlstad kommun är den bästa kommunen att bo i (läs senaste inläggen), så kommer här ett pangtips!
Längtar du ut på landet? Drömmer du om att bo i ett gammalt hus med utsikt över ängar och sjöar? Eller vill du bara testa ett annat sorts liv? Med skogen runt knuten, en sjö på cykelavstånd och en stor dos frisk luft?
Klart du vill!
Nu står min kusins gård – 20 minuter från Karlstad och med mataffär, skola, förskola och gårdscafé några kilometer bort – redo att ta emot nya hyresgäster.
“Vi söker hyresgäster som uppskattar byggnadsvård, vill vara med att förvalta huset och fylla det med liv.
Fönstren är nyrenoverade, huset har effektiv uppvärmning och är fullt inrett.
Som hyresgäst får man 450m2 boyta, med 4 moderna badrum, 7 kakelugnar/eldstäder, tillgång till lador/uthus och en 1,5 hektar äldre trädgård (som sköts av robotgräsklippare), park och damm.
Skicka mig gärna ett mejl på malinlanzer@gmail.com om du vill veta mer om upplägg, hyra mm.”
Nä, men kom bara kom! Jag som bor i närheten hoppas så klart på en barnfamilj med barn som är sisådär en 6-7 år.
Vackrare plats på jorden finns inte (om du frågar mig).
På somrarna brukar vi spela brännboll på gårdsplanen och njuta av den magifika utsikten över ängar och sjön. Och här har det firats jul och nyår i stora sällskap.
Här finns plats för en stor familj och barn med spring i benen (här finns både trädgård, skog och lugna grusvägar att leka på).
Här kommer några bilder som jag tog häromdagen. Om huset är vackert på hösten så ska ni bara se det de andra årstiderna.
Baaam! Karlstad först i Sverige med elevborgarråd!
Baaam! Karlstad först i Sverige med elevborgarråd!
Har har ni en orimligt stolt person!
Tillsammans med Maria Soxbo kommer jag under de närmaste månaderna att jobba med ett historiskt, klimatvettigt projekt som alla kommuner borde copy with pride.
Karlstads kommun (min hemkommun!) blir först i Sverige med att instifta elevborgarråd.
What?
Jo, tanken är att låta barn och unga – medborgare som ännu saknar rösträtt – göra sina röster hörda och kunna påverka sin framtid. Alla Karlstads kommuns mellan- och högstadieskolor ska vara med och tillsammans lära sig mer om klimatfrågan och spåna fram idéer och lösningar för att sänka kommunens utsläpp i linje med Parisavtalet. Utan att någon kommer i kläm.
Detta är så viktigt.
För när vi ska ställa om, sänka utsläppen och förändra samhället så behöver det ske på ett rättvist sätt. Fler behöver komma till tals, erfarenheter och förutsättningar måste vägas in, så lösningarna inte gynnar de som redan har allt. Vi behöver lyssna på varandra.
Karlstads kommun jobbar efter ett mission att deras eleverna ska vara demokratiska, nyfikna rebeller, och med tanke på att barn och unga i dag inte har rösträtt – möjlighet att påverka sin framtid genom val – så vill Karlstad kommun skapa arenan för nästa generations idéer och möjligheten att påverka, tycka till och få sin röst hörd.
Förutom att förbereda eleverna genom att på ett åldersanpassat sätt berätta om utmaningar och möjligheter, så ska vi också utbilda rektorer – och därefter all personal som vistas i skolmiljö – i klimat, miljö och hur en bemöter ungas oro.
Enligt en undersökning från Novus – gjord på uppdrag av organisationen Våra barns klimat – tror 46% av unga mellan 12-18 år att vi inte kommer att lösa klimatkrisen. Det är inte bara en djupt tragisk siffra, utan också oroväckande. Att en stor del av unga saknar framtidstro.
BRIS larmar om att samtalen kring klimatoron ökar, och det är viktigt att vuxenvärlden får rätt redskap för att bemöta denna oro.
Inte förminska eller vifta bort med ett “det löser sig”, utan hjälpa unga att göra sin röst hörd och vara en del av lösningen. Så att Karlstads kommuns elever just ska kunna vara demokratiska, nyfikna rebeller!
Projektet gäller Karlstads alla kommunala grundskolor (elevborgarrådet riktar sig till årskurs 4-9, men förskola och lågstadium kommer också få vara med på ett hörn (så klart)).
Heja världens bästa kommun!
Loading Likes...Tillbaka.
Hej på er!
Nu har jag gråtit ur tårkanalerna och börjar sakta komma igen.
Det har ju hänt en del sedan sist.
Hösten är här, varmkoftan har åkt på och jag bor numera i Sveriges femte bästa cykelstad (Karlstads kommun har klättrat från sjunde till femte plats på rankningen jämfört med förra året på grund av sina satsningar på cykel).
En blir ju enormt stolt över att bo i en kommun som satsar på framtidens lösningar. Och tar utmaningarna på allvar.
Just sådana där saker känns extra skönt under varmkoftan när vi står inför ett regeringsskifte där de partier med sämst rankad klimatpolitik – och flest klimatförnekare – ska ta över rodret.
Ambitionerna riskerar att sänkas – när de behövs som mest – och den där ledartröjan som Sverige stolterat med så länge känns som en gammal Boss-tischa från 80-talet.
Det pågår ett maraton mot omställning. Sverige var snabba i starten, men nu springer omvärlden om samtidigt som ett självgott Sverige lunkar på i tron om att snabb start automatiskt betyder guld.
Så jag hejar på kommunerna!
Det här med att koppla ner ett par dagar för att gråta ur tårkanaler och rodda med begravning. Och helt plötsligt står en i en helt annan värld. En värld som känns lite som en parodi. En kändis-klimatförnekare i riksdagen, en andre talman vars syn på evolutionen är lite tveksam, en diskussion om public service har blossat upp och på sociala medier regerar någon som heter SD-Monkan.
Känns som att jag är Jared Leto när pandemin slog till (han var på ett slient retreat i öknen och när han klev ut så var världen en annan).
Nu är det dags gira världen rätt, inte sant?
Loading Likes...Ett litet inlägg om allt det sorgliga och fina.
I lördags begravdes min pappa. Det blev en borglig begravning som hölls i en gammal skola i bygden – lärare som pappa var ut i fingerspetsarna.
Flaggan sattes på halv stång på den stora gården som ligger längs vår bullerby-väg och den här regntunga septemberlördagen satte tonen. Det var både sorgligt och vackert.
Innan begravningen kördes kistan tillbaka till vår lilla grusväg, till vårt barnsomshem. Min mamma, jag och min syster tyckte att det kändes fint att han skulle få återkomma hit en sista gång.
Barnen skickade med teckningar som skulle följa med i kistan och sedan körde bilen i väg. Eftersom ett av barnen hade haft som största önskan att morfar skulle få se bygget, en önskan som aldrig gick i uppfyllelse, så kördes kistan förbi husbygget medan vi vinkande hej då.
Två dagar innan begravningen hade hela familjen plockat blommor och växter i trädgården som vi lämnat in till bygdens handelsträdgård som skapat denna vackra kistdekoration.
Pappa.
Det blev ett känslofyllt adjö. Så många tårar.
Efter begravningen åkte vi hit. Till min kusins vackra gård där det bjöds på snittar, bubbel och annat gott. Vi hade anlitat matmästare från bygden som gjort så mycket gott – efter pappas favoriter.
Hela trappan till huset fylldes av alla blommor.
Så vackert och värdigt.
Efter snittar och bubbel bjöds det på fika – närmare bestämt en obeskrivligt god tårta som min moster Katarina gjort. Och på kvällen bjöd vi på middag. Det blev en hel dag av minnen.
Precis vad vi behövde.
Sorgligt, vackert och framför allt så fint när alla går samman. Tack alla!
Loading Likes...Kurbits, en gammal skola, en fin historia och ett sista farväl
I lördags tog vi farväl av min pappa. En varm, rättvis, trygg, skojfrisk, musikälskande dalmas – alltid med en rolig historia på lut. Han var språkläraren som uppmuntrade mig att bli journalist, tyckte om när jag hittade på nya ord och finurligheter. Han var den som introducerade mig för jazz, som älskade att åka vattenrutschkanor, mejlade tips på artiklar som han tyckte att jag skulle läsa, ville diskutera politik och historia och kunde slänga sig upp i lyktstolpar för att han fick feeling.
Min pappa är så mycket av den jag blev. Och är. Minus slänga sig upp i lyktstolpar då.
Begravningen var både sorglig och vacker, och det finns något befriande och förlösande med att gråta, låta tårarna rinna, se andra i sin sorg, dela den och sedan samlas för att minnas hur han var. Alla de där komponenterna som gjorde just min pappa.
Extra betydelsefullt blir det nog när en haft en sjukdom som sakta men säkert nedmonterat alla minnen av allt fint som var just min pappa. Det är som att de minnen som svärtats ner av sjukdom – ilska, ångest, hårda ord och händelser en djupt vill glömma – sakta ersätts av de fina minnena. Sån han var på riktigt.
Begravningen var borglig och hölls i en gammal skola i bygden. Det kändes fint, eftersom han var lärare ut i fingerspetsarna. Efter begravningen hölls en minnesstund i granngården som ägs av min kusin. I det stora, fina huset samlades släkt och vänner för att minnas pappa, skåla i bubbel och äta en massa snittar.
Och så bjöds det på pappas alla favoriter, som öl, chips, djungelvrål och mackor med getost.
Min syster Ellen höll ett fantastiskt tal under minnestunden. Ett tal som kapslade in allt som var vår pappa. Och något som utmärkte pappa var att han alltid grep in.
Minns hur vi kunde sitta på restaurang och han reste sig tveklöst och sprang ut när han fått syn på någon som fallit ihop. Ellen berättade om att han hjälpt folk på tåget, på stan och på tunnelbanan.
En historia känns lite extra i hjärtat är den när han satt på tunbnelbanan, överhörde ett samtal mellan ett par där mannen i förhållandet lät kontrollerande, ville veta vad tjejen gjort och med vem.
Tjejen försökte hävda sin rätt att göra vad hon ville, men det togs inte emot särskilt väl.
Pappa tar då fram ett litet papper och en penna, skriver ett meddelande och precis innan han kliver av vid sin station så räcker han lappen diskret till tjejen.
Hon läser lappen medan pappa kliver av och innan tunnelbanan susar i väg så ger hon pappa ett leende.
På lappen stod det “gör dig av med den där dumstöten. Du förtjänar något bättre”.
Saknaden efter pappa är enorm. Liksom tröttheten som nu väller över en.
Jag tänker på hur mycket energi det tagit att hålla ihop. Hur ledsen jag varit, men med kroppens alla muskler spjärnat emot. För att få all vardags-mekanik att gå ihop utan tjorv.
Sedan vi flyttade hem så har allt handlat om att hålla ihop. För att orka. Orka finnas där för pappa, kunna avlasta min mamma, orka vara stadig, orka vara förälder åt två små barn och orka fortsätta jobba med det en tycker är viktigt. Orka inte tänka på vad som kommer.
Det har gått så där.
Den största utmaningen har varit det sociala. Jag som vanligtvis är en social katt, som älskar fest, anordna middagar och tagit alla chanser till sammankomster, har inte alltid pallat. Så mitt i allt detta så har det smugit sig på en identitetskris. Vem är jag i allt detta? Är jag den sorgsna nu? Den tysta på festen? Den som går hem först – snarare än sist? Är jag en annan nu?
Jag vet inte hur sånt här sorgejox går till, för jag har inte förlorat någon tidigare. Kommer det komma en dos sorg när en inser – på riktigt inser – att han är borta? Eller har jag processat allt under åren som gått?
Får jag sakta men säkert bli jag igen nu?
Komma tillbaka?
Jag hoppas det. Och jag tror att pappa hade velat det.
Så, årstiden till trots: mot ljusare tider!
Regn, smatter, begravning och val.
Dahliorna blommar, jag har plockat av varenda en. Regnet smattrar ner på orangeritakets äng och lönnen som har sin trädkrona ovanför släpper sina löv framför de gamla skolfönstrena. Det är vackert och sorgligt.
Planerar begravning, bestämmer musik, plockar blommor som ska vissna lagom till om en vecka.
Försöker pustsa fram minnen och hus på samma gång.
Samtidigt utkristalisrerar sig ett nytt samhälle därutanför. Ett samhälle där oron pyr. Oro för att gränser ska flyttas, där det anses vara okej att skrämma oliktänkande till tystnad, begränsa rättigheter, montera ner public service, det öppensinnade och säga till delar av vår befolkningen att du hör inte hemma här längre. Minska klimatambitionerna – när de behövs som mest.
Men också vad denna smutsiga valrörelse har åsamkat.
Läs denna text av Marina Ferhatovic – den säger så mycket.
Det pyr en splittring. Ett vi och dem.
Dammit, jag är så ledsen för det.
Loading Likes...Hej då pappa, nu finns du inte mer.
Nu finns du inte mer.
Vill ha de där bamsekramarna som bara du kan ge. Och se hela ditt känsloliv spelas upp i de där ögonen. De som lurar, retar, har skratt i sig och gråter när du är stolt eller känslorna svämmar över.
Det fanns liksom en plats att åka till, även om jag på slutet undvek den allt mer. För jag pallade inte se dig. Eller det som var kvar av dig.
Ska bära dem stolt genom livet.
Älskade de där stunderna.
Lagom till att du försvann fick Dalarna en egen Monica som jag tror att du hade gillat. Lyssnar på henne, bygger hus (min farbror Gunnar har sagt att en ska bygga monument, så det gör jag) och tänker att du förmodligen hade tagit ut den här på gitarr lagom till lunch. Om du hade varit friskt och levt.
Vi snackar halmhusbygge under hantverksdagarna på Skansen!
Där ska vi snacka om valet av material, hur vi buygger in resurseffektiva fiffigheter och hur huset blivit ett värderingsdrivet bygge där jakten på att undvika de mest klimathaltande materialen – betong, stål och plast – har landat i många äldre lösningar.
Planen är ju att bygga ett hus som ska se ut som det stått där i minst 150 år. Lyckas vi lura åtminstone en person? Hur enkelt är det att hitta saker begagnat? Och kan en bygga ett hus av träflis, halm, lera och bös? Och var går gränsen för återbruk? Kan vi hitta allt begagnat?
Kom till Skansen, lyssna och kika in i vårt bygge! Och missa inte Skansens imponerade program under hantverksdagarna som just nu pågår. Vill gå på allt!
Ps. Ni som vet hur mycket jag älskar Skansen förstår nog hur flott jag tycker att detta är.
Loading Likes...




















































