Dahliorna blommar, jag har plockat av varenda en. Regnet smattrar ner på orangeritakets äng och lönnen som har sin trädkrona ovanför släpper sina löv framför de gamla skolfönstrena. Det är vackert och sorgligt.

Planerar begravning, bestämmer musik, plockar blommor som ska vissna lagom till om en vecka.
Försöker pustsa fram minnen och hus på samma gång.

Samtidigt utkristalisrerar sig ett nytt samhälle därutanför. Ett samhälle där oron pyr. Oro för att gränser ska flyttas, där det anses vara okej att skrämma oliktänkande till tystnad, begränsa rättigheter, montera ner public service, det öppensinnade och säga till delar av vår befolkningen att du hör inte hemma här längre. Minska klimatambitionerna – när de behövs som mest.
Men också vad denna smutsiga valrörelse har åsamkat.
Läs denna text av Marina Ferhatovic – den säger så mycket.

Det pyr  en splittring. Ett vi och dem.

Dammit, jag är så ledsen för det.

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!