“Det regnar aldrig på Gotland”, säger Mick. År efter år efter år. Detta är samma människa som lurade mig att det inte finns ormar på Gotland för ett par år sedan. Den sommaren sprang jag över ängar, tittade framåt istället för neråt och struntade i att pinnarna på marken såg ut som ormar. Det fanns ju inga på denna underbara ö. Detta ljug från ret-Mick höll i sig ända tills en dag då jag cyklade förbi en överkörd orm och uppgivet ropade “Mick?”. Ormar finns och det lyckas alltid regna minst en gång (och då ett brakoväder) när jag är på besök. Men han har i alla fall nästan rätt den där Mick. Mestadels är det nämligen strålade sol och som gjort för strandhäng.
Just en sådan där solig dag cyklade vi till Sandviken som ligger ett stenkast från Katthammarsvik. Sandviken är just det: en vik med sand. En lång, härlig sandstrand som lämpar sig för dopp.

Som den badkruka jag är så håller jag mig mest på stranden, läser pocketböcker och pratar.

Gärna i eftermiddagssolen i randig bikini och mina favoritshorts.

Och svalkande vind i håret.

Efter en hel dag i Sandviken, med rufsigt hår och doppade tår var det dags att cykla hemåt. Våra vänner hade cyklat i förväg för att förbereda middagen. Grillat så klart.

Jag måste stanna ungefär var hundrade meter när jag cyklar. Alltid är det något jag vill föreviga. Ett gammalt hus, en bil eller någon blomma som jag inte vill glömma bort.

Och John väntar tålmodigt. För han vet att jag älskar just det där. Att dokumentera … för jag är så rädd att glömma.

Solen var så där varm som den bara är i jul och blommorna i väggrenen slog mot smalbenen när jag trampade fram. Just det vill jag minnas i november när snön öser ner.

Varje år åker jag till Gotland, till min vän Micks sommarställe i Katthammarsvik. Det är världens sötaste lilla ställe. I en vecka grillar vi, hoppar i Östersjön, spelar Risk, gör cykelutflykter och ligger på stranden. Och tar kort på vackra hus. Det senare är det mest jag som ägnar mig åt – för på Gotland finns de absolut vackraste husen. Många är nedgångna med flagnande färg eller igenväxta av enorma bersåer och syrénbuskar. Jag vill ta hand om dem allihopa!

När jag anlände till stugan tillsammans med John möttes jag av tre stycken busungar. Ebbot, Moses och Juno. Ni som har följ mig här på bloggen vet ju att jag barnvaktade dessa barn (inte Juno då, för han var inte född) för några år sedan. Då bodde hela familjen – med föräldrarna Jens och Mallan – i Stockholm, men nu bor de i Visby på heltid.

Juno. Det var ett kärt återseende. Vi spelade fotboll, sprang runt huset, lekte dunkkurragömma och Ebbot och Moses roade sig med att klamra sig fast runt mina ben. I timtals. Jag försökte gå och barnen kved av skratt. Önskar så att jag hade lyckats fånga detta på bild, men det var lite svårt att ta sig fram till kameran.

När det skymde gick jag och hela semestergänget på en promenad. Förbi det här fina huset …

Och de här …

Vårt mål var piren nere i Katthammarsvik.

John och Ebbot.

Ebbot och Mallan. Det är förövrigt Mallan som står bakom märket Bekkebråten Mini (som säljs på Vintagefabriken).

Nere vid Piren tittade vi på solnedgången och försökte ta in att vi faktiskt var här igen. Denna underbara plats som är lika med total avslappning och vänskapshäng.

Därefter traskade vi hemåt i skymningen och laddade för en vecka full med allt det där jag älskar.