Längs ängsprydd stig, med trädsly som formar en port, går man om man ska ner till sjön i mina hemtrakter. En kväll gjorde jag just det. Jag skulle nämligen ut med vår eka som ligger och skvalpar där. Vi har haft den i flera år, men jag har aldrig varit ute med den förut.  Däremot har jag tjärat den hundratals gånger, men precis när den är klar och ska i vattnet för att svälla har semestern tagit slut. Inget för vanliga semesterfirare alltså. Men nu så.
Denn gång var ekan tjärad, svällt och klar för jungfrufärd. Och jag skulle få vara kapten!

Barfotafötter i gammal träeka.

Min mamma Märta.

Kapten Sundh kryssar med elmotorn. Bredvid mig sitter min syster.

Vi åkte ut till en udde, en alldeles speciell udde om du frågar min mor. Det var här hon och pappa hade sin bröllopsfest. Ljuva hippie-1970-tal!

Där doppade sig min mamma och min svåger Christer. Själv njöt jag av knädjupt vatten.

Badkruka som jag är.

Nydoppad mamma.

När vi hade badad klart och var så där lite lagomt kvällsdoppskalla tog vi sedan ekan och åkte tillbaka.

Moi.

Lämnade ekan tillsammans med de andra båtarna, vid stigen, vid ängen, vid det portformade slyet.

Gick upp till vägen och åkte hem.

Hit. Så här ser sjön ut från mitt hem.

Och just den vyn ser man om man står i köksfönstret.
Här finns det inte mycket att klaga på ska jag säga er.

Som den kringflackande frilansjournalist jag är flyttade jag mitt portabla kontor till Värmland för en vecka. Närmare bestämt ut på landsbygden, till mitt barndomshem. Här får kontorsfötter vandra fritt mellan passen …

Och ögonen vila på tomma landsvägar.

Efter deadlines, illustrationspass och mejlsködar kan jag gå ut hit. Ladda om och låta ögonen ta semestrar.

Pilla loss ett smultron, ett hallon eller ett vinbär.

Det är just här jag kan ta de djupaste andetagen. De som inte hindras av stress och måsten, utan går rakt ner i magen, lämnar en ilning av kyla och sedan vandrar upp igen.
Här – mitt i trädgården – eller i mitt rum med fönstret på vid gavel.

Det växer så att det knakar hemma i Värmland just nu. Blommor som slagit ut till fulländning och blast till lök, morötter och potatis som täcker minsta jordplätt.
Till lunch och middag har jag ätit potatis från trädgårdslandet och kantareller som mamma har plockat i skogen.

Äpplena börjar komma de med.

Gången mellan huset och uthusen är nästan igenväxt av syrénbuskar.

Mitt hem. Ett falurött torp med en veranda målad i guldockra. Samma som ytterdörren.

Och med öppna, spröjsade fönster med myggnät så att man hör svalor, tuppar och grannbarnen när de går förbi.

Moi i min 10 euros-kofta från Paris, sommarklänning, nötta ballerinaskor och oborstat hår.

Katten Sockan hälsar på min mamma och pappa i sommar. Han lever som en kung. Får färskt fisk och får ligga mitt på köksbordet.

Och så sover han här. Med mig. I mitt gamla rum.

Då och då hoppar han upp i fönstret och kikar ner på trädgården.

På kvällarna är det VM i solnedgångar utanför huset. Jag, mamma och pappa sitter på verandan, dricker vin och har det gott.

Sedan hoppar jag på kvällspasset. Jag jobbar nämligen oförskämt bra på kvällar och nätter. Fram till nattakröken sitter jag vid köksbordet och knapprar på tangetbordet eller vässar mina illustrationspennor i takt till knarret i huset. Katten Sockan sitter bredvid, tittar irriterat på och undrar när jag ska lämna solnedgångarna och jobbet.

Sista kvällen på Sicilien bestämde vi oss för att lämna terassen, vindrickarkvällarna och solnedgången för en stund. Istället skulle vi äta middag på restaurang inne i byn Sciacca.
Saltblöta badkläder, solkig solhatt och solskyddsfaktorkladd byttes  ut mot nytvättat hår, makeup och finklänning.

Lisa.

Per tar de sista utsikts-korten från vår terass. Den utsikten vill man ju inte glömma i första taget.

Per, Lisa och jag traskar till bilen.

Anlände till Sciacca vid halv åtta-snåret. Fiskebåtarna låg inne i hamnen och staden låg lugn och stilla.

Lisa och lite John på väg till restaurangen.

En skaldjursrestaurang och några drinkar senare var det kolsvart ute och vi traskade hemåt. Redo att packa ihop det sista, säga hej då till lägenheten och bege oss hem till Sverige.

De där riktigt lata dagarna, när det inte finns någon som helst plan, är de dagarna jag gillar allra mest. Latdagar. Liggapåstranden-dagar. Tummapåpocket-dagar. Somnamittpådagen-dagar. Det är sådana dagar som man minns. För sinnena är så öppna att bilderna blir klara och skarpa. Man har tid att ställa in skärpan.
Allt annat, resandet, äventyret och kringflackandet, är strössel på hela livskompotten. Men om jag inte skulle ha de där lata dagarna, ja, då skulle jag nog inte minnas annat än att jag vaknade om mornarna. Knappt det. Och det blir inte mycket till livsbiografi över det livet i så fall.
Just därför ska de där lata dagarna på Sicilen få ett eget inlägg.
Den sista dagen på resan var just en sådan. Latdag.
Den började med frukost på terassen. Apelsinmarmeladsmörgåsar, vattenmelonklyftor, kaffe och tropisk yoghurt. Med denna utsikt som TV.

Efter frukost gick jag de få metrarna ner mot stranden.

Latdagsoutfit: Randig bikini från Gant, gulvitrutiga shorts från Beyond retro och nostalgiväska som jag köpte för en spottstyver inne i Sciacca.

Min kära man.

Väl nere på stranden vecklade jag ut min gamla Mauritius-handduk som min mamma köpt på loppis för ett sekel sedan. Lade ut dagens att kamrater: Audrey Hepburn, solglasögon från Monki och min plåtask som jag bär var jag än går. I den ligger åtta stycken tärningar. Mina superyatsy-tärningar. Sex stycken ska man ha, men man måste ju ha två i reserv.

Camp.

Dagens aktivitet. Jag, John och Lisa kastar frispee i havet.

Bild trehundrasextiotvå på John när han badar.

Lisa och Per gick upp och lagade lunch medan jag och John latade oss. Sedan kom de ner med en liten förrätt. Vattenmelon.

En sen lunch senare byttes det baddräkt, till min prickiga rosettbaddräkt från Asos.com, och därefter gick vi på eftermiddagspasset på stranden. Yatsy, eftermiddagslur och lite pocketbok.

Vet ni vad? Sicilien är inte vilken ö som helst. Det är en alldeles speciell ö. Min farfars.
Min farfar Einar drömde hela sitt liv om att åka till Sicilien. Farfar – som gick bort alldeles för tidigt – bodde i Ludvika i Dalarna och jobbade på Asea. På Asea jobbade även ett antal italienare – som hade arbetskraftsinvandrat till Ludvika eftersom det var arbetsbrist där i mitten av förra seklet. Italienarna var ofta hemma hos min farfar, spelade musik, berättade om sitt land och introducerade dalmasarna för italiensk mat. Då var det exotiskt. Tänk om det var så nu – mitt i vår lilla värld, där vi traskar sida vid sida – att vi öppnade dörren för människor och var nyfikna på deras kultur, mat och tankar. Önskvärt.
Jag vet inte om det var där, i ett spagettiosande hus i Ludvika – omgiven av italienare – som min farfars kärlek till Italien växte sig stark. Men en sak är säker – det var en livslång kärlek.
Farfar läste italienska och reste till slut till Italien. Det gjorde han. Men han nådde tyvärr aldrig Sicilien. När farfar besökte det där älskade landet var det en ofattbar värmebölja på Sicilien och han blev avrådd att åka dit.
Så nu, nästan 30 år efter att min farfars resa tog slut, så fick jag sätta på mig reshatten och ge mig av i farfars ogådda fotspår. Till min farfars Sicilien. Det kändes nästan lite mäktigt att åka dit, titta i varendaste italiensk vrå och fundera om min farfar hade älskat varje korn av det han såg. Det tror jag att han skulle ha gjort.

Berg, medelhav, snirkliga vägar, vinrankor och salta bad.

För att inta tala om de vackra stenputsade husen med fönsterluckor. Ett i varje kulört.
Den här bilden är tagen i Sciacca. Dit åkte vi en dag när de soldränkta kropparna behövde en paus från solen.

John.

I Sciacca drack vi kaffe, åt italiensk (så klart) glass och stod och svalkade oss i skuggan i en gränd.

Tittade på magnifika utsikter och …

… tog kort …

… och höll om varandra.

Barnen spelade fotboll i gränderna, det gastades ut genom ett fönster och folk satt på parkbänkarna och språkade.

Hittade en perfekt Fiat. Senapsgul och älskvärd.

Först gick vi upp till den högsta punkten i Sciacca. När vi nått den började vi sakta trippa nedför. Jag och Lisa tog täten och skuttade först.

Sciacca påminde om sandlådestäder som jag byggde när jag var liten. Många, snirkliga vägar som ålade sig fram på de mest ofattbara ställen.

När eftermiddag övergick i afton började vi sakta bege oss hemåt genom Sciacca. Hemåt till terassen, solnedgången och hemlagad middag. Det bästa med att hyra lägenhet om ni frågar mig.
Blommiga Vintagefabriken-klänningen hade jag på mig också, tillsammans med mina  Paris-ingådda ballerinaskor och en röd, nyinköpt nostalgi-väska.