Vet ni vad? Sicilien är inte vilken ö som helst. Det är en alldeles speciell ö. Min farfars.
Min farfar Einar drömde hela sitt liv om att åka till Sicilien. Farfar – som gick bort alldeles för tidigt – bodde i Ludvika i Dalarna och jobbade på Asea. På Asea jobbade även ett antal italienare – som hade arbetskraftsinvandrat till Ludvika eftersom det var arbetsbrist där i mitten av förra seklet. Italienarna var ofta hemma hos min farfar, spelade musik, berättade om sitt land och introducerade dalmasarna för italiensk mat. Då var det exotiskt. Tänk om det var så nu – mitt i vår lilla värld, där vi traskar sida vid sida – att vi öppnade dörren för människor och var nyfikna på deras kultur, mat och tankar. Önskvärt.
Jag vet inte om det var där, i ett spagettiosande hus i Ludvika – omgiven av italienare – som min farfars kärlek till Italien växte sig stark. Men en sak är säker – det var en livslång kärlek.
Farfar läste italienska och reste till slut till Italien. Det gjorde han. Men han nådde tyvärr aldrig Sicilien. När farfar besökte det där älskade landet var det en ofattbar värmebölja på Sicilien och han blev avrådd att åka dit.
Så nu, nästan 30 år efter att min farfars resa tog slut, så fick jag sätta på mig reshatten och ge mig av i farfars ogådda fotspår. Till min farfars Sicilien. Det kändes nästan lite mäktigt att åka dit, titta i varendaste italiensk vrå och fundera om min farfar hade älskat varje korn av det han såg. Det tror jag att han skulle ha gjort.

Berg, medelhav, snirkliga vägar, vinrankor och salta bad.

För att inta tala om de vackra stenputsade husen med fönsterluckor. Ett i varje kulört.
Den här bilden är tagen i Sciacca. Dit åkte vi en dag när de soldränkta kropparna behövde en paus från solen.

John.

I Sciacca drack vi kaffe, åt italiensk (så klart) glass och stod och svalkade oss i skuggan i en gränd.

Tittade på magnifika utsikter och …

… tog kort …

… och höll om varandra.

Barnen spelade fotboll i gränderna, det gastades ut genom ett fönster och folk satt på parkbänkarna och språkade.

Hittade en perfekt Fiat. Senapsgul och älskvärd.

Först gick vi upp till den högsta punkten i Sciacca. När vi nått den började vi sakta trippa nedför. Jag och Lisa tog täten och skuttade först.

Sciacca påminde om sandlådestäder som jag byggde när jag var liten. Många, snirkliga vägar som ålade sig fram på de mest ofattbara ställen.

När eftermiddag övergick i afton började vi sakta bege oss hemåt genom Sciacca. Hemåt till terassen, solnedgången och hemlagad middag. Det bästa med att hyra lägenhet om ni frågar mig.
Blommiga Vintagefabriken-klänningen hade jag på mig också, tillsammans med mina  Paris-ingådda ballerinaskor och en röd, nyinköpt nostalgi-väska.

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!