Parisiska latdagar med crêpes, vintagebutiken (en masse!) och pastellgator. Ett och annat vintagefynd kan väl också erkännas. Med hjärtat fullt av Paris, lämnade jag och John vårt hotell en tidig morgon och fräste till Garde du Nord där vi hyrde en Ford Fiesta.
Tut-tut, en vespa åt höger, en liten Renault åt vänster, en ett par hundra riviga och otåliga Peuguot:er senare var vi ute ur Paris. På väg söderut. John körde och jag var retro-passagerare med papperkarta. Vi bilade genom hela Frankrike. Bördiga dalar, hisnande toppar, hundratals pampiga slott och lika många milsvida ängar.
Sent en kväll nådde vi – efter att ha kört lite lätt fel (extremt fel. Google maps fel, jag lovar) kom vi fram till vårt första stopp. I södra Frankrike, inte långt från spanska gränsen, började vår roadtrip längs med Frankrikes sydkust.
Efter tips från den förträffliga Miriam Parkman snårade vi oss fram till svindlande söta Peyriac-de-Mer och det – rent av kriminellt – fenomenala Le Flamant Rouge Guesthouse.
Sent på natten, i ett mörkt virrvar utan lampa, välkomnades av med kramar, vin och ostbricka. Det är vad jag kallar välkomnande.
 

Dagen därpå vaknade jag upp här. I ett rum döpt efter Coco Chanel. Flott!

Jag tittade ut på allt det där som hade varit dränkt i mörker och kände att här kunde jag minsann stanna.

Vår lilla hall i Coco Chanel-sviten.

Varenda detalj i guesthouse:et var noga utvalt. Mönstrade fönsterglas, små handtag som vevades upp och ner eller kolossala linneskåps-pjäser.

Så här såg det ut när en klev in i vårt rum. Vi hade ett rosa badrum! Trots att jag aldrig har varit ett fan av färgen rosa så har jag alltid önskat mig ett rosa badrum. Nu fick jag det, om än bara för ett litet tag.

Vid 9-snåret trippade jag ner för trappan till köket. Där stod en frukostbricka klar till mig. Kaffe, juice, croissanter, yoghurt, marmelad och nybakat bröd.

Min morgonpigga man John hade pipit ner före mig, haffat sin frukostbricka och satt sig på baksidan av huset.

Jag kom lite efter ja, morgontrött som jag är.

John trivdes som aldrig förr. Kunde tänka sig att flytta hit sa han minsann.

När croissanterna var uppätna, vi hade träffat den grå katten (som hette något i stil med Papillon gris (den grå fjärilen)), begav vi oss in på Flamant rouge igen och sedan ut i Peyriac-de-Mer. Nyfiken på att se hur det såg ut?

Här kommer en fortsättning på den tredje dagen i Paris.
Efter morgonbaguetterna, I’m in heaven-sång och crêpe-traditioner strosade jag och John vidare ner mot boklådorna.

Trippade över broarna och letade oss in bland gränderna i Latin Quarter. Eller “det där stället som vi inte kan uttala” som vi kallar det. På engelska går det ju bra, men på franska snubblar jag, ramlar och stöttar mig fram på vokaler och konsonanter.

Kryssa i gränderna, upp på Boulevard Saint-Michel, in på en livsmedelsaffär, förbi den fantastiska paraplybutiken, crêpestället som vi besökte med två goda vänner för ett år sedan och sedan in i lummiga Jardin du Luxembourg. Parken var så stilla och vidunderligt vacker denna eftermiddag-turn-into-evening.

Det dammade om gruset och det var oerhört torrt. Så där som att man längtar efter att sitta vid just en sådan där fontän som finns i Luxembourg-trädgården.

Här, ett stenkast från där Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre en gång strosat, slog vi oss ner på några ensamma stolar.

Jag på den ena, John på den andra och så lite picknickmat på den tredje.

Där satt vi sedan, tittade ut över trädgården, pratade om livet och åt ostar, baguetter och oliver tills magarna sa stopp.

Fick en puss eller två.

Därefter spelade vi yatsy, super-yatsy. Jag går nämligen alltid omkring med en lite plåtask med tärningar i min väska. Det skvalpar alltid och låter efter mig där jag går. Alltid redo för ett parti super-yatsy.

Varje kväll, innan jag och John går och lägger oss, frågar vi varandra “vad var det bästa med den här dagen”. Just den denna dag var det denna bild vi på vår näthinna. Båda två. Dagens bästa stund.
Vintagebutiker, crêpes, duvor som är kära och nöd-cappuccio i all ära, men att bara få slå sig ner, gunga med ena benen på det andra, kisa mot solen, höra alla ljuden och titta in i någon annans ögon, ja, det är det svårt att slå …

När kvällen kom blev det aningens kyligare och jag fick inviga en alldeles speciell kappa. En randig kappa som John köpte till mig på Mamie Blue. Jag provade den, snurrade ett varv runt spegeln och så sa han “den måste du ha, du får den av mig”. Jag han knappt få på mig skorna i provrummet innan han hade gått till den trevliga ladyn i kassan och kom gående mot mig med en påse full av ränder.

Ränder.

Med min nya kappa på mig tog jag sedan denna herre under armen och traskade hela vägen hem till Oberkampf.

Potatis. Fisk. Antikviteter. Blommor. Trälådor fulla med örter och randiga markiser som skyddar mot gassande Paris-sol.
Jag och John klev ut från vårt hotell – alldeles i närheten av Oberkampf – och där ljöd höga tillrop, trasslande och prasslande med påsar, klapprande av äldre kvinnoskor och vinande i träder ovanför. En fisk där, ett kilo potäter där. Allt vackert tonsatt tillsammans med vespornas gasande och fjäsiga tutande som alltid ligger som ett täcke över denna stad.
Den tredje dagen i Paris började på en marknad.  Jag och John kryssade mellan stånden, luktade och tittade.

Med närsorna fulla av dofter styrde vi kosan uppåt Oberkampf. Förbi gamla favoritbutiker och ställen som vi nog alltid kommer att återvända till …

Vandrade förbi morgonbaguetter som var på väg i en fransos-famn till närliggande frukostbord, såg när brasserierna fylldes på, gatorna sköljdes rena och det där lite gula ljuset stiga upp över staden.

Vi gick och gick och bestämde oss för att äta frukost först när vi nått St Martin-kanalen. Men som alltid när jag och John strosar så går vi in i små mysiga gränder och vips så har en timme flugit i väg. Men till slut …

… nådde vi kanalen.

Vacker i sin prakt.

Efter att ha ätit en snabb frukost och sett en båt bli slussad i kanalen vandrade vi norr ut. Närmare bestämt till Mamie och Mamie Blue. Två underbara vintagebutiker som jag blev tipsad om för flera år sedan av den Paris-baserade makeupartisten Karin Westerlund. Men jag har aldrig tagit mig hit – trots att jag är här minst en gång om året. Förrän nu.

Jag började nynna på “I’m in heaven” när jag klev in på Mamie. Den fantastiska herrn i butiken började förse mig med allehanda klänningar som han absolut ville se mig i. Jag klämde ur mig att “I love your shop” och mannen svarade “and my shop loves you”.

Inne på Mamie hängde allt från Lanvin till Nina Ricci. Och för en sådan modenörd som jag var det verkligen himmelriket. Att få känna på konstruktionen, tyngden och de underbara materialen.

Efter Mamie och Mamie Blue (som var en annan favorit med lika fantastisk personal) trippade vi vidare. Denna gång lite tyngre lastade på grund av vissa köp …

Moi tittar på hus. Mitt bästa. Jag letar ständig efter övervuxna balkonger som kan agera tändved i mina dagdrömmar.

Jag och John bestämde oss för att gå ner till Seine och boklådorna. På vägen från Montmartre gick vi förbi både vintage-väsk-affärer, små barbutiker, fontäner och …

… vespor. Detta var dagens finaste.

Efter att ha gått från Oberkampf till Montmartre och sedan ner till Seine var benen trötta och rumpan sjönk ner på första bästa café när vi närmade oss boklådorna.

Paus.

En kaffe, en dagen crêpe (en liten tradition är att vi måste äta MINST en crêpe om dagen (och vi har även korat Paris bästa crêpe))  och en vatten senare var vi på’t igen. Över broarna och in i smeten.

Till boklådornas gamla böcker, tidningar och krimskrams. Vad som hände sedan får vi se snart …

Paris, via sydöstra Frankrike, Provence, Franska Rivieran, Rom och vidare till Sicilien – UTAN INTERNET. Nåväl, det har varit lite skönt – som den internet-knarkare jag är – men oj vad mycket jag har att berätta.
Just nu befinner jag mig på Sicilien. Underbara Sicilien. Jag bor i en lägenhet med John och mina två vänner Per och Lisa, precis vid havet. Just i detta nu tittar vi på solnedgången, käkar oliver, dricker öl och … bekantar oss med en nygammal vän. Wifi.
Alldeles strax ska jag fortsätta berätta om min resa.
Är ni med mig?

Paris, Paris, mitt älskade Paris. Bland böljande balkonger, frisserade parker och baguettespatserande fransoser spenderar jag och John några dagar innan vi ska bränna ner till franska Rivieran. Det är liksom lite lagom. Att lämna Paris blir liksom inte så … sorgset. För där bakom den stenbelagda, nötta knuten väntar ett annat äventyr.

Vår andra dag började med frukost på ett café och en grovplan över dagens bestyr. När jag och John är här tar vi oss runt till fots. Vi går genom Paris, runt, zickzack och fram och tillbaka. Då får vi se allt från franska balkonger som växer igen till små undangömda vintagebutiker och mysiga caféer.

Dagen till ära. I min rosa klänning från Beyond retro.

Dagens första stopp blev på en favorit i repris. Le Fleurs som jag upptäckte av en slump för ett par år sedan.

Inne i denna butik hittar du smycken, väskor, planscher, kuddar, paraplyer och vykort. Eftersom regnet hängde i luften passade jag och John på att köpa ett elegant paraply. Ni ska få se det vid ett senare tillfälle.

Bastille.

Trippade runt i Bastille, hoppades på regn och pep in på Merci.

Det spelar ingen roll vilken butik jag är i, eller vilket land, jag fastnar alltid för Arne Jacobsens typografi från Design Letters.

Inne på Merci låg minikoffertar i blommiga tyger på hög.

Med en stor påse från Merci vandrade vi vidare. John i täten.

Svängde in på en gata helt i min smak …

Det såg ut så här. Tänk att bo här med alla sina vänner. På kvällen drar man ut middagsbord och stolar på gatan. Ställer till med fest eller bara språkar.

En katt i Paris. Så klart.

Moi.

John och jag valde ett varsitt hus. Jag valde ett med fönsterluckor och massor av växter och John valde ett mintgrönt.

Ja, men hörrni. Här kan ju jag bo.

Eller här. Tillsammans med den här rosen.

När vi skulle lämna de fina husen träffade vi på den här. Vi första ögonkastet utbrast jag glatt “katt”, men sedan kom den närmare … med skitläskiga ögon. Han påminde om mästerkatten i stövlar. Ni vet Antonios Banderos-versionen.

Jäktade i väg från Antonio Banderas. In i Mairie.

John med den stora Merci-påsen.

Besökte ännu en välbekant butik, med världens finaste kudde. Kändes som tagen ur en blogg.

Däremellan besökte vi så klart varendaste vintagebutik i Bastille och Mairie.
Med trötta vintage-fötter gick vi tillbaka till hotellet, tvättade bort avgaserna från ansiktet och gjorde oss klara för kvällen. Alltså Paris-kvällen. Det betyder restauranger och barer. Men då fick kameran stanna hemma. Ni får en bild på hur tuffa vi såg ut precis innan vi lämnade hotellrummet istället.

Ps. Jag skriver inte ut några adresser nu. Det kommer sedan, i en guide.