Ett vintagevackert Paris, vidunderligt Provence, saltstänkta Franska Rivieran och en expressvisit i ett potthett Rom. Efter denna nätta lilla Europa-turné landade vi till slut på Sicilien. Där, utanför flygplatsen i Palermo, blev vi välkomnade av våra vänner Lisa och Per. Tillsammans åkte vi till en by i närheten av Sciacca där vi hyrt en lägenhet alldeles vid havet.
Så här såg det ut första morgonen på Sicilien.  John tar en morgonkaffe på terassen.

Vår utsikt. Där nere, nedanför buskaget, skymtar du vår strand.

Moi i randig bikini från Gant och vita shorts från Monki.

Efter frukosten packade vi ner isvatten, badkläder, solhatt, handduk och pocketböcker i och traskade ner till vår strand.

Jag är inte mycket för de där fullpackade, parasoll-stränderna, så en stilla strand – med endast två andra sällskap på – passade mig perfekt.

Lade mig ner på de vita, lena stenarna, läste ut “Cirkeln” (läs den om du inte redan har gjort det!) och började därefter gnaga på “Blonde” av Joyce Carol Oates. Så vackert skrivet att ögon blev till kisande skrattögon.

Mitt sällskap. Tripp, trapp, trull. Eller rutigt, randigt, prickigt. Eller John, Per och Lisa.

Blekfis under solhatt.

Första doppet på Sicilien.

Omfamnar Medelhavet.

Och gör mig redo för dyk. 

Och där var jag i. Vitvalen passar jag på att göra också.

När vi hade roadtrippat sträckan Paris – Peyriac-de-Mer – Provence – Franska Rivieran rattade vi Forden mot Frankrikes eget Berlin, Marseille.
Roadtripp-resan genom Frankrike var slut för den här gången.
Vi bestämde oss för att nästa gång tar vi vid där vi slutade – i St Tropez.
Trots att roadtrippen var slut hade semestern bara börjat.
Från Marseille flög vi nämligen vidare till Rom, som egentligen bara var en mellanladningen på vår resa. Men när vi ändå är där så var vi ju bara tvungna att stanna ett dygn. Så det blev 24 timmar stekhett Rom. Det såg ut så här.

Flög tidigt på morgonen till Rom. I flyget frågade John vad jag egentligen vet om Rom. “Alla vägar bär dit och staden byggdes inte direkt på en dag om man säger så”, svarade jag. För i den morgontrötta stunden var det det enda jag kunde komma på att jag någonsin har hört om Rom. Det och att det var Obelix som förstörde Colosseum. Ni hör ju hur bildad jag är. Nåväl. John skrattade gott och jag bannade att jag än en gång åker till en plats som jag inte läst på om innan. Jag önskar så att jag var en sådan person. En förberedd typ. Men det är jag inte.
När vi landade tog vi vägen (som så klart ledde till Rom) till vårt hotell. Där lämnade vi vårt bagage och blev bjudna på frukost. Därefter tog jag på mig mina ballerinaskor och gjorde mig redo för för att gå i Obelix fotspår … Eller jag menar: Upptäcka Rom.

Började vår vandring genom ett potthett Rom. Nä, det var varmare än potta.
Vi köpte isvatten och svalkade våra strupar med. Baddade pannan med i bland också.

Jag bar min svalaste klänning och stol solhatt.

Höll mig mest i skuggan. Med mitt isvatten och min hatt.

Gick upp i Colosseum och tittade ner på alla små myror.

John.

Här stod han alltså. Ceasar, Konstantin, Obelix och så John då så klart. Coloseum var maffigt, fast den saknade sin marmoryta som den hade förr (men marmorn plockades ner för att användas till andra byggnader). Det är helt galet att det finns kvar – och att det byggdes från första början. Så mycket makabra saker som har skett här under årens lopp.

Rom var så vackert med alla bevarade byggnader. Som en bit historia som blåste genom öronen.

Jag kan inte sluta tänka på att allt som är gammalt och nött i dag slängs bort eller rivs. Vad kommer framtiden veta om vår tid egentligen? Förutom att vi var hemskt duktiga på att slänga och riva? Och köpa nytt.

Halvhelt och älskat.

Själv hittade jag som vanligt en bil som jag föll för. En Fiat. Kan vara min nya favoritbil. Efter Citroën CV2:an då. Hej bilnörd!

När jag stått och rostat vid fiaten gjorde vi en snabb-turistning. Gick förbi Pantheon, Fontana di Trevi 2013 och Circus Maximus. 

Och vandrade mot spanska trappan. Ner i skuggan. Där satte vi oss ner och pustade. Väl i skuggan insåg vi att vi höll på att smälta till två små trötta fläckar. Bortkondenserade av den italienska värmen.  Så vi bestämde oss för att gå hem till AC:n på hotellet, ta en tupplur och invänta den svala kvällen. Men någon sval kväll i Rom blev det inte. Nope. Jag och John somnade i varandras armar på hotellrummet, som som två små katter och vaknade först nästa dag.