Just nu pågår ett smärre snökaos utanför mitt köksfönster.
Snöflingor stora som chokladbollar vräker ner.
Och där gick också startskottet för ytterligare en snygg accessoar jag måste införskaffa. Broddar. Oyes!
Vår innergård just nu.
Loading Likes...
Innan jag piper i väg och kalasar in Cirkus Sundh (vi kan även kalla detta kalasande för att “föda barn”) så ska jag hoppa på ett sinnessjukt roligt uppdrag (som jag redan tjuvstartat lite i höst).
Ett sista, naggande projekt, innan jag tar några veckor ledigt, föder lite barn och ställer om till allt det nya (ny familjemedlem, föräldrarledighet och frilansande på 50%).
I januari och februari så ska jag nämligen än en gång äntra mitt gamla häng (arbetsplats), Bonnier-borgen.
Där ska jag redaktöra för den härligt pyssliga och inspirerande tidningen Amelia vår 2015, som jag tidigare har frilansat för.
Alltså peppen på detta uppdrag alltså!
I mars kommer tidningen ut, och jag tror ni kommer att älska den. Ett par välkända ansikten (och bylines) kommer att flimra förbi (hemligt, men tro mig, ni kommer älska’t), tillsammans med allt det där som jag älskar: inredning, vintage, pyssel, bakverk och ett ämne som står mig varmt om hjärtat. Men mer om det när tidningen är ute!
Håll tummarna redan nu för att tidningen säljer som smör så jag får tillfälle att göra ytterligare nummer av denna tidning. Och för att Cirkus Sundh är punktlig, och inte får för sig att dansa in i den här världen tidigare än beräknat.
Puh!
Så här såg det ut i Amelia vår förra året, när jag, Lollo och Emily Dahl dukade upp för fransk brunch. Emily Dahl har tagit alla bilderna i tidningens reportage. Bilderna i bloggen är tagna av moi!
Loading Likes...
Det är något visst med hösten i Värmland. Som att alla färger är extra starka, luften är lättare att andas och hösten vrider in i varje ven.
Mest sannolikt är det ju så klart att när jag kommer hem hit, så slappnar varenda muskel av och jag är mottaglig för allt det där.
Allt det där som jag älskar med hösten. Att gå i bara kofta och bara nästan frysa. Se löven singla ner från träden och sparka vilt i dem med nypåklädda fötter. Känna doften av natur som förmultnar och dör, bara för att väckas till liv efter några månader igen.
Så den här bilden, som John tog på mig när vi är på väg ner till sjön, ger mig enorm höstfeeling.
Detta är lucka 17 i Emily Dahls julkalender. Vill du läsa fler berättelser under detta tema, kika här.
Vill du vara med i Emily Dahls julkalender via din blogg eller Instagram? Hoppas, för jag vill gärna höra dina storys. Kika hur du går tillväga här:
Inför årets bloggjulkalender! Pepp och hurra!!!
Loading Likes...
Alltså.
Jag är på väg hem från jobbet till stackars John som ligger sjuk. Traskar klockan två:s skymningsgrus fram – med Coop-kassar, dator på axeln och kamera i väskan – på innergården. Jag har varit förväntansfull och okoncentrerad i flera dagar. Kan bara tänka på en sak. Ett nytt liv.
Slänger en blick in i Lollo och Hasses köksfönster som jag går förbi på vägen in i porten. Där står Hasse och vinkar glatt och när jag kommer in i trappuppgången så har han redan öppnat ytterdörren och säger “kom med här”. Han visar mig in i lägenheten. Därinne, i vardagsrummets dämpade ljus, sitter Lollo med den sötaste lilla, nyfödda skrutten i knät. Den där magen jag klappat på, som sparkat så hårt mot min hand att jag skrikit till, som jag sett hicka och växa med en rasande fart. Just den magen har blivit till en Gertrud. Ett nytt liv som jag får träffa i dag. För första gången. Magiskt.
Jag utvecklar ungefär den konstigaste minen, en cocktail av gråt och fullkomlig fnitterlycka när jag ser den lilla, välskapta krabaten. Får bara fram ett “åh, åååh, ÅH!”. Försöker förstå. Men det är för stort. Sedan ler jag det fånigaste rördtårögdsflinet. Som sitter kvar. Än.
Bästa dagen. Ever.
Här är det någon som har ballat ur totalt på att bära färg. Inget matchat, bara blockat.
Isblått, senapsgult, marinblått och vinrött.
Och en bulle i ugnen.
Magen växer så det knakar. Nu är bebisen därinne ungefär 40 cm lång, vilket helt klart märks när hen rör på sig. Men FYRTIO CENTIMETER, nä, det kan jag liksom inte riktigt ta in.
I förra veckan fick jag krypa till korset och inhandlade tre pennkjolar i trikå. I stort sett alla mina kläder är urväxta nu, så om jag inte ville gå med rumpan bar i väntan på nästa tvätt (och på de typ två plagg jag kan ha nu), så fick det bli webbshopperi. Jag hade en så fin vision om att jag skulle sy själv, men de där fogarna gör mig inte så mobil. Så jag fick köpa första, bästa nya. Gör ont i mitt miljöhjärta – helt klart – men jag får kompensera på annat sätt. Som att ALDRIG göra mig av med dessa kjolar och vårda dem ömt.
Loading Likes...
I april skulle min underbara vän Mick mösexas! Och finns det något som Mick älskar så är det Jönssonligan och att äta dammsugare-praliner. Så vad göra?
En mösexa som är upplagd som en kupp så klart, Dammsugs-kuppen.
Baskern på, flugan likaså och känslan av att ha en plan – tajmat och klart in i minsta detalj.
Bilden tog jag i mitt sovrum, precis innan Jönssonligan skulle storma in i de “övre regionerna” (vår vind som jag och Jens hade inrett på samma sätt som Dynamit-Harrys kula).
Detta är lucka 16 i Emily Dahls julkalender. Vill du läsa fler berättelser under detta tema, kika här.
Vill du vara med i Emily Dahls julkalender via din blogg eller Instagram? Hoppas, för jag vill gärna höra dina storys. Kika hur du går tillväga här:
Inför årets bloggjulkalender! Pepp och hurra!!!
Loading Likes...
Egentligen hade jag tänkt att lägga upp den här bilden på den här luckan, för det finns ingen som jag saknar så mycket som min Åberg. Vi bor på varsin kust, hon lever mitt imaginära Göteborgs-liv och det är som att hon alltid fattas mig. Jag längtar ständigt efter henne. Men hon behövde vara i den här luckan, så är det bara.
Det är ingen som får mig att skratta så mycket som min vän Åberg. Hon har det härligaste och mest smittsamma fnitter och det är som våra hjärnor har en extra – skev – tråd emellan. Som kopplar hejvilt. Alltid med ett väloljat samspel. Vi avslutar varandras meningar, vi behöver bara göra en gest för att förstå den andras tanke och behöver liksom knappt säga ett ord för att fastna i ett skrattanfall.
Åberg har varit en av mins närmaste vänner i över 15 år, vi har bott ihop i kollektivet Y-front i Stockholm och härjat, gråtit och utforskat varenda vrå av varandra.
I hennes sällskap kan jag vara jag. Med svärta och imaginära smilgropar (är så fasligt avundsjuk på hennes), och där – mitt emellan – så finns det en rå dos svart humor.
Detta är lucka 15 i Emily Dahls julkalender. Vill du läsa fler berättelser under detta tema, kika här.
Vill du vara med i Emily Dahls julkalender via din blogg eller Instagram? Hoppas, för jag vill gärna höra dina storys. Kika hur du går tillväga här:
Inför årets bloggjulkalender! Pepp och hurra!!!
Loading Likes...
Det är juni. Klockan är fem, halv sex-någonting på morgonen.
Jag kan inte somna om. Det går bara inte.
Det luktar dagg, prunkande trädgård, välbekant gästrum och barndom. Och fåglarna är så ivriga att jag blir likadan. Måste upp och ut. Insupa varje sekund av det där som jag har längtat efter under kalla vintermånader och kala vårdagar.
Möts av den här vyn. Värmlandsdimman som ligger tjock över ängarna. Och det är nästan tyst. Inget bilbuller, inget sus och inget avlägset samtal.
Går tillbaka till gästrummet, lägger mig igen, somnar om med katten Sockan i armhålan och vaknar med den här bilden i kameran.
Detta är lucka 14 i Emily Dahls julkalender. Vill du läsa fler berättelser under detta tema, kika här.
Vill du vara med i Emily Dahls julkalender via din blogg eller Instagram? Hoppas, för jag vill gärna höra dina storys. Kika hur du går tillväga här:
Inför årets bloggjulkalender! Pepp och hurra!!!
Loading Likes...
Just precis här, på ön Tjörn, spenderar jag en vecka varje sommar sedan 25 år tillbaka. Vi (jag och min familj) bor på en gammal barnkoloni gone Värmlands-koloni, där en hög med värmlänningar samlas för salta bad. Det är ofta samma människor som hänger där, så det är alltid som kära återseenden.
Just den här veckan mådde jag som en dränkt katt och skakigt, oroliga gravidveckor skulle precis gå över den magiska 12-veckorsgränsen. Den där gravidmagen (eller ja, uppsvullnaden i alla fall) kom väldigt på mig och här kunde en ana en mage. Men då skulle en nog vara expert. Och just det var en man på kolonin. Han är den gladaste och vänligaste av värmlänningar, och återkommer med sin minst lika glada och vänliga fru till kolonin varje år.
Jag och John stod och lagade mat i det gemensamma köket när han anlände för veckan. Han hälsade på den bredaste, goaste värmländska och konstaterade att här väntades det minsann barn.
Han har sett mig växa upp på håll, träffat mig varje sommar och kunde konstatera på en sekund att det var något som var annorlunda. Helt plötsligt blev allt så verkligt.
Precis där, i stekoset, blockerades alla illamående-stinkande orostankar, och jag tänkte att “fuck, ja, det här HÄNDER”.
Detta är lucka 13 i Emily Dahls julkalender. Vill du läsa fler berättelser under detta tema, kika här.
Vill du vara med i Emily Dahls julkalender via din blogg eller Instagram? Hoppas, för jag vill gärna höra dina storys. Kika hur du går tillväga här:
Inför årets bloggjulkalender! Pepp och hurra!!!
Loading Likes...
Här, bland ungefär en miljon kuddar och två täcken, började min fredag.
Jag har en enormt märklig dygnsrytm just nu. Vaknar vid fem-snåret, pigg som en mört, jobbar supereffektivt ett par timmar, käkar frukost och gör en plan för dagen. Sedan är jag helt slut, och då måste jag sova en halvtimme. Sedan går jag upp och jobbar vidare.
Jag är ungefär sämst på att bädda sängen. Så när jag jobbar hemifrån ser det mest ut så här.
Solen fullkomligt dränkte sovrummet, så helt plötsligt famlade jag inte i mörkret längre, utan såg alla projekt som är i gång. Här har vi projekt barnhörna, som just nu är som ett vitt pysselark. John har målat spjälsängen vit, och så har vi köpt Liberty-tyg som vi ska sy en baby-filt av. Och så sitter kossan och väntar på sällskap. Längre än så har vi inte kommit.
Det ska sättas upp tavlor, hängas upp sänghimmel och gud vet vad.
Men det tar vi sen. När vi har tid.
Just de där projekten blir ju extra roliga att ta tag i när det är fredag och deadlinehets. Så klart.
Vid 12 blev det lunch. Vegetarisk lasange som John gjorde i går. Ungefär det bästa jag vet. Och ett glas kall mjölk till.
Flyttade in med laptopen i vardagsrummet, skrev så att fingrarna brann och hade det här som utsikt.
Vid 14 sänkte sig solen sakta och det blev allt mörkare. Men det är bra. Då ser jag inte alla projekt, utan jobbar utav bara farten. Just nu lyssnar jag på Musikhjälpen på högsta volym och fäller en rörd tår då och då. Älskar tanken på att så många människor går samma för att göra världen lite bättre. Om du inte hört Linnea Henrikssons brandtal ännu, så spana in det här. Så viktigt. Och bra.
Nu väntar på att de ska spela min önskade Bob Dylan-låt, som är min och Johns låt.
Har ni önskat någon låt ännu? I så fall vilken?