Herre min gud vilket svårt uppdrag. Jag har svårt att välja en bild, så det får bli tre.
1. Den första tog jag en försommarkväll på vägen hem från Södermalm – samtidigt som jag cyklade.
Det är inte winning first price-bild, men för mig så doftar den så kriminellt mycket förhoppningar, hägg och sommarnatt att jag blir helt nipprig.

2. Den gär bilden har jag ju visat upp ett par gånger nu, men det är för att jag älskar den så gräsligt mycket. Det är sommar, vår katt Sockan testar lantis-livet i Värmland och bara trivs så oerhört bra. Från gnällig innekatt till kurrande bondkatt som fångar möss som han inte gjort annat (och trots två bortopererade huggtänder).
Här har han lagt sig mitt på grusvägen, intill ängen och väntar på att katten Winston ska komma förbi för den dagliga hälsningen. Två katter som ligger mig varmt om hjärtat som förenas i mitt Värmland. 

3. Denna underbara bild som jag knäppte på mina fina vänner Mankku och Nina när vi hade överraskningsfest för Lollo. Jag bara älskar’n. Så är det.

Detta är lucka 22 i Emily Dahls julkalender. Vill du läsa fler berättelser under detta tema, kika här.

Vill du vara med i Emily Dahls julkalender via din blogg eller Instagram? Hoppas, för jag vill gärna höra dina storys. Kika hur du går tillväga här:

Inför årets bloggjulkalender! Pepp och hurra!!!

Den här julen ska jag fira med världens bästa människa, min själsfrände John, och så vår lille skrutt i min mage. Tillsammans tar vi tåget upp till Umeå i dag, och därifrån åker vi vidare till Skellefteå och Johns föräldrar. Där ska vi spendera ett par dagar, läsa böcker, laga julmat och bara vara.
Ser så gruvligt mycket fram emot detta ska du veta.

Detta är lucka 21 i Emily Dahls julkalender. Vill du läsa fler berättelser under detta tema, kika här.

Vill du vara med i Emily Dahls julkalender via din blogg eller Instagram? Hoppas, för jag vill gärna höra dina storys. Kika hur du går tillväga här:

Inför årets bloggjulkalender! Pepp och hurra!!!

Jag och John roadtrippar Maui runt. Bor där det finns rum och tar dagen som den kommer. Vi har fått nys om ett retreat uppe i regnskogen och drar dit. Får en minst sagt märklig känsla på vägen dit.
Den öde vägen håller på att rasa sönder, broar som leder oss över regnskogens dramatiska skrevor är breda som bilen (knappt tio centimeters utrymme på bägge sidor om bilen) och är utan räcken. Det kan knappt kallas bro. Snarare en liten spång som vi ska över. En känsla av vi inte kan komma därifrån kryper sig på.
Efter en svettig bilfärd kommer vi fram till en märklig plats och en ännu märkligare man tar emot oss. Som tagen ur en film om en skum sekt.
Det är något som känns fel. Jag kan inte beskriva vad, men ni vet när magkänslan bara säger att “åk härifrån”.
Han vill att vi ska skriva på kontraktet för att bo över, vilket vi gör. Sedan vill han att vi skriver på ett kontrakt att “om något händer oss på detta ställe, så står de inte som ansvariga”. Det känns konstigt. Om än amerikanskt. Men i detta sammanhang känns det mest konstigt. Och ganska olustigt.
Han berättar att man kan bada i havet nedanför, men att man nog inte ska göra det. Man kan nämligen krossas mot klipporna och dö. Man kan också se på de magiska vattenfallen. Men vägen dit är farlig. Man kan dö. De har inget vatten på stället för tillfället och för att hämta det så måste man ta sig till ett skjul. Och på vägen dit, ja, då kan man typ också dö.
Konklusionen av de kontrakt vi precis hade skrivit på var att vi kunde dö. Och de ville svära sig fria genom ytterligare ett kontrakt.
Jag och John utbyter blickar, har ett panikmöte i en vrå och båda har en konstig känsla i kroppen. Vi bestämmer oss för att försöka dra oss ur kontraktet, men mannen säger att vi blir betalningsskyldiga om de inte kan fylla rummet för natten.
Det ger vi blanka fasen i. Vi bara måste dra därifrån.
Så vi ger oss ut på vägen, knagglar oss fram genom regnskogen medan solen håller på att gå ner och vi siktar in oss på närmsta by. Den olustiga känslan släpper sakta i takt med att vi lämnar detta ställe.
I byn finns ett hotell, med den vänligaste av vänliga kvinnor.
Vi frågar om det finns några rum lediga. Och det finns det. Ett enda.
Det är en svit. Men vi får hyra det för samma pris som ett dubbelrum. Så. Himla. Snällt.
Kvinnan hjälper oss med väskorna in i sviten, visar oss runt och tar oss därefter med ut i den tropiska värmen, genom gångar överhopade av växtlighet och öppnar till sist en port. Bakom porten ligger havet.
Och det är en magisk solnedgång.
Vi sätter oss i sanden, tittar på när en surfare går av sitt skift och pustar ut.

Ett litet naggande äventyr, som slutade med en 80-talssolnedgång.

Detta är lucka 20 i Emily Dahls julkalender. Vill du läsa fler berättelser under detta tema, kika här.

Vill du vara med i Emily Dahls julkalender via din blogg eller Instagram? Hoppas, för jag vill gärna höra dina storys. Kika hur du går tillväga här:

Inför årets bloggjulkalender! Pepp och hurra!!!

Här, i ett pötthett Värmland, spenderade jag den mesta tiden av min sommar. Läste deckare efter deckare, vaskade mig med iskallt vatten från en gammal zinkbalja och åt mängder av glass. Det var värmebölja och det enda jag kunde göra var att följa katten Sockans exempel: Leta skugga.
Så det gjorde jag. Låg på en trasmatta i trädgården, upprullad med kuddar och flyttade den i takt med att solen kom i kapp mig och brände mig på tårna.  Först på kvällen så släppte värmeböljan sitt grepp, och jag knäppte den här bilden. Tagen precis utanför mitt barndomshem. Med ängarna som utsikt, min kusin Malins hus som tornar upp sig ur syrénhäckarna och en synfomi av syrsor som soundtrack.

Detta är lucka 19 i Emily Dahls julkalender. Vill du läsa fler berättelser under detta tema, kika här.

Vill du vara med i Emily Dahls julkalender via din blogg eller Instagram? Hoppas, för jag vill gärna höra dina storys. Kika hur du går tillväga här:

Inför årets bloggjulkalender! Pepp och hurra!!!

Herregud vad svårt.
Kan ha varit den lilla bebisbilden på Lollos lille Gertrud som ramlade ner i mobilen för ett par dagar sedan. Eller det magiska lilla babysetet som Mia stickade till mig (alltså gulle!), eller de sötaste bebislakanen eller vego-kokboken som jag fick av Linda … bara så där.
Eller det där fina meddelandet från fantastiska Isabelle McAllister som dök upp från ingenstans i förra veckan, med en hög med pepp och fina ord.

Eller när Fatima sms:ar mig med emojos som lilla Isolde har bett henne att skicka, ofta tillsammans med en önskan om att leka. Då smälter jag.

Eller de där sms:en som John ofta skickar en sekund efter att vi har skilts åt, där han säger att han är galen i mig.
Eller det där mejlet som en av er skickade, den ruttnaste av ruttna dagar, med en hög med så mycket fina ord att jag liksom inte kunde svara i en vettig text. Det blev mest ljud tror jag. Och “åh” (det är mitt vanligaste ord när inget räcker till). Eller det där sms:et från en kär vän som bara vill ge lite av sin kärlek till mig, eller berätta varför just jag betyder något för hen och är oersättlig (just den där dagen när jag kände mig som en blöt, grå försvinnande fläck som ingen skulle sakna, så där som man kan göra ibland). Eller desserterna som jag fick av Lollo en kall vinterdag.

Jag har fått så mycket fint i år. Så mycket pepp och vackra ord, att jag vill ge tillbaka tusen gånger om.

Detta är lucka 18 i Emily Dahls julkalender. Vill du läsa fler berättelser under detta tema, kika här.

Vill du vara med i Emily Dahls julkalender via din blogg eller Instagram? Hoppas, för jag vill gärna höra dina storys. Kika hur du går tillväga här:

Inför årets bloggjulkalender! Pepp och hurra!!!