Jag och John roadtrippar Maui runt. Bor där det finns rum och tar dagen som den kommer. Vi har fått nys om ett retreat uppe i regnskogen och drar dit. Får en minst sagt märklig känsla på vägen dit.
Den öde vägen håller på att rasa sönder, broar som leder oss över regnskogens dramatiska skrevor är breda som bilen (knappt tio centimeters utrymme på bägge sidor om bilen) och är utan räcken. Det kan knappt kallas bro. Snarare en liten spång som vi ska över. En känsla av vi inte kan komma därifrån kryper sig på.
Efter en svettig bilfärd kommer vi fram till en märklig plats och en ännu märkligare man tar emot oss. Som tagen ur en film om en skum sekt.
Det är något som känns fel. Jag kan inte beskriva vad, men ni vet när magkänslan bara säger att “åk härifrån”.
Han vill att vi ska skriva på kontraktet för att bo över, vilket vi gör. Sedan vill han att vi skriver på ett kontrakt att “om något händer oss på detta ställe, så står de inte som ansvariga”. Det känns konstigt. Om än amerikanskt. Men i detta sammanhang känns det mest konstigt. Och ganska olustigt.
Han berättar att man kan bada i havet nedanför, men att man nog inte ska göra det. Man kan nämligen krossas mot klipporna och dö. Man kan också se på de magiska vattenfallen. Men vägen dit är farlig. Man kan dö. De har inget vatten på stället för tillfället och för att hämta det så måste man ta sig till ett skjul. Och på vägen dit, ja, då kan man typ också dö.
Konklusionen av de kontrakt vi precis hade skrivit på var att vi kunde dö. Och de ville svära sig fria genom ytterligare ett kontrakt.
Jag och John utbyter blickar, har ett panikmöte i en vrå och båda har en konstig känsla i kroppen. Vi bestämmer oss för att försöka dra oss ur kontraktet, men mannen säger att vi blir betalningsskyldiga om de inte kan fylla rummet för natten.
Det ger vi blanka fasen i. Vi bara måste dra därifrån.
Så vi ger oss ut på vägen, knagglar oss fram genom regnskogen medan solen håller på att gå ner och vi siktar in oss på närmsta by. Den olustiga känslan släpper sakta i takt med att vi lämnar detta ställe.
I byn finns ett hotell, med den vänligaste av vänliga kvinnor.
Vi frågar om det finns några rum lediga. Och det finns det. Ett enda.
Det är en svit. Men vi får hyra det för samma pris som ett dubbelrum. Så. Himla. Snällt.
Kvinnan hjälper oss med väskorna in i sviten, visar oss runt och tar oss därefter med ut i den tropiska värmen, genom gångar överhopade av växtlighet och öppnar till sist en port. Bakom porten ligger havet.
Och det är en magisk solnedgång.
Vi sätter oss i sanden, tittar på när en surfare går av sitt skift och pustar ut.

Ett litet naggande äventyr, som slutade med en 80-talssolnedgång.

Detta är lucka 20 i Emily Dahls julkalender. Vill du läsa fler berättelser under detta tema, kika här.

Vill du vara med i Emily Dahls julkalender via din blogg eller Instagram? Hoppas, för jag vill gärna höra dina storys. Kika hur du går tillväga här:

Inför årets bloggjulkalender! Pepp och hurra!!!

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!