Just precis här, på ön Tjörn, spenderar jag en vecka varje sommar sedan 25 år tillbaka. Vi (jag och min familj) bor på en gammal barnkoloni gone Värmlands-koloni, där en hög med värmlänningar samlas för salta bad. Det är ofta samma människor som hänger där, så det är alltid som kära återseenden.
Just den här veckan mådde jag som en dränkt katt och skakigt, oroliga gravidveckor skulle precis gå över den magiska 12-veckorsgränsen. Den där gravidmagen (eller ja, uppsvullnaden i alla fall) kom väldigt på mig och här kunde en ana en mage. Men då skulle en nog vara expert. Och just det var en man på kolonin. Han är den gladaste och vänligaste av värmlänningar, och återkommer med sin minst lika glada och vänliga fru till kolonin varje år.
Jag och John stod och lagade mat i det gemensamma köket när han anlände för veckan. Han hälsade på den bredaste, goaste värmländska och konstaterade att här väntades det minsann barn.
Han har sett mig växa upp på håll, träffat mig varje sommar och kunde konstatera på en sekund att det var något som var annorlunda. Helt plötsligt blev allt så verkligt.
Precis där, i stekoset, blockerades alla illamående-stinkande orostankar, och jag tänkte att “fuck, ja, det här HÄNDER”.
Detta är lucka 13 i Emily Dahls julkalender. Vill du läsa fler berättelser under detta tema, kika här.
Vill du vara med i Emily Dahls julkalender via din blogg eller Instagram? Hoppas, för jag vill gärna höra dina storys. Kika hur du går tillväga här:
Inför årets bloggjulkalender! Pepp och hurra!!!
Loading Likes...
Åh, fick tårar i ögonen. Så fint.