Nu ni sailors!
Denna trubbiga tisdag ska jag ta med er ner i arkivet, genom lucka 9 i Emily Dahls julkalender (läs hur du deltar i “berätta om”-kalendern här).
Dagens (eller gårdagens) uppdrag är som följer: 9. Berätta om din stil när du var 15 år.
Hm. Svårt. Just 15-åriga jag hamnade sällan på bild, och de bilder jag har är begravda hemma i Värmland. Om jag inte minns fel så hade jag axellångt cendréfärgat hår och lugg, i någon form av Per Gessle-frisyr (under Gyllene tider-eran) och klädde mig ENBART i svart. Kjol över byxa var ju hett då, så det sportade jag. Och svart pennkjol och båtringad tröja i något glansigt, suspekt material.
I brist på bilder (jag får ta och leta upp någon riktigt klassisk 15-bild nästa gång jag är hemma i Värmland) så bjuder jag på lite härlig stilhistoria från arkivet.
13 år och har stukat foten. Året är 1996 och jag bär jeans (mins första egna, som inte är ärvda), silverskärp från Kookaï (ärvt av min kusin Kristin) och en magtröja som jag ärvt av min syster Ellen.
Ni ser mig till vänster i bild. Året är 1996, jag är i Løkken i Danmark tillsammans med min mamma, min syster Ellen och hennes två kompisar. Denna Danmarks-resa ska gå till historien som en mardröm för min mamma och för mig? Som en dröm så klart. Under denna resa tar min syster mig på fest, säger att jag är 15 år och jag hånglar för första gången. Med en dansk som hette Rasmus som var 17. Han och hans kompisar stod dagen därpå och sjöng “Should I stay or should I go now” utanför huset vi hade lånat. Min mamma tittade ilsket på dem, så de darrade av rädsla. Min mamma får fortfarande något svart i blicken när denna resa kommer på tal.
Bär favoritjeansen och randig tröja som jag ärvt av min trendiga kusin Kristin.
17 år, här tillsammans med Fatima. Inte mycket till stilbilder under denna period. Mest bilder som såg precis ut just så här.
2003. Till vänster ser du mig, 20 år gammal med snedlugg. Till detta bar jag så klart tygpåse, sturörsjeans och Converse. Till vänster ser min mina accessoarer. Aka. Mina bästa vänner, som jag satt ihop med, bodde tillsammans med och slanade Debaser fram med. Nina, Lisa och Åberg (ps. Hoppas ni inte dödar mig för att jag lägger upp den här bilden, men ni är ju bara för söta). Alla i rött läppstift.
2004. Här vet jag inte vad som händer. Men det är samma sorts bilder som tas. Finns knappt en bild i dagsljus i arkivet på tre år. Jag levde på natten. Pronto. Eller nätterna. Jag var ute jämt.
Här tillsammans med Lisa. Under denna period klär jag mig i marinblått. Från topp till tå. Och vita Converse. Eller blå då förstås.
Den enda (jag skojar inte) bilden tagen i dagsljus under hela 2005.
Och jag kan erkänna att jag tagit med de mest städade bilderna från denna period. Det är för att mamma och pappa inte ska få en hjärtinfarkt.
Härj var mitt mellannamn.
Hello sailors!
Nu tänkte jag bita tag i lucka nummer 8 i Emily Dahls julkalender (läs hur du deltar i “berätta om”-kalendern här), som innehåller en bit nostalgi.
8. Berätta om ett klädesplagg som du minns från din barndom.
Jag är uppvuxen mitt ute på landet, omgiven av mostrar, sysslingar och kusiner. Och yngst av dem alla – i hela stora släkten – var jag.
Jag var den sista utposten för alla gamla nötta kläder. En trash can av gamla trender och ratade kläder.
Ledet av kläder gick från den nio år äldre kusinen Malin, via ett dussin kusiner och sysslingar, tills det till slut nådde mig. När jag inte bar ärvda kläder, sportade jag lantis-naken (min familjs vanligast förekommande uniform), hemmasydda 1980-talsdressar som min mamma skapat eller ett virrvarr av kläder från utklädningskofferten (bästa).
Mina föräldrar envisades med att klippa mig och min syster i korta, praktiska frisyrer, vilket utmynnade i en nästan störd längtan efter långt hår. Kontentan? Jag syntes ofta med en kjol på huvudet, som jag slängde och flängde med. Eller stor böljande hatt.
På kalas i ärvd, för stor klänning och enorm hatt.
Vardagshatt och filt.
Eller ett klassiskt hårnät i guld. Det är tydligt att jag saknade något på knoppen. Och naken på överkroppen. So classy.
Även på vintern sportade jag extravagant hatt till min flotta bävernylonsoverall. Mössa med ENORM boll. Det är alltså jag i mitten. Lång redan då. Min bästis Åsa till vänster och min syster Ellen till höger.
Min favorithobby. Kontor! Här hjälper jag pappa att stämpla (MITT BÄSTA) kuvert, iklädd en NY T-shirt. Jag tror inte att den var ärvd, utan det var ett helt nytt plagg, med ett plast-tryck som liksom var lite skumgummigt på något vis. Som att man skulle trycka på det och det skulle låta. Det gjorde det så klart inte, men det var sjukt cyperspacigt.
Det var allt.
Vill du läsa vad jag skrivit (och visat för bilder) i tidigare luckor? Kika här:
Ligger lite efter i Emily Dahls underbara julkalender (läs hur du deltar i “berätta om”-kalendern här). Jag skyller på en helt kriminellt härlig helg med pyssel och promenader.
Lördagens lucka, närmare bestämt lucka nummer sju, innehåller en person som har betytt mycket för mig. Ett svårt uppdrag, eftersom det finns mängder av människor som har gjort mig till den jag är i dag. Min syster Ellen och min tremänning Cathrine (som är som en extra syster för mig) har funnits där när livets vindar har blåst så hårt att jag varit nära att tappa taget.
De har hållt i mig, hjälpt mig upp ur avgrundsdjupa hål och gropar och framför allt vågat säga i från när jag valt vägar som varit högst tveksamma.
För utom mina två “systrar” så är det en annan person som kvalar in på dagens uppdrag:
Berätta om en person som betytt mycket för dig.
När du håller om mig försvinner allt ont. När du kysser mig så blir alla vinterkalla vener varma igen. När du skrattar så kan jag inte hejda mig – då skrattar jag med. När du är nära är det som att jag blir hel. Som att alla bitar faller på plats. När livet är ett trassel, hjälper du mig att reda ut knutarna. När jag gråter så tröstar du mig. När du är ledsen så skär det i mitt hjärta. När du är lycklig blir jag lycklig. När jag är arg som ett bi så lugnar du mig genom dina snälla ord. När kroppen känns konstig så läker vi den tillsammans. När livet smärtar förstår du mig som ingen annan. När jag kommer hem till dig, så är det som att mina ögon ler automatiskt. Och du ler tillbaka. När jag håller om dig, så känns det alltid som det är första gången. Ibland blir känslorna för starka och då måste jag hoppa. Upp och ner. Då hoppar du med mig. Och så står vi där i köket och hoppar framför varandra. Ocool-skrattar och håller om varandra. Stundvis är det som att jag ser på dig för första gången. Hos dig kan jag vara mig själv. Är mig själv. Tusen miljoners äkta Emma Sundh, med skavanker, pillimariska tankar och som en tivoliserad totalshow. Och du säger bara att du älskar mig mer och mer. För dig är jag aldrig för mycket. Och jag kan aldrig få nog av dig.
Visste inte att jag hade ett hjärta innan jag träffade dig. Nuförtiden känner jag att ett dunkande hjärtat sitter där varendaste dag.
Min John. Trodde inte att jag kunde känna sådana här känslor. Åtta år efter den där dagen i mitt lilla studentrum på Lappkärsberget när jag frågade om du och jag skulle bli vi så är jag lika fnitterkär i dig.
Lucka nummer 6 i Emily Dahls julkalender (läs hur du deltar i “berätta om”-kalendern här) innehåller en alldeles speciell person.
I dag är nämligen uppdraget att … Berätta om en person som inspirerar dig.
Det finna speciellt en person – förutom Anne på Grönkulla då – som har inspirerat mig genom hela min uppväxt – och fortfarande inspirerar. Monica Zetterlund.
Jag kom i kontakt med denna lady när jag var sju äpplen hög. Min gitarrspelande pappa skippade barnsångerna och gick direkt på … Monica Zetterlund. Tillsammans jammade vi “Underbart är kort”, “När min vän”, “Trubbel” och “Sista jäntan”. Den sistnämnda är ju ganska så fräck, men jag var för liten för att förstå vad texterna handlade om. Det var melodierna jag älskade.
Samtidigt öppnade pappa och mamma upp en helt ny värld för mig, signerat Svenska Ord, med Hasse, Tage och Monica. Tillsammans möljde vi igenom “Sven hund”, “Gröna hund”, “Spader, Madame” och “Äppelkriget” och jag fascinerades så av denna humoristiska blondin med ett jävlar anamma.
Monica Zetterlund var en sådan människa jag ville bli. Snäll, fräck, rolig och rivig. Som ett lingonris i ett cocktailglas.
Om lucka 4 i Emily Dahlseminenta julkalender (läs hur du deltar i “berätta om”-kalendern här) handlade om hur kärleksfullt jag vårdar mina kläder, så är lucka 5 en ren kärleksförklaring. Närmare bestämt till ett plagg. Uppdraget lyder som följer: 5. Berätta om ett klädesplagg som får dig att känna dig stark.
Min cirkusdräkt.
Om jag var en superhjälte skulle jag åka berg-och-dal-bana fram i den här, spraka i gång loopar, äta sockervadd och strö konfetti runt mig. Min superkraft skulle vara att jag var ett tivoli. Troligtvis skulle det vara någon form av skottpeng på mig eftersom jag inser att det låter väl drypande överpepp (mår lite illa nu), men what a hell, jag skulle ha förbannat roligt.
Alltid när jag bär min cirkusdräkt är det som att alla fester blir lite roligare, festivalerna tar ett steg mot crescendo och jag vill dansa (och uppenbarligen) hoppa Paris-gator (och Luxembourgträdgården) fram. Inget kan stoppa mig när jag bär min cirkusdräkt.
Lucka nummer 4 i Emily Dahlseminenta julkalender (läs hur du deltar i “berätta om”-kalendern här) innehåller en liten kärleksförklaring till min garderob, i form av:
4. Berätta om hur du får dina kläder att hålla längre. För mig finns inget miljömördigt slit och släng. När jag köper ett en klänning, väska eller en kopp, så köper jag för livet. Det kan ta ett år för mig att snoka rätt på den perfekta koftan, men när jag väl köper den så är tanken att jag ska kunna bära den för all framtid. Det fina i att ha en specifik stil istället för att följa trender.
Och det är just det här tänket som genomsyrar mitt sätt att både shoppa och därefter ta hand om mina älskade ting och jag funnit i världens alla hörn. Jag lappar, lagar, byter dragkedjor och putsar mina skor in i minsta söm. Det ska tilläggas att de kläder jag köper redan från början har riktigt bra kvalité. Jag försöker alltid köpa sådant som är producerat i Europa (helst i Sverige), eller är begagnat. Några av alla de vintagekläder jag äger har över 70 år på nacken. Det är var jag kallar hållbart mode.
Förr i tiden slängde man ju aldrig kläder, utan man lagade dem tills de föll sönder och därefter gjorde man trasor och trasmattor av bitarna. Fanns ett större sjok kvar, av exempelvis en herrock, ja, då sydde man en barnkappa av stuven. Ett tänk som i mångt och mycket har försvunnit i en sjuk värld där allt handlar om pengar och inte alls om våra barns framtid.
Lucka nummer 3 i Emily Dahlseminenta julkalender (läs hur du deltar i “berätta om”-kalendern här) innehåller några önskningar inför jul.
Mest av allt önskar jag lata dagar i Värmland (utan massa fläng ditan och ditan), äta pappas hembakta bröd med cheddarost, snö på taken, sitta framför öppna spisen och att få åka spark. Det är vad jag önskar. Och att få vara tillsammans med John.
Det sista (och eventuellt det här med spark) kommer inte bli verklighet. Vi ska fira på varsitt håll i år. Vi fick helt enkelt inte ihop det med planerna. Efter den här tumultartade hösten kände jag att jag behövde åka hem … och stanna där.
Så det blir en längtans-jul igen och det smärtar en aning.
Förutom det önskar jag vackra vintagevaser, kattallrikar från Donna Wilson, fina gamla boxar (lådan du ser på bilden är en skokartong från 1950-talet som kom in på Vintagefabriken för ett tag sedan. Så stört fin att ögonen pluppar ut), vintageklänningar från underbara Adore vintage, saker med paraplyer på (jag gillar paraplyer), nya bolltofflor (mina fina tofflor börjar gå sönder), lekfulla posters och ett par nya Trocadeo-flaskor (någon vän blev troligen törstig på en fest eller två, för nu är de puts väck).
Och sedan, om jag får balla ur och drömma lite over the top-drömmar? Ett stycke drömklänning från Mrs Pomeranz, en rosa eller grön begagnad skrivmaskin, en svartvit Littlephant-muggoch en grön Volkabuss som går på el, är oförstörbar, miljösmart och som jag kan puttra Sverige runt sommaren 2013, med en resande Vintagefabrik full med klänningar och pinaler. Lite så.
Hellre en enda liten klapp som jag önskar mig, än en shoppinghetsad fladder-konsumtions-hets-pinal som har åkt fyra varv runt jorden. Denna konsumtionshets alltså, där familjer tar lån för att begrava granen i saker som håller knappt ett år. Nä, vet ni vad.
En gåva, som är köpt med kvalité i åtanke, det är riktiga grejer det.
Som sagt. Mest av allt vill jag ha snö, med ett julerim till.
Nu är det dags för nästa lucka i Emily Dahlseminenta julkalender (läs hur du deltar i “berätta om”-kalendern här): 2. Berätta om vad du har på dig i dag.
Här står jag. Vid Adolf Fredriks kyrka inne i stan, i brinnade lunchtimme. Jag har bytt Midsommarkrans och Vintagefabriken mot vikariat på Bonnier den här veckan. Det är otroligt roligt att gå i de välbekanta korridorerna, träffa före detta kollegor och få tillfälle att jobba med nya personer. Även om Vintagefabriken-bubblan är redigt härlig, så är det spännande att vifta med kängfoten över nygamla trösklar.
Dagen till ära bär jag min lila Beyond retro-kappa (från Brighton), senapsgula strumbyxor och stört bekväma mockaskor med gummisula från Roots (köpte dem för ett par år sedan och hittade dem långt in i garderoben häromdagen). Under kappan är jag naken.
Nä då, under bär jag min lila favoritklänning från Vintagefabriken och kofta från Jumperfabriken.
2. Tell us about what you are wearing today. Here I stand. Outside the Adolf Fredrik Church in the Stockholm city, in buring lunch hour. I have changed the surburban Midsommarkransen and the freelance office/vintage store Vintagefabriken to the big magazine company Bonnier this week. It’s incredibly fun to go in the familiar corridors, meet former colleagues and have the opportunity to work with new people. Although the Vintagefabriken bubble is firmly lovely, it’s exciting to wave with my winter shoe over reinvention thresholds.
To mark the occasion, I wear my purple Beyond retro Gown (from Brighton), mustard yellow tights and disturbed comfortable suede shoes with rubber soles from Roots (bought them a few years ago and found them far into the closet the other day). Under the cloak, I am naked. Nah, I wear my purple favorite dress from Vintagefabriken and cardigan from Jumperfabriken.
Den eminenta Emily Dahllyser upp varje december-dag fram till jul, med en finfin “berätta om”-julkalender. Varje dag fram till jul uppmanar hon till att öppna en lucka till sitt liv, en lucka som rymmer något som man kanske annars inte skulle berätta. Ett ypperligt initiativ, tycker jag.
Så här kommer första luckan från moi.
The eminent blogger Emily Dahl lights up every December day until Christmas, with a wonderful “talk about” Christmas calendar. Every day until Christmas, she encourage other bloggers to tell something that you might not otherwise tell. An excellent initiative, I think. So here comes the first Christmas calender post from moi.
Lucka 1. Berätta om din stil.
Denna värmländska, kurvkropp – utan en enda rät linje – passar bäst i timglasformade 1950-talsklänningar, shorts med hög midja och A-linjeformade kappor. Vintage-kreationer vars sömmar går längs alla dessa böljande lår, sittvänliga rumpor och markerade midjor, som att de var sydda direkt på kroppen. Och där någonstans formas min stil. I en miljösmart vintagegarderob, där unika ting får vara ömsom franskt eleganta, ömsom lekfullt tivolikonfetti. En taftklänning bredvid en cirkusdräkt.
I min stil ska både pasteller och riviga brogues-skor finnas med. Prickigt, randigt och rutigt (även om randigt kanske är mitt bästa mönster), pondushett 1940-tal och flott 1950-tal, sotiga pasteller uppblandat med ett jävlar anamma. Min stil är ett sätt för mig att uttrycka vem jag är och kontrastera min person. Det är där, mitt i mötet mellan förutfattad yta och äkta innehåll, som stil börjar kittlas. Bli intressant. En jubelfeminist i rosettskor, en miljökämpe i pastell, en fräck värmlänning förpackad i en snofsig håruppsättning, en bestämd klippa i en mesig klänning.
En stil som uttrycker det tivoli som pågår därinne. Eller vill hjälpa tivolit en bit på vägen …
1. Tell me about your style. This curvy body – without a single straight line – fits best in the hourglass silhuette from the 1950s: dresses, shorts with high waist and A-line gowns. Vintage creations whose seams running along all these undulating thighs, comfortable butts and marked waists, as they were sewn directly onto the body. And there somewhere you find my style. In an environment clever vintage wardrobe, where unique things may be alternately French chic, sometimes playful amusement confetti. A taffeta dress next to a circus costume. In my style both pastels and brogues shoes appear. Spotted, striped and plaid (although striped maybe my best pattern), poise hot 1940s and classy 1950s, dusty pastels mixed with a hell of drive. My style is a way for me to express who I am and contrasting my person. It is there, in the middle of the meeting between preconceived surface and authentic content that style starts tickling. Be interesting. A cheer feminist in bow shoes, an environmental activist in pastel, a cheeky small towner packaged in a elegant hair style, a determined do:er in a lame dress.
A style that expresses the carnival going on in there. Or want to help the carnival of the way …
Vill du också vara med i Emily Dahls “Berätta om”-julkalender? Läs mer på hennes finfina blogg. Här nedan får du en sneakpeak om vad jag kommer berätta om under december:
1. Berätta om din stil. 2. Berätta om vad du har på dig idag. 3. Berätta om vad du önskar dig i julklapp. 4. Berätta om hur du får dina kläder att hålla längre. 5. Berätta om ett klädesplagg som får dig att känna dig stark. 6. Berätta om en person som inspirerar dig. 7. Berätta om en person som betytt mycket för dig. 8. Berätta om ett klädesplagg som du minns från din barndom. 9. Berätta om din stil när du var 15 år. 10. Berätta om någonting som du tycker är alldeles särskilt vackert. 11. Berätta om det fulaste du vet. 12. Berätta om musik som inspirerar dig. 13. Berätta om ett minne från din uppväxt. 14. Berätta om din stil för ett år sedan. 15. Berätta om din favoritmaträtt. 16. Berätta om det bästa köpet i ditt liv. 17. Berätta om hur du skulle vilja se ut om du fick drömma. 18. Berätta om en ikonisk/historisk person som inspirerar dig. 19. Berätta om ett foto som berör dig. 20. Berätta om din student. 21. Berätta om vad ‘mode’ betyder för dig. 22. Berätta om det du tycker är vackrast hos dig själv. 23. Berätta om en gång när du kände dig ensam. 24. Berätta om en gång när du kände dig älskad.
Would you like to join in Emily Dahl’s ” Tell Me About ” advent calendar? Read more on her blog. See below for a sneakpeak about what I will tell you about in December :
1. Tell us about your style. 2. Tell us about what you are wearing today. 3. Tell us about what you want for Christmas. 4. Tell me about how you get your clothes last longer . 5. Tell us about an item of clothing that makes you feel strong. 6. Tell us about a person who inspires you. 7. Tell us about a person who meant a lot to you. 8. Tell us about an item of clothing that you remember from your childhood. 9. Tell us about your style when you were 15 years old. 10, Tell us about something you feel is most especially beautiful. 11. Tell us about the ugliest thing you know. 12. Tell us about the music that inspires you. 13. Tell us about a memory from your childhood. 14. Tell us about your style a year ago . 15. Tell us about your favorite food . 16. Tell us about the best bargain in your life. 17. Tell us about how you would like to look like if you were dreaming. 18. Tell us about an iconic / historic figure who inspires you. 19. Tell us about a photo that concern you. 20. Tell us about your student. 21. Tell us about what ‘ fashion ‘ mean to you. 22. Tell me about what you think is most beautiful in yourself . 23. Tell me about a time when you felt lonely. 24. Tell me about a time when you felt loved.
– När jag var liten var min största dröm att bli jazzsångerska. Jag drömde om att stå på en rökig bar och sjunga släpigt till någon standard. Min kära far och jag jammade jazz om kvällarna, han på gitarr och jag på sång, och trallade så att de värmländska skogarna svajade. Monica Zetterlund och Astrud Gilberto var mina stora favoriter. När jag var 15 år frågade min far vad jag ville bli när jag blev stor. Jag svarade med drömmande ögon: Jazzsångerska. Min orolige, omtänksamma far – som såg sena nätter, rökiga barer och ett slitigt liv framför sig – frågade då vad min nästkommande karrirärdröm var. Jag svarade journalist. Och nog blev jag journalist alltid. Men fortfarande knyter sig något i magen när jag går på jazzkonsert …
My biggest dream as a child was to become a jazz singer.
– Vattenrutschkanor är bland det bästa jag vet. Som tur är gillar min snubbe John också att åka vattenränna, varför vi spenderade en hel dag på honeymoon:en på ett vattenland.
Water Slides are among the best I know.
– Jag kan – av någon outgrundlig anledning – i stort sett varendaste bilmärke – och kan känna igen en volvo, saab eller audi på flera hundra meters avstånd.
I can – for some reason – recognize almost every single car brand in the world, and I can know a Volvo, Saab or Audi from long distansce.
– Jag gör inte skillnad på folk och folk. För mig är alla lika. Jag varken räds eller imponerad inte av milslånga titlar, flaschiga namn och benhårda axlar – för mig är alla lika mycket människor. Jag är samma gamla Emma oavsett vem jag möter. Om det är så är kungen av Jordanien eller den trevliga snubben i kvarterskiosken.
Klart att jag imponeras av människor – konstigt vore annars – men det är inget som förändrar min syn på dem. För mig är alla kött och blod.
Denna lilla egenskap har försatt mig i allehanda situationer. Jag minns alldeles tydligt när jag jobbade på Vecko-Revyn för en massa år sedan och vi hade fått en intervju med Jude Law. Jag utsågs att åka till London för att träffa denna stiliga herre med en motivering – jag var den enda på redaktionen som inte skulle svimma vid blotta åsynen av människan. Nu blev visserligen Juddan sjuk, så intervjun blev inställd, men vad gör väl det – jag fick säkert träffa någon annan trevlig prick istället. Som kioskägaren på hörnet. … Jag tror emellertid att Jude hade mått bra av lite värmländska charm.
I am neither intimidated nor impressed by fine titles, flashy names, money or sharp elbows. To me, all people are equal – whether they are the King of Jordan or a shop assistant. This view of people has put me in all kinds of exciting situations. One example was when I worked at the magazine Vecko-Revyn several years ago and we got an interview with Jude Law. I was appointed to fly to London to meet this actor. The reason why I would have to go? I was the only one that would not be star struck and faint. Unfortunately, Jude Law got sick, so the London trip was called off. But I’m not so sorry about that.
– Deckare är mitt bästa. På TV slukar jag Foyle’s War och Poirot, och när jag åker på semester så sitter jag med näsan i allehanda, lättsmälta kriminalromaner. Jag önskar så att jag kunde flasha med Nobelpristagare och New York-triologier i bokhyllan. Men om sanningen ska fram så står där mest bara deckare. Och så några show off-böcker så klart (som jag har tragglat mig igenom) …
I love crime mysteries. I watch Foyle’s War and Poirot, and when I go on holiday I sit with my nose in all sorts, easily digestible crime novels. I so wish I could impress with Proust and Nobel price winners on the bookshelf. But if the truth be told, my bookshelf contains very little of the ingredient. Just a few show-off books of course.
– Jag är en extremt orolig människa. Jag kan nog verka som en person som borstar av sig det mesta på ytan (jag är en glad skit), men om sanningen ska fram så är det inte mycket som borstas av. Jag nojar, ältar, vänder, vrider och oroar mig till förbannelse. Det är klart att det är jobbigt, men jag skulle inte vilja byta bort det mot någonting i världen. Jag vill inte vara en människa som allt rinner av, en hårdhudad människa som inte märker av nyanserna. Jag vill vara en person som känner känslor som att de satt på huden. Däremot tränar jag frekvent på att se på oron, ta den till mig och sedan släppa den. Det sistnämnda är svårt, men jag gillar å andra sidan utmaningar.
I’m an extremely worried human beeing. I probably seem like a person who brushes off most of the surface (I’m a happy crap), but if truth be told, it’s not much brushed off. I worry about almost everything.
– Jag är ironisk ungefär 90% av min vakna tid. Klart att det finns ett stort allvar i mig också, men vardags-emma driver ganska friskt med sig själv och sin omgivning.
I’m ironic about 90% of my waking hours.
– Jag har gått i terapi ett flertal gånger och det är det bästa jag gjort. Alla borde gå i terapi med jämna mellanrum! Det är den bästa investeringen i sig själv man kan göra. Förstå sig själv, prata om saker man aldrig pratat om förut, få perspektiv och växa som människa.
I have seen a therapist a number of times and it’s the best thing I’ve done. Everyone should go to therapy regularly! It is the best investment in yourself you can do. Understand yourself, talk about things you never talked about before, gain perspective, and grow as a person.
– Varje gång jag går in i ett plan ber jag “Fader vår”. Jag är flygrädd och tänker att jag inte vill stöta mig med någon Gud innan jag åker upp i himlen. Har visserligen bara safe:at kristendomen. De andra religionerna får jag jobba på.
Every time I go into a plane I pray. I’m afraid of flying and I don’t want to angry any God before I go up into the sky. Although I only safe Christianity. I work on the other religions.
– Trots att jag älskar havet, så är jag fullständigt livrädd för allehanda vattendrag. När jag badar går det extremt fort. Jag tar sats, hoppar i plurret och sedan simmar jag panikartat mot land. Helst vill jag att någon annan hoppar i först för att skrämma alla fiskar, lik (extremt lättskrämda?) och avgrundsdjupa tankar. Dessutom är jag rårädd för hajar – även i insjöar. Vi kan kalla det livlig fantasi …
I’m terrified of water. When I go swimming, I do it extremely fast. I’m afraid of everything that is in the water – or rather everything that I imagine will be there.
– Jag har exceptionellt dålig ämnesomsättning, så jag måste röra på mig hela tiden för att min kropp ska må bra och inte svälla till en boll.
I have exceptionally poor metabolism, so I have to exercise all the time.
– Jag pratar värmländska.
I talk a Swedish dialect called värmländska.
– Mitt mest använda klädesplagg är min fula fleecemorgonrock. Om jag fick välja så skulle jag vara omgärdad av fleece. Dygnet runt. Det skulle visserligen inte fungera rent socialt. För om jag blir varm – vilket jag blir i fleece – så somnar jag. Detta faktum utnyttjar min man John till det yttersta. För vid läggdags är jag oftast som piggast och spexigast. När John inte orkar med att totalshowen Cirkus Sundh fångar han in mig i ett duntäcke. Fem minuter senare sover jag …
My most used item of clothing is my ugly fleece bathrobe.
– Jag hade väldiga problem med acne när jag var yngre. Gömde mig i mängder av smink för att jag skämdes så över hur min hy så ut. Vände ansiktet åt ett annat håll om jag gick förbi en snygg kille. Discon var mitt bästa för då var det mörkt och jag tyckte att jag kunde gömma mig i dunklet. Lite som en vampyr. Jag skämdes så otroligt mycket för min hy. Så här i efterhand tycker jag att det är så tragiskt att jag la så mycket tid på att gömma mig. Livet passerade och det enda jag tänkte på var min hy. I en perfekt värld hade jag struntat i ytan och stått upp för hur jag såg ut. Fokuserat på något annat. Jag menar, det fanns mängder av tjejer och killar i samma ålder som hade minst lika mycket acne – och var dösnygga – just för att de struntade i det och vägrade hindras av några röda prickar. Men världen är inte perfekt.
I had huge problems with acne when I was younger. I hid in large amounts of makeup because I was so ashamed of how my skin looked.
