23:40 och jag hinner precis publicera dagens lucka  i Emily Dahls julkalender (läs hur du deltar i “berätta om”-kalendern här). Pjuu. Den här luckan innehåller ett gram sorg och ett kilo hopp.

19. Berätta om ett foto som berör dig.

Den här bilden berör mig in i minsta lilla ven. Den är tagen en söndag, dagen efter jag fått missfall.
Just den här bilden innehåller en höst som krossades, ett potpurri av förväntningar som askades och morfindimma som slöjade oktobers färgkavalkad. Det var ett barn som aldrig blev. En kropp som återgick till att se ut som vanligt. Och sorgen att hösten 2013 blev precis som vilken höst som helst.

Just denna söndag bestämde jag mig för att gå ut och andas. Bli lite hel. Igen. Klä mig den flottaste av kappor och den ärtigaste av hatt, bara för att dölja kaoset därinne.
Ta igen oktober – den vackra månaden som jag bara sett genom sovrumsfönstret och från den blodiga britsen på SÖS.

Mitt hjärta var så tungt i detta ögonblick, men kroppen var så lättad. Smärtan var över. Efter ett fruktansvärt, alldeles för långt lidande, där jag gick lite lätt böjd, samtidigt som jag försökte jobba och hantera att kroppen skrek att allt var fel.

Men vet ni vad? Den här bilden ger mig även hopp. Hopp om att tiden läker den mest bloddroppande sår. Hopp om att kroppen återhämtar sig. Hopp om att den här erfarenheten gör mig till en rikare människa. Hopp om att få ta igen hösten nästa år. Kunna andas kylig oktoberluft, utan att ha gråt i vägen. Hopp om att fler pratar om missfall – utan skam – innan blodet börjar droppa. Och hoppet om att 2014 ska bli ett bättre år.

Lucka 18 i Emily Dahls julkalender (läs hur du deltar i “berätta om”-kalendern här) innehåller ett egensnickrat innehåll.

18. Berätta om en ikonisk/historisk person som inspirerar dig.
Jag har kokat ihop en allsköns soppa av den här luckan. Full av historiska, ikoniska och fiktiva ingredienser.  För just där i kittlingen mellan salt och peppar hittar ni mina inspirationskällor.
Här kommer tre favoriter.

1. Coco Chanel. Denna modedrottning som skapade damkläder så bekväma så att kvinnor slapp tänka på dem – så att kvinnorna i stället kunde lägga energi på andra saker. Som att bli självständiga, engagera sig politiskt och sträva för att få samma chanser i livet som män – utan att korsettsvimma på kuppen.

2. Monica Zetterlund. Hon var ett lingonris i ett cocktailglas och en människa som vågade vara sig själv i en värld där det finns mängder av förväntade passformer. 

 3. Anne Shirley. Anne på Grönkulla. Min husgud. Denna riviga – om än fiktiva – lady lärde mig redan som småglin att jag inte ska ta någon skit. Att säga i från. Stå upp för mig själv. Våga vara annorlunda. Drömma. Gå min egen väg. Tillåta alla sjuka toktankar att yppa luft. Få vara en visionär utan gränser. Och att försöka förstå andra människor fastän alla odds är emot dem. Ingen människa är ond – man har bara inte förstått dem rätt.
Det var också Anne Shirley som fick mig att förstå att det fanns något som stavades kärlek. Gilbert Blythe. Och just det där ville jag finna. Min Gilbert – en människa – som gav mig lagom med mothugg, mängder av nya sätt att se livet på och aldrig sinade pirr i magen.

God morgon! Vad sägs om att vi  börjar den här dagen med lucka 13 i Emily Dahls julkalender (läs hur du deltar i “berätta om”-kalendern här)?

Lucka 13 i Emily Dahls julkalender (läs hur du deltar i “berätta om”-kalendern här) handlar om en Dallas-kontor, balettdräkter och totalshower.

13. Berätta om ett minne från din uppväxt.

Det här kära vänner, är min syster Ellen och jag (den lilla skiten till höger). Iklädda matchande balettdräkter och varsin sinnesstämning. Min syster i sitt rätta element och jag som frustrerat försöker gömma mig under mattan.
Ungefär alla mina barndomsminnen inkluderar den där personen till vänster. Min syster. Vi lekte precis jämt. Inne på pappas hemmakontor tornade ett Dallas-office upp, med min syster som en Sue Ellen-chef i vampiga kläder och skyhöga klackar uppslängda på skrivbordet – bland pappsens viktiga papper (som vi hjälpte att fylla i så klart). I min systers rum skapade vi världar och lägenheter i bokhyllorna. Rev ner alla böcker och ställde istället upp ett gammalt dockskåpsbadkar och lite annat krafs som vi hittade. Vi lekte i timtals. Nere i “mellanrummet (som vi kallar det), så var det ritverkstad. Mamma tog hem meterstora pappersrullar vilka vi kunde skapa enorma konstverk på. Som aldrig tog slut. Vi hade ritpennor i varendaste färg och låg på golvet ritade. I “stora rummet” (andra kanske kallar det vardagsrum, men inte i min familj) flyttade vi om och skapade kojor, gungade i trapets (pappa hade satt upp några krokar i en timmerstock i taket) eller hade någon form av show.
Min syster är – och har alltid varit – den roligaste människa jag vet. Som ett kringresande tivoli, med en trumpet i fickan. Hon var min idol och jag ville vara precis som hon. Men jag var liksom lite för osäker som tivoli. Därav matthänget.

Lucka 11 i Emily Dahls julkalender (läs hur du deltar i “berätta om”-kalendern här):

11. Berätta om det fulaste du vet.
Det fulaste jag vet är den fullkomligt vulgära jakten efter nytt. Livet ska vara skinande rent, utan minsta repa, skit i hörnen och slö-söndagar-med-pizza-och-småfis.
Om det något som skapar kli-panik på kroppen hos mig är just de där hemmen, liven och trädgårdarna, där allt är så perfekt att man själv känner sig som ett en maläten loppa. Trots att man både tvagat sig, deo-rajdat armhålan och tagit på sig skinande rena strumpbyxor. Till och med borstat de där tänderna allra längst bak i tandraden.

Det där tillrättalagda är det värsta jag vet. Det fulaste jag vet. Det är så “fint” att det blir fult.
Just i de där friserade trädgårdarna och lägenheterna – som är perfekta att man vill kräkas lite – får jag panik. Mitt inre kaos kan inte möblera in sig i denna välordnade vardag.
När något fått en repa, så byts det ut mot något nytt. Eller snarare ännu nyare. Gärna dyrare. Trots att det fungerar. En jakt på statusmarkörer målad i lack och stämplad med ett bäst före-datum. Som ett nyshoppat hem vars innehåll byts ut i takt med varje säsong. I denna vardag finns ingen plats för en nött pinal, en pizzakartong eller ett par trötta sockor på vardagsrumsbordet. Inte heller något personligt – om det matchar i en vit ram.
Det finns inget som helst återanvändningstänk eller miljösamvete. Bara en vulgär överkonsumtion i jakt efter det perfekta livet. Utan sprickor. Ett liv som så uppenbart inte kan levereras i en shoppingpåse.
Hur har du själv hemma då, i ditt pastell-palats, Emma Sundh?
Förutom några städade pastellhörn i denna två:a, så är det stök mest överallt. Gamla koffertar på hög, någon pinnstol som jag ska måla om, en upphittad hallspegel som någon annan har slängt (trost att den är fullt fungerande), en klänning som jag ska laga. Ett bord fullt med pennor, sudd och illustrationer, ett annat med symaskinen – lämnat mitt i ett projekt. En brokig skara ting och möbler som jag älskar – var för sig. Mitt hem är en samling pysselprojekt. Och jag skäms när jag skriver det, men jag visar så sällan upp detta stök som jag någonstans älskar. Kameran åker bara fram när det är nystädat och piffat. För när stöket är i full gång – då är jag upptagen med att leva.

Och just det där tycker jag om. Stöket, risporna och projekten. Ett nött hus med originalfönster, en gammal skavd dörr, en vildvuxen trädgård, en ihoplimmad favoritkopp och T-shirt som håller på att falla sönder och samman. Saker som har lämnats (och vårdats) som de är – för att någon älskar dem. Precis just så.
Eller för att man är så upptagen med att leva att man inte har tid att polera.

Från arkivet-djupdyk till en lucka med något vackert, nämligen lucka 10 i Emily Dahls julkalender (läs hur du deltar i “berätta om”-kalendern här).

10. Berätta om någonting som du tycker är alldeles särskilt vackert.
Något som är alldeles underbart vackert, så där nästan överlyxigt få-förunnat-fint, är att jag har samma fantastiska vänner nu som för 15 år sedan. Några riktiga godingar har tillkommit genom åren, som Lollo, Linda, Lisa och Frida (som jag varit vänner med i tio år!). Men annars är det samma personer som såg mig ta mina första stabblande, skitnödig-nervösa steg in på Tingvallagymnasiet i Karlstad.
Tillsammans har vi övervunnit livet. Och som vi har levt. Vi har torkat varandras tårar, kissat på oss av skratt, dansat dåliga gator fram, tröstsnott blommor ur rabatter, sagt att-den-där-snubben-var-ändå-bara-skit, vi har undersökt 7Elevens öppettider grundligt, funnits där när ensamheten varit som ett stort sugande hål, stafetthånglat med gängliga snubbar, lyssnat när resten av världen varit döv. Vi har bråkat – och återvänt med famnar av längtan tillbaka. Vi har levt. Och vi har gjort det tillsammans.
Det är något som jag tycker är extra vackert. Att vänskap kan vara så enormt stark.
För mig har de här personerna betytt världen. Utan dem skulle jag vara hälften av den person jag är i dag.
Tillsammans är man inte stark. Man blir stark.