Herregud vad svårt.
Kan ha varit den lilla bebisbilden på Lollos lille Gertrud som ramlade ner i mobilen för ett par dagar sedan. Eller det magiska lilla babysetet som Mia stickade till mig (alltså gulle!), eller de sötaste bebislakanen eller vego-kokboken som jag fick av Linda … bara så där.
Eller det där fina meddelandet från fantastiska Isabelle McAllister som dök upp från ingenstans i förra veckan, med en hög med pepp och fina ord.

Eller när Fatima sms:ar mig med emojos som lilla Isolde har bett henne att skicka, ofta tillsammans med en önskan om att leka. Då smälter jag.

Eller de där sms:en som John ofta skickar en sekund efter att vi har skilts åt, där han säger att han är galen i mig.
Eller det där mejlet som en av er skickade, den ruttnaste av ruttna dagar, med en hög med så mycket fina ord att jag liksom inte kunde svara i en vettig text. Det blev mest ljud tror jag. Och “åh” (det är mitt vanligaste ord när inget räcker till). Eller det där sms:et från en kär vän som bara vill ge lite av sin kärlek till mig, eller berätta varför just jag betyder något för hen och är oersättlig (just den där dagen när jag kände mig som en blöt, grå försvinnande fläck som ingen skulle sakna, så där som man kan göra ibland). Eller desserterna som jag fick av Lollo en kall vinterdag.

Jag har fått så mycket fint i år. Så mycket pepp och vackra ord, att jag vill ge tillbaka tusen gånger om.

Detta är lucka 18 i Emily Dahls julkalender. Vill du läsa fler berättelser under detta tema, kika här.

Vill du vara med i Emily Dahls julkalender via din blogg eller Instagram? Hoppas, för jag vill gärna höra dina storys. Kika hur du går tillväga här:

Inför årets bloggjulkalender! Pepp och hurra!!!

I april skulle min underbara vän Mick mösexas! Och finns det något som Mick älskar så är det Jönssonligan och att äta dammsugare-praliner. Så vad göra?
En mösexa som är upplagd som en kupp så klart, Dammsugs-kuppen.
Baskern på, flugan likaså och känslan av att ha en plan – tajmat och klart in i minsta detalj.

Bilden tog jag i mitt sovrum, precis innan Jönssonligan skulle storma in i de “övre regionerna” (vår vind som jag och Jens hade inrett på samma sätt som Dynamit-Harrys kula).

Detta är lucka 16 i Emily Dahls julkalender. Vill du läsa fler berättelser under detta tema, kika här.

Vill du vara med i Emily Dahls julkalender via din blogg eller Instagram? Hoppas, för jag vill gärna höra dina storys. Kika hur du går tillväga här:

Inför årets bloggjulkalender! Pepp och hurra!!!

Egentligen hade jag tänkt att lägga upp den här bilden på den här luckan, för det finns ingen som jag saknar så mycket som min Åberg. Vi bor på varsin kust, hon lever mitt imaginära Göteborgs-liv och det är som att hon alltid fattas mig. Jag längtar ständigt efter henne. Men hon behövde vara i den här luckan, så är det bara.

Det är ingen som får mig att skratta så mycket som min vän Åberg. Hon har det härligaste och mest smittsamma fnitter och det är som våra hjärnor har en extra – skev – tråd emellan. Som kopplar hejvilt.  Alltid med ett väloljat samspel. Vi avslutar varandras meningar, vi behöver bara göra en gest för att förstå den andras tanke och behöver liksom knappt säga ett ord för att fastna i ett skrattanfall.
Åberg har varit en av mins närmaste vänner i över 15 år, vi har bott ihop i kollektivet Y-front i Stockholm och härjat, gråtit och utforskat varenda vrå av varandra.
I hennes sällskap kan jag vara jag. Med svärta och imaginära smilgropar (är så fasligt avundsjuk på hennes), och där – mitt emellan – så finns det en rå dos svart humor.

Detta är lucka 15 i Emily Dahls julkalender. Vill du läsa fler berättelser under detta tema, kika här.

Vill du vara med i Emily Dahls julkalender via din blogg eller Instagram? Hoppas, för jag vill gärna höra dina storys. Kika hur du går tillväga här:

Inför årets bloggjulkalender! Pepp och hurra!!!