Förra onsdagen slängde på mig den rutiga vårkappan, gav Majken en blöt hejdå-puss på kinden och begav mig in till Vasastan. Gick med snabba steg mot Valands konditori och parkerade mig med den här utsikten.
Köpte kaffe och smörgås. I väntan på Volang-Lindaradade jag upp anteckningsblock, kalender och två olika blyertspennor (alltid i min väska).
Volangen ramlade in och vi började babbla, planera kommande jobb och smida planer. Att göra jobb tillsammans är verkligen flott. Så fasligt mycket roligare än att skramla runt ensam.
Emily.
Tummad tidning. Såg ut att ha legat inne på Valands sedan starten.
Moi.
Öppnade upp hjärnan, tömde och stängde igen. Och fick dessutom hänga med två underbara under ett par timmar. Lyx.
Q: Hej Emma! Jag drömmer liksom du om ett torp, och uppskattar verkligen inläggen där du har dammsugit Hemnet och Blocket bostad efter dina favoriter. Jag undrar – av ren nyfikenhet – vad är du på jakt efter? Tror du att du kommer att hitta det du söker? Och var letar du? Vad har du för kriterier liksom? Hur tänker du kring torp? Dela eller ha själva? Tack för en inspirerande blogg! /Åsa. A: Hej Åsa och vilket pepp att ha en torpar-kompis som älskar att vältra sig i stugor precis lika mycket som jag! Hurra! Nu reloadar jag alla bostadssajter varendaste dag, sonderar torp-terrängen och bara väntar på att de ska översvämmas med söta, små torp att fylla dagdrömmarna med. Så snart kan du (förhoppningsvis) njuta av fler torpar-inlägg.
Jag längtar jag ständigt ut på landet, och med en bebis i magen blir längtan efter gröngräs och lunch i syrénbersån än mer lockande. Att få hitta en oas som inte nödvändigtvis är fylld med folk (även om jag älskar fölket i Kransen).
Som den lantis jag är känns det dessutom viktigt att barnet i magen får lära sig att ha lite skit under naglarna från tidig ålder. Trädgårdsland, vild trädgård och massor av projekt är med andra ord ett måste för moi.
Sedan jag var sju äpplen hög så har jag drömt om ett alldeles speciellt hus, ett stenkast från mina föräldrar. Varje kväll när jag ska sova så tänker jag på det där huset. Varendaste varenda kväll. Det är mitt happy place, en plats som jag ständigt återkommer till i mina dagdrömmar. Huset är obebott, men inte till salu. Än. Och kommer kanske aldrig bli, vad vet jag.
Så i väntan på just det där huset så försöker jag fylla drömmarna med faluröda torp, glasverandor, pärlspontskök, vildvuxna trädgårdar, spröjsade fönster, en fastutrappa, knarriga trägolv, sovrum med gamla tapeter och guldockramålade spegeldörrar.
Det är lite vad jag är på jakt efter, om jag nu aldrig kommer kunna förverkliga drömmen om mitt happy place. Helst skulle jag vilja ha ett stort hus där alla mina vänner får plats, men i takt med att allt fler vänner köper egna torp så krymper torpardrömmarna. Från sådana härkollektivhus-schabrak med fyrahundratvå handfattill små, små torp.
Gällande att dela att äga själv, så är jag ju något av en kollektivperson. Jag älskar tanken på att äga tillsammans, dela på jobb och umgås på lediga stunder. Att ha en plats att samlas kring, istället för att alla sitter i varsina små torp runt om i Sverige och undrar varför ingen kommer och hälsar på.
Ren geografiskt så lockar Gotland mest, men även Sörmland, Östergötland och Småland. Värmland lockar så klart också, men där finns det som sagt bara ett hus som finns på min näthinna. Där bor ju också mina föräldrar, i mitt älskade barndomshem, min oas, mitt stand-in-torp som jag lånar lite och försöker smyga in små projekt. Men mina föräldrar bor ju faktiskt där på heltid, så det blir inte så mycket att förverkliga egna drömmar, utan hjälpa till med deras visioner. Vilket så klart inte är fy skam.
Med tanke på att jag har mitt barndomshem kvar på landet och får utlopp för min aldrig sinande fixar-glädje när jag är i Värmland, så tar jag och John jakten efter ett torp med i sakta mak. Ju äldre mina föräldrar blir desto mer kommer jag dessutom vilja hjälpa dem med trädgården, underhåll av mitt barndomshem, beskärning av äppelträd och vardagsfix, så jag inte sitter med ett alldeles för stort torparprojekt på fel sidan landet medan de går på knäna. Så det är något jag också räknar med i torp-kalkylen.
Du hör ju Åsa, det vore ju optimalt att köpa det där huset ett stenkast från mina föräldrar. Då kan jag förverkliga mina egna drömmar, men ändå kunna vara en liten fixar-nisse när de behöver. Och dessutom skulle alla mina vänner få plats när de hälsade på …
Hoppas du hittar ditt drömtorp! Jag håller alla tummar och tår.
Stor kram emma
Q: Hej Emma! Jag är liksom du gravid (barnet kommer till världen i april) och nu har jag en fråga till dig som du kanske kan svara på. Jag och min partner har börjat fundera vad vi ska göra i sommar, hur (och om) vi ska semestra och hur vi ska tänka kring ett nyfött barn. Du och John verkar alltid ha så mysiga somrar, så jag undrar helt enkelt vad ni har för planer. Inte så att jag ska copy/paste:a, men är mest nyfiken på hur ni tänker kring semester och barn? Ps. Ska bli så kul att följa er och det nya lilla livet, särskilt eftersom vi kommer ha ett barn strax efter er. Kram Anna-Karin
A: Hej Anna-Karin och stort grattis! Och vad roligt att ni också ska få en vårknodd. Ja, om det är något jag tänker på så är det sommaren. Ett alldeles ypperligt sätt att förtränga tråkigare saker har jag märkt. Jag och John har lite lösa planer och en spikad resa, med insikten att det kan gå helt åt pipsvängen. Men vi ställer in oss på våra planer fungerar något sånär, mest för att vi älskar att dagdrömma. Gotland står så klart på menyn, som alltid. I maj ska vi – om bebisen samtycker – åka ner till våra kompisar i Göteborg (ser så sjukt mycket fram emot detta), vi kanske hyr ett torp någonstans i Sverige och senare på sommaren blir det troligtvis en sväng till Värmland där en massa vänner (och katten Sockan) kommer att sammanstråla. Inte mindre än TRE av mina vänner från Värmland väntar barn just nu, så jag bara måste ju dit och spana in de nya liven. Plus hjälpa mor och far med ditten och datten (förra sommaren låg jag bara som ett kolli i hängmattan, så i år är jag taggad på att hugga i).
I oktober åker vi till (FANFAR) Frankrike! En hel drös med kompisar ballade ur en dag och råkade hyra ett hus söder om Paris, så då tar vi bebisen under armen och åker dit. Frankrike-resan är det enda som är spikat och allt annat är dagdrömmeri-stadie på. Vi tänker mycket Sverige, tåg och enkla häng. Inte så mycket stad, utan med vischan där man kan gå i nattlinne hela dagen om en så vill.
Lite så. Det blir en del korta resor och andra längre varianter, en mix helt enkelt.
Kram och stort lycka till
Emma
Q: Älskar din bikini, drömmen!! <3 var köpte du den? Caroline A: Hej Caroline! Nämen man tackar! Min bikini har jag köpt från Janna Drakeed. Vintagefabriken (som jag driver tillsammans med Volang-Linda och Vintageprylar-Lollo) sålde dessa förra året och jag kunde ju bara inte motstå denna goding. De var mäkta populära kan jag lova. Tyvärr produceras inte denna modell just denna säsong (men vi hoppas innerligt att de kommer in igen, för de är verkligen helt underbara), men såg att Janna har några bikinis kvar i sin Etsy-shop. Så skynda fynda! Du kommer inte bli besviken kan jag säga.
Den prickiga toppen som jag bär på bilden nedan kommer från Forever21, och hör alltså inte till bikinin. Men det är ju det fina med just bikinis: de går att mixa och matcha i all oändlighet.
Kram emma
Q: Hej Emma Vilket underbart hoppingivande ock fargsprakande inlagg! Tackar tackar for det Gar det for sej att fraga om var du fick tag I den fina kameran? Nina
A: Självklart går det alldeles utmärkt! Den gröna kameran är en Diana-kamera.
Kram emma
Q: Hej Emma! Jag behöver hjälp! Det började att jag och min bästa barndomsvän var så glada för vi båda försökte bli gravida. Vi var så lyckliga att vi äntligen skulle få gå rundor på stan och vagga rundor med våra stora magar tillsammans (en barndomsdröm vi hade). Jag blev gravid väldigt snabbt men inte hon. Nu har vår flicka kommit till världen och min vän försöker fortfarande. Jag är så lycklig över vår dotter men så otroligt ledsen för min väninna. Jag försöker allt vad jag kan att stötta henne men jag vet inte riktigt vad jag kan göra eller säga. Det plågar mig verkligen att se henne så ledsen och det kommer tårar när hon smsar att hennes mens återigen har kommit. Hur ska jag ”hjälpa” henne? Vad hade du gjort? Väldigt tacksam för svar! Kram A: Åh, alltså jag lider så ofantligt mycket med er. Båda två. Det finns inget jobbigare att inte kunna påverka den där gravidmagen. Åt båda håll. Jag blev gravid (första gången (som slutade i missfall)) när en nära vän hade försökt bli gravid under en längre tid (längre än mig). Och som jag skämdes. Samtidigt som jag ju så klart var glad över att ett liv växte därinne. Men det var så dubbelt. Hela upplevelsen var dubbel. Och enormt jobbig. Jag önskade så att hon skulle ha den där graviditeten, inte jag. För jag tyckte någonstans att hon var mer “värd” den än jag. Låter knäppt, men älskar man en vän så gör man. Men det går å andra sidan inte att påverka naturen.
Sedan har jag ju varit på andra sidan, när andra har varit gravida och jag mer än allt ville bli gravid. Och det är banne mig inte heller lätt. Det finns också en skam där. Att glädjas något enormt åt någon annans lycka, och samtidigt önska att man själv var i samma sits. Vara avundsjuk på det som man inte har, och så klart, samtidigt skämmas över att man är just avundsjuk.
Mitt enda tips är att vara där för henne, peppa på allt möjligt, inte vältra sig så mycket i barngrejen (även om det är svårt när man är mitt uppe i det) och kanske göra något HELT icke-barnrelaterat. För är man inne i den där längtan-efter-barn-tunneln så är det svårt att se något annat. Det är bara det som gäller. Och då kan det vara skönt att få ta semester från de tankarna. Förstå att det finns andra saker som är värda något, att det finns andra saker att leva för och att barn inte är allt. För det gör inte saken bättre att fylla tunnelseendet med ÄNNU mer barn – det ska gudarna veta. Det är enormt viktigt att känna att man har ett värde – även utan barn. Jag minns att en bekant sa till mig och John “det ska bli så roligt när ni får barn, för då kommer vi ha så mycket att prata om”, “då kan vi göra ditten och datten” och “tänk när ni också får barn, DÅ … “. Vi som försökte så innerligt blev så himla ledsna. Som att vi inte hade något värde utan den gyllne guldbiljetten. Att livet skulle börja först när vi hade ett barn. Vi som EGENTLIGEN älskade vårt liv.
De där kommentarerna gjorde bara stressen ännu mer påtaglig. Och ångesten över att det inte fungerade. Och stress och ångest hjälper liksom inte direkt till när det ska göras barn om en säger så.
Kommentarerna var så klart inte illa menade, säkert sådant som bara slank ur i någon form av felriktat pepp om att få dela en erfarenhet, men man får komma i håg att man är så otroligt hudlös när man försöker bli gravida. Det är som att man vänder ut och in på varenda del av sig, så en får vara lite försiktig. Och peppa en hel massa på andra saker. Det är så viktigt. För det kan ju faktiskt vara så att någon av ens vänner varken kan eller vill ha barn. Och ett barn kan inte vara en inträdesbiljett till något. Det måste vara en bonus. En vän är lika mycket värd med eller utan barn, och det går inte att säga för många gånger.
För din del måste du så klart kunna vältra dig i det nya, lilla livet och jag tror någonstans att din väninna inte vill gå minste om det heller. Men med måtta. Tar hon avstånd under en period, ta det inte personligt (och inte heller som ett tecken på att hon inte tycker om ditt barn), utan det kan bara vara ett sätt att skapa ett lufthål för att kunna andas.
Rent krasst finns det ju ingenting du kan göra, annat än att finnas där. Ge kärlek och bomull. Och berätta för henne en gång för mycket att hon är viktig för dig. Precis som hon är. Just den där omhuldande kärleken kan man inte få för mycket av. Särskilt inte när man är hudlös.
Det är viktigt att bli sedd, lyssnad på och även att få tillåtelse att vara ledsen. Trots att tanken är så enormt fin när folk säger att “om ett år är du gravid, var så säker”, så kan det kännas som att sorgen att inte vara gravid NU viftas bort. Att man inte blir förstådd, vilket är enormt frustrerande. För känslan är ju så otroligt närvarande. Så mitt hundraelfte tips är att lyssna. Även om det är svårt att inte komma med en gnista hopp när man så gärna vill hjälpa till.
En viktig aspekt i gravidtetsfrågan är ju att det TAR TID. Jag blev själv chockad över hur svårt det var. Hela mitt liv har jag nojat över att bli gravid och tagit alldeles för många dagen-efter-piller eftersom samhällets utgångspunkt är att det är så himla lätt att bli gravid. Sexualkunskapen prejar huvudet fullt med hur man skyddar sig mot detta nästan virusliknande och det ska preventivmedla sig hit och dit. Med den utgångspunkten kan det vara lätt att tro att man ska bli gravid på fem röda, men det är ju långt ifrån alla som blir det. Tvärtom, det tar månader och ibland år.
Det som jag tycker är häftigt, och som jag skrev om i det här inlägget, är att man aldrig vet vad som lurar runt knuten. Även om allt känns nattsvart, hoppet är borta och det är svårt att få luft i tunnelseendet, så har man inte en aning om vad som väntar.
Jag tycker heller inte att man ska vara rädd att ta emot professionell hjälp. Det är inte meningen att man ska klara allt själv här i världen. Långt ifrån.
Bara att gå och prata med någon kan göra under, eller att pröva IVF (har HUR många vänner som helst som genomgått IVF-behandlingar).
Jag och John började ju gå en utredning, och jag tror att mentalt – att förflytta sig framåt från att ha stått och stampat under månader – är det guld värt.
Lycka till och hoppas innerligt att ni kan vara ett stöd gentemot varandra, att din kompis kommer ur tunnelseendet (bara för en dag kan räcka långt) och att ni tar hand om varandra.
Stor kram emma
Q: Hej! Jag har läst din blogg alldeles för länge nu utan att ge mig till känna. Tack snälla för en världsfin blogg som jag kan drömma mig bort i. Jag har faktiskt en undran som jag aldrig fått riktigt svar på. Jag vill så himla gärna kunna göra flotta vintagefrisyrer med fina lockar, kringlor, rullar och så vidare. Jag har, och älskar, er bok! MEN jag har av naturen tunt hår. Mamma och någon snäll frisör har kallat det ett ”fint” hår. Har du tips på frisyrer, eller är det bara att ge upp? Lycka till med bäbis, jobb och allt! Kram
A: Naaaaj, ge inte upp! Det finns massor av tips för att hjälpa håret på traven. En grundregel när det kommer till vintagefrisyrer är att inte ha nytvättat hår, eftersom det då är lite för fint. Extra viktigt för dig som redan har fint hår från början. Själv har jag naturligt spikrakt och fullkomligt ostyrigt hår, men med blonderingen har håret blivit strävt och lättjobbat. Lägg till mousse och värmeskydd i blött hår och håret är preppat för frisyr!
Självklart ska du inte behöva blondera håret för att få styr på det, men du kan eftersträva den behandlade känslan genom att till exempel använda torrschampoo.
Det ger håret volym och den där behandlade känslan som är optimal för just vintagefrisyrer. Annan typ av stadga fungerar så klart också.
Sedan tycker jag att du ska boka in ett besök hos Sarah Wing, Retroella, som är expert på hår och vintagefrisyrer. Hon sitter inne på år av kunskap och kan guida dig till vad som passar just ditt hår. För när allt kommer omkring så är ditt hår unikt, så det som passar någon utmärkt, behöver inte fungera för dig (hur smott det än hade varit).
Ps. tack för allt fint pepp.
Medan snöovädret härjar fritt utanför sovrumsfönstret, så tänkte jag – nedbäddad med glasögat på sned – passa på att svara på ett par kommentarer som kommit in den senaste tiden. Utan inbördes ordning. Fler svar kommer inom kort, så saknar du svar på just din fråga – håll ut.
Bilderna i tidningen Älskade hem är tagna av den förträffliga Jessica Silversaga.
Q: Du har så fint, och detta har egentligen inte med någonting att göra.. men hur tänker du kring möblerandet och att pussla in en bäbis i en tvåa? Vill gärna ha en bäbis och bor också i en tvåa som jag älskar, och inte vill/kan flytta från i första taget. Får man se förvaringslösningar framöver kanske? Eller möbleringstips?? tack för en peppig blogg! A: Hej! Och tack för peppet! Vi kommer att bo kvar i vår lilla Midsommarkransen-tvåa så länge vi bara kan. Planen är att bo litet i stan och sedan ha ett torp någonstans på landet där vi kan sträcka ut oss. Om vi inte ballar ur och flyttar från Stockholm vill säga. Vi pratar just nu om ungefär 10 olika framtidsscenarier, var vi kommer att bo, hur vi kommer att bo och när vi vill bo just så. Men det lär dröja ett par år innan vi kommit fram till något vettigt och är redo att lämna allt det vi älskar med Midsommarkransen.
Vår lägenhet tänkte vi optimera genom att såsmåningom flytta vårt sovrum till vardagsrummet och göra om vårt gamla sovrum till barnrum. Alltså helt enkelt inte ha något vardagsrum. Vi hänger ändå så himla lite därinne, utan trivs bäst i köket och i sovrummet. Jag och John har bott pyttelitet sedan vi träffades, och är liksom kvar i tanken om att det där extrarummet (vardagsrummet i vårt fall) inte finns. Väldigt ironiskt, eftersom vi flyttade från vår lilla etta i Hornstull för att vi trodde att vi behövde något större.
Vi gillar att bo litet helt enkelt.
Gällande förvaring, så kommer det med all säkerhet ett dussin sådana blogginlägg de kommande månaderna och åren. Var så säker. Just nu stuvar vi undan mycket i koffertar och försöker optimera ytan på bästa sätt.
Kram emma
Q: Hej hej Emma! Hur funkar det att läsa till ljuset från Merci-lampan? Funderar på att skaffa en till min soffa, men tänker att det kanske inte är tillräckligt riktat ljus eftersom där inte är någon skärm? Och heja dig för superbra blogg! A: Tackilitack! Klart du ska skaffa dig en Merci-lampa! Finaste lampan ju. Det går alldeles utmärkt att läsa i ljuset av lampan, och att den inte har någon skärm är inget jag störts av. Ett tips är att sätta en dimmer vid kontakten till lampan, på så sätt kan du variera ljusstyrkan från mysbeslysning till läsläge.
Kram emma
Q: Får jag fråga vad för en kamera och objektiv du har? A: Klart du får! Jag har en Canon EOS 5D Mark II, och till den har jag två fasta objektiv, ett 35 mm och ett 50 mm.
Kram emma
Q: Hej Emma!
En fråga är du emot vanliga mammakläder? I så fall varför?
Ja vet att de flesta mammakläderna är supertråkiga och inte så värst personliga, men det finns ju vissa bra baskläder man kan matcha med annat.
Bara nyfiken, du är jättefin i dina pennkjolar
/Kristin
A: Hej Kristin! Det är få saker jag är strängt emot här i världen, och jag hyser inget agg mot mammakläder. Däremot har jag svårt att köpa kläder – gravid som ogravid – som endast ska bäras under en begränsad period. Det strider mot mitt miljöhjärta helt enkelt, men det ska tilläggas att jag inte dömer någon annan för att de köper preggokläder. Min höhgst personliga åsikt är att jag vill köpa kläder som jag kan ha en livstid, sommar som vinter, som jag kan nöta och bära oavsett hur min kropp ser ut. Ett exempel är mina pennkjolar som jag kan bära även när jag inte är gravid (kanske behöver sy in dem en aning dock), eller mina koftor som jag bär till ALLT. Året runt. Så det är absolut inget agg mot kläderna, utan snarare en önskan om att inte behöva köpa något nytt.
Kram emma
Q: Hej Emma!
Vad fin du är!
Hur mycket gravid/vänta barn-böcker, föräldratidningar läser du? Själv har jag inte läst nånting (själv i vecka 27), bläddrat lite i bokhandeln och i tidningskiosken, tycker mest att jag får mindervärdeskomplex av att läsa dem, allt jag ska/borde/måste göra medan jag är gravid och innan barnet kommer. Tar tips från vänner och familj och litar på min egen magkänsla än så länge. Gå aldrig in på Familjeliv.se har jag lärt mig, hemsk sida tycker jag. Hur förhåller du dig till allt det där som finns ute för småbarnsföräldrar?
Ha det gott! A: Hej! Ja, svår fråga. Jag höll mig undan ganska länge, men nu suger jag i mig det mesta jag kommer över (men håller mig borta från skräckhistorier och opepp – sådant behöver jag inte. Jag är oroligt som jag är). Jag har även frågat vänner som har barn om alla deras tips, frågat om deras förlossningar, vad det tyckte var bra versus dåligt. Vad som funkade för dem helt enkelt.
Jag ser det som att jag länsar Clas Ohlson på ALLA alla verktyg de har, och sedan när jag kommer hem (är på förlossningen (som är det jag tänker på mest)) så kan jag solla och se vilka verktyg som jag behöver och som passar mig. Även om en vinkelslip är min vän Fridas bästa grej, Linda gillade bågfilen och Fatima lovordar gipsskruvar, så vet jag med mig att det bara är jag (och John) som vet vad som passar i min verktygslåda. Okej, jag har ingen aning om hur min referens till Clas Ohlson kom med i bilden, men let’s fortsätta:
Just för tillfället är John den som läser mest, vilket jag tycker är ganska skönt. Han sollar och vidarebefordrar sedan kortversionen till mig. Det känns himla skönt på något vis, att vi är två om verktygslådan. Och att vi tillsammans kan hitta verktygen och solla bort att skräp som bara förstör (allt det där som ger mindervärdeskomplex och oroar i onödan). Men alltså det är ju jobbigt, det ska jag inte sticka under stol med. Det är mycket information från olika håll som ska processas och samtidigt som folk är fullkomligt galna i att ge råd om allt som är farligt för ens ännu ofödda barn. Alltså det är svårt. Svårt att inte få en gnutta ångest, även om jag garanterat är den som tänker mest på allt som är farligt. Det handlar ju trots allt om mitt eget barn. Vissa dagar vill man bara sätta en kork down there och bara säga “det blir inget av detta föderiet, jag åker till Paris istället”.
Jag tror någonstans – liksom du – på magkänsla. Och min alldeles unikt sammansatta verktygslåda. Det har fötts barn under tusentals år, och människosläktet har ju uppenbarligen överlevt utan att man har både ett babynest, fixat fyrahundratrettiontvå bodys i ekologisk bomull (och hunnit tvätta dem innan), laddat upp med färdiglagad mat i frysen och har fixat i ordning en perfekt bebishörna. Sedan är det så klart en bekväm bonus om man har gjort allt det där, men vi är inte mer än människor.
Säger hon som just nu tittar på “bebishörnan” = spjälsäng full i bös och som just nu agerar klädförvaring.
Okej, lång utläggning. Sammanfattning: 1. Jag saknar uppenbarligen Clas Ohlson. 2. Allas upplevelse är unik, så alla måsten och borden kan man se som riktmärken som fungerade för andra. 3. Jag sollar friskt bland informationen – och då tillsammans med John.
2013 ska nostalgeras, firas och begravas. Och det med en rejält återblick. Du har redan sett:
– retronostalgiska rosettfrisyrs-januari – jazzande födelsedags-februari – virvlande Vintagefabriks-mars – ett vårvackertmaj med nagg i kanten
– midsommardoppat, Paris-toppat juni.
Där juni slutar, har juli vid. Och jag driver fortfarande runt vid bekanta ramlar-gator och turturduvs-Seine i Paris.
Tar ett kliv in i Luxembourg-trädgården och blir förälskad i denna plats på nytt. Det är så stilla på något vis. Ödsligt på ett omhändertagande vis.
Julis eftermiddagssol är varm mot bara sommarben och solblekt hår.
Här vill vi stanna i resten av våra liv konstaterar vi, slår oss ner, äter picknick och spelar yatsy.
När Paris dämpas i kvällsljus sveper jag en randig kappa om axlarna. För fem timmar sedan blev den min, inne på en av Paris välrenommerade vintagebutiker. Present från min älskade John som sa att “den där måste du ha – jag köper den till dig”.
Lämnar Paris för den franska Medelshavs-kusten. Över en natt bestämmer vi oss för att rikta in oss på Peyriac de mer, och Le Flamant Rouge, efter tips från Miriam Parkman.
Blir överrumplade av charm och vill aldrig lämna vårt Coco Chanel-rum.
Äter frukost på fransk vacker-bakgård, klappar en förbipasserande fransoskatt och planerar de kommande dagarnas roadtrip.
Hamnar efter några dagar i vackra Cassis.
Flanerar franska gränder fram …
fotograferar …
… och tar vårt första dopp i Medelhavet.
Förbi böljande vingårdar, upp på bördiga berg och ner i himmelskt vackra dalar. Lämnar kusten för Provence.
Övernattar på ett Art Nouveau-inspirerat B&B, som har en ägarinna som är så trevlig att vi vill bli adopterade.
Ritar färdvägs-streck på vår knöggliga Frankrike-karta och följer linjern till St Tropez. Där äter vi lunch till överpris, tar ett dopp bland yachterna och lutar pannan mot Chanel-fönster.
Det är osande hett i lugnet mellan trånga gränder och enorma yacher.
Hittar undangömda vacker-gränder, dit inget botox-ögat kan kisa sig till.
Lägger iskalla vattenflaskor mot panna och försöker minnas hur kallt det är i januari. Lyckas föga med att framkalla tanken, och försöker vara tacksam över värmen.
Lämnar St Tropez-hetta, bil och roadtrip, för ett snabbesök i Rom. Det ligger i ruiner. Nog för att Rom inte byggdes på en dag, men att de fortfarande inte var klara var för mig ett under.
Alla vägar leder till Rom. Utom den här. Den är låst.
Söker svalka under italienska trädkronor innan jag gör det fatala misstaget att äta pizza i 29 graders Rom-värme. Matthet får ett nytt innehåll för madame på bilden.
Lämnar Rom för en vecka av det här. Blomstrande Sicilien.
Vi bor i ett hus, med egen terass och utsikt över horisonten. Och har en egen strand.
Det känns faktiskt helt okej.
Och badar i ljummet vatten.
Per, Lisa och jag.
Slänger mig ut från en klippa, ner i pluset. Nåja, från en av de lägre klipporna. Italienarna däremot. De har macho-maraton i klipphopp.
Med saltvatten i håret och väskan full i franska fynd landar jag i Stockholm igen. Otympligast måste ju ändå vara paraplyet som vi köpte iParis när det började dugga. När vi kommer ut ur affären och ska slå upp vårt parasoll, så är regnet som borta. Och lämnar oss i fred under hela vår semester. Det där paraplyet tar vi numera alltid med oss när vi vill att det ska sluta regna. Lika effektiv som en kinestisk vädermanipulation.
Njuter av lata frilansdagar i Stockholm i klädd blommig Paris-klänning och gula skor från Swedish hasbeens. Sorterar företagskvitton på picknickfilten, cyklar på möten och plåtar jobb på innergården. Som att vara ledig, men ändå inte.
Andas in en hel parfym av blomster och tänker att här ska jag dö. Men inte än på en hundra år, tack.
Premiäråker vår gamla eka, tillsammans med min mamma, min syster och svåger.
Spenderar kvällarna på verandan, ätandes röda vinbär från trädgården och snofsar ihop en inbjudan till min 30,5-årsfest
Upplever rosa vacker-himlar och trygga hemma-grusvägar.
När varje ven har fått i sig en dos av Värmlands landsbygd (yes, I’m addicted) mellanlandar jag i Stockholm. Illustrerar till boken Vintagefrisyrer och är frän i nya solglasögon från E&E.
Plåtar ett matreportage (och omslaget) till Expressens “Loppis & antikt”.
Packar ner kamera, badkläder och grillvante och tar båten över till Gotland för den obligatoriska grilla-på-Gotland-veckan.
Hänger med de här gulliga, favoritskruttarna också.
Q: Hej! min allra mest brinnande fråga är var har du köpt dom där underbara puderrosa skorna?
Kram!
Hanna A: Hej Hanna! Då ska du få svar på denna brinnande fråga, snabbt som ögat. Mina puderrosa skor kommer otippat nog från Deichmann. Jag vet inte om de finns kvar, för de var kraftigt nedsatta, men spring dit och kolla vettja. Oförskämt sköna att gå i, men kanske inte världshistoriens bästa snöslaskskor.
Q: Hej Emma!
Tack för en otroligt fin och inspirerande blogg! Din optimism har minsann satt färg på många av mina gråa dagar 🙂
Jag undrar bara hur du bar dig åt när du blev frilans? Hade du FA-skattsedel och hade frilansat tidigare eller gick du direkt från att vara anställd till egen företagare? Jag är själv journalist och håller på att starta frilansföretag, vilket ju känns lite pirrigt och osäkert ibland!
Ha det fint!
/Anna – kakantillkaffet.wordpress.com
A: Men alltså gullo! Tack för dina fina ord. De värmer ska du veta. Ja, det här med frilanseriet. Jag har fått så himlans många frågor på ämnet att jag kan skriva en bok till svar. Jag sa faktiskt upp mig från en fast tjänst, för att kasta mig ut. Det var för ganska precis ett år sedan. Jag jobbade heltid (200 procent) sedan sju år tillbaka, och slet just då med boken Vintageparty. Jag kände att jag kom till ett vägskäl, där jag var tvungen att välja. Välja mellan jobb eller mina egna projekt. Att jobba dygnet runt pallar man ett tag, men jag hade jobbat varje vaken timme i ett halvår. Och innan det hade jag jobbat minst 12 timmar per dag. Så för första gången i mitt liv så valde jag mig själv. Det var det absolut läskigaste jag gjort och jag grät orostårar i flera veckor. Men nu, så här ett år senare, är jag glad att jag kastade mig ut och utsatte mig för alla mina rädslor. Skitläskigt, men nyttigt.
Frilanslivet passar nog inte alla (det är som att söka jobb varenda vecka, puh), men för mig – som alltid har tusen projekt på gång – har det blivit ett sätt att få det att gå ihop, rent tidsmässigt.
Q: Vilket är ditt favoritskal till din Iphone och vad har du för skal just nu? Kram Ebba A: Hej Ebba! Ja, är det något jag är svag för så är det ju det hära med skal till mobilen. En favorit är ju katten jag hade i två färger, en vit och en svart, till min Iphone 4. Den ena katten köpte jag från Ebay och den andra från Glitter. Nu när jag har min Iphone 5 växt ur 4:an kattkostym, så jag var tvungen att köpa mig ett nytt skal. Som av en händelse kom Lisa Edoff – grym illustratör – förbi vintagefabriken och visade upp sina alster. Och jag faller ju som en fura så fort det börja lukta 1950-talsmönster, köpte ett skal på fläcken.
Q: Hur fixar du ditt hår en vanlig dag? Skulle du inte kunna få med det i en video? Kram
Linnea
A: Hej Linnea! Som av en händelse finns det redan en video som jag gjorde för sisådär ett år sedan. När vi ändå är inne på ämnet frisyrer och vintagefrisyrer måste jag ju bara tipsa om boken som jag, Retroella och Martina Ankarfyrhar gjort. Den heter just Vintagefrisyrer och innehåller ALLT du behöver veta om loopar, victory rolls, fejkluggar och frisyrhistoria. Kommer ut i mars 2014.
Q: Hej Emma!
Vilken slags kamera har du?
Nilkon eller Canon?
Hur många megapixlar? Eller minneskort?
Ska nämligen önska mig en till jul men vet inte vilken sort. Kram Ebba
A: Hej! Vad spännande med en kamera på önskelistan. Jag har en ganska dyr variant som heter Canon EOS 5D Mark II med 21 megapixels upplösning och till detta har jag ett 32 BG minneskort. Om du är nybörjare på fotofronten så rekommenderar jag en billigare variant, som är aningens enklare. Snällare mot alla anhörigas plånböcker också. Puh!
Jag började med en digital systemkamera från Canon, variant budget, och så köpte jag till olika objektiv efter hand jag hade råd. Det var ett bra sätt att börja tycker jag: Köpt ett billigt kamerahus och bygg till med objektiv.
Är du van att fotografera och vill ta dina bilder till en ny nivå, ja, då är detta kameran du ska ha. Alternativt efterföljaren Canon EOS 5D Mark III som är snäppet vassare.
Ett tips nu till alla er som nu ser denna dyrkamera på allehanda önskelistor och får en inre ekonomiskt kris – kolla Blocket.se! Där går det att fynda kameror till bättre priser. Och som ni vet – begagnat är ju himlans bra om ni frågar mig.
Q: Jo, Emma! Jag har sett att du ofta går i kjol eller klänning även på vintern. Hur fungerar det och hur håller du dig varm? Jag älskar själv att gå i kjol men gör det sällan på vintern eftersom jag tycker att det blir för kallt eller jag känner mig för naken om benen och även om jag har stövlar så tycker jag att jag fryser om knäna. Vad är dina bästa tips för att ha kjol under svensk midvinter?
Bea
A: Hej Bea! Jag går nästan alltid i kjol eller klänning, med en liten kofta över. Men jag fryser inte nämnvärt. Mina bästa tips är tre lager strumpbyxor (80 den), kashmirtröjor och kappa som går nedanför knät. När det gäller kyla så är det kvalitét som gäller. Inget billigt koft-sladder, utan rejäla grejer som håller en livstid – och håller dig varm på kuppen.
Som kashmir. Helst begagnat, då tenderar det att vara ännu bättre. Alla mina kashimirkoftor har jag faktiskt fyndat på Beyond retro för några handlingar.
Medan jag städar och polerar hela lägenheten inför morgondagens omslagsfotografering (pjuu), så tänkte jag skramla liv i en klassiker: en frågestund. Vad sägs? Är ni taggade?
Passa på att fråga det där du har funderat på, om det så är vad jag har för kamera, hur man fixar rutigt golv, tips på vintagefrisyrer, hur mina dagar ser ut eller vad som är min största rädsla. Ställ en fråga eller önska en bild. Högt och lågt – och om precis vad som helst. Så ska jag försöka (när jag har städat skiten ur den här lägenheten) svara så gott jag kan.
Ställ din fråga i kommentarsfältet nedan eller släng i väg ett mejl till emma@emmasundh.com.
Kram på er!
While I clean and polish my apartment for tomorrow’s cover shoot (pjuu), I thought we could do a Q&A session. How about that? Are you in? Take this opportunity to ask that you’ve been thinking about, whether it’s what kind of camera I use or what my days look like. Ask a question or wish a photo. High and low – and just about anything. Once I’ve cleaned this apartment, I will answer as best I can.
Post your question in the comment field below, or throw away an email to emma@emmasundh.com.
Sedan jag lade upp bilden på alla mina julklappar har jag fått mängder av mejl och kommentarer om en speciell klapp. Nämligen den externa blixten som jag fick av min svåger Christer.
Blixten, eller snarare LED-kameralampan, kommer från König. Det är en helt fantastisk liten sak som ger råbra ljus när mörkret faller. Även perfekt för mig som tenderar att få röda ögon så snart det flyktiga blixten tänder av. Jag kan VARMT rekommendera denna lilla sak. Bländar visserligen en del, men vad gör väl det om fotografierna blir smashing!
Translation!
Did you see the picture of all my Christmas gifts? Since I published the post I have received lots of emails and comments about one of the gifts: The external camera flash light that I got from my brother in law, Christer. The flash, or rather the LED camera light, is a fantastic little thing that gives good light when darkness falls. Also perfect for me who tend to have red eyes as soon as the original flash turns on. This is namely more like a light. I HIGHLY recommend this little thing. Slightly dazzling perhaps, but what does it matter if the photos are smashing!
Från resetäta januari, via födelsedagsfestande februarioch vårlängtande mars raka vägen till fartfyllda april. Nu fortsätter jag mitt nostaglerade genom förra året, 2012.
April var månaden som började med solsemester. Närmare bestämt Playa del Cura på Gran Canaria.
Packade väskan full med vårhungriga shorts, yviga solhattar, stora solglasögon och min nyinköpta, randiga bikini och for söderut. Med mig på resan var John och hela min familj.
This is what April 2012 looked like. I begun this month with a trip to Gran Canaria.
Det var ungefär så här skönt.
It looked like this …
Badade i havet. Det var helt okej.
I swam in the ocean. It was … njaaa … kind of okay.
Nybadad.
Straight from the sea – dressed in my striped bikini from Gant.
Tog en tur till Las Palmas och gick i pastelliga gränder.
One day we went to Las Palmas and walked around among the pastel houses.
Solstolen och jag. En erhört bra kombo. Me and the sun lounger. A pretty good combination.
Hopp och hej från Playa del Cura. Hello from Playa del Cura.
Jag och mitt husband John. Me and my husband John.
När jag kom hem från Gran Canaria var det dags för modeplåtning för Damernas Värld. Jag, Elsa Billgrenoch Marina Kereklidou plåtades för ett vintagejobb. Elsa Billgren hade med sig sina underbara brudklänningar, jag bar min ljusblå aftonklänning och stylisten Marina var klädd i svarta designerplagg.
When I came home from Gran Canaria, I participated in a photo shoot for the swedish fashion magazine Damernas Värl. It was a story a about vintage featuring me, blogger Elsa Billgren and stylist Marina Kereklidou. Elsa Billgren brought their gorgeous wedding dresses, I wore my light blue evening dress and stylist Marina was wearing black designer clothes.
April var månaden då vi överraskade Lollo med en möhippa! This month me and friends organized a hen party for our friend Lollo.
Möhippan började med att hela gänget gick till kallbadhuset i Hornstull. The bachelorette party started in a bathhouse in Stockholm.
Därefter åt vi våffelbrunch på Strand. Afterwards we ate waffle brunch the restaurant Stand.
Fatima med oliven. My friend Fatima.
Efter brunchen gav vi oss till underbara Holy Sweet på Östermalm. After the brunch we went to the lovely bakery Holy Sweet.
Lollo – möhippans huvudperson. The bride to be.
På Holy Sweetblev vi bjudna på cupcakes och bubbel. Men vi skulle inte bara sitta i fina fåtöljer och pimpla skumpa, utan vi skulle tillverka cakepops på löpande band. Lojsan hade nämligen drömt om att ha cakepops på bröllopets dessertbord och det är klart att vi ville förverkliga hennes söta drömmar.
We baked cakepops, ate cupcakes and drank pink champagne.
Vi hade pastell som tema på möhippan. Alla svassade runt i pastelliga 1950-talsklänningar, förutom Lojsans kompis Magnus då som kom som Don Draper.
The hen party had “pastels” as a theme. Everybody ran around in cute pastel colored dresses from the 1950’s. Everybody, except Lollos friend Magnus, who was dressed as Mad mens Don Draper.
Mums.
Alldeles sockerstinna kramade vi Holy Sweet adjö och möhippade oss vidare.
Åt fin middag hemma hos Lojsans svägerska Bobo.
The bachelorette party continued with a wonderful dinner.
Det var högt och lågt på möhippan. Kiknande skratt och långa tårar. Här har vi the bride to be, Lojsan, lätt rörd till tårar. We laughed and we cried. High and low. In the picture you can see one touched bride to be.
När möhipperiet var över gick jag runt i en nyinköpt vintageklänning variant tajt. Den hade jag fyndat på Vintagemässan Bakåt Framåt.
April was also the month when I walked around in my new vintage dress. Bought at Vintage Fair Vintagemässan Bakåt Framåt.
Fick fin påsk-Tintin på posten av min vän i Göteborg. Åbergskan.
My friend sent a Tintin-figure by mail, as an Easter gift.
I slutet av april blev det dags för bröllopet mellan Lojsan och hennes Hasse. Jag var toastmadame under bröllopet och bar en tylldröm från Lisa Larsson Secondhand.
At the end of april, it was time for the wedding between Lollo and Hasse . I wore a dress of tulle that I bought at vintage store Lisa Larsson Secondhand.
Dagen innan bröllopet – som gick av stapeln i Julita – gjorde jag och några kompisar i ordning festlokalen.
The day before the wedding – which took place in Julita – me and some friend arrange the wedding decoration.
Begynnande dessertbord, pompoms och tusentals blommiga koppar.
Sedan blev det dags för T H E W E D D I N G. Här sitter Volangen redo i kyrkan, i väntan på brudparet. My friend Volangen in the church.
Hasse och Lojsan. Groom and bride.
Det var ett storslaget bröllop och en ännu mer storslagen fest. Så här såg det ut när jag gick hem … Then I left the wedding party it looked like this outside …
April var också månaden då körsbärsträden började blomma. Det är ju vårens höjdpunkt.
Cherry blossom and spring!
Vinterkappa byttes ut mot vårkappa. Och solglasögonen åkte på.
I replaces my winter coat and put on my spring coat instead.
Det blev vår på riktigt. Vårljuset strilade in i lägenheten och det blev lättare att andas. Spring time in my apartment.
Jag sportade hårmunk och classy dress!
I wore a classy dress and my hair in knot.
Det var april det. Snart blir det maj-pepp här på bloggen. Hejsvejs så länge.
Jul kan vara det bästa jag vet. Förutom att jag är förtjust i själva stämningen, så gillar jag allt pyssel, bak och fix. Få åka hem till Värmland, träffa familjen och kravlöst hänga med varandra under ett par dagar.
Därtill är jag som ett barn när det gäller julklappar. Och nu pratar jag inte om själva kommersen kring jul utan snarare hemlighetsmakeriet innan julafton. Låsa in sig på kammaren, slå in i fina paket och gömma noggrant och sedan skriva små obskyra rim. Det är det som är grejen. Själva tingen är som en underbar bonus.
I årets bonus dolde sig detta:
Underbar väggkalender från Frankie magazine, boken “Gubbe och katt – en kärlekshistoria”, en liten, spännande handväska som fungerar som sminkväska, en liten folkabuss, cupcakedress (ja, det är en onepiece) i fleece (jag är extremt frusen av mig, så detta är numera mitt bästa plagg), en extern blixt till min kamera (FANTASTISK!), en randig strandväska och finfina tjocksockor.
Förutom detta fick jag ett kamerafodral i läder, ett kamerastativ, ett duntäcke, visitkort, presentkort på bio och några gamla, fina kökshanddukar.
Jag älskar listor.
Särskilt önskelistor.
Som den dagdrömmare jag är så har jag ganska många av den senare varianten. Jag drömmer om torp, ett liv i Paris, en varmare värld (inte klimatmässigt alltså), ett mer jämställt samhälle och så några väl valda pinaler, nämligen det här:
– Rosa eller vinröd Carl Malmstens-soffa, modell Samsas. Begagnad.
– En klänning från Tidens melodii Karlstad. Det är ju alltid svårt att köpa kläder till mig, så när det för en gång skull finns en alldeles YPPERLIG vintagebutik i Karlstad (där jag firar jul varje år), måste jag ju unna mig lyxen att önska mig en klänning därifrån. En shoppingtur där skulle vara himmelriket. Annars kommer jag köpa mig en klänning där i alla fall, för jag vill stödja en så fin butik. Så det så.
Gar det for sej att fraga om var du fick tag I den fina kameran?
