I helgen var jag hemma i Värmland för att hänga med mina föräldrar, klappa katt (vår katt Jumanji har fått augustijobb som gosmakare hemma hos mina föräldrar) och så har jag och John försökt få lite styr om det här projektet. Alltså John njuter som bara tusan just nu. Han är så redo (kanske mer redo än mig) för landet, styr upp och grejar för att vi så så småningom ska kunna landa här.
Vi rensade i verkstaden, blivande köket …
Dammade av små pinaler från torpet och ställde in i gästrummet som vi bor i när vi är på besök.
Och ibland tog vi paus och gick ut i skogen, som är runt husknuten. Det är sådan lyx att bara gå ut i skogen, för det är inget jag tar för givet i stan.
Själv hade jag hittat den perfekta outfiten att släpa runt i en hel helg. Blåställ.
Det geniala att inte behöva tänka på vad en ska ta på sig, utan bara åla i sig denna.
Vi plockade svamp och tömde huvudet. Det är sådan berg-och-dalbana i livet just nu. En känslomässig storm. Det är så förbannat svårt att få ihop pandemi och sjuk anhörig, med framtidsplaner, annalkande röj- och byggprojekt och att samtidigt kunna vara en härlig, hyfsat stabil, förälder. Jag känner mig så otillräckligt. Jag vill vara på fem platser samtidigt, ta vara på tiden, kunna röja för att kunna ta vara på tiden och ge barnen den bästa av tiden. Det går liksom inte riktigt ihop.
Det hände något historiskt också. Glashuset som varit belamrat av möbler och grejer de senaste 20 åren tömdes av mig och John. Vi stuvade in grejerna i förråden, och dammade av …
Denna pärla som är byggd av återbrukat material och gamla fönster från en ladugård.
Gick förbi min moster och hennes höns.
Vad vi gjorde mer? Kikade lite på … en tomt, bredvid världens finaste skog. Mängder av hasselbuskar!
Vi får se hur det går med allt, men håller er underrättade. Var så säker.
Fint är det i alla fall.
Som utlovat. Här kommer några uppdateringar kring framtiden.
Ett första steg minsann.
Det där glashuset av gamla fönster, som står i mina föräldrar trädgård, och som fram till i förrigår fungerat som förråd av våra möbler från torpet, ska få ett nytt liv. Tillsammans med mina föräldrars … garage.
Eh. Jo, minsann.
Vi strävar ju efter att styra om stadsliv (med höga lån) till ett liv på landet med lägre kostnader, ett liv där vi kan kombinera allt vi älskar: trädgård, kompisbesök och återbruk med att faktiskt vara behjälpliga i takt med att mina föräldrar blir äldre. Den stora drömmen är som ni vet ett alldeles speciellt hus, men det är inte till salu. Efter det när jag drömmen om att gammal hus i närheten av mina föräldrar. Det är inte direkt Stockholms-ruljans på husen här, vilket är ett bra tecken. Men inte för oss, haha.
Så istället för att stå och stampa, så har vi kommit på en plan!
Första steget var att sälja torpet, för att krympa de geografiska avstånden och de ekonomiska utsvävningarna. Inte ett lätt beslut ska gudarna veta.
Andra steget VAR att köpa ett hus i Värmland, och tredje steget skulle vara att sälja vår lägenhet i Midsommarkransen.
Men vi har styrt om en gnutta. Steg ett är avklarat. Torp sålt. Men steg två blir en annan. För vi har inte hitta något hus. Så nu har vi kommit på ett nytt steg två som liksom löser många problem. Inte minst problemet med att ha två föräldrar i dubbel riskgrupp, en on going pandemi med föräldrar i akut behov av avlastning och hjälp.
Låt mig presentera: garageprojektet! På mina föräldras tomt står – förutom ett boningshus – en låååång garagebyggnad som min pappa byggde på 1970-talet. Den innehåller ett garage (där ingen bil någonsin har stått tror jag, pga grejer), en verstad, en målarverkstad (där min mamma målar), ett sött gästrum där det återbrukats gamla dörrar så det ser gammalt ut, en bastu med en liten dusch och toalett. Därtill finns två redskapsbodar och det gulliga glashuset som mina föräldrar byggt. Men som knappt använts de senaste 20 åren.
När vi är på besök bor vi i gästrummet, som har en ingång till en liten bastu, dusch och toalett. Det är gaaaanska så litet om en säger. Vi får plats att sova, om barnen delar madrass, men mycket än så är det inte.
Nu är planen att bygga om denna garagelänga till en liten bostad, som kan utnyttjas av oss under längre perioder. Och även min syster. Verkstad kommer eventuellt bli ett kök, så vi kan sköta vår egen matlagning och disk, och när pandemin är över: även bjuda på mat! Och mammas målarverkstad flyttar till garaget, och istället gör vi ett barnrum som kidsen kan dela på i den fullt beboliga ateljen. Drömmen är att koppla ihop bostadsdelen med glashuset, så detta blir en framtida middagsplats snarare än en förvaring.
Just precis nu ser det ut så här i verkstaden. John har tagit ner alla verktyg som suttit på väggarna, alla noga markerade med namn skrivet med dynamo.
Jag älskar den där gamla verkstaden, men nu ska vi försöka återanvända så mycket det bara går för att göra om detta till ett fint kök.
Idén kläcktes för många år sedan, av mina föräldrar, för att vi (jag och min syster) skulle kunna komma på besök ofta och stanna länge. Men vi tyckte att det var ett stort projekt, och vi kunde ju bo inne i huset ju! Vi var ju där så sällan (hej torp på Gotland), och är en där sällan kan en gott bo trångt. Det var innan corona, distansering, sålda torp och planer på att flytta till Värmland på heltid.
Ja, detta blir steg två. Som ett minitorp – byggt på ett hållbart sätt med åkerbrukare detaljer – mitt i mamma och pappas trädgård.
Vad steg tre blir – om det blir ett gammlat hus eller om vi bestämmer oss för att bygga, det får vi se. Men detta blir en bra plan, som känns både kortsiktig och långsiktig.
Ingen i min familj har antikroppar mot corona, så vi måste hålla distansen. Men, tyvärr behöver jag vara på plats NU för att hjälpa. Inte om ett halvår eller ett år.
Eftersom sommaren kantades av att packa torp så har jag börjat ägna mig åt … slow bloggning. 100% efterkonstruktion, men ganska gött när jag tänker på det. Mellan nu-uppdateringar så kommer jag pö om pö kila in med glimtar från sommaren. Som den här dagen i Visby, som var som vaniljglass med kolasås på.
Vi fikade på Café Amalia, tillsammans med våra Visby-vänner. Så mysigt ställe, med bord på två sidor av en gata. En kunde sitta här …
Eller här! Eler inomhus.
Konceptet: Frukost hela dagen!
Det var en kylig dag så vi satt inne och mös. Inte mig emot.
Efteråt kikade jag in på Akantus, för det är tradition.
Sådant här jox är ju jag svag för.
Och pja, gungstolar, korgstolar och annat mys.
Det var ganska mycket folk inne i Visby så vi letade oss till lugnare delar och hamnade i Botaniska! Och det fantastiska lusthuset som ligger på en höjd. Världens vackraste plats!
Innan vi pep hem så hann vi med att springa i gångarna i en av alla ruiner och leka medeltid. Det osar ju medeltidsvecka lång väg om våra barn, så det är ju bara att förbereda sig.
Världsfin dag var det i alla fall.
Min plan denna vecka var att moffla bloggen full av inlägg från sommaren. Nu när jag har tid och inte är mitt uppe i en flytt skulle jag visa min sommar. Men efter en utmattande vår, där all tid gick till att vabba och försöka forma om mitt jobb (eftersom alla uppdrag försvann), är jag mer än taggad på att förändra, påverka och engagera mig.
Har ju knappt jobbat fyra dagar och har redan mejlat företag, börjat skriva på debattartiklar, suttit i möten och tagit kontakt med andra för att ta armkrok. Och jädrar i berget. Hade glömt vilken kick engagemang ger! Känner mig helt pirrig.
Nåväl. Nu ska jag alldeles strax visa en alldeles ljuvlig dag från i somras, sedan ska jag pipa till Värmland över helgen. Det blir fint dä!
Detta är viktigt, så läs gärna hela inlägget. Your future me kommer att vara stolt. Att du gjorde något när du hade chansen.
Jag och @klimatklubben.se suttit i stormöte med en rad miljöorganisationer som mobiliserar för att påverka att Sverige undviker 1 miljon ton i ökade utsläpp. Vi tar det igen: 1 miljon ton ökade utsläpp.
Alla behövs. Du, din polare, din granne och Flen och hens moster (nytt uttryck from now on). Alla har en röst och en möjlighet att påverka. Och just den rösten behövs. Prick nu.
Just nu ligger beslutet om Preem ska få bygga ut sitt oljeraffinaderi i Lysekil på regeringens bord. En utbyggnad skulle innebära 1 miljon ton i ökade utsläpp. Per år. Och hur var det nu? Var det läge att öka utsläppen, eller skulle vi minska?
Trots att vi är mitt uppe i en pandemi så hotas vi av en större och mer permanent kris, ett hot om stigande temperaturer som riskerar flera miljoner människors liv. Och kan innebära FLER pandemier.
Sverige har som land klimatmål, men genom en utbyggnad kommer det bli svårt – om omöjligt – att nå dem.
Så nu gäller det att kavla upp ärmarna och göra skillnad. Vad kan du göra?
1. Gör som över 30 000 andra: Skriv under namninsamlingen hos Mitt skifte.
2. Mejla en politiker. Mallar finns här – lätt som en plätt 🌱.
3. Dela inlägg, berätta att du försöker påverka och putta andra till att göra samma sak. Sååå viktigt. Peppa andra att skriva på namninsamlingen !
4. Prata om Preemraff. Fler behöver få veta vad som sker, right?
Så kom hösten 2020 och det är dags att kavla upp ärmarna. Dels för att tiden tickar, men också för att vi ska kunna stöpa om den här perioden i rätt, hållbar form.
Just precis nu pratar om corona-kris, vilket så klart är rimligt eftersom krisen är här och nu, men vi missar att samtidigt försöka veja en kraftigare, farligare och mer permanent kris. Klimatkrisen.
En kris vars konsekvens också kan innebära fler pandemier.
Det finns många sätt att göra skillnad. Att påverka. Och att vara på rätt sida om historien.
Veva igång ditt engagemang genom att prata om klimatet, lyft och aktualisera. Gå med i Klimatklubben, antingen via sociala medier, eller i någon av alla lokalklubbar som finns.
Vill du veta mer om klimatet? Hur klimatet påverkar vårt samhälle? Hur vårt samhälle påverkar klimatet? Hur vi lever i dag – och hur vi skulle behöva leva? Hur en kan engagera sig (engagemang kan se såååå olika ut)? Och det mest intressanta: Rättviseaspekten av klimatfrågan!
Då vill jag tipsa om att boken “Gör skilland – från klimatångest till handlingskraft” och även färska “Klimatasken – stora förändringar i litet format” som finnas att köpa via emmasundh.se.
Köp till dig själv eller ge bort till någon som du vill hålla i handen när klimatfrågan viner om öronen,
Slut på reklam. Men icke slut på engagemang.
För detta måste vi ju fixa, eller hur? Vi kan ju inte lägga walk over och säga till nästa generation att vi hade annat för oss. Vi vet för mycket för att inte göra något, eller hur?
Hej på er och den första jobbveckan.
Min fräken mitt på näsan sitter där den ska, mitt hår har växt som tusan i sommar och nu är det snart min helt naturliga hårfärg. Jag har helt slutat gå till frisör, och klipper mig med kökssaxen, hehehe. Men jag har ju liksom inte heller så mycket frisyr, desto mer hår! Och jädrar i berget vad tjockt det var bakom alla blonderingar.
Har även en ny klänning. Eller ny och ny. Den är så klart begagnad. Älskar sommarens trend med ballongärm och vidd i kjolen, en trend som klaffar ganska bra med min stil i övrigt, men vill inte konsumera nyproducerat. Jag tänker snarare att jag är trendens nästa anhalt, dit ett plagg kommer när de fräser ut på begagnatmarknaden. Ja, just den här trenden alltså. Min stil brukar klaffa med rådande trender ungefär var tredje, femte år, haha.
Jag följer ju inte trender, utan kör min stil år ute och år in. Men lägger till begagnade kryddor då och då. Tänker ganska mycket på just det här just nu. Trender, mode, begagnathandel och om en bidrar till normen att köpa ett nytt plagg i veckan (vilket vi svenskar gör) genom faktiskt visa att det finns ett andrahandsvärde. Det är SÅ KLART bra att kläderna används, och har flera ägare. Men det är skillnad på att köpa vintagekläder som är över 70 år gamla, och en H&M-klänning från senaste Conscious Collection. Som någon använt en gång. Eller inte alls.
Ett nytt begagnat plagg har ju trots allt inte det där försvinnande lilla klimatavtrycket som jag vill åt. Och kanske bidrar jag till och med till slitet och slänget?
För även om jag konsumerar begagnat, så vill jag ju inte bidra till att det fortsätter konsumeras 1 plagg i veckan, som sedan – LÄTT SOM EN PLÄTT – kan säljas vidare. Nu konsumerar jag ju inte mode så där supermycket (utan lockas mer av tanken att sy upp några få plagg som passar mig. I gamla tyger), men gillar ju att nöta hur jag påverkar andra. Hur jag beter mig.
Givetvis är det bättre att köpa begagnat – alla gånger. Men om vi fortsätter att shoppa 1 plagg i veckan, fast begagnat, så kanske flödet av grejer in i centrifugen av mode fortsätter? Kanske rättfärdigar vi ny-köp eftersom vi shoppat så mycket begagnat? Eller sålt vidare?
Eftersom vi människor är så duktiga på att mata det kortsiktiga belöningssystemet?
Kanske känns det bra (eller lite bättre) att shoppa nytt, eftersom det är enkelt att sälja vidare om vi tröttnar efter en vecka?
Vi pratar ju ofta om att handla mer begagnat, men då pratar en ju alltså i relation till nyinköp. Inte att en vinner pris om en köper 14 kilo begagnat OCH fortsätter köpa 14 kilo nyproducerat (vilket är vad vi svenskar faktiskt gör). Vi kanske ska köpa 7 kilo begagnat. Bara.
Spenderar sista sucken av semester i Värmland, i det lilla gästrummet i mina föräldrars trädgård.
Barnen springer runt bland äppelträd och hallonbuskar, plockar bär och lever om. Busar, härjar, gråter, skrattar. Vi är knappt inomhus.
Imorgon bär det av till Stockholm igen, vardagen och en hel del stora beslut väntar.
Ser fram emot att livet ska veva i gång, spåra in i rutiner och samtidigt hitta nya. Skapa lite reda i allt kaos och hugga tag i nästa steg.
Den här hösten kommer bli annorlunda på många vis, inte minst i och med corona-krisen, men också för att jag måste måste vara i Värmland allt mer. Vi har börjat röra på pusselbitar för att till slut få ett vettigt motiv, och en svår pusselbit var torp-försäljningen. Gah, vilken vånda. Men nu är det gjort.
Nu har vi har några potentiella avtagsvägar som jag ska berätta om inom kort, och så ska jag så klart blogga alla bilder från sommaren! Allt det där jag inte hunnit med.
Ska bli fint att få lite styr på allt, men som jag kommer sakna denna vy!
Nu lämnar jag Gotland, torpet, trädgården och mina odlingar, och börjar resan tillbaka mot Stockholm och Midsommarkransen. Har samlat på mig en massa ekologiska grönsaker i mina loppisfyndade korgar, och har proppat elbilen full med smarr. Kommer inte räcka långt, därför kommer hösten räddas med Årstidernas lantlåda. Full med ekologisk frukt och grönsaker, i säsong!
Planen är att försöka äta så hållbart och planetariskt som möjligt. Obesprutad, ekologisk mat som inte naggar på den biologiska mångfalden, nöter ner samhällen av livsviktiga pollintörer eller utarmar jordar. På min tallrik vill jag ha fräsch mat – i ny bemärkelse (för vi skulle nog må bra av att omvärdera vad fräsch mat är, right? Skapa nya, hållbarare normer kring mat och fundera på vad som borde vara norm).
Jag försöker ju som bekant äta i säsong, och undviker att köpa frukt och grönt som har transporterats långt. Det började som en spännande (och ganska svår) utmaning, men numera är det en vana. Det var lättare än jag trodde. Jaja, transporterna är ingen biggie i klimatsammanhang, men jag gillar att gräva där jag står, längta, sakna, uppskatta. Och nu är det vanlig-beteende här hemma.
Gräver en i Midsommarkransen, där jag bor till vardags, då kommer en tyvärr inte särskilt långt (även om vi har några ganska så imponerande odlingar på vår prunkande innergård). Generellt tycker jag att det är svårt att få tag i ekologiskt mat i stan. Det mesta är importerat från andra sidan jorden, trots att samma grödor är i säsong i Skandinavien.
På Gotland är det lite enklare, för här bor (bodde!) jag nära ekologiska odlingar, inte minst mina egna som i år är mer än blygsamma. I stan däremot tycker jag att det är svårt att få tag i ekologiska grönsaker som inte åkt över halva jordklotet.
Eftersom jag äter i säsong är det time to maxa färska grönsaker just nu, men som sagt svårt när en bor i stan, utan större odlingar, eller tillgång till bil. Det bor ju inte supermånga bönder i trakten om en säger …
Till min hjälp har jag Årstidernas Lantlåda som är magisk nu på sommaren. När jag landar i Midsommarkransen igen, redo för hösten, kommer jag få allt från ekologisk potatis, färska ärtor och libbsticka till salladslök som Årstiderna odlat själv i ouppvärmda växthus.
Jag är ju varken vegetarian eller vegan, däremot äter jag nästan uteslutande vegetariskt och veganskt. Försöker äta i säsong, skippar flygimporterad mat och ämnar nolla matsvinnet. Målet är att äta så planetariskt som möjligt. Låta tallriken rimma med klimatmålen!
Jag är helt enkelt en … planetarian!
Jag är inte något proffs, men en bit på väg.
I höst vill jag steppa upp gamet, starta nya vanor, haffa nya rutiner, utmana mig själv och putsa känslan av att vara en planetarian!
Ett smart sätt att göra det på är att haka påGröna Utmaningen– ett initiativ av Årstiderna där du successivt blir introducerad till att leva mer planetariskt! I tre veckor får du prova ekologiska rätter från flexitariskt till helt växtbaserat. Nyfiken? Läs mer om Gröna Utmaningen här! Sista dagen att anmäla sig till utmaningen är den 13/8.
Spännande va?
Unlock with Patreon
