Stockholms cykelgator är fyllda till brädden av ilande cyklister på väg till jobbet. Lediga semesterdagar med suddiga kanter har transformerats till vardag. En vardag som på grund av rådande världsläget vevat igång nya, rullande, klimatsmarta vanor. Fantastiskt! Men är cykelbanorna rustade för alla nytillkomna trampare?

Antalet cyklister i körfälten har ökat lavinartat. Köerna till rödljus ringlar sig upp på broar och in i korsningar och de smala, (förhoppningsvis) rödmarkerade cykelbanorna syns knappt i trängseln av ekrar, trampor och skor.
När rödljusen slår om till grönt susar Tour de France-aspiranter, entusiastiska elcyklister, enträgna vardagstrampare, VOI:are, klass II-mopedister och lådcyklar fram i ett kaotiskt plingande. Det är ett snabbt samspel, där en ibland (ganska ofta) tvingas ut i plåtträngseln bland bilarna och möts av bolmande avgaser rakt in fejset. Det är lite som att bli fisen i fejset.

Hela upplevelsen blir lite dubbel kan en tycka. En cyklar kanske för att det är gött för klimatet, för att bidra till friskare luft eller för att minska trängseln i kollektivtrafiken under pandemin. Eller för helt egoistiska skäl, som att det är snabbast, enklast, ger gratis träning, bra kondition och tär minst på plånboken. Kanske har en inte ens några ekonomiska alternativ?
Samtidigt utsätter en sig för enorma risker i de knökfulla cykelfälten och kommer förmodligen rulla mot en för tidigt död på grund av avgaser. En ganska kostsam historia för samhället. Och inte särskilt egoistiskt om en valde det spåret.
I biltrafiken sitter en bra där i sin bil kan tänkas. Ingen fis i fejset.
Statistiken för allvarligt skadade i biltrafiken tickar nedåt, samtidigt den går stadigt uppåt för cyklister. Men enligt Folksam hade 9 av 10 dödsolyckor med cykel kunnat förebyggas, bland annat genom cykelvägar som är skilda från biltrafiken.

Som min cyklande internetkompis Sophia så klokt sa: “Det är en politisk paradox att exakt samma beteende som kommer hela klotet, samhället och staden tillgodo i praktiken blir en bestraffning för den enskilda individen. När det borde vara tvärtom!”

Vore det inte lite mer klädsamt om en kunde håva in lite fler benefits genom att hojja – när det är många till gagn? Jo, därför har jag och ett gäng dragit igång #cykeluppropet.
#cykeluppropet vill ha popup-cykelbanor på de mest trafikerade sträckorna! Där en är överens om att cykelbanor behövs, men inte exakt hur de ska utformas. Behovet finns just precis nu, så varför inte göra en genial, om än temporär lösning, för att möta behovet, locka ut fler – och behålla de som börjat trampa? Istället för att skrämma bort dem for all eternity.

Jag cyklar kors och tvärs i Stockholm, och lägger ofta upp instastories när jag trampar omkring. Min särklass vanligaste kommentar är “hur vågar du cykla i Stockholm?”. Ja, hur vågar jag? Det skulle jag vilja ha ett bättre svar på. Det enda jag kan komma på är att jag började cykla här innan jag hade konsekvensanalys. Och det hann bli vana.

Vi lever i en klimatkris där vi behöver sänka utsläppen av fossila bränslen radikalt för att undvika en katastrof utan dess like. Klimatförändringarna hotar miljontals människors liv och framtida generationers chans till ett drägligt liv. Vi snackar våra liv. Och vi jiddrar big time med framtid genom att fortsätta söla runt i ohållbara vanor.

En av lösningarna på transport-fronten är lite kortfattat: fler elbilar, bättre kollektivtrafik och fler gångtrafikanter och cyklister.
Om vi börjar med elbilar. De är ju fortfarande hutlöst kostsamma i jämförelse med fossilbilarna, så den lösningen är bara till för en liten privilegierad grupp som har pengarna (lite ironiskt är det väl ändå att det finns flest elbilar i områden med extremt bra kollektivtrafik. Stockholm, Solna och Göteborg. Vore ju mer klädsamt om styrmedel kom de till gagn för de med störst behov? Alltså där avstånden är stora och kollektivtrafiken nedskuren?). I stad och tätort kanske det inte heller är rätt väg att gå, för ju fler bilar, desto trängre blir det. De är ju som bekant ganska stora, och sällan fullsatta. Att åka kollektivt är ju fortfarande den bästa lösningen – både när det kommer till klimat – om en vill ta sig fram någorlunda snabbt.

Men. Inte nog med att vi hade en klimatkris att deala med, vi har fått en pandemi om halsen. För att minska smittspridningen bör en enligt Folkhälsomyndigheten undvika köbildning och trängsel, och helt sonika skippa kollektivtrafiken så gott en kan. Så där rök det andra alternativet för att undvika klimatkris: kollektivtrafiken.
Så då har vi två val kvar: en prommis eller ta cykeln.
För korta avstånd är en liten prommis given, men ska en ta sig längre så vinner cykeln .

Den rådande pandemin har inneburit en gigantisk ökning av cyklister. Miljön jublar, klimatet jublar, plånboken jublar, benen jublar (nåja, inte första cykelturen), samhället (borde) jubla. Och framför allt: cykelbranschen jublar. Cykelföretag pratar om försäljning som skjutit i höjden, särskilt gällande elcyklar. En pratar om en global cykel-boom! Tjohooo! Hurra! Eller?

Vi i Sverige är ett av världens mest stillasittande folk, vilket innebär ett enormt (kostsamt) folkhälsoproblem. Lägg till att vi omger oss med ord som utmattning, stress och livspussel när vi ska få ihop pendling, jobb, träning och pre-corona: ett socialt liv.
Normen är att ta bilen. Till och med till gymmet för att cykla en mil.
En ganska bra lösning på hela problematiken torde vara att fler … cyklade.
Men hur får vi fler att börja cykla? Våga cykla? Var är alla benefits redo att håvas? Ja, förutom de samhälleliga vinsterna: lätta på biltrafiken, minska avgaserna, minska kostnaderna för ett stort hälsoproblem: stillasittande?
Jo, genom att göra det lätt att göra rätt.

Världen över möts det ökade antalet cyklister med fenomenala lösningar som exempelvis popup-cykelbanor.  Bryssel, Berlin, Bogota, Budapest, Vancouver, Mexico city och London är några städer som har byggt tillfälliga cykelvägar. Dels för att lätta på trycket på kollektivtrafiken och minska smittspridningen, men också minska avgaserna och erbjuda cyklisterna en säkrare och mer hälsosam vardag. I Frankrike får en bidrag till reparationer för att minska trycket på kollektivtrafiken och de satsar stort på att lära fler cykla. I andra delar av världen har det tidigare snackas om appar som kan hjälpa cyklister till att få “grön våg” (alltså slippa rödljus) och även rent ekonomiska vinster för de som tar cykeln (ge cyklister skatteavdrag som tidigare varit öronmärkta för bilister).
Inte så pjåkigt va?

Alla kan inte byta bort bilen och börja cykla på grund av stora avstånd eller på grund av jobb. Rimligt.
Men för de som KAN cykla (men väljer bort det pga vana och bekvämlighet) borde rimligtvis erbjudas en extremt låg tröskel? En ganska snajsig, åtråvärd inkörsport till nya vanor?
Och är det någon gång vi har chans att omvärdera gamla mönster och mala fram nya normer så är det väl i pandemins spår?
Samtidigt bidra till de globala målen – social, ekonomisk och miljömässig utveckling – bara så där!

Hälften av alla bilresor är under 5 kilometer. I tätort är 80% av alla bilresor under 3-4 kilometer. Jag testade att cykla det för ett tag sedan. Och även om jag är en lat en, utan några fräsiga lår av steel, så tog det en kvart.
Om, säg hälften av alla ställde bilen under halvmilen, skulle vi kunna spara in enorma mängder utsläpp varje år. Inte mindre än 700 000 ton koldioxid och 300 miljoner liter bränsle varje år.
Hej djupt, friskt andetag!
En genomsnittlig dag under 2019 cyklade drygt en miljon i åldrarna 6–84 år. Det betyder cirka 11 procent av befolkningen. I cykellandet Nederländerna ligger siffran på 25%. I just Nederländerna är cyklandet norm, något en bara gör, men kanske kan vi kika lite mer på Nederländerna, och lite mindre på bilismens USA?
Jag stötte på ett sådant genialt citat häromdagen:
– Frågan är inte varför nederländare cyklar så mycket. Frågan är i stället varför andra folk slutade cykla, sa professor Ruth Oldenziel i en DN-artikel. 

Så, Sverige, är det inte dags att poppa upp en radda popup-cykelbanor? Göra det MÖJLIGT för fler att cykla? Ge plats nu när viljan finns?
Är det inte ett gyllne läge att få fler att stick with the good vana? Inte bara i storstäder, utan ge alla kommuner möjligheten att satsa på det mest hållbara?
Visa att det ska vara enkelt, säkert och hälsosamt – för alla – att välja cykeln? Jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker det låter ganska … rättvist.

Jag skulle egentligen vilja säga: varför inte inspireras av Nederländerna där det är kutym att cyklister har företräde? Rödmarkera hela gator och visa vem gatan är till för i första hand? Inte pilla in cyklisterna i en trådsmal bana, som plötsligt försvinner i ett hej-då-nu-får-du-klara-dig-själv-läge. Lägga till lite skön skyltning (som är lika i hela landet). Kanske som i Köpenhamn, där en uppmanas visa respekt för sina medtrafikanter, tydligt visa att en ska stanna eller svänga? Lite förhållningsregler inte bara ett kreativt kaos. Och så sänka hastigheterna i högtrafikerade områden för att förbättra säkerheten, miljön och luften? För alla. Eller hallå, bilfria citykärnor som i Nederländerna. Fulla med uteserveringar (vi kommer att behöva dem i pandemins spår för att underhålla vårt sociala liv) och liv, istället för avgaser och oljud.
Men låt oss börja någonstans.

Inför popupcykelbanor – NU.
Göra plats och välkomna fler in i cykelbanorna.

Vad tycker du?

#cykeluppropet
#minvägockså
#popupbikelanes
#dontfartinmyface

/reklam för egen verksamhet/

“Men forskarna är inte eniga”, “Kina är de som släpper ut mest – ansvaret borde ligga på dem”, “Vad spelar det för roll vad lilla jag gör?”, ”Vädret har förändrats i alla tider!”, “Om vi slutar shoppa stannar världen!”, “Varför ska allt läggas på individen när det företagen och politikerna som borde ta ansvar?!”, “Elbilar är inte speciellt bra de heller”, “Veganer äter soja, då skövlas regnskogen”. 

Du har väl inte missat “Men Kina då!? – 25 snabba klimat-svar-på-tal”? En klimat-wingman som är suverän att söka stöd i när klimatsnacket viner kallt om öronen.
Den här bakficke-vänliga boken – skriven av mig, Maria Soxbo och Johanna Nilsson – innehåller svar-på-tal med snabba fakta och tydliga källor. Boken ingår i kvartetten böcker i “Klimatasken – stora förändringar i litet format” som finns i min webbshop.

Slipa argumenten och gör skillnad i höst!
Och ja, jag är ju ingen Kardashian dirket, men skitsamma. Min röv har bästa ass-essoaren.