Sakta men säkert börjar vårt boende ta form. Tavlor spikas opp, kläder viks in i byråer och bestick och pryttlar som tidigare bott på torpet packas upp i lådorna.
Det är helt sjukt hur snabbt detta boende känns ombonat. Kanske är det för att det är så litet.
För stort är det då inte, men mysigt som tusan.
Det runda bordet som stod på torpet står nu i vårt rosa kök. Har fått låna en skomakarlampa av mamma och så har jag snott en karaff från hennes gömmor.
Sängar möblera om, kuddar och täcken byter rum och snart, snart har vi nog fått styr på allt.
Jag ska visa mer snart, men just nu går nästan all tid åt till att packa upp och hänga med de små.
Det är fortfarande lite skakigt känslomässigt, men dagens ute-tur och solglimt gjorde susen.
Efter närmare 18 år i stan så vänder jag hemåt. Hem till Värmland och landet och ängarna. Det ser ju inte riiiiktigt ut så här just nu, men snudd på eftersom 2020 tycks vilja kvala in som ett av de varmaste åren någonsin. Och ja, de 10 senaste åren är de varmaste som uppmätts.
Det är inte en lätt flytt, för känslorna far runt i mig som en tornado. En gång i timmen switschar jag till engelska hemma och ifrågasätter om detta verkligen är ett bra val. Jag försöker vara en stadig förälder, som står fast vid att detta val är givet. Men på andra språk är jag, vad ska jag säga, lite mer suddig i kanterna vad gäller lagda beslut. Innerst inne vet jag att detta är rätt för mig, eller för oss, men det gör inte flytten enklare. Det ÄR svårt att förbannat hjärtslitande att säga hej då till vänner – eller för all del: de vänner en inte hunnit träffa på grund av rådande världsläge. Det är svårt att vinka hej då till en fenomenal förskola, underbara pedagoger och att se barnen krama sina bästa vänner hej då. De där barnen som stod fastklistrade vid staketet och ropade barnens namn när vi for i väg. Det gör ont att vinka till svärföräldrarna som bor kvar och som är så viktig del av barnens liv. Det är … svårt.
Och kanske är det just nu, när hjärtat blöder, som jag måste påminna mig om anledningarna till den här flytten.
– Längtan ut på landet. Jag är uppvuxen precis här. Intill kilometerstor skog, med cykelavstånd till sjön och med solnedgångar som TV. Här har jag varit totalt fri. Sprungit sent på kvällen mellan moster och mamma, haft stora kalas i den prunkande trädgården, legat i snön med en stjärnklar himmel ovanför mig och blivit livrädd för allt det stora. Och jag vill att mina barn ska få uppleva detta. Kärleken till naturen och pirret i magen över de mest fatala små årstidstecken. Första vårdagen när fåglarna kvittar, humlans första åktur och känslan när äppelträden blommar. Men också de absolut knäpptysta stunderna när en bara hör sina egna andetag.
– Jag vill vara nära min familj, för de behöver mig nu.
– Jag tänker att jag kan ha båda. Jag har bott i stan, men njutit av landet på helger och lov. Nu vill jag ändra turordning. Ha vardagen på landet, och komma till stan på helgen och leva rövare. Bo över hos vänner (när det tillåts) och äta timslånga frukostar i deras kök. Kanske inte ses oftare, men mer koncentrerat. Jag ser fram emot att åka tillbaka till Midsommarkransen och arrangera Kransenloppis som jag brukar, ställa till med storpicknick i Svandammsparken, krama om alla viktiga vänner, låta barnen leka loss med sina och se alla bekanta ansikten igen. Men också träffa nya människor. På en annan plats.
– Lantisen i mig behöver ängarna! Jag blir genuint lycklig av att se en solnedgång, en äng och en vacker skog. Blir lycklig av stan också – att gå längs med vackra gator och se löven falla. Men jag kan det livet, och lyckorusen kommer allt mer sällan nu för tiden. Och jag tänker också att jag kan ha det livet också. Bara inte just varje dag, och så kanske uppskatta stan mer när jag väl är där.
– Jag är härligare här. Precis som andra är härligare där. Mina barn tycker att jag låter härligare när jag är på landet. Inte så mycket ”akta, stopp, se upp, stanna, förbannade bil-jävel”. Jag är så trött på att höra min egen stressade röst skära genom stan när jag ska ha koll på barn som vill springa åt varsitt håll, det är hundra bilar som jäktat ska ta FRAM och hela livet känns som en refug. Eventuellt är stan också trött på min stämma.
– Bo där jag trivs året runt. Jag har ju gått från två boenden – en lägenhet och ett torp. Nu vill jag spara på resurserna och ha ett boende, där jag vill vara året om. Ett hem som utnyttjas 365 dagar om året, inte bara under vissa veckor. Stanna hemma på sommaren, bejaka hösten, vintern, våren och trivas med ett mindre omfång. Pipa i väg någon gång ibland, men inte som vana. Inte en förväntning. Och jag har insett att Stockholm inte är den platsen.
– Längtan efter trädgård. Vi kan väl säga att torpet på Gotland var inkörsporten till tyngre droger. Jag vill odla mer, jag vill bli självförsörjande på mat stora delar av året, jag vill producera el, skapa en fet perennrabatt som drar till sig pollinerare och kunna lagra mat på ett vettigt vis. Jag vill också att mina barn ska få rejält med skit under naglarna. Precis som jag fått. Inte vara rädd för naturen och alla småkryp – utan lära sig ta hand om dem. Gaaad, vi kommer att behöva mer sådant i framtiden.
– Ett liv utan lån. Och pja, detta. Jag har levt flott med skyhöga lån. Ett lånat liv. När pandemin slog till och jag förlorade alla mina uppdrag och min försörjning, så insåg jag hur fragil tillvaron var. Drömmen om att jobba lite vettigare arbetspass (jobbar i stort sett alltid kväll), ha mer tid för mina barn och ideellt arbete för klimatet, gick ganska snabbt upp i rök lika snabbt som UnderbaraClara förmodligen skrev sitt inlägg om att hennes liv var anpassat för en evig lågkonjuktur. Mitt liv var byggt för högkonjuktur, min största utgift var lån och avgift för bostaden och mitt liv gick ut på att upprätthålla lajfet. Tjäna pengar så att jag kunde betala av mina lån som jag aldrig kommer bli av med. Och fortsätta så tills döden skiljer oss åt. När jag sedan såg Netflix-serien “Ett liv utan lån” så närdes drömmen om att i framtiden kunna bära mina egna kostnader. Jag pratar en del om detta i senaste avsnittet av Plan B-podden, som just handlar om pengar.
– Tid. Vad vill jag göra med min tid här på jorden? Med ett billigare liv kommer ett färre krav på fet lönecheck. Och när kravet på mindre pengar? Pja, mer tid. Min dröm är att lägga den tiden på vettiga saker som gör skillnad. Spendera tid med mina barn, mina vänner, ha sköj och jobba mer saker som jag tycker är viktiga: klimat och miljö. Av alla saker som jag kommer att ångra på min dödsbädd – och det kommer vara många kan jag lova – så är detta nog inte en av dem.
– Jag och John. Jag kanske låter stursk i alla anledningar. Men en stor anledning till att vi flyttar är att John verkligen, verkligen vill bo på landet. Medan jag är suddig i kanterna är han stadig och fullständigt tvärsäker på sin sak. Han MÅSTE ut på landet. Han pallar inte stan längre. Och går så långt att han vill bygga ett hus vid MINA föräldrar och bo typ 20 meter från mina föräldrar medan vi bygger. Han vill verkligen ut på landet, det hörs va? Och en fin sak som vi konstaterade häromdagen är att vi är som mest samspelta och lyckliga just på landet. Vi älskar att odla, planera trädgård, greja i trädgården, och göra det tillsammans. Våra gemensamma intressen – bortom politik, klimat och Netflix – är som starkast på landet. Jag är nog lite extra mycket kär i John på landet, kanske för att jag slipper fäktas med all trafik och faktiskt hinner se han.
— Bo för livet. Det finns en längtan att skapa ett hem för livet. Jag har ju valt att köpa en tomt intill vägen jag växt upp vid, och där en majoritet av min släkt bor. Det är ett ganska … vad ska jag säga … beständigt steg. Inget en byter ut eller bort om andan faller på, utan det är en plats jag vill ska gå i arv. En stark norm i dagens samhälle är att ständigt uppdatera och uppgradera, flytta och pinna vidare i bostadskarriären. Tänka nästa steg. Att ständigt vara på väg någon annanstans. Ja, det är något sjukt läskigt med att göra ett val för livet, att på något vis välja slutdestination även om en knappt hunnit göda sina rynkor, men jag är nyfiken på att testa tanken.
– Våra barn. Vi kan ju konstatera att barn är olika. Vissa barn älskar aktiviteter och har förmågan att verkligen suga i sig det bästa av en stad. Vår barn är precis tvärtom. Inte super-fans av uppstyrda aktiviteter, utan vill hellre bygga upp någon egen fantasivärld utan regler i en skog. De är som två vildfåglar, och de vill en ju ha nära naturen.
– Var kan jag leva hållbart – nu och sen? Jag ställer mig ofta den frågan. Var är en trygg plats för mina barn? Nog för att lägenhet i stan är klimatsmart som få och jag tror att vissa människor förmodligen är bättre lämpade för staden (och kan se fler fördelar än jag), så vill jag skapa en plats som står sig över tid. Som passar mig, mina vanor och intressen. Jag flyttar inte bara till den friska luften, utan också till en av Sveriges bästa cykelstäder, där det satsas stort delningstjänster när det gäller allt från kläder till fröer (!?). Yep, en kan låna fröer på biblioteket och så lämna en tillbaka dem när en fått egna fröer av samma växt. Det finns en nyfikenhet, en hunger, och det gillar jag. Sedan att jag har en cykelväg som är byggt på en gammal banvall (läs: platt) som går nästan raka vägen in till Karlstad gör ju inte saken sämre.
– Dela mera. Jag drömmer om en by! En plats där en delar verktyg och hjälper varandra med allt från att lyfta möbler till att kratta löv till att handla. Det är så jag själv är uppväxt. Jag har insett hur mycket jag uppskattar och saknar det. Det naturliga i att hjälpas åt och dela. Vi kommer att dela elbil med mina föräldrar, och jag hoppas kunna dela allt från ellåd-cykel till verktyg med folk i grannskapet. Och kanske damma några gamla klassiker från förr, som min mormor berättat om: bio i grannskapet och fotbollsturnering bland grannarna.
– Stockholm ger mig ångest. Klimatglasögonen sitter hårt på nästippen, och jag älskar dem. De får mig att se världen så klart. De får mig tyvärr också att se all trafik, alla överfyllda shoppingspåsar, alla avgaser, all mat som slängs kors och tvärs, alla flygplan som passerar i skyn och det överfyllda soprummet med allt från Marikmekko-lakan till Pippihus (vars räddning var en limsträng bort) allt för klart. Jag ser allt det där: Saker som slängs för att något nytt har slussats in. En stenhård bilnorm i stan trots allsköns goda förutsättningar att INTE äga bil. Och jag mår inte bra av att se skiten ärligt talat. Jag blir ledsen, nedstämd och får ångest. Och jag är på allvar rädd för att jag ska sjunka djupare ner. Jag behöver se alla ohållbara normer för att påminnas, agera och förändra, men jag pallar inte det varje dag. Någonstans måste jag rädda mitt eget hopp. Att ständigt skriva och snacka klimat och vad vi behöver göra för att ställa om för att rädda allas skinn (vårt, våra barn och framför allt: människor i fattiga länder) och samtidigt se människor ständigt göra precis tvärtom … det skaver. Så jag väljer att flytta ifrån det. Och ja, kanske slött: men blunda.
Energin jag förhoppningsvis att slippa se skiten får ska jag lägga på vettigare saker.
Ja.
Det här passar mig. Kanske inte någon annan, och garanterat inte alla.
Kanske ångrar jag mig och flyttar tillbaka (säger det mest för att lugna mig själv).
Men ett är säkert: Jag behöver det här. Nu.
Det kommer kanske inte som en chock att jag älskar gamla hus, även om jag nu ska bygga ett nytt. Jag vet, det rimmar dåligt med allt jag gjort hittills i livet. Men jag vill ju bygga ett hus av återbruk och gamla detaljer, och förhoppningen är att det ska se ut som att huset stått för en sisådär 120 år eller mer.
Drömmen om att ta hand om ett gammalt hus, försiktigt polera fram det som en gång varit och att detektiva sig igenom skrymslen och vrår kommer inte bli verklighet för mig. Men säkert kanske för någon annan därute.
Och av just den anledningen så måste jag ju bara tipsa om det här huset i Gagnef som ligger ute till försäljning – och som stått öde i sedan 1950-talet. Och allt finns liksom … kvar.
Till och med väggkalendernn.
Kika på huset vettja! Så fina detaljer överallt – spegeldörrar, lunetter och pardörrar.
Förmodligen är det ganska många som ser ett ruckel framför sig, men som jag hoppas att det finns någon därute som ser möjligheterna.
Kvalitén på gamla hus kan ju inte mäta sig med moderna, så håller tummarna för att det här huset hamnar i ömsinta händer som tycker om att damma snarare än riva.
Hohoho!
På måndag går flytten mot Värmland.
Det blir en liten flytt, för vi fyller bara elbilen och drar, och sedan kommer jag och John tillbaka i januari för att tömma lägenheten. Det kommer att säljas av en hel del saker och möbler om en säger.
Med koden GODJUL får du just nu 20% rabatt i min webbshop.
Koden gäller till och med imorgon söndag, och planen är att jag postar alla paketen senast måndag så de hinner fram lagom till jul.
Det bästa en kan ge bort är trots allt hoppet (och engagemanget) om en ljusare framtid, eller vad säger ni? Kanske en klapp till en vän, en förälder – eller varför inte en julpresent till läraren i skolan eller pedagogerna på förskolan, eller ja, anställda på arbetsplatsen?
Det tycker i alla fall jag <3
Ps. Om du vill köpa ett större antal böcker så hör av dig till mig så ger jag dig ett bra pris.
Vad är hållbar mat? Hur ska vi veta vad som är bäst? Vad ska vi välja om valet står mellan ekologiskt eller närproducerat? Vad går vi miste om när vi matsvinnar bort så mycket mat som vi gör? Kan vi äta kött om vi skulle vilja? Vilket kött i så fall? Är mat för billig? Hur kan god, vettig mat bli mer rättvis? Apropå rapporten från Oxfam som landade i veckan, hur kan vi få fler att ändra sina vanor? Och varför är det så svårt att få få tag i ekologisk, närproducerad mat i säsong?
Som bollplank för att nöta olika vinklar av det här enorma ämnet – hållbar mat – hade vi:
Jens Berggren, hållbarhetsexpert på LRF. Madeleine van der Veer, ansvarig samhällspolitik, WWF Paul Svensson, matsvinnsstjärna och kock.
Hela samtalet (förutom några minuter i början) kan du kika på här:
Samtalet var så jädra trevligt och lärorikt, även om lösningarna sällan är så där busenkla. Den otåliga konsumenten i mig vrålar. För matfrågan är för snårig.
I min lilla, enkla Disney-värld skulle jag vilja ha en ond bad-ass-grönsak som spänner musklerna mot en god variant med glittrande gloria och rosiga kinder. I min värld ska valet stå mellan en elak tomat och en räddar världen. Stora, feta döskalle-märkningar på det som inte är good enough och höga payback-matpoäng i livsmedelsbutiken på det som gynnar att fler arter överlever.
Eller nu ljög jag.
Jag vill ju inte att de dåliga alternativen ens ska existera. Jag vill att producenterna – vars jobb inte bara ger livsviktig mat på bordet, håller landskapen öppna och gynnar den biologiska mångfalden – ska ha de högsta lönerna. Samtidigt som god, hälsosam mat är till för allas plånböcker.
Men riktigt så ser ju inte världen ut. Tyvärr.
Det finns så många olika infallsvinklar att ta hänsyn till, och precis som i vårt förra samtal göddes insikten att det som är bra för klimatet inte alltid är det bästa för miljön. Det som är bäst för miljön kanske inte alltid är lönsamt för producenterna. Och det kanske inte ens finns en efterfrågan?
Mitt i denna soppa ska ju konsumenten försöka fatta medvetna beslut, vilket är svårt. Det sprinklas med märkningar, tusentals varor och val, val, val. I ett uppsnurrat samhälle på speed blir uppdraget nästintill omöjligt, om en inte odlar sin egen mat då. Det finns för lite styr tycker jag. Är det verkligen fler val vi behöver? Eller behöver vi färre, jädrigt bra val?
Hållbar mat, kött och biologisk mångfald
Som tur är finns det ju guider som hjälper oss i den djungelsnåriga matfrågan, som WWF:s geniala Fiskguiden, Köttguiden och den nya Vegoguiden som gör det enklare för konsumenten att navigera rätt. Guiden synar inte bara maten genom klimatglasögon, utan tar också hänsyn till kriterer som biologisk mångfald (alltså att det finns ett mångfald av arter, och att de arterna har möjlighet att överleva), kemiska bekämpningsmedel, djurvälfärd och antibiotika.
En önskar ju att varor i butik hade just WWFs märkning med rött, gult och grönt ljus, right? Eller varför inte hela avdelningar? En röd handla-sällan-avdelning, en gul handla-ganska-sällan-avdelning och en grön kör-i-vind-avdelning. Okej, jag förstår att det finns pengar att tjäna på att det är mer … fritt, men om en för sekund tänker bort det …
I korthet säger WWFs guider att vi bör äta mindre kött, mer baljväxter, ärtor, linser och bönor – grödor som har en fjuttig klimatpåverkan jämfört med exempelvis nötkött. Men Madeleine på WWF konstaterar också vi behöver djur som betar för att kunna gynna den biologiska mångfalden. Vissa arter är beroende av att det går djur och betar på markerna.
Lösningen? Äta mindre kött, och om eller när vi äter kött ska vi välja bra, naturbeteskött. Inte använda kött som en varje-dag-ingrediens, utan kanske något vi unnar oss någon gång i bland. Och då kan lägga en extra slant på bra, ekologiskt naturbeteskött.
Naturbeteskött står i dag för en liten del av produktionen, och WWF vill dubbla ytan naturbetesmark.
Sedan ska en ju så klart hålla isär olika köttslag. Nötkött har ett annat klimatavtryck än viltkött exempelvis.
Kan vi bara ha naturbeteskött då, undrade jag? Men i dagsläget saknas efterfrågan och lönsamhet.
Vi måste också komma ifrån detta kött-substitutande (nytt ord?). Alltså att vi tänker att vi ska ersätta köttet med ett vegetariskt alternativ. För det första kommer vi bli besvikna om vi förväntar oss en köttbit och istället får en vegetarisk schnitzel. Det kommer inte smaka samma sak. Kanske kan vi tänka utanför köttboxen? Laga helt nya rätter? Utgå från goda smaker som Paul så fint beskrev det, istället för att hitta nya veganska varianter av helstekt oxfilé. Laga rätter som är dubbelt så goda men som från början inte utgick från kött?
Madeleine pratade också om den proteinhets som har dykt upp i kölvattnet av kött vs inte kött. Ett behov av att ersätta proteinet i köttet, men konstaterade att det ska krävas mycket om en ska få proteinbrist i dagens Sverige.
Självförsörjning – vad ska vi äta? I Sverige är vi bara självförsörjande på socker, morötter och spannmål. Nog för att en gillar morötter, men är det inte lite vanskligt att förlita sig på import i tider av pandemi och eskalerande klimatkris?
Borde vi inte rimligtvis producera mer mat?
Madeleine från WWF berättade att det finns mycket mark att odla på, som tidigare användes för odling. Så möjligheten finns.
Jens från LRF lyfte självförsöjningsfrågan ytterligare ett pinnhål. Dels så kan vi inte odla vissa saker i vårt land – exempelvis kaffe – men så måste vi också lyfta blicken en aning. Försöka producera så mycket bra mat som möjligt.
Under förra klimatlunchen berättade Jens om framtidens odlingsmöjligheter runt om i världen. Och med temperaturhöjningar kommer vissa platser – som i dag har rika odlingar – bli svårodlade. Det sätter större press på länder som Sverige, som på grund av det geografiska läget, kommer lindrigt undan. Han menade att vi inte ska prata om självförsörjning, utan snarare prata om hur vi kan försörja andra med mat. Rimligt.
Låter onekligen som att lantbrukare är ett framtidsyrke, inte sant?
Vår vän Paul, som vi träffar var och varannan dag numera känns det som (vi intervjuade Paul till Plan B-avsnittet om matsvinn), pratade dels som att vi måste bli bättre på att gräva där vi står, men också se nya möjligheter. “Vi är för jäkla dåliga att käka vilt”, konstaterade Paul samtidigt som han frågade sig hur vi kan få fler att konsumera säsongsbetonat. En pusselbit som Paul såg var food-tech. Alltså att vi kommer bli mer självförsörjande genom att odla mer gröna blad, örter och salladsväxter under vintern.
Undrar just varför det inte säljs mer viltkött i matvarubutikerna? Och var är säsongsavdelningarna som berättar vad som är i säsong just precis nu i Sverige?
Ekologiskt vs närproducerat En fråga som STÄNDIGT kommer upp när det snackas hållbar mat är vad en ska välja: Ekologiskt eller när närproducerat?
För det första ger inte transporterna något gigantiskt klimatavtryck konstaterade Jens från LRF. Och för det andra har vi ett avlångt land, med olika förutsättningar. I bördiga Skåne odlas flera typer av grödor, medan gräs (som lämpar sig för djurfoder) är det som växer allra bäst i norra delar av landet. Eftersom vi har ett avlångt land kan dessutom närodlat för vissa vara halvvägs ner i Tyskland likväl som innanför Sveriges gränser. Kort och gott: Att handla närproducerat ser annorlunda ut i Skåne och i Norrbotten.
Däremot vill svenska bönder producera mer mat till människor – om efterfrågan finns.
Madeleine från WWF tyckte att handeln har blivit bättre på att ta in närproducerat, men sa att det inte är automatiskt hållbart för det. “Vi behöver lägga om vår kost, äta mindre kött och mer vegetabilier”, och vad som är hållbart är helt beroende på vilken produkt vi pratar om. Ser en på mat ur ett klimatperspektiv är kanske svenska och spanska tomten bäst, till skillnad från de holländska tomaterna uppdrivna i växthus som vämts upp av naturgas. Vill en undvika kemiska bekämpningsmedel då kanske det inte är de svenska, konventionellt odlade tomaterna du ska välja. Då kanske de ekologiska från ett annat land är att föredra.
Kort och gott: det finns olika parametrar att ta hänsyn till.
På mängder av platser i Sverige har reko-ringar dykt upp, där en kan handla närproducerat direkt från leverantören. Reko-ringar är något Paul hyllar, eftersom det är enkelt och pengarna landar hos producenten – utan mellanhänder. Dessutom får en se en producent i ögonen, kanske får en respekt för maten? En respekt som het klart behövs.
Är maten för billig? Och så till (ännu) en knivig fråga. Vi har aldrig spenderat så få procent av vår inkomst på mat som nu, och samtidigt måste ju alla ha råd med bra mat. Är mat för billig? Det beror nog på vem du frågar.
Frågar du lantbrukaren som plöjt ner timtals med jobb i jorden så kanske svaret är ja, frågar du personen som vänder på varenda krona för att ha råd att ställa middag på bordet? Ja, då är svaret garanterat nej.
Ökade klyftor i det här landet gör inte frågan så mycket enklare kan jag tycka.
“Kostar maten för lite så är det något som inte är bra”, menade Madeleine från WWF. Är den för billig så är det något som går snett till i produktionen. Får grisarna böka ute och får hönsen gå fritt och picka?
“Vi betalar inte för det enorma jobb som de svenska bönderna gör”, sa Madeleine samtidigt som hon tyckte att matvarukedjorna kunde bli bättre att hjälpa konsumenten. Bli mer noggranna med vad de pushar för och ger röda prislappar. Reas kyckling och fläskfilé ut för en billig peng då är det någon som får betala det verkliga priset. Är det bonden, djuren eller miljön som får stryka på foten?
Matsvinn
Mat står för en fjärdedel av alla utsläpp, samtidigt som en tredjedel av all mat som produceras – slängs. Inte bara ett enormt resursslöseri, utan vilken nål i ögat på den som kämpar för varje liten tugga.
Det största matsvinnet sker hos hushållen, trots att vi skulle kunna spara 3000-6000 kronor per år … bara genom att äta upp!?
Så hur löser vi detta?
Eftersom vi hade matsvinnets posterboy – Paul Svensson – på besök var vi ju bara tvungna att snacka om detta. Dels lyfte han tanken om smak. En gammal morot smakar inte samma sak som en färsk. Men smakar den dåligt? Nej, den smakar annorlunda och kan därför användas till andra saker. I en gryta, eller rostas i ugn.
Paul funderade på om vi kanske bunkrar för mycket i denna tid av storhandling? Inte hinner äta upp innan maten blir dåligt, och ser frysen som ett mausoleum. Hand upp alla som håller med?
Kanske ska vi handla mindre, men ofta? Och hur kommer vi då undan med utsläpp från bilen?
Mina tankar …
Älskar de här klimatluncherna. Att få förra olika infallsvinkar – samtidigt. Fler klimatluncher åt folket! kanske med en livsmedelsbutik?
Men okej, vad tänker jag om allt som sas?
Asch, jag kanske är väl radikal, men jag tycker att det borde finnas färre val. Det borde finnas säsongsavdelningar och rädda-maten-avdelningar i livsmedelsbutikerna. Och vill en ha någon mat som är importerad, ja, då kanske en ska gå in på en avdelning som är just till för detta. Behöver en flygimportetad mat som färska bär och sparris just i februari, ja, då kanske det är en beställningsvara.
Jag tror att konsumenten behöver puffas i rätt riktning, och jag tror stenhårt på nudging.
Herregud, så intressant det hade varit att bygga upp framtidens matbutik där fokus ligger på att slussa kunden mot så hållbara val som möjligt. Hur skulle den butiken se ut?
Gällande kött så gillar jag tanken på att det är något vi äter ytterst sällan, och om eller när vi äter kött så äter vi naturbeteskött. Jag äter ju i säsong (så här års väldigt mycket rotfrukter) och till 99% vegetariskt och vegansk. Men jag kallar mig inte vegetarian eller vegan, jag har kopierat Maria och kallar mig för “en köttätare som nästan aldrig äter kött”. Jag älskar att längta efter mat, och när jag väl äter en viss typ av mat som jag annars inte äter så njuter jag till fullo. Första tomten för säsongen! Sockerärtor på sommar. Mmmm. Och även kött om det ska lyxas någon gång per år, eller om köttet riskerar att matsvinns bort.
Ska vi handla mindre och ofta? Detta sticker ju i hamsterns ögon härhemma, hahaha. Men kanske ska vi sträva efter konceptet 15-minutes city, där alla ska ha tillgång till det mest basala inom 15 minuter. Detta önskar en ju även kunde appliceras på landsbygden, och då hoppas jag så klart på min stora dröm: The revival of the Lanthandeln. Ett nav i bygden, som kan ge så mycket viktigt – förutom tillgång till närproducerad mat.
Rekoringar – genialt koncept där en kan köpa mat dirket från producenterna, och klipper en hel del mellanhänder. Pengarna går med andra ord raka vägen till den som gör det stora jobbet. Däremot: Hur hållbart är det att 100 personer tar bilen till en parkering där utlämingen ofta sker? Kan det centrala torget vara ett alternativ, dit kollektivtrafiken går? Torghandel (eller ja, utlämning) av grönsaker är ju inget nytt, kanske läge att damma av? Och så klart: en given plats i lanthandeln.
I mina hemtrakter i Värmland har det funnits lanthandlar i var och varannat hus. Uppe på en kulle i bygden finns ett hus som en gång var grönsakshandel, med en väl kyld källare i. Den fungerar som förråd om jag inte förstått fel. Kanske kan en damma av den? Och på andra platser kan en köpa ägg och grönsaker från obemannade bodar.
Nu befinner jag mig mitt uppe i en flytt. Men min dröm är att starta igång en lanthandel där närproducerade grönsaker och andra viktiga varor kan säljas. Kanske är det drömmen om att bygga framtidens matbutik?
Vad gick du för tankar efter att ha läst detta? Eller sett klimatlunchen? Vore intressant att höra!
Nu gäller det! Påverka framtiden för cykling i din kommun – innan årsskiftet!
Ni vet ju att jag gillar att cykla. Vind i håret, lår av stål och som en extra liten belöning slipper jag prutta ut växthusgaser och dålig luft. Men jag tycker att förutsättningarna är rätt kassa ärligt talat.
För varje kilometer som cyklas tjänar samhället ungefär 1,40 kronor – mycket tack vare av cykelns positiva hälsoeffekter. Varje kilometer bilkörning kostar i stället samhället 1,50 kronor.
Så var är alla cykel-satsningar? Som gör det enklare att välja cykeln? Säkrare att välja cykeln? Mer hälsosnällt (eh, ja, det känns ärligt talat sådär att få upp trampflåset när en har ett avgasrör i nyllet)?
Så var är satsningarna? Det kan DU avgöra!
Genom stadsmiljöavtalets cykelsatsning finns det 300 miljoner kronor nästa år och 250 miljoner kronor för 2022 att söka. Vi börjar närma oss slutet på detta år, och det finns fortfarande MILJONER kronor för kommunerna att söka. Kruxet? De måste sökas innan årsskiftet, annars brinner de inne.
Tillsammans med Cykelfrämjandet (stöd denna organisation om du någonsin uppskattat en bra cykelbana!) har #cykleuppropet tagit fram ett förskrivet mejl som du enkelt kan skicka till din kommun för att peppa dem att söka statliga pengar för att främja just cykling.
Många kommuner vet inte ens om att pengarna finns – så hjälp dem att göra rätt.
Under hösten har jag ju som ni vet jobbat med #cykeluppropet – för att ge bättre förutsättning för det mest klimat-, miljö-, hälsosmarta. Jag och mitt team (Medveten i stan och Sophia Schyman) har cyklat med Stockholms trafikborgarråd Daniel Helldén, Finansmarknadsminister Per Bolund och så tog vi ett Zoom-möte med Infrastrukturminister Tomas Eneroth (kan lägga upp samtalet här så ni får se det). Och mer kommer under 2021 – var så säkra!
Hej du lilla orättvisa värld, jag vill prata lite om dig.
I dag landade en rapport från @oxfamsverige som visar att de rikaste 10 procenten i Sverige har nära fyra gånger högre utsläpp än de 50 procenten med lägst inkomst 💰
Och detta: de med lägst inkomst har gjort mest för att sänka sina utsläpp.
Kort och gott: En bred massa – med redan små utsläpp – anstränger sig, medan en liten klick forsätter att leva la vida loca.
Det är så orättvist.
Så jädra orättvist.
Lyfter en blicken en aning så ser en att den klick i världen som släpper ut mest och lever la vida loca, drabbas av klimatförändringarnas effekter … sist. De som drabbas först och värst (redan nu) är de mest oskyldiga: Människor i fattiga länder som knappt släppt ut något alls.
Vilka som drabbas hårdast?
Kvinnor.
Framför allt unga mödrar.
Människor som hoppas att sådana som du och jag – som bor i ett rikt land med makt, ansvar och en röst som hörs – gör något.
Stå upp för kvinnorna. Och deras barn.
Vi måste prata mer om det här. Vad ger vissa människor rätt att leva på bekostnad av andra människors chans till ett drägligt liv? Är det rimligt att en klick människor lever i överflöd, medan kvinnor och barn dör?
Vad du och jag kan göra?
– prata om det här. Med vänner, kollegor, partner – eller höj rösten i sociala medier.
– sänk utsläppen – om inte du och jag? Vem?
– pressa på politiker att ge alla bättre och mer rättvisa förutsättningar.
– ifrågasätt företag – hur används deras pengar? Gör de gott? Hur bidrar företagen till att göra världen mer rättvis?
– använd dina pengar (byt bank!) för att göra skillnad. Lyssna på @planbpodden– där finns massor av tips.
– peppa fler här på sociala medier att lyfta klimatet och orättvisorna som kommer i kölvattnet. Någon med stort konto och varmt hjärta?
– tagga en vän med ett rättvist hjärta, så börjar vi där, okej?
Huset på bilden har inget med inlägget att göra. Bara en hundra procent vacker bild på ett vackert hus.
Känslan i kroppen är så konstig.
Jag är nära gråt, men ändå lättad. Längtar samtidigt som jag försöker limma fast mig längs en trottoar. Tittar upp mot husen, plåttaken och silhuetten av staden och undrar vad jag kommer sakna mest?
Ja, förutom alla människor.
Är det att cykla hem från söder en sen kväll i juni? Är det att gå ner på innergården och mötas av ett ständigt socialt liv? Sara, vad ska jag göra utan dig?
Är det att vakna upp en lördag och känna att en har ett smörgåsbord av upplevelser utanför fönstret?
Jag vet inte. Men om en vecka börjar flytten mot landet. Där väntar andra silhuetter och andra upplevelser. Ett annat liv.
Det är banne mig inte enkelt. Samtidigt som jag ger mig in i ett spännande husprojekt så kommer jag också närmare ett livs slutskede. En process som är sju resor enklare att blunda för än att faktiskt sätta sikte på.
Men jag måste göra det. Annars kommer jag att ångra mig.
Jag behövs där. Nu.
Hade detta varit – äsch, nu börjar jag gråta innan jag ens hunnit skriva klart meningen – ett vanligt år, med vanliga förutsättningar, så hade jag haft en brakfest. Kramat och gråtit, skrattat och dansat. Lämnat stan på Emma Sundh-vis.
Men i år smyger vi ut ur stan. Har inte hunnit träffa ens en promille av alla de som jag hade bjudit in till fest.
Fan, nu är det suddigt på skärmen.
De här åren i Stockholm har varit viktiga för mig. Det har varit skitjobbigt i perioder. Har varit dökär, gått igenom jobbiga separationer, har dansat Debaser-golv håliga och har känt livet liksom rinna ner genom kroppen. Jag har hittat hem i människor, och några har flyttat in i mig på livstid. Jag har hånglat, betett mig, vaknat upp på efterfester och själv gjort min lägenhet till klubb. Jag har bott i kollektiv, hyrt hus med kompisar, jagat silverfiskar i studentlägenhet, skrivit på kontrakt för andrahandslya och lyckades köpa en egen lägenhet med hjälp av lån och stressat förvärvade pengar.
Jag flyttar hit i augusti 20o2. Direkt efter gymnasiet. Jag känner ingen. Men hade jag sagt att jag skulle flytta till Stockholm så blev det så. Det är lite snack och mycket verkstad när det kommer till mig. Eller ja, det är mycket snack också. En får allt av allt så att säga.
Första nätterna i stan bor jag på en madrass i min pappas etta i banankåken i Sundbyberg. Min pappa jobbar i Stockholm sedan många år och bor (under veckodagarna) i en spartansk övernattningslägenhet som han hyr i andra hand.
Snart hittar jag ett rum i en gammal sjuksköterskebostad via Blocket, intill ett gammalt nedlagt sanatorium. I samma lägenhet bor två äldre snubbar, som har kylskåpet fullt av öl och småflaskor av Jägermeister som de frikostigt bjuder mig på.
Dagarna spenderas med att åka tunnelbana och gå runt på Söder. Väskan är full av minidiskar och jag upptäcker staden till Soundtrack of our lives. Jag har ett så tydligt minne från när jag går ner från Söder till Gamla stan. Det är sensommar och jag inser att jag är ensam nu. Jag är i en ny stad och nu ska jag klara mig själv på riktigt. Nog för att jag flyttade hemifrån redan som 16-åring, men det här var något annat.
Jag är rädd, hyfsat nydumpad (eller ghostad av en Stockholms-snubbe som jag träffat på Hultsfred sommaren innan men som så tydligt inte är intresserad längre), men känner mig ändå så stark. Trots att jag är dökär och dumpad, så är det som att jag liksom växer en centimeter i sekunden. Som att jag borstar av dammet och reser mig igen. Som att livet liksom har kavlat ut sig framför mig och jag ska hungrig smaka av varenda bit av det.
Årstabron byggs och varje gång jag passerar den med pendeltåget så tänker jag att den dagen den är klar ska livet ha ordnat upp sig. Jag ska ha en riktning. Kanske en vän.
Det är ett tufft första halvår, när jag inte känner någon, och oruttat pratar med var och varannan med en glad värmländska. Så gör en ju inte i den här stan blir jag varse om sen. Det är ett tydligt tecken på att en är galen.
Jag blir vän med en granne. Han är 95 år och heter Sigurd. Jag hjälpte honom med matkassarna upp för backen ett par gånger, och sedan klamrade han sig fast vid mig. En människa som är ensam liksom jag. Han tar alltid samma buss som jag, vi pratade om ditten och datten och han är så öppen och snäll. Förmodligen för att han är så ensam.
Han lever nog inte längre.
Jag är så naiv när jag flyttar hit. Tror att det är lika enkelt att få vänner här som hemma i Värmland, att det bara är att gå ut på Stora torget och sedan är saken biff? Men alla har sina bubblor och där är det svårt att kliva in.
Efter ett par månader hittar jag Diana från Karlskoga. Därefter importerar jag mina vänner Åberg och Nina från Karlstad, och startar kollektiv. Lär känna Frida, som går samma kurs som jag på Södertörns högskola. Och genom Frida lär jag känna Linda. Genom Åberg lär jag känna Lollo, och genom Lollo lär jag känna Lisa. Fler vänner från Värmland ansluter (Lina, Fatima, Carro och Sofia), och snart börja vänner från alla håll och kanter omfamna bubblan.
Pojkvänner och flickvänner kilar in sig från kanten, dumpas och byts ut. Min syster flyttar hit, och genom henne lär jag känna ytterligare kluster av människor. Det avverkas en hel del pojkvänner, och en del vänskaper rinner ut i sanden när andra nät tar vid.
Och vi drar runt. Livet är en fest.
Vi testar akustiken i gula gången, tittar när människor slänger sig i kanalen efter varmaste natten på Debaser slussen. Det hånglas i gathörn, det spritter i kroppen och dygnen har oklara hållpunkter.
De där första åren här i Stockholm var så fulla av liv. Härj, fest, gråt, skratt. Jag är glad för dem, men har samtidigt aldrig riktigt dragit jämt med den här staden. Kanske är det lantisen i mig som stått emellan. Behovet av ängarna, luften och att vara en stor, värmländsk hörnsoffa – omöjlig att ha i storstadens fina salonger. Kvadratmeterpriset är för dyrt.
Så nu är det dags att flytta hem. Till landet.
Men jag kommer tillbaka. Särskilt i början av juni, när fåglarna kvittrar. Då vill jag cykla sent på natten tillsammans med vänner. Undrar just var jag kan ha en cykel stående? Eller om jag helt enkelt ska pressa på Stockholms Stad så de inför el-låne-cyklar, som i Köpenhamn?
Vill komma tillbaka för att krama alla. Kliva ur den här staden med buller och bång, inte smyga ut under en pandemi.
Tills dess lyssnar vi på det här albumet. Den är Stockholm för mig. Att lyssna på “Mantra Slider”, gå mot Gamla stan med krossat hjärta, vara livrädd, känna pirr och tänka att det här måste jag klara. Allt är nytt, främmande och läskigt. Men det kommer bli bra <3
Testa det någon gång.
Okej, nu börjar jag böla.
Pengar. Jag hatar dem. Älskar dem.
De skapar så mycket elände, och samtidigt möjligheter. Personligen ger de mig trygghet, för pengar innebär att jag kan skaffa mig tak över huvudet och mat på bordet, men de ger mig också tokångest (har en surdeg att ta tag i om en säger).
Men hur jobbar mina pengar? Lån, lön, besparingar, pensionspengar? Gör de gott för klimatet, eller ställer de till med stök? Möjliggör de – utan min vetskap – klusterbomber, ojämställdhet, vapenexport till diktaturer, pornografi och skövling i Amazonas? Går mina skattepengar till att finansiera flygplatser som ständigt går med förlust?
Vilka ohållbara normer kring pengar drivs vi av? Och hur är det möjligt att en klick människor har tjänat biljoner på pandemin, medan 115 miljoner människor rasat ner i fattigdom? Hur kan det vara lagligt?
Vilken är min stora ångest-surdeg gällande pengar? Vilken bank är bäst på hållbarhet? Och hur vet en vilken bank som är bäst?
Detta har jag och min vän Maria Soxbo grottat i, och resultatet kan du lyssna på i ett nytt avsnitt av Plan B-podden som finns ute nu. Avsnittet heter Börs, bank och besparingar.
Vi berättar vad våra pengar går till, hur vi spenderar dem, och lyfter en del tillkortakommanden och surdegar. Dessutom anklagar jag Maria för att vara en skurk.
Jag berättar också lite om min framtidsplan – att göra mig mindre beroende av pengar.
Lyssna vettja, för detta avsnitt är viktigt på så många plan.
Tack till Ekobanken som möjliggjort detta avsnitt och till Jakob König på Fair Finance Guideför allmän briljans.
Unlock with Patreon
