Adjö Stockholm – 15 anledningar till min flytt

Adjö Stockholm.

Efter närmare 18 år i stan så vänder jag hemåt. Hem till Värmland och landet och ängarna. Det ser ju inte riiiiktigt ut så här just nu, men snudd på eftersom 2020 tycks vilja kvala in som ett av de varmaste åren någonsin. Och ja, de 10 senaste åren är de varmaste som uppmätts.
Det är inte en lätt flytt, för känslorna far runt i mig som en tornado. En gång i timmen switschar jag till engelska hemma och ifrågasätter om detta verkligen är ett bra val. Jag försöker vara en stadig förälder, som står fast vid att detta val är givet. Men på andra språk är jag, vad ska jag säga, lite mer suddig i kanterna vad gäller lagda beslut. Innerst inne vet jag att detta är rätt för mig, eller för oss, men det gör inte flytten enklare. Det ÄR svårt att förbannat hjärtslitande att säga hej då till vänner – eller för all del: de vänner en inte hunnit träffa på grund av rådande världsläge. Det är svårt att vinka hej då till en fenomenal förskola, underbara pedagoger och att se barnen krama sina bästa vänner hej då. De där barnen som stod fastklistrade vid staketet och ropade barnens namn när vi for i väg. Det gör ont att vinka till svärföräldrarna som bor kvar och som är så viktig del av barnens liv. Det är … svårt.

Och kanske är det just nu, när hjärtat blöder, som jag måste påminna mig om anledningarna till den här flytten.

–  Längtan ut på landet. Jag är uppvuxen precis här. Intill kilometerstor skog, med cykelavstånd till sjön och med solnedgångar som TV. Här har jag varit totalt fri. Sprungit sent på kvällen mellan moster och mamma, haft stora kalas i den prunkande trädgården, legat i snön med en stjärnklar himmel ovanför mig och blivit livrädd för allt det stora. Och jag vill att mina barn ska få uppleva detta. Kärleken till naturen och pirret i magen över de mest fatala små årstidstecken. Första vårdagen när fåglarna kvittar, humlans första åktur och känslan när äppelträden blommar. Men också de absolut knäpptysta stunderna när en bara hör sina egna andetag.

– Jag vill vara nära min familj, för de behöver mig nu.

– Jag tänker att jag kan ha båda. Jag har bott i stan, men njutit av landet på helger och lov. Nu vill jag ändra turordning. Ha vardagen på landet, och komma till stan på helgen och leva rövare. Bo över hos vänner (när det tillåts) och äta timslånga frukostar i deras kök. Kanske inte ses oftare, men mer koncentrerat. Jag ser fram emot att åka tillbaka till Midsommarkransen och arrangera Kransenloppis som jag brukar, ställa till med storpicknick i Svandammsparken, krama om alla viktiga vänner, låta barnen leka loss med sina och se alla bekanta ansikten igen. Men också träffa nya människor. På en annan plats.

– Lantisen i mig behöver ängarna! Jag blir genuint lycklig av att se en solnedgång, en äng och en vacker skog. Blir lycklig av stan också – att gå längs med vackra gator och se löven falla. Men jag kan det livet, och lyckorusen kommer allt mer sällan nu för tiden. Och jag tänker också att jag kan ha det livet också. Bara inte just varje dag, och så kanske uppskatta stan mer när jag väl är där.

– Jag är härligare här. Precis som andra är härligare där. Mina barn tycker att jag låter härligare när jag är på landet. Inte så mycket ”akta, stopp, se upp, stanna, förbannade bil-jävel”. Jag är så trött på att höra min egen stressade röst skära genom stan när jag ska ha koll på barn som vill springa åt varsitt håll, det är hundra bilar som jäktat ska ta FRAM och hela livet känns som en refug. Eventuellt är stan också trött på min stämma.

– Bo där jag trivs året runt. Jag har ju gått från två boenden – en lägenhet och ett torp. Nu vill jag spara på resurserna och ha ett boende, där jag vill vara året om. Ett hem som utnyttjas 365 dagar om året, inte bara under vissa veckor. Stanna hemma på sommaren, bejaka hösten, vintern, våren och trivas med ett mindre omfång. Pipa i väg någon gång ibland, men inte som vana. Inte en förväntning. Och jag har insett att Stockholm inte är den platsen.

– Längtan efter trädgård. Vi kan väl säga att torpet på Gotland var inkörsporten till tyngre droger. Jag vill odla mer, jag vill bli självförsörjande på mat stora delar av året, jag vill producera el, skapa en fet perennrabatt som drar till sig pollinerare och kunna lagra mat på ett vettigt vis. Jag vill också att mina barn ska få rejält med skit under naglarna. Precis som jag fått. Inte vara rädd för naturen och alla småkryp – utan lära sig ta hand om dem. Gaaad, vi kommer att behöva mer sådant i framtiden.

– Ett liv utan lån. Och pja, detta. Jag har levt flott med skyhöga lån. Ett lånat liv. När pandemin slog till och jag förlorade alla mina uppdrag och min försörjning, så insåg jag hur fragil tillvaron var. Drömmen om att jobba lite vettigare arbetspass (jobbar i stort sett alltid kväll), ha mer tid för mina barn och ideellt arbete för klimatet, gick ganska snabbt upp i rök lika snabbt som UnderbaraClara förmodligen skrev sitt inlägg om att hennes liv var anpassat för en evig lågkonjuktur. Mitt liv var byggt för högkonjuktur,  min största utgift var lån och avgift för bostaden och mitt liv gick ut på att upprätthålla lajfet.  Tjäna pengar så att jag kunde  betala av mina lån som jag aldrig kommer bli av med. Och fortsätta så tills döden skiljer oss åt. När jag sedan såg Netflix-serien “Ett liv utan lån” så närdes drömmen om att i framtiden kunna bära mina egna kostnader. Jag pratar en del om detta i senaste avsnittet av Plan B-podden, som just handlar om pengar.

– Tid. Vad vill jag göra med min tid här på jorden? Med ett billigare liv kommer ett färre krav på fet lönecheck. Och när kravet på mindre pengar? Pja, mer tid. Min dröm är att lägga den tiden på vettiga saker som gör skillnad. Spendera tid med mina barn, mina vänner, ha sköj och jobba mer saker som jag tycker är viktiga: klimat och miljö. Av alla saker som jag kommer att ångra på min dödsbädd – och det kommer vara många kan jag lova – så är detta nog inte en av dem.

– Jag och John. Jag kanske låter stursk i alla anledningar. Men en stor anledning till att vi flyttar är att John verkligen, verkligen vill bo på landet. Medan jag är suddig i kanterna är han stadig och fullständigt tvärsäker på sin sak. Han MÅSTE ut på landet. Han pallar inte stan längre. Och går så långt att han vill bygga ett hus vid MINA föräldrar och bo typ 20 meter från mina föräldrar medan vi bygger. Han vill verkligen ut på landet, det hörs va? Och en fin sak som vi konstaterade häromdagen är att vi är som mest samspelta och lyckliga just på landet. Vi älskar att odla, planera trädgård, greja i trädgården, och göra det tillsammans. Våra gemensamma intressen – bortom politik, klimat och Netflix – är som starkast på landet. Jag är nog lite extra mycket kär i John på landet, kanske för att jag slipper fäktas med all trafik och faktiskt hinner se han.

— Bo för livet. Det finns en längtan att skapa ett hem för livet. Jag har ju valt att köpa en tomt intill vägen jag växt upp vid, och där en majoritet av min släkt bor. Det är ett ganska … vad ska jag säga … beständigt steg. Inget en byter ut eller bort om andan faller på, utan det är en plats jag vill ska gå i arv. En stark norm i dagens samhälle är att ständigt uppdatera och uppgradera, flytta och pinna vidare i bostadskarriären. Tänka nästa steg. Att ständigt vara på väg någon annanstans. Ja, det är något sjukt läskigt med att göra ett val för livet, att på något vis välja slutdestination även om en knappt hunnit göda sina rynkor, men jag är nyfiken på att testa tanken.

– Våra barn. Vi kan ju konstatera att barn är olika. Vissa barn älskar aktiviteter och har förmågan att verkligen suga i sig det bästa av en stad. Vår barn är precis tvärtom. Inte super-fans av uppstyrda aktiviteter, utan vill hellre bygga upp någon egen fantasivärld utan regler i en skog. De är som två vildfåglar, och de vill en ju ha nära naturen.

– Var kan jag leva hållbart – nu och sen? Jag ställer mig ofta den frågan. Var är en trygg plats för mina barn? Nog för att lägenhet i stan är klimatsmart som få och jag tror att vissa människor förmodligen är bättre lämpade för staden (och kan se fler fördelar än jag), så vill jag skapa en plats som står sig över tid. Som passar mig, mina vanor och intressen. Jag flyttar inte bara till den friska luften, utan också till en av Sveriges bästa cykelstäder, där det satsas stort delningstjänster när det gäller allt från kläder till fröer (!?). Yep, en kan låna fröer på biblioteket och så lämna en tillbaka dem när en fått egna fröer av samma växt. Det finns en nyfikenhet, en hunger, och det gillar jag.  Sedan att jag har en cykelväg som är byggt på en gammal banvall (läs: platt) som går nästan raka vägen in till Karlstad gör ju inte saken sämre.

– Dela mera. Jag drömmer om en by! En plats där en delar verktyg och hjälper varandra med allt från att lyfta möbler till att kratta löv till att handla. Det är så jag själv är uppväxt. Jag har insett hur mycket jag uppskattar och saknar det.  Det naturliga i att hjälpas åt och dela. Vi kommer att dela elbil med mina föräldrar, och jag hoppas kunna dela allt från ellåd-cykel till verktyg med folk i grannskapet. Och kanske damma några gamla klassiker från förr, som min mormor berättat om: bio i grannskapet och fotbollsturnering bland grannarna.

– Stockholm ger mig ångest. Klimatglasögonen sitter hårt på nästippen, och jag älskar dem. De får mig att se världen så klart. De får mig tyvärr också att se all trafik, alla överfyllda shoppingspåsar, alla avgaser, all mat som slängs kors och tvärs, alla flygplan som passerar i skyn och det överfyllda soprummet med allt från Marikmekko-lakan till Pippihus (vars räddning var en limsträng bort) allt för klart. Jag ser allt det där: Saker som slängs för att något nytt har slussats in. En stenhård bilnorm i stan trots allsköns goda förutsättningar att INTE äga bil. Och jag mår inte bra av att se skiten ärligt talat. Jag blir ledsen, nedstämd och får ångest. Och jag är på allvar rädd för att jag ska sjunka djupare ner. Jag behöver se alla ohållbara normer för att påminnas, agera och förändra, men jag pallar inte det varje dag. Någonstans måste jag rädda mitt eget hopp. Att ständigt skriva och snacka klimat och vad vi behöver göra för att ställa om för att rädda allas skinn (vårt, våra barn och framför allt: människor i fattiga länder) och samtidigt se människor ständigt göra precis tvärtom … det skaver. Så jag väljer att flytta ifrån det. Och ja, kanske slött: men blunda.
Energin jag förhoppningsvis att slippa se skiten får ska jag lägga på vettigare saker.

Ja.
Det här passar mig. Kanske inte någon annan, och garanterat inte alla.
Kanske ångrar jag mig och flyttar tillbaka (säger det mest för att lugna mig själv).
Men ett är säkert: Jag behöver det här. Nu.

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!
Loading Likes...

Detta inlägg har 19 kommentarer

  1. Grattis till flytten! Själv bor jag i Stockholm men kommer från en mindre stad. Oftare och oftare längtar jag efter att flytta tillbaka fast bosätta mig något mer lantligt än vad jag själv är uppvuxen. Tilltalas av tanken på att inte vara lika högt belånad och på så sätt kunna jobba mindre och få mer tid för familjen. Men mitt jobb kan inte göras på distans samt att arbetsmarknaden för mitt yrke är rätt svår. Att få ett jobb på mindre ort är inte enkelt och därtill försöka förhandla till sig att få jobba deltid känns knepigt. Kan ibland kännas frustrerande när personer med flexibla jobb som författare eller influensers förespråkar att flytta ut på landet då det för dem går bra att jobba var som helst. Varje gång jag läser om någon som flyttar blir jag inspirerad och tänker att jag också vill men sen kommer jag på att det inte är lika lätt för mig. Hur gör din man? Han jobbade väl på universitetet? Kan han jobba på distans?

    1. Förstår verkligen känslan. Och nu känner jag mig lite dum som basunerar ut att jag ska flytta och det ter sig enkelt på grund av mitt yrkesval. Men jag har också styrt om mitt yrkesval ska sägas. Förut jobbade jag inom magasinsbranschen, ett jobb som inte så värst kompatibelt med Värmland. Och eventuellt kommer jag styra om jobbet ytterligare så det fungerar bättre härifrån. Det är så klart ett privilegie att kunna styra över sitt jobb. Alla gånger. Men är det något som har hjälpt så är det ju digitaliseringen under pandemin. Planen är nu: Vi kommer fortsätta att jobba i Sthlm, men jobba huvuddelen hemifrån.

      1. Det var absolut inte mening att kritisera dig, din flytt eller hur du valt att lyfta fram den i dina kanaler. Du är värd att få leva ditt drömliv. Vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med min kommentar. Ville väl mest beklaga mig över att jag inte är lika fri att jobba var och hur jag vill. Är bibliotekarie och älskar mitt jobb. Valde det yrket delvis för att komma bort från stress och kommers samt att jag får arbeta med värden som jag kan stå bakom. Men nackdelen är att det är svårt att jobba hemifrån i någon större utsträckning. Nu under pandemin har det visserligen gått bra men jag har inga förhoppningar om att det kommer att fortsätta så när detta är över. Ja ja, nu har jag raljerat klart. Önskar dig all lycka till med ditt nya liv. Det kommer med all säkerhet bli toppen för dig och hela din familj:)

        1. Nej, nej, ingen fara. Och jag förstår verkligen, samt låter helt underbart att jobba på bibliotek. Av alla ställen en kan jobba på måste ju det vara ett av de bästa. Så även om det inte går att flytta hur som helst, kan du stoltsera med ett viktigt jobb, som dessutom utgår från cirkulär ekonomi. Få förunnat <3

    2. Finns ju fler än influensers och författare som kan jobba var som helst. Jag jobbar inom vården och har alltid sagt till min man att jag kan bo typ var som helst där det finns ett sjukhus i hyfsad närhet. Men visst är det frustrerande att ha ett jobb som inte går att flytta lika enkelt! Min man hade ett sånt jobb, vi flyttade ändå då han skulle kunna jobba hemifrån under pandemin. Sen blev han av med jobbet pga samma pandemi så nu vet vi inte riktigt hur det blir. Men ändå glada att vi flyttade för det fanns ju absolut ingen anledning för oss att stanna i storstan när han ändå inte har kvar sitt jobb…

  2. Modiga Emma! Så fint att följa dina tankar och er resa.

  3. Jag gjorde flytten hem med man och två barn i maj – det bästa jag gjort! Inte ångrat det en enda sekund! (Men saknar fortfarande mina bästa kollegor ibland)
    Stor lycka-till-kram

  4. Hurra vad spännande! Det blir säkert gör-bra!
    Jag växte upp på landet, har sen dess bott i flera länder, både städer och landsbygd men för några år sedan blev längtan till hemtrakterna för stor så jag stod steget och flyttade dit, utan att ha en riktig plan. Och har aldrig ångrat det en sekund! Saker löser sig oftast så mycket bättre än en kunnat tänka sig. Städer finns kvar, men känslan av att verkligen leva, att se årstider skifta, dra ut på tur i fullmånssken i öronbedövande tystad, friheten att kunna skaffa djur/fixa en ny blomrabatt/plantera 10 körsbärsträd/måla ett blomstermönster på en ladvägg bara för att man känner för det..Den är svårslagen. Och ps: Om du inte redan Pinterestat “Potager garden ideas” gör’t, trädgårdspeppen har aldrig varit större än när jag hittade det 🙂

  5. När försommaren kommer och du sitter med ett glas rosé och blickar ut över spirande pallkragar, knoppande äppelträd o ett bygge på gång så kommer du undra vad du ens var orolig för.
    Alla drömmar om ett hållbart liv i en mindre cirkel kan förverkligas här och nu. Egna odlingar, växthus, blomsterrabatter, loppisar runt varje hörn, laga mat från grunden, baka eget bröd, ta vara på naturen. Och ha tid.
    Och landsbygden sjuder Ju av kreativitet och inspirerande häftiga entreprenörer i stort och smått. Ölbryggare, keramiker, mathantverkare, konstnärer, musiker. Allt finns, men närmare och lugnare. Livet är nu, och Stockholm står kvar. Vad är det bästa som kan hända? ❤️

  6. Du har ju förmågan att nå ut älven om du bor i Värmland. Du kan ju annars engagera dig politiskt i kommunen eller regionen och driva dina hjärtefrågor.

  7. Vi gjorde den resan för sju år sedan, att sälja ett dyrt hus och köpa ett billigare. Inga lån och inga krav på att göra mera bostadskarriär!
    Huset vi köpte var dessutom fullt möblerat med husgeråd och allt efter en dam som bott här i 60 år. En dröm för en loppisälskare, att liksom köpa ett helt hus med loppisgrejer!
    Vi trivs så bra, jobbar lite och har mycket tid för varandra och våra fyra barn.
    Jag tror er resan blir bra och jag tror det är sunt och nödvändigt att tvivla och fundera en del över ett så stort beslut!
    Allt gott!

  8. Vi har gjort just detta. Vi flyttade från en fin etagelägenhet i Göteborg ut på landet för att min man ville och behövde just det. Vi flyttade till en plats där jag helt saknar kontext men vi kämpar på och lär oss att odla, renovera och ta hand om bin. Vi lever varje dag fullt. Det är inte lätt att flytta från vänner och stadspuls men det går!

  9. Så fint att du delar med dig!

    Vi har tagit samma beslut. Vi har precis köpt ett hem utanför stan och kan förstå och dela din melankoli. Tror vi blir fler och fler som inte vill vara ägda av staden längre utan komma in och dansa på våra villkor. Mer använda staden som den var innan, en mötesplats.

    Hade någon del av dig kunnat önska fler barn? För mig känns det enklare att ha fler barn på landet men jag för också lite ångest av tanken på fler än två (som jag har) för det känns girigt på något sätt. Du som är så klok, skulle vara intressant att höra hur du resonerar om detta ❤️

    Ska bli SÅ kul att följa er resa. Heja er som vågar och kör!!

  10. Så fint skrivet Emma! Hälften av anledningarna hade räckt tror jag. Det kommer bli bra, lycka till och heja er!

  11. Jag blir HELT såld på Karlstad när jag läser detta. ”Varför bor jag inte redan där?, tänker jag. Också väldigt intressant reflektion av hur personligheten påverkas av omgivningen. Jag känner samma. Axlarna sjunker en decimeter när jag kommer hem till min krokiga backe efter en dag i stan. Och slås också av hur mycket enklare det är med barn utanför en livlig stadskärna. Inte så knussligt med aktiviteter eller lekträffar. Barnen kan cykla till föris (sånt jag också gjorde som liten men som är otänkbart i stan) så man slipper vagnen. Allt sånt gör morsan på bättre humör. Det kommer bli SÅ bra detta, och i annat fall ska ju kransen ingenstans. Kram

    1. Hahaha! Underbart!

  12. Jag flyttade till Stockholm för 17 år sedan, lämnade en mindre stad bakom mig som jag var mer än lovligt trött på. Är fortfarande idag fascinerad av den attityd som råder där. Väldigt mycket småstadskomplex, skitprat, dålig karma, hugga varandra i ryggen, skryta, missunnsamhet, utseendefixering (klä upp sig till tänderna för att gå upp till centrum en lördag) prata ”stockholmska” fast man är född och uppvuxen 25 min därifrån… Pinsamt var ordet sa Bull.
    Jag kan absolut se och uppskatta att staden fräschats upp och har mysiga områden, men människorna… En vän till mig flyttade tillbaka i somras, och jag drömde på allvar mardrömmar många nätter om att det var jag som skulle flytta och liknande teman. Det väckte upp något mycket starkt i mitt inre. Min vän trivdes som fisken när vi bodde där samtidigt i våra tidiga 20, och hon har längtat tillbaka under sina år här i Stockholm.
    Mina barn- och ungdomsår var ute i skogen, på en gård. Några mil från småstaden där jag bodde sedan. Och dit skulle jag kanske stundtals kunna tänka mig att flytta tillbaka till, men nu är det ett rätt rejält annorlunda klientel som befolkar byn, så få saker skulle nog ändå påminna om min barndom.

  13. Grattis till flytten! Själv är jag uppvuxen i Stockhom och blev kär i en man som också är det så jag skulle inte vilja ta det steget att flytta härifrån för här finns ju all släkt, det där nätet runt oss och vår dotter som vi behöver. Men vi stod inte ut i lägenhet och skaffade oss ett litet hus med grannar som faktiskt vill prata och med en trädgård som jag ska fylla med blommor. Så härligt det verkar att bo på landet men jag får åka dit och nosa ibland 🙂 Lycka till med allt, det är kul att få följa.

    1. Låter ju optimalt! Om jag haft släkten i Sthlm skulle jag säkert också letat mig i närområdet!

Kommentera

Stäng meny