Känslan i kroppen är så konstig.
Jag är nära gråt, men ändå lättad. Längtar samtidigt som jag försöker limma fast mig längs en trottoar. Tittar upp mot husen, plåttaken och silhuetten av staden och undrar vad jag kommer sakna mest?
Ja, förutom alla människor.
Är det att cykla hem från söder en sen kväll i juni? Är det att gå ner på innergården och mötas av ett ständigt socialt liv? Sara, vad ska jag göra utan dig?
Är det att vakna upp en lördag och känna att en har ett smörgåsbord av upplevelser utanför fönstret?

Jag vet inte. Men om en vecka börjar flytten mot landet. Där väntar andra silhuetter och andra upplevelser. Ett annat liv.
Det är banne mig inte enkelt. Samtidigt som jag ger mig in i ett spännande husprojekt så kommer jag också närmare ett livs slutskede. En process som är sju resor enklare att blunda för än att faktiskt sätta sikte på.
Men jag måste göra det. Annars kommer jag att ångra mig.
Jag behövs där. Nu.

Hade detta varit – äsch, nu börjar jag gråta innan jag ens hunnit skriva klart meningen – ett vanligt år, med vanliga förutsättningar, så hade jag haft en brakfest. Kramat och gråtit, skrattat och dansat. Lämnat stan på Emma Sundh-vis.
Men i år smyger vi ut ur stan. Har inte hunnit träffa ens en promille av alla de som jag hade bjudit in till fest.
Fan, nu är det suddigt på skärmen.

De här åren i Stockholm har varit viktiga för mig. Det har varit skitjobbigt i perioder. Har varit dökär, gått igenom jobbiga separationer, har dansat Debaser-golv håliga och har känt livet liksom rinna ner genom kroppen. Jag har hittat hem i människor, och några har flyttat in i mig på livstid. Jag har hånglat, betett mig, vaknat upp på efterfester och själv gjort min lägenhet till klubb. Jag har bott i kollektiv, hyrt hus med kompisar, jagat silverfiskar i studentlägenhet, skrivit på kontrakt för andrahandslya och lyckades köpa en egen lägenhet med hjälp av lån och stressat förvärvade pengar.

Jag flyttar hit i augusti 20o2. Direkt efter gymnasiet. Jag känner ingen. Men hade jag sagt att jag skulle flytta till Stockholm så blev det så. Det är lite snack och mycket verkstad när det kommer till mig. Eller ja, det är mycket snack också. En får allt av allt så att säga.

Första nätterna i stan bor jag på en madrass i min pappas etta i banankåken i Sundbyberg. Min pappa jobbar i Stockholm sedan många år och bor (under veckodagarna) i en spartansk övernattningslägenhet som han hyr i andra hand.
Snart hittar jag ett rum i en gammal sjuksköterskebostad via Blocket, intill ett gammalt nedlagt sanatorium. I samma lägenhet bor två äldre snubbar, som har kylskåpet fullt av öl och småflaskor av Jägermeister som de frikostigt bjuder mig på.
Dagarna spenderas med att åka tunnelbana och gå runt på Söder. Väskan är full av minidiskar och jag upptäcker staden till Soundtrack of our lives. Jag har ett så tydligt minne från när jag går ner från Söder till Gamla stan. Det är sensommar och jag inser att jag är ensam nu. Jag är i en ny stad och nu ska jag klara mig själv på riktigt. Nog för att jag flyttade hemifrån redan som 16-åring, men det här var något annat.
Jag är rädd, hyfsat nydumpad (eller ghostad av en Stockholms-snubbe som jag träffat på Hultsfred sommaren innan men som så tydligt inte är intresserad längre), men känner mig ändå så stark. Trots att jag är dökär och dumpad, så är det som att jag liksom växer en centimeter i sekunden. Som att jag borstar av dammet och reser mig igen. Som att livet liksom har kavlat ut sig framför mig och jag ska hungrig smaka av varenda bit av det.

Årstabron byggs och varje gång jag passerar den med pendeltåget så tänker jag att den dagen den är klar ska livet ha ordnat upp sig. Jag ska ha en riktning. Kanske en vän.
Det är ett tufft första halvår, när jag inte känner någon, och oruttat pratar med var och varannan med en glad värmländska. Så gör en ju inte i den här stan blir jag varse om sen. Det är ett tydligt tecken på att en är galen.
Jag blir vän med en granne. Han är 95 år och heter Sigurd. Jag hjälpte honom med matkassarna upp för backen ett par gånger, och sedan klamrade han sig fast vid mig. En människa som är ensam liksom jag. Han tar alltid samma buss som jag, vi pratade om ditten och datten och han är så öppen och snäll. Förmodligen för att han är så ensam.
Han lever nog inte längre.

Jag är så naiv när jag flyttar hit.  Tror att det är lika enkelt att få vänner här som hemma i Värmland, att det bara är att gå ut på Stora torget och sedan är saken biff? Men alla har sina bubblor och där är det svårt att kliva in.
Efter ett par månader hittar jag Diana från Karlskoga. Därefter importerar jag mina vänner Åberg och Nina från Karlstad, och startar kollektiv. Lär känna Frida, som går samma kurs som jag på Södertörns högskola. Och genom Frida lär jag känna Linda. Genom Åberg lär jag känna Lollo, och genom Lollo lär jag känna Lisa. Fler vänner från Värmland ansluter (Lina, Fatima, Carro och Sofia), och snart börja vänner från alla håll och kanter omfamna bubblan.
Pojkvänner och flickvänner kilar in sig från kanten, dumpas och byts ut. Min syster flyttar hit, och genom henne lär jag känna ytterligare kluster av människor. Det avverkas en hel del pojkvänner, och en del vänskaper rinner ut i sanden när andra nät tar vid.
Och vi drar runt. Livet är en fest.
Vi testar akustiken i gula gången, tittar när människor slänger sig i kanalen efter varmaste natten på Debaser slussen. Det hånglas i gathörn, det spritter i kroppen och dygnen har oklara hållpunkter.

De där första åren här i Stockholm var så fulla av liv. Härj, fest, gråt, skratt. Jag är glad för dem, men har samtidigt aldrig riktigt dragit jämt med den här staden. Kanske är det lantisen i mig som stått emellan. Behovet av ängarna, luften och att vara en stor, värmländsk hörnsoffa – omöjlig att ha i storstadens fina salonger. Kvadratmeterpriset är för dyrt.

Så nu är det dags att flytta hem. Till landet.
Men jag kommer tillbaka. Särskilt i början av juni, när fåglarna kvittrar. Då vill jag cykla sent på natten tillsammans med vänner. Undrar just var jag kan ha en cykel stående? Eller om jag helt enkelt ska pressa på Stockholms Stad så de inför el-låne-cyklar, som i Köpenhamn?
Vill komma tillbaka för att krama alla. Kliva ur den här staden med buller och bång, inte smyga ut under en pandemi.

Tills dess lyssnar vi på det här albumet. Den är Stockholm för mig. Att lyssna på “Mantra Slider”, gå mot Gamla stan med krossat hjärta, vara livrädd, känna pirr och tänka att det här måste jag klara. Allt är nytt, främmande och läskigt. Men det kommer bli bra <3
Testa det någon gång.
Okej, nu börjar jag böla.

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!