Det känns som ett privilegierat piss att snacka om att den här flytten har varit omvälvande och jobbig, med tanke på att många människor flyr sina hem och sin trygghet – hals över huvud – varje dag. Men, om jag får prata ur mitt lilla perspektiv för en stund så kommer det här.

Att flytta hem till Värmland har varit en pärs. Omvälvande på så många plan. Hela ens barndom har spelats upp i revy framför ögonen, en har dejavu:at sig genom trakten och minns exakt var en gjorde hyss, var en gråtit och var livet kändes ända in. Varma minnen som första förälskelsen har samsats med fragment av bråk, ångestklumpar, tomhet, ensamhet och relationstrassel. Överspelade för många herrans år sedan, men att en bär en ny generation med sig, med hopp om att inte återupprepa gammalt trassel, det är en viktig uppgift. Och stressande. För jag har helt plötsligt ett sorts facit att förhålla mig till. Misstag som inte ska återupprepas.
I Stockholm, där jag bodde förut, fanns inga tidigare spelade regler, där satte jag upp dem själv. Det var så enkelt.
Det där med historiens vinslag börjar få en innebörd, där en känsla av ansvar gör sig påmint.

På den här platsen har min släkt bott under lång tid. Här har relationer trasslats, släktfejder tagit snurr, missförstånd och svek sett dagens ljus. Jag är inte lagd åt det trassliga hållet – hej konflikträdd – men är expert på att känna stämningar. Kan nosa upp en på tre kilometers avstånd.
Här finns också så jädra fina minnen om trygghet, frihet, självständighet och om kärleken till årstider. Att få ha flera viktiga, vuxna människor nära sig och känna det fullkomligt naturliga i att ränna mellan husen och känna sig välkommen även om en står där i stövlarna i ottan. Den här platsen har präglat mig, och nu ser jag alla stansningar helt klart.
Det är en märklig känsla.
Framför allt är det många känslor.
Som att komma hem rent känslomässigt, men att hemmet genomgått en totalrenovering, så en känner både igen sig och inte alls.

En helt ny värld öppnar upp sig. Långt ifrån den värld jag känner till från vuxen ålder (jag var trots allt bara 16 år när jag flyttade hemifrån), en värld som tidigare var förlagd till Ringdansvägen i Midsommarkransen. Här är livet både lättare och svårare. Framför allt annorlunda. Förutom att jag sett fler rullatorer på en månad än vad jag sett på tio år i Stockholm (var är alla åldringar i Stockholm?), så är det nervöst att flytta till en plats där en inte känner så många (förutom vännerna inne i Karlstad då). En vet inte hur ens anlete tas emot i byn. Hade en varit en person med tjock hud hade en vänt på frågan och spegeln, inte brytt sig. Men jag bryr mig. Jag vill vara önskad. Inte bullra in.
I en stor stad har jag aldrig någonsin tänkt den tanken.

Här är allt annorlunda. Vissa dagar drar jag in den friska luften i lungorna och känner lugnet, står på ängen med stjärnorna ovanför och blir upprymd. Spänd av förväntan på allt det nya. Andra dagar gråter jag. Av saknad efter vänner som bor runt knuten, som fattar mig, som delar samma uppfattningar om världen. De där relationerna som grundar sig tryggt i grundläggande värderingar att en har tid att skratta tills en kissar på sig. Och de finns ju här i trakten, de där oupptäckta relationerna, men jag ska bara hitta dem först.  I nästa sekund träffar en den 70-åriga, megatrevliga grannen som känns utmärkt kompismaterial, en känsla som är ny för mig. Och samtidigt gammal. Att vänskap inte har någon ålder, eller åldersskillnad.
Som barn hängde jag helst hos min moster Katarina några hus bort, eller i stora gäng med ålderspann upp emot nio år.

Men det är en saknad. Så här innan livet och relationerna har öppnat upp sig. Innan vardagen vevat igång, barnen hittat kompisar, trygghet och rutiner. Innan jag slutat oroa mig för om de kommer hitta kompisar, trygghet och rutiner (ja, jag är femtiotvå resor mer nervös än kidsen).
En saknad efter det lättare livet, vanor och förutsägbarhet. Medvetenhet om att det här livet inte kommer bli enklare. Det kanske kommer innehålla mer blommor, fler odlingar, ett vackert fönster och en fyndad dörr. Men det här livet kommer garanterat inte vara enkelt.

Vissa dagar undrar jag över om det här valet var rätt. I nästa sekund vet jag att det är rätt. För jag kommer inte att ångra mig. Valet att ta vara på tiden med en familjemedlem är inte ett val jag tror att jag kommer att ångra, särskilt inte med tanke på att den går i samklang med en längtan efter landet. Men jag slitits mellan känslor som otillräcklighet, skam och ansvar. Och ibland bitterhet. Jag som alltid varit en obotlig optimist. Sällan bitter.
Men när orken inte finns, en inte räcker till, en önskar att en kunde klona sig tusen gånger om och en blir så arg för att livet sakta tar den person som alltid varit så stark, som burit mig på sina axlar, då är det svårt att hålla känslorna borta.

Jag vet någonstans att jag kommer bli sjuhelvetes jädra stark av detta, men att vissa dagar vakna upp och känna att en inte orkar “ta vara på tiden”, det är en känsla endast fylld av skam. Att veta att en behövs, att en kan göra skillnad, men att orken inte finns där i den utsträckning som hade varit på sin plats. Att ständigt känna att en kan göra mer. Borde göra mer.
Att behöva välja mellan att spendera tid med sina barn eller att spendera den med en familjemedlem som behöver en, det sliter en itu. Att hålla skenet uppe, vara stark, stabil (trots att hjärtat krackelerar), för det ger lugn åt någon annan, det är som att springa ett maraton.
Att se en familjemedlem bli sämre, det är dränerande. Att veta att det kommer bli värre, det ger en expressbiljett till mörker utan hopp. Att ständigt vara utan hopp det är stressande när en försöker vara någons partner.
Så jag gråter en del.
Ganska mycket. Och det ger också en enorm ångest som är svår att stoppa.
För jag har tagit med mina barn hit. Jag vill att de ska se en lycklig mamma. Ett tvärsäkert beslut. Ett bra, riktigt beslut.
Jag vet att det här livet passar dem, att det kommer bli bra, att denna plats är rätt.
Men jag vill att detta ska vara en lycklig plats för dem nu, inte en plats där de ser sin mamma gråta hela tiden.
Jag tycker att det är viktigt att de ser mig gråta, att jag kan sätta ord på viktiga känslor som sorg. Men vill inte fastna där. Så det har blivit en del gråt vid bäcken om en säger, den där bäcken där jag och min syster byggde en koja som vi tyckte blev så fin att vi satte upp en skylt vid vägen där det stod “bed and breakfast” på. Att i sitt inre spela upp alla de som stannade till och hittade en koja med tak av gräs och ett bord av sten, det förgyller.

Det är en ny värld. Det har varit omvälvande veckor, och just denna vecka har varit en pärs. En pärs som jag egentligen skulle må bra av att skriva om här, men det är inte min story to tell. För så är det väl med anhörigsjukdomar, den drabbar många, men vem har rätten till orden?

Det här kommer bli en vacker, fin värld. Lärorik, tung, fasansfullt härlig och lätt att andas. Full av varma människor med tok innanför västen (jag har redan lyckas lokalisera några av dem – guldmänniskor).
Och allt det nya kommer bli lättare att hantera, det kommer bli vardag.
Vår vev i detta är att vi ska skapa ett liv här. En dröm som gör att kan spendera tid åt att måla drömmar när verkligheten säger att vi ska gräva ner oss.
Så jag när dem. Drömmarna.

Det kan vara små fjösiga saker som gör mig glad. Som tanken på att få sätta ett frö i en kruka. Se om den överlever. Tillverka en egen mesklocka för att mata fåglarna, och planera var en ska hänga upp fågelholkar.
Och som jag sa till John nyss. Sen vill jag ha en fest.
Kunna fly undan allt ansvar för en stund och bara ha förbannat skoj. För det finaste med en sorg en är mitt uppe i, det är trots allt att alla känslor blir så satans glasklara. Även de fina.

Rensade datorn och hittade en drös med gamla bilder på huset där vi bor just nu. Jag tror att jag tog de flesta av bilderna 2018 när vi var på besök.
Dörren som är öppen leder in till gästrummet, och fönstret till vänster är verkstaden där vi har fått kök.

Föga visste vi då – när barnen hade ateljé under äppelträden utanför – att detta skulle bli vårt hem.

Men något väcktes där. En längtan efter det här.
Då pyrde en längtan efter en gammal skola, och jag hade inte en tanke på att det låg en tomt med en liten sommarstuga ett stenkast härifrån.
Fint ändå hur livet kan ta krökar som en aldrig anat. Fint, läskigt, spännande och alla känslor däremellan.