Sist jag flög var 2014.
Till Honolulo där John var på forskarkonferens. Och sedan Maui. När “en ändå var i krokarna”.
Eh. Ja.
Så det var ingen liten trudelutt vill jag lova. Men det är ju sånt en skulle göra. Resa. Njuta. “Passa på”. Räkna länder en besökt. Ha en bucketlist av upplevelser. Berätta om sina kioskvältar-eskapader på andra sidan jordklotet. Boka in resor för att ha något att fästa blicken på under söndagsångesten i februari, när livet i det extremt privilegierade landet Sverige inte glittrade tillräckligt?

En skulle upptäcka världen. Och gå runt i världsvana skor. De där skorna som var sååååå stora.
Jag hade så mycket att “ta igen”, för min barndoms “jag-har-campat-runt-Vänern och badat-i-bohuslän”-sandaler var inte årets mest fashionabla modell. Danmark var tydligen knappt utomlands (och det var så långt jag hade rest fram till 14 års ålder). Med bil.
Nä, avtrycken skulle vara större.
I så många bemärkelser.

Till slut blev det för många skav i skorna. De glappade hutlöst mycket. Förutom att jag var flygrädd, men ständigt utsatte mig för att flyga i jakten efter att passa in i den perfekt utskurna hålet för 2000-människan, så fick jag liksom inte ihop ekvationen.

Hur kunde jag rättfärdiga flyget när jag ständigt matades med nyheter om att flyget är så urbota dåligt för klimatet? Att vi enligt FN ska leva på 1 ton koldioxidekvalenter per person och år, och det är vad jag flyger upp (minst!) på några fjuttiga timmar. En hel årsbudget – POFF! Jag kallduschade mig själv med frågan hur det känns att vårt (mitt!) nöjesflygande påverkar andra människors möjlighet till överlevnad?
Riktade strålkastaren i mitt eget fejs och frågade:
Är jag en av de som inte bryr sig? Är jag DEN personen?
Som skiter i andra? Pekar åt ett annat håll när någon pekar mot mig?
Håller för öronen, visslar, för att sedan skrika LALALABINGO.

Kan jag leva la vida fossil-fest-loca en vecka i Frankrike eller i New York när jag samtidigt påverkar klimatförändringarna i fel riktning? Och samtidigt – som person doing stuff på internetz – inspirera (excuse me: influera) tusentals att gå i samma ohållbara fotspår? Hur ser mitt totala fotavtryck se ut? Om jag inte bara räknar med mitt eget, utan alla som inspirerats av Maui-stränder, Paris-gränder, Sicilien-mys och franska Rivieran? Som rättfärdigat sina val med “om Emma Sundh reser dit, så borde väl jag också kunna?”.
Ville jag vara den?

Jädrar vad det skavde.

Det var som att låtarna på fossilfesten dubbelmixades, skavde falskt, dansen slokade och hamnade i otakt, upplevelse-berusning gick över instant bakfylla. Hela festen kändes som en riktigt risig snefylla. Och jag mådde illa.
Inte ens skorna passade.
Fan, fan, fan.

Och jag – som alltid stannar sist kvar på festen och var laj till sista kvarten – ville gå hem. Vem var jag nu? Om inte denna glada festprisse? Eller var det helt enkelt fel fest?

Sedan 2014 flyger jag inte.
Skavet är borta, även om jag så klart har ett ansvar eftersom jag varit på fossilfesten. Jag har gigantiska utsläpp på mitt samvete – inget snack om saken.
Jag har inspirerat, rättfärdigat och även gött på en rad ohållbara normer. Jag fattar det, även om jag kan skämmas över att det var en seg polett ner. Nu vill jag så klart vara med och städa efter snefyllan. Samtidigt som jag pekar på att det finns en roligare fest på ett annat håll. Där musiken spelar i takt. Där vi kan fokusera på att ha jädrigt kul – för skorna skaver inte.

Vi svenskar flyger i snitt upp 1 ton koldioxid per person och år. Det är som att varenda kotte i detta land flög till södra Europa varje år. Det är också vår önskvärda totalbudget för … ja, totti. Allt.
1 ton.
I den budgeten skulle jag hemskt gärna vilja få plats med en bit mat och tak över huvudet.

Men varför ska just vi gulliga, oskyldiga svenskar skippa flyget? Vi som har mormor utomlands? Som vill unna oss?
Först och främst: Om flygandet bara innefattade direkta behovs-resor eller träffa mormor once in a while så skulle förmodligen flyget inte vara så stort problem som det är i dag.
Men det är ju inte riktigt så vi använder flyget.

Vi svenskar flyger 5-6 gånger mer än världssnittet. Lägg till att vi fossilfestat i decennier och har en lång historia av gigantiska utsläpp. Vi har skapat ett samhälle med bra med brak på banken så att säga, och oerhört kostsamma normer som är svåra att leva upp till för de flesta. Boende i Sverige eller ej.

För att passa in i den utskurna mallen för den moderna, upplysta människan ska vi inte bara snorkla i Karbien, upptäcka Provence och skidsemetsra på sportlovet, vi ska solsäkra sommaren på andra sidan jordklotet och träffa på någon vi känner under julresan till Thailand. Vi åker till Nya Zeeland för att upptäcka den faaaaantatsiska naturen (som faktiskt påminner mycket om Norges) och äter vanlig-mat på all inclusive på hotellet på Mallis.
Lägg till: Allt fler människor reser sig ur fattigdomen vilket är fantastiskt. De sneglar förmodligen på oss och tänker: gött liv, det kopierar jag.
Ska vi förvägra andra att leva som oss? Eller känner vi att lyxen är “vår grej”. Som att vi är liiiiiite mer värda än resten av världen?
Huva!

Eller ska vi helt enkelt gå ett varv runt kvarteret och fundera på om detta festliga unz-liv börjar gå i otakt? Om det som tidigare ansågs vara lyx mer känns som en sunkigt avslagen efterfest?
Fundera på hur den nya, goare och mer hållbara festen ser ut?
Och erkänna att vårt sätt att leva – med enorma utsläpp som följd – var ett misstag. Ett misstag som inte bör återupprepas. Av någon.

Här har ni en av alla de tusentals som väljer bort flyget 2021, under parollen #flygfritt2021
Gör det du också. 

Nu skrivs storyn om klimatkrisen – vilken sida står du på? 
Vilken roll har du? Hur använder du din makt? Din röst?

Jag är stolt över att bo i Värmland, närmare bestämt Karlstad.
Förutom att folk är goa och glada, så är det som att majoriteten ler i mjugg med ett varmt skoj på lut. John, som är hitflyttad har förundrats både en och två gånger hur trevliga människorna är här. Och jag kan bara hålla med.

Här bubblar det av så mycket bra. Karlstad är en av Sveriges bästa cykelstäder, kommunen driver återbruksinitativ, byggåterbruk och fritidsbanker (där en kan låna allt från skidskor till skidor). Ängar anläggs för den biologiska mångfalden inne i Karlstad, och slås på naturmjukt sätt genom slåtter. Det finns så mycket vett.
Det är med stolthet en flyttar hit.

Men något skaver.  Rejält.
Jag som boende i Karlstad kommun äger – genom mina skattepengar – en (FANFAR!) flygplats.  Som blöder miljoner. Karlstad airport är kommunägd, går med miljonförlust och blöder mer och mer för varje år. Pengar som minst sagt skulle passa bra på annat håll – exempelvis till att ställa om samhället, framtidssäkra jobb och ge människor framtidstro.
Igår stod det klart att Region Värmland går in i flygplatsen för att lätta bördan från Karlstad kommun. Alla partier utom två röstade för förslaget.

Det är ganska tydligt vilka partier som förstått allvaret med klimatkrisen. Och vilka som inte har det.

I utredningen “Fossilfritt Karlstad – vad innebär det och vad krävs för att nå dit?” som Karlstad kommun beställt står det tydligt: “En tydlig målkonflikt är att kommunen som ägare till flygplatsen har uppdraget att utveckla flyget och få mer flygtrafik samtidigt som kommunen jobbar mot klimatmålet om fossilfrihet.”

Ett vanligt argument för att behålla flygplatsen är antalet jobb kopplade till flygplatsen, och så må det vara. Men. Jobb kopplade till en flygplats (så som vi använder flyget i dag) är gissningsvis inte en framtidsbransch om vi har en tillstymmelse av vilja att nå uppsatta klimat- och miljömål.  Så varför inte använda miljonerna och investera i framtidens jobb istället för att HLR:a gårdagens? Det säkrar inte bara jobben, ger trygghet inför framtiden, räddar kommunen och regionens anseende utan gynnar varenda kotte på denna planet.

Näringslivet är ett andra argumentet.
Som företagare i Karlstad ska det vara lätt att ta sig till Frankfurt och resten av världen i ett kick, för att visa att en är med i matchen. Ett högst omodernt argument. Hade säkert gått under radarn 2000, men nu? 2021? Nä.

Att bädda med flyget i sin affärsmodell 2021 är inte bara ytterst ohållbart, det är högst riskabelt om en har för avsikt att finnas kvar som företag när världen möbleras om. Hållbarhet är inte bara en konkurrensfördel, det är och kommer att bli en allt större fråga om överlevnad.
Ska vi klara uppsatta klimat- och miljömål kommer allt fler företag klimatgranskas. Ingen kommer vilja stoltsera med flygplansvingar, europeisk hubb eller en utsläppspost som puttar fossila bränslen 2021.
Snarare tvärtom.
Kommuner och regioner har alla möjlighet att locka hållbara företag genom att polera klimatsatsningarna och skryta med de låga regionala utsläppen, den friska luften och framtidstron.

Vi ska också komma i håg: att flyga är ingen rättighet. Det är ett enormt privilegie och en lyx, en handling som görs med enorma utsläpp som följd.
Dessutom: Här finns räls. En kunde önska mer av den, helt klart, men om om vi säger så här: det finns platser som inte har en meter räls. Som tyvärr inte har valet.

Vi befinner oss i en klimatkris. Vad vi gör de kommande åren är avgörande. Inte bara för oss, utan framförallt för nästa generation – våra och andras barn – som ska leva med effekterna av våra beslut.

Säg mig beslutsfattare. Vilken sida står du på när historiens skrivs?  Vad är ditt argument i framtiden när vi ska reda ut vem som gjorde vad när klimatkrisen var ett faktum? Fila gärna på några skarpa svar redan nu.

Det är också detta svar som jag kommer citera när mina barn i framtiden frågar hur det kom sig att det år 2021 satsades på klimathaltande verksamheter? Trots att de katastrofala konsekvenserna av “business as usual” var kända.

26 av Sveriges 39 flygplatser är kommunalt ägda.
Samtliga går med förlust. Karlstad airport är en av dem.
Det pumpas in miljoner skattepengar i de ständigt blödande flygplatserna. Det är sår som kommer blöda mer och mer för varje år i takt med att snaran dras åt för att nå uppsatta klimat- och miljömål. 

Ju längre vi väntar, desto  kraftigare måste omställningen göras sen. Om vi ens har tid med ett “sen”. All forskning tyder ju på motsatsen.

Fossila satsningar är fossila i dubbel bemärkelse. Omoderna.
Att satsa på fossila bränslen in the first place var ett stort misstag. Vi vet det nu. Att som kommun och region fortsätta med ett misstag? Det är oförlåtligt.
Numera är klimatansvar inte bara en hygienfaktor, utan också en konkurrenskraft för att locka nya medborgare och näringsidkare. Ta vara på den.

Vi har några få år på oss att vända utsläppskurvan. Vi upprepar: Några få år. Om vi inte minskar utsläppen ökar temperaturen och vi står inför hotet om så kallade tipping points. Alltså att temperaturen skenar oavsett vad vi gör. Klimatet är då utom mänsklig kontroll. En ganska stor bajsmacka till våra och andras barn.

Vissa platser blir obeboeliga, skördar slår fel på grund av torka, dricksvatten blir en bristvara i både torra och blöta områden, vi står inför hot om ökade skogsbränder och fler skadedjur (hej eller goodbye värmlandsskogar!) samt fler pandemier. Vi riskerar att slå ut livsviktiga ekosystem som vi är beroende av, bland annat för vår matförsörjning. Snacka om att lägga krokben för oss själva. Detta är långt ifrån ny information, men alarmen hörs tydligare i takt med att vi närmar oss deadline.
Skänk alla vapen vi har i omlopp en tanke och fundera vad som händer när det råder brist på det mest basala: tak över huvudet, mat och vatten.

Innan jul släpptes en Novus-undersökning gjord på uppdrag av Våra barns klimat som visade att hälften av alla 13-18-åringar inte tror att vi kommer att lösa klimatfrågan. Det är inte bara oerhört sorgligt, utan ett enormt samhällsproblem att så många saknar framtidstro.
Det är deras framtidshopp vi jiddrar med.

År 2050 (när mina barn är ungefär lika gamla som jag är nu) så väntas över 200 miljoner människor vara på flykt undan effekterna av klimatförändringar.
Mina barn växer förvisso upp i ett privilegierat land där effekterna av klimatförändringarna syns relativt sent jämfört med andra platser.
Men att tro att mina barn inte kommer att påverkas, det är naivt.
Så, vad säger vi till nästa generation när de frågar vad vi gjorde när vi hade chansen?

Hur kommer framtidens historieskrivning se ut när vi listar våra beslutsfattares mest avgörande handlingar?

Klimatkrisen är inte bara en kris i sin allra renaste form, utan också en rättvisefråga.
För det är inte de som släpper ut mest som drabbas först. Det är mer orättvist än så. De som drabbas först och värst är de som är mest oskyldiga. Människor i fattiga länder. Framför allt kvinnor. Som inte har råd att flytta när havsnivåerna hotar att sluka platsen de bor på eller inte har möjlighet att betala när skördarna slår fel.
Det är vår – excuse my värmländska – förbannade plikt att stå upp för alla de människor som inte har möjlighet att påverka. Om det så är människor i fattiga eller krigsdrabbade länder (som förmodligen har mer akuta problem att ta tag i än att kämpa för fossilindustrins avveckling) eller våra och andras barn. Vi i Sverige är priviligierade på många sätt. Med privilegium kommer makt. Med makt kommer ansvar.

Våra liv utspelar sig numera inför öppen ridå. Se till att det som visas är till din favör när historien om klimatkrisen skrivs.

Ge våra barn framtidstro och ge värmlänningarna en region att vara stolt över. En region som går i bräschen för allas rätt och möjlighet till en vettig framtid. Som visar vägen i rätt riktning. 
Styr om stödmiljonerna från flygplatsen till att ställa om näringsidkare mot hållbara (och framtidssäkra) branscher. Som inte bara räddar människor, deras jobb och framtid, utan också ditt ansikte när historien om klimatkrishanteringen i Sverige ska skrivas.

Ps. Jag vill egentligen inte skriva detta. Jag som hemvändare hade så gärna sluppit ta i denna fråga, och bara gött mig allt bra som görs här. Planen var att backa tillbaka hem, med låg profil. Men det här skaver så mycket att käkarna omöjligt han hålla någon låg profil.
Det skaver för mycket, tiden är för knapp och när historien skrivs om klimatkrisen vill jag så på rätt sida.
Ska det stå: Emma Sundh, höll tyst pga det var lite obekvämt.
Nej.
Jag tror mer om mig själv än så. Och härligt talat: Jag tror mer om Värmland och Karlstad kommun. Världens bästa plats på jorden (nås bäst via räls).

Jag har ålat runt på internet sedan 2005. Det här har varit min kanal för dokumentation. Jag älskar nämligen att skriva som jag vill, äga mina ord, fotografera vardagen, fnula återbruk, upp-norma (ord?) pre-älskat och som en rejäl bonus även interagera med läsare och följare. Andra som hyllat, ifrågasatt och puttat mig framåt.

I början var det inte så noga, något Isabelle McAllister och Anna Branten pratar om i sin podd “Förnyarna”. Det var selfies i skitiga speglar, det var personligt, det var sköj. Det var hobby. Men i takt med att följarskarorna växte på sociala medier, pengarna pumpades in och en började snacka om impact och engagement,  så kom även en dos makt med på köpet.

Bloggar blev influencers som influerade andra. Trippeleffekter, trippdubbeltmegamax-effekt.
Influencers kunde sälja slut på ett plagg på några timmar, rensa lagret på soffor över en helg, starta egna, framgångsrika företag, göra collabs och tjäna pengar på andras konsumtion. Bara genom ett litet klick. Företag såg möjligheterna, tog fram feta avtal med finstilt text (som kan tolkas som att en inte öppet får kritisera nämnda företag), och ombytligheten såg inga gränser. Från att ha bläddrat i månatliga mode- och inredningsmagasin back in the days så fanns “inspirationen” där varje dag i tusentals olika former.

Och nu är det hög tid att prata om det här.
Jag är en del av den här världen. Och jag vill prata mer om den.
Hur den påverkar oss. Och mig.
Vilket ansvar bär jag när jag använder sociala medier?
Har jag ett ansvar?

Ja.
Vi människor är flockdjur.
Vi gör som alla andra.
Om jag köper en nyproducerad bralla, visar opp den här och berättar var jag köpt den, så inspirerar jag garanterat att en klick att gå i mina fotspår. På samma sätt rättfärdigar jag handlingen, för kan hon så kan väl jag? 

Numera rättfärdigar vi konsumtionen genom att prata om att den är “hållbar”, tapetserad med ett gröna löv eller ord som “conscious” eller “we take care”. Jag har förmodligen också varit där och sölat.
Vi svenskar shoppar i snitt ungefär ett nytt plagg i veckan, och förmodligen fortsätter vi att göra det, fast vi rättfärdighar det genom att välja ekologisk bomull, recyclad polyester och responsible made. Vi visar – och polerar samtidigt upp – vår medvetenhet genom att bära märken som “tar ansvar”.

Igår skrev Maria Soxbo ett viktigt inlägg om detta som alla bör läsa, och detta bör vi tatuera in på ögonlocket: “Problemet är bara att det inte finns några kläder som är “miljövänliga”. Inga alls. Inte ett enda nyproducerat plagg gör miljön en tjänst när vi köper det.“
Det produceras 100 000 000 000 kilo (100 miljarder kilo). Den produktionen kräver 215 000 000 000 000 liter vatten, utöver de kemikalier som hamnar i naturen och den koldioxid som hamnar i atmosfären.”

Förutom enorma klimatavtryck lämnar vi efter oss stora skulder i jakten efter att det senaste. Detta lyfter Trendenser i ett inlägg från veckan. Vårt influerande och våra oskyldiga tips sätter människor i ekonomisk knipa. Inte minst när priserna trissas upp, märkena blir allt dyrare och livet som levs allt längre bort från följarna. Detta skriver Underbara Clara om här. 
“Det senaste” har ju som bekant tusentals olika uttryck nu för tiden, eftersom scrollet ger oss “inspiration” och tips från mänger av människor under en och samma minut.

Vi befinner oss i en klimatkris, en orättvis soppa där de människor som kommer drabbas först och värst av klimatförändringarnas effekter är de som är mest oskyldiga. Och de som har mest makt, pengar och möjlighet att påverka situationen är de som gör minst. Och är också de som drabbas lindrigast.
Till denna klick av maktägare hör många av oss i Sverige. Vi fortsätter att leva la vida loca, brassa ut 9 ton koldioxidekvivalenter per person och år (jämfört med världssnittet som ligger på 6,5) och leva unn:igt. Enligt FN ska vi ner på hållbara nivåer på 1 ton.
Totti.
I den där budgeten ska mat, boende, kläder och transport in. Och för att sätta denna siffran i lite perspektiv: 1 ton är vad varje svensk (i snitt) flyger upp per person och år. Poff!

Vi har några få år på oss att vända utsläppskurvan för att säkra en vettig framtid för oss, våra och andras barn. Mänsklighetens överlevnad står på spel. Hur? Vissa platser blir obeboeliga, skördar slår fel på grund av torka, dricksvatten blir en bristvara i både torra och blöta områden, och vi riskerar att slå ut livsviktiga ekosystem som vi är beroende av. Skänk alla vapen vi har i omlopp en tanke och fundera vad som händer när det råder brist på det mest basala: tak över huvudet, mat och vatten.

Även om jag harvat runt i återbruk, pre-älskat och gjort vintage till mitt andranamn genom åren, så har jag garanterat en hel del exponentiell konsumtion på mitt samvete. Där en shoppad tröja blivit till hundra. I en tid då antal följare är ett mått kan jag glädjas åt att mina kanaler varit ganska små i förhållande till andra.
Nog för att jag inte handlar nyproducerat, men har förmodligen rättfärdigat ytterligare konsumtion hos den som sålt vidare förra säsongens (eller för all del säsongens) klänning till mig när jag köpt den via Tradera.
En känsla av att vara en del av det cirkulära systemet, och göra något bra genom att sälja vidare.

Om jag påverkas själv. JA.
Jag stålsätter mig. Men det är fan svårt.
I veckan la jag upp en bild på knopplisten här hemma, och kom på mig själv med tanken: “Herregud, knopplisten kanske är hutlöst ute? Precis som mina linnelakan som enligt andra ska vara i bomull numera”.
Vissa dagar bryr jag mig inte alls. Polerar tanken om att det mest uppdaterade är att vara motvalls. Att vara återupprepande och anamma min pappas manscheterbyx-tanke om att eventuellt vara trendig var tjugonde år. And the rest of the time: don’t care.

Ibland vill jag bara stänga av internet. Och funderar på hur jädra gött det skulle vara.
Men å andra sidan finns det så många vettiga röster där ute. En bubbla av vett som växer allt större. Där influencers blir greenfluencers, påverkare och opinionsbildare. Där makten går från adlink-impact till att  ifrågasätta, förmedla kunskap och skapa förändring.

Det göttiga med att vara människa är ju att en kan ändra sig. Det där som jag försöker pränta in i mina barn varje dag: det är mänskligt att göra misstag och göra fel, men det göttiga är ju att en lär sig till nästa gång. 

Men ja, jag har ångest för vad jag bidragit till. En förändringsbenägenhet. En ständig jakt på annat. Att aldrig vara nöjd. Att känna att en inte har koll. Saker jag sagt som varit fel, text jag skrivit som i nuläget är out of date. Som finns kvar på internet för allas åsyn.
Jag har ångest för min tidigare okunskap, och jag har lika mycket ångest för allt jag INTE vet än.

Någon skrev för något år sedan att mitt liv inte var tillräckligt intressant.
Här vill en ju vara ödmjuk och gullig på något vis, men jag väljer ett annat spår, hehehe. Jag tänker att vi kanske har lite knasigt fokus? Vem är i ärlighetens (och hållbarhetens) namn intressant 365 dagar om året? Och till vilket pris?
Kanske den klimatsmarta matbloggaren, men en tydlig quickfix är ju att gå med den sköna strömmen och ge det som normerna ständigt matar oss med att vi behöver: Förändring. Som enkelt kan åstadkommas med att shoppa. Det säljer. Ger klick.

Så har influencers ansvar?
Ja.
Kan en ha en hel massa följare på instagram, skippa att kalla sig influencers och därmed hamna under radarn? Nej.
Behöver en vara en rolemodel? Nej, men en god idé är att förstå sina avtryck. Multiplicera klimatavtrycken på sina tips med tusen, och fundera på om det känns bra? Om det är värt det?

Min ständigt så uppdaterade och kunskapstunga kollega Johanna Nilsson säger det så bra:
“Om alla gjorde som jag – hur skulle världen se ut då? Skulle den vara bättre eller sämre”.
En genial måttstock.

Med makt kommer ansvar. Och vi har makt att förändra världen. Vi har också makten att rättfärdiga att vi kladdar runt i gamla fossilspår. Vilket spår ska vi välja?
Förutom att vi har ett ansvar vad gäller klimatet, så har vi också ett lagligt ansvar. Varje influencer råder under Marknadsföringslagen. Så när vi manglar ut “hållbara tips” som kanske inte ger den klimateffekt som utlovas riskerar vi att greenwasha. Och kan alltså bli anmälda för att vilseleda konsumenten.
Följ Greenwashing i Sverige på Instagram för att läsa mer.

Ibland kallas jag radikal.
Det tycker jag är intressant.

Som någon sa innan mig: Det borde inte vara radikalt att sträva efter en hållbar värld. Ur min synvinkel är det mer radikalt att gå åt motsatt håll, där vi äventyrar varje människas rätt till en vettig framtid.
Någon annan har liknat klimatengagemang vid nästan “religiös övertygelse”. Intressant take, eftersom en religion i så fall aldrig varit så vetenskapligt underbygd.
Minns inte var jag läst de här geniala orden först, men vet du så hojta (vill credda rätt)

I en tidigare version av det här inlägget skrev jag: “Jag har förmodligen en hel del konsumtion på mitt samvete, och jag är ärligt talat nyfiken på vad jag influerat till? Var det resan till Paris? Maui? Den nya necessären? Var det att ha två boenden – varav ett användes några veckor per år? Jag vill veta. Vilka ohållbara avtryck har jag gjort? “

Jag är fortsatt nyfiken, men har inte den tjocka huden just i dag för att få kallduschen. för det kommer bli jobbigt. Med det är nödvändigt.
Vi tar det inlägget någon dag när styrkan är på topp. Okej?
Och kanske ett inlägg till vad jag influerat till – good and bad?

Vi har alla våra klimatavtryck. Vi lever i en extremt ohållbar värld, fylld av ohållbara normer.
Men det är inte för sent (än) att göra om, right?