Måndag morgon och första veckan på länge som inte är fullständigt kaos. Så skönt.
Det här med att gå igång, engagera sig och liksom inte KUNNA låta bli att peppa igång på nya projekt, det är lite av mitt DNA. Mitt gött. Tillika min värsta last. För vips, så sitter jag där och undrar vilken ordning jag ska göra allt.
Förra veckan var lite för fullmatad. Förutom att en arborist tog ner ett gäng träd på tomten (och sådant vill en ju föreviga), så behövde vi dra gran- och tallris för att underlätta det framtida sågandet. Samtidigt skulle jag ha en massa möten, spela in podd, vevade igång ideella projekt, delta i samverkansmöte med andra klimat- och miljöorganisationer, och sedan kunde jag så klart inte hålla mig borta från att besvara på kommentarer i olika forum angående flygplatsen i Karlstad.
Denna däremot. Aaaah. Ser fram emot att jobba i kapp, spela in podd, göra intervjuer till podden, plåta av vårt hem, berätta mer om byggprojektet och få lite perspektiv.
Sätta några frön, fira att mamma och pappa får sin andra dos vaccin (sedan väntar bara tio ynka dagar innan vi kan vara lite mer närvarande och njuta av allt som vi har framför oss.
Apropå det hittade jag en massa bilder från Värmland i sommarskrud.
Detta är vad som väntar.
Plocka hallon som mellis och ta upp rabarber för att ta ett surt bett.
Mamma och pappas trädgård, som är full av frukt, bär och blommor.
Och här bo vi ju nu. Inte i huset så klart, utan i garaget (eller verkstan) intill. Men detta kommer vara vår vardag. BÖL!
Värmlandstropikerna! Det är så fuktigt här på sommaren, till skillnad från Gotland.
Värmland är ju ett av de landskap som kommer bli blötare i och med klimatförändringarna, på gott och ont.
Ser fram emot att ta fram alla grejer från torpet. Ställa krukor på tomten, odla lite smått intill bygget och hjälpa mamma i trädgården. Min moster – hönsexperten – frågade häromdagen om vi var intresserade av kycklingar till våren. Eh. Ja. Så i vår blir det hönshus-bygge. Förmodligen ett temporärt hem för höns, men ändå!
Längtar efter att plocka ut alla trädgårdsmöbler som stuvats in på sina håll.
Och nu ska ni få veta något fint.
Det här växthuset i plast står på vår tomt och huserar en gigantisk vinranka. Den står på den vackraste platsen, under en syrén. Planen är att montera ner växthuset, eftersom vi så småningom ska bygga ett stort växthus av gamla fönster som vi har samlat. Det här växthuset ska istället få flytta till barnens förskola, där barnen ska få odla loss. Så glad över det!
Nu skrivs storyn om klimatkrisen – vilken sida står du på? Vilken roll har du? Hur använder du din makt? Din röst?
Jag är stolt över att bo i Värmland, närmare bestämt Karlstad.
Förutom att folk är goa och glada, så är det som att majoriteten ler i mjugg med ett varmt skoj på lut. John, som är hitflyttad har förundrats både en och två gånger hur trevliga människorna är här. Och jag kan bara hålla med.
Här bubblar det av så mycket bra. Karlstad är en av Sveriges bästa cykelstäder, kommunen driver återbruksinitativ, byggåterbruk och fritidsbanker (där en kan låna allt från skidskor till skidor). Ängar anläggs för den biologiska mångfalden inne i Karlstad, och slås på naturmjukt sätt genom slåtter. Det finns så mycket vett.
Det är med stolthet en flyttar hit.
Men något skaver. Rejält.
Jag som boende i Karlstad kommun äger – genom mina skattepengar – en (FANFAR!) flygplats. Som blöder miljoner. Karlstad airport är kommunägd, går med miljonförlust och blöder mer och mer för varje år. Pengar som minst sagt skulle passa bra på annat håll – exempelvis till att ställa om samhället, framtidssäkra jobb och ge människor framtidstro.
Igår stod det klart att Region Värmland går in i flygplatsen för att lätta bördan från Karlstad kommun. Alla partier utom två röstade för förslaget.
Det är ganska tydligt vilka partier som förstått allvaret med klimatkrisen. Och vilka som inte har det.
I utredningen “Fossilfritt Karlstad – vad innebär det och vad krävs för att nå dit?” som Karlstad kommun beställt står det tydligt: “En tydlig målkonflikt är att kommunen som ägare till flygplatsen har uppdraget att utveckla flyget och få mer flygtrafik samtidigt som kommunen jobbar mot klimatmålet om fossilfrihet.”
Ett vanligt argument för att behålla flygplatsen är antalet jobb kopplade till flygplatsen, och så må det vara. Men. Jobb kopplade till en flygplats (så som vi använder flyget i dag) är gissningsvis inte en framtidsbransch om vi har en tillstymmelse av vilja att nå uppsatta klimat- och miljömål. Så varför inte använda miljonerna och investera i framtidens jobb istället för att HLR:a gårdagens? Det säkrar inte bara jobben, ger trygghet inför framtiden, räddar kommunen och regionens anseende utan gynnar varenda kotte på denna planet.
Näringslivet är ett andra argumentet.
Som företagare i Karlstad ska det vara lätt att ta sig till Frankfurt och resten av världen i ett kick, för att visa att en är med i matchen. Ett högst omodernt argument. Hade säkert gått under radarn 2000, men nu? 2021? Nä.
Att bädda med flyget i sin affärsmodell 2021 är inte bara ytterst ohållbart, det är högst riskabelt om en har för avsikt att finnas kvar som företag när världen möbleras om. Hållbarhet är inte bara en konkurrensfördel, det är och kommer att bli en allt större fråga om överlevnad.
Ska vi klara uppsatta klimat- och miljömål kommer allt fler företag klimatgranskas. Ingen kommer vilja stoltsera med flygplansvingar, europeisk hubb eller en utsläppspost som puttar fossila bränslen 2021.
Snarare tvärtom.
Kommuner och regioner har alla möjlighet att locka hållbara företag genom att polera klimatsatsningarna och skryta med de låga regionala utsläppen, den friska luften och framtidstron.
Vi ska också komma i håg: att flyga är ingen rättighet. Det är ett enormt privilegie och en lyx, en handling som görs med enorma utsläpp som följd.
Dessutom: Här finns räls. En kunde önska mer av den, helt klart, men om om vi säger så här: det finns platser som inte har en meter räls. Som tyvärr inte har valet.
Vi befinner oss i en klimatkris. Vad vi gör de kommande åren är avgörande. Inte bara för oss, utan framförallt för nästa generation – våra och andras barn – som ska leva med effekterna av våra beslut.
Säg mig beslutsfattare. Vilken sida står du på när historiens skrivs? Vad är ditt argument i framtiden när vi ska reda ut vem som gjorde vad när klimatkrisen var ett faktum? Fila gärna på några skarpa svar redan nu.
Det är också detta svar som jag kommer citera när mina barn i framtiden frågar hur det kom sig att det år 2021 satsades på klimathaltande verksamheter? Trots att de katastrofala konsekvenserna av “business as usual” var kända. 26 av Sveriges 39 flygplatser är kommunalt ägda.
Samtliga går med förlust. Karlstad airport är en av dem. Det pumpas in miljoner skattepengar i de ständigt blödande flygplatserna. Det är sår som kommer blöda mer och mer för varje år i takt med att snaran dras åt för att nå uppsatta klimat- och miljömål.
Ju längre vi väntar, desto kraftigare måste omställningen göras sen. Om vi ens har tid med ett “sen”. All forskning tyder ju på motsatsen. Fossila satsningar är fossila i dubbel bemärkelse. Omoderna. Att satsa på fossila bränslen in the first place var ett stort misstag. Vi vet det nu. Att som kommun och region fortsätta med ett misstag? Det är oförlåtligt. Numera är klimatansvar inte bara en hygienfaktor, utan också en konkurrenskraft för att locka nya medborgare och näringsidkare. Ta vara på den. Vi har några få år på oss att vända utsläppskurvan. Vi upprepar: Några få år. Om vi inte minskar utsläppen ökar temperaturen och vi står inför hotet om så kallade tipping points. Alltså att temperaturen skenar oavsett vad vi gör. Klimatet är då utom mänsklig kontroll. En ganska stor bajsmacka till våra och andras barn. Vissa platser blir obeboeliga, skördar slår fel på grund av torka, dricksvatten blir en bristvara i både torra och blöta områden, vi står inför hot om ökade skogsbränder och fler skadedjur (hej eller goodbye värmlandsskogar!) samt fler pandemier. Vi riskerar att slå ut livsviktiga ekosystem som vi är beroende av, bland annat för vår matförsörjning. Snacka om att lägga krokben för oss själva. Detta är långt ifrån ny information, men alarmen hörs tydligare i takt med att vi närmar oss deadline. Skänk alla vapen vi har i omlopp en tanke och fundera vad som händer när det råder brist på det mest basala: tak över huvudet, mat och vatten. Innan jul släpptes en Novus-undersökning gjord på uppdrag av Våra barns klimat som visade att hälften av alla 13-18-åringar inte tror att vi kommer att lösa klimatfrågan. Det är inte bara oerhört sorgligt, utan ett enormt samhällsproblem att så många saknar framtidstro. Det är deras framtidshopp vi jiddrar med. År 2050 (när mina barn är ungefär lika gamla som jag är nu) så väntas över 200 miljoner människor vara på flykt undan effekterna av klimatförändringar. Mina barn växer förvisso upp i ett privilegierat land där effekterna av klimatförändringarna syns relativt sent jämfört med andra platser. Men att tro att mina barn inte kommer att påverkas, det är naivt. Så, vad säger vi till nästa generation när de frågar vad vi gjorde när vi hade chansen?
Hur kommer framtidens historieskrivning se ut när vi listar våra beslutsfattares mest avgörande handlingar?
Klimatkrisen är inte bara en kris i sin allra renaste form, utan också en rättvisefråga. För det är inte de som släpper ut mest som drabbas först. Det är mer orättvist än så. De som drabbas först och värst är de som är mest oskyldiga. Människor i fattiga länder. Framför allt kvinnor. Som inte har råd att flytta när havsnivåerna hotar att sluka platsen de bor på eller inte har möjlighet att betala när skördarna slår fel. Det är vår – excuse my värmländska – förbannade plikt att stå upp för alla de människor som inte har möjlighet att påverka. Om det så är människor i fattiga eller krigsdrabbade länder (som förmodligen har mer akuta problem att ta tag i än att kämpa för fossilindustrins avveckling) eller våra och andras barn. Vi i Sverige är priviligierade på många sätt. Med privilegium kommer makt. Med makt kommer ansvar. Våra liv utspelar sig numera inför öppen ridå. Se till att det som visas är till din favör när historien om klimatkrisen skrivs. Ge våra barn framtidstro och ge värmlänningarna en region att vara stolt över. En region som går i bräschen för allas rätt och möjlighet till en vettig framtid. Som visar vägen i rätt riktning. Styr om stödmiljonerna från flygplatsen till att ställa om näringsidkare mot hållbara (och framtidssäkra) branscher. Som inte bara räddar människor, deras jobb och framtid, utan också ditt ansikte när historien om klimatkrishanteringen i Sverige ska skrivas.
Ps. Jag vill egentligen inte skriva detta. Jag som hemvändare hade så gärna sluppit ta i denna fråga, och bara gött mig allt bra som görs här. Planen var att backa tillbaka hem, med låg profil. Men det här skaver så mycket att käkarna omöjligt han hålla någon låg profil.
Det skaver för mycket, tiden är för knapp och när historien skrivs om klimatkrisen vill jag så på rätt sida.
Ska det stå: Emma Sundh, höll tyst pga det var lite obekvämt.
Nej.
Jag tror mer om mig själv än så. Och härligt talat: Jag tror mer om Värmland och Karlstad kommun. Världens bästa plats på jorden (nås bäst via räls).
I går morse tog jag tåget från Karlstad till Stockholm, pep till Midsommarkransen, hälsade på förbipasserande bekanta som vanligt och gled in på Ringdansvägen. Min gata. Ett par minuter till.
Gick vidare upp i den så bekanta trappuppgången. Kom fram till dörren som tidigare prytts av mitt namn. Nu stod där ett nytt namn på dörren.
Låste upp och klev in.
Vår lägenhet.
Vår tomma lägenhet.
Gick in och förundrades över hur STOR den var och tänkte på allt fint som utspelats här.
Barnen som cyklat racer mellan kök, hall och vardagsrum, köket som fungerat som scen och allsköns uppträdanden.
Den här maffiga pjäsen.
Lägenhetens mest fotograferade vy. Från köket in i barnens rum, där det tidigare stod en säng med sänghimmel.
Fönstret i vardagsrummet som förr var full av prunk.
Den lilla väggsnutt i köket där barn som bott i lägenheten skrivit hur långa de är. Och nu flytta nya barn in som får skriva dit sitt namn.
Utsikten.
Första och sista gången vi förmodligen bodde i era torn.
Köket och “scenen”.
Och den så vackra dörren i hallen. Den som stod uppe på vinden och samlade damm och fick komma ner och sola sig mot tapeten som jag satt upp.
Efter att jag sagt adjö till lägenheten hämtade jag några sista grejer i källaren och sedan gick jag för att lämna nycklar, skriva på de sista papperna och tacka Midsommarkransen för allt. 18 år i Stockholm till ända.
På återseende!
Så snart pandemin är över återvänder jag för att ställa till med Kransenloppis. Var så säkra!
Det börjar dra ihop sig mot semla. Och fettisdagen (som infaller den 16 februari). Årets mest oheliga dag eftersom vi numera äter semlor flera veckor innan själva dagen infaller, och vi äter allt från långpannssemla, winersemla, semmelwrap, semlos och … semmelpizza.
Det är semlor överallt – till och med i ett bonusavsnitt av Plan B-podden! Jojomänsan, vi var bara tvungna att snacka semla – utmaningar och möjligheter.
Vi äter 6 miljoner semlor bara på fettisdagen. Och förra året åt vi totti 40 miljoner semlor. En vanlis-semla genererar 0,3 kg CO2 enligt Klimato/Too Good To Go.
Som grädde på mandelmassan kan denna klimattunga gräddmums i sin vanligaste form kopplas till bränderna i Kalifornien (que?) och svinnas tyvärr ofta bort snabbare än vi kan äta upp ett semmellock. Uppskattningsvis svinnas en tredjedel av alla semlor bort. Det betyder i runda slängar 4 000 flygresor från Stockholm till New York eller 243 års duschande i varmvatten (källa Too Good To Go)
Kanske behöver semlan bli lite mer helig? I alla fall så helig att vi äter upp till sista smulan? Det är läge att #räddasemlan – inte sant?
Det tycker jag, men även den internationella antimatsvinns-appen Too Good To Go (finns även för android) som kopplar ihop restauranger, kaféer och matbutiker med sådana som dig och mig. människor som gillar mat, men ogillar matsvinn. Mission: rädda mat som annars skulle slängas. Genialt! Via appen kan du rädda mat och samtidigt spara pengar. Och kanske inte HELT otippat: Du kan rädda semlor!
Varför ska vi rädda semlan? Och vad är problemet med semlan?
Förutom klimatavtrycket så svinnas semlor redo att ätas bort. Semlor säljs ofta i flerpack (trots att vi har mängder av ensamhushåll) och dessutom är de märkta med sista förbrukningsdag istället för bäst-före-datum. Det betyder att de slängs efter ynka tre dagar i butik. TRE DAGAR! Can imagen the svinn så att säga.
Gissningsvis är det en hel vetenskap att försöka baka lagom många semlor för att möta efterfrågan. En skulle ju vilja ha bokningsbara semlor från det lokala bageriet kan jag känna.
Semlan innehåller också ko-grädde (vilket vi borde behandla som en lyx) och mandelmassa. Vad är grejen med mandelmassa då? Jo, 80% av mandlarna kommer från Kalifornien. Förutom att det är rysligt långt bort, så är det fruktansvärt torrt i Kalifornien. Det krävs 4 liter vatten för att odla en enda mandel. Eftersom Kalifornien är extremtorrt krävs ytterligare vatten och odlarna gräver allt djupare brunnar.
Slutnotan för svenskarna semmelsug på fettisdagen? 4 miljarder liter vatten.
Betänk även denna lilla detalj: Kalifornien är inte bara kända för sina mandlar, utan även för ökade problem med skogsbränder (som blir väldigt svåra att släcka om det inte finns något vatten).
Klipp till Sverige där vi frossar loss. Mmmmm.
Jag ska i ärlighetens namn säga att jag är föga förtjust i traditionella semlor. Jag gillar mest locket. Svor jag just? Eventuellt. Alla de där avknoppade varianterna är förmodligen mer i min smak, även om jag enträget håller mig till vanlig-semlan. Varför? Ingen aning.
Men nyfiken som jag är gav jag mig på att baka en vegansk variant utan mandelmassa, efter recept från Jävligt gott.
Eftersom jag numera bor ute på vischan i Värmland fick det bli en landbygdsvariant av “Sveriges hållbaraste semla“.
För någon vegansk grädde fanns då inte på vår lokala lanthandeln, och en bilresa in till stan kändes ju ytterst onödig för en semla. Vi vill ju i första hand handla lokalt så att säga.
Det fina med världens bästa lanthandel? De bjöd in John – veckans mathandlare tillika ingrediensjägaren – till lagret där de tillsammans sonderade vegansk-grädde-sortimentet och beställde hem vegansk grädde utan palmolja. Färdig att inhandla om ett par dagar.
Något margarin utan palmolja fanns inte heller, men jag hade ju smör i kylskåpet, så jag tog vad som fanns hemma.
I väntan på att så småningom äta livets första veganska semla (late adopter) fyndades en förpackning ko-grädde från hyllan med produkter som närmade sig bäst-före-datum. De är bra på svinn-hyllor också, lanthandeln in my heart.
Så särskilt vegansk blev inte denna semla, men en smula svinn-smart. Det mesta hade jag hemma: Växtbaserad mjölk (som alltid har lång hållbarhet till skillnad från komjölk), jäst, smör, strösocker, salt, kardemumma och vetemjöl. Och så räddad grädde till både mums och pensling av bullarna.
Det blev hyfsat transport- och energi-effektiva semlor ändå. I landsbygds-mått-mätt.
Vi skippade en extra bilresa till stan, tog vad vi hade och passade på att använda ugnen till annat när vi ändå var i gång med semelbaket. Att köpa från det lokala bageriet är så klart det mest energieffektiva, hello storugnar som manglar ut mängder av bakverk under samma uppvärmning, men vi har inte något bageri i bygden. Än.
De släta kardemumma-bullarna bakade jag efter Gustavs recept.
Det blev ett helt gäng små kardemummabullar. Hellre äta flera små, än matsvinn bort en alldeles för stor för att en inte orkade hela.
Hälften av bullarna fryste jag in, redo att tas fram när det vankas smultronbulle i sommar, eller kanske något med fläder redan vid midsommar? Äppelbulle i höst?
Och hälften skulle det bjudas på.
Jag testade att göra Gustavs version av mandelmassa utan – trumvirvel – mandel i.
Vavavava?
Istället för mandel så används vår familjs go-to: ekologiska solrosfrön. Vi har det på allt. Rostade solrosfrön över den krämiga soppan, på rostade grönsaker, på pastan och som vid-sidan-av-smarr till typ allt. Om andan faller på.
Hur blev nu det då med solrosmassa?
Vi kan väl säga så här: det är uppenbart att mandeln inte gör mandelmassan så att säga. Snacka om att gå över Kalifornien-bron för att hämta mandelmassa. Uppenbarligen inte vatten.
Det går lika bra med solrosfrön, ett frö som fått grönt ljus i WWF:s vegoguide till skillnad från mandeln.
Skar upp bullarna med extra mycket lock, hehehe.
Gjorde även några med vaniljkräm i, eftersom jag är ytterst svag för just vaniljkräm. Och så mofflade jag på handvispad vispgrädde. Gudarna ska veta att jag inte handvispade av fri vilja – men vår visp är nedpackad. Någonstans. Stor i hundra två olika vispställningar innan den blev perfekt.
Avdomnad arm på köpet.
Florsocker på!
Fick hjälp av barnen som GICK LOSS på florsocker.
De imiterade ett häftigt snöoväder tror jag bestämt. Sedan gick vi över till huset bredvid, där min mamma och pappa bor, och bjöd på semlor. De berömde den goda “mandelmassan” som ju inte var mandelmassa.
De här goda bakverken är till för att njutas av. Inte svinnas bort.
Tillsammans tycker jag att vi står upp för semlan, ackompanjerar årets semmelbild med viktig fakta om semlan (som att en tredjedel svinnas bort) och delar under hashtagen #räddasemlan.
Kanske har du även ett par svinnsmarta rädda-semlan-hacks som du vill dela med dig av?
Är du med mig?
@toogoodtogo.se driver initiativet #räddasemlan för att minska svinnet av semlor och samtidigt se till att du ska kunna frossa med gott samvete. De har samlat tips och tricks på hur du kan undvika att semlor svinnas, hur du bakar på svinn och det du har att tillgå hemma, samt hur du kan ta tillvara på överskottssemlan och baka om till något helt nytt. Via Too Good To Go-appen kan du dessutom rädda riktigt goda semlor för en billig peng runt om i landet – sök på “semla” i appen och boka en värdekasse idag.
Jag har ålat runt på internet sedan 2005. Det här har varit min kanal för dokumentation. Jag älskar nämligen att skriva som jag vill, äga mina ord, fotografera vardagen, fnula återbruk, upp-norma (ord?) pre-älskat och som en rejäl bonus även interagera med läsare och följare. Andra som hyllat, ifrågasatt och puttat mig framåt.
I början var det inte så noga, något Isabelle McAllister och Anna Branten pratar om i sin podd “Förnyarna”. Det var selfies i skitiga speglar, det var personligt, det var sköj. Det var hobby. Men i takt med att följarskarorna växte på sociala medier, pengarna pumpades in och en började snacka om impact och engagement, så kom även en dos makt med på köpet.
Bloggar blev influencers som influerade andra. Trippeleffekter, trippdubbeltmegamax-effekt.
Influencers kunde sälja slut på ett plagg på några timmar, rensa lagret på soffor över en helg, starta egna, framgångsrika företag, göra collabs och tjäna pengar på andras konsumtion. Bara genom ett litet klick. Företag såg möjligheterna, tog fram feta avtal med finstilt text (som kan tolkas som att en inte öppet får kritisera nämnda företag), och ombytligheten såg inga gränser. Från att ha bläddrat i månatliga mode- och inredningsmagasin back in the days så fanns “inspirationen” där varje dag i tusentals olika former.
Och nu är det hög tid att prata om det här.
Jag är en del av den här världen. Och jag vill prata mer om den.
Hur den påverkar oss. Och mig.
Vilket ansvar bär jag när jag använder sociala medier?
Har jag ett ansvar?
Ja.
Vi människor är flockdjur.
Vi gör som alla andra.
Om jag köper en nyproducerad bralla, visar opp den här och berättar var jag köpt den, så inspirerar jag garanterat att en klick att gå i mina fotspår. På samma sätt rättfärdigar jag handlingen, för kan hon så kan väl jag?
Numera rättfärdigar vi konsumtionen genom att prata om att den är “hållbar”, tapetserad med ett gröna löv eller ord som “conscious” eller “we take care”. Jag har förmodligen också varit där och sölat.
Vi svenskar shoppar i snitt ungefär ett nytt plagg i veckan, och förmodligen fortsätter vi att göra det, fast vi rättfärdighar det genom att välja ekologisk bomull, recyclad polyester och responsible made. Vi visar – och polerar samtidigt upp – vår medvetenhet genom att bära märken som “tar ansvar”.
Igår skrev Maria Soxbo ett viktigt inlägg om detta som alla bör läsa, och detta bör vi tatuera in på ögonlocket: “Problemet är bara att det inte finns några kläder som är “miljövänliga”. Inga alls. Inte ett enda nyproducerat plagg gör miljön en tjänst när vi köper det.“ Det produceras 100 000 000 000 kilo (100 miljarder kilo). Den produktionen kräver 215 000 000 000 000 liter vatten, utöver de kemikalier som hamnar i naturen och den koldioxid som hamnar i atmosfären.”
Förutom enorma klimatavtryck lämnar vi efter oss stora skulder i jakten efter att det senaste. Detta lyfter Trendenser i ett inlägg från veckan. Vårt influerande och våra oskyldiga tips sätter människor i ekonomisk knipa. Inte minst när priserna trissas upp, märkena blir allt dyrare och livet som levs allt längre bort från följarna. Detta skriver Underbara Clara om här.
“Det senaste” har ju som bekant tusentals olika uttryck nu för tiden, eftersom scrollet ger oss “inspiration” och tips från mänger av människor under en och samma minut.
Vi befinner oss i en klimatkris, en orättvis soppa där de människor som kommer drabbas först och värst av klimatförändringarnas effekter är de som är mest oskyldiga. Och de som har mest makt, pengar och möjlighet att påverka situationen är de som gör minst. Och är också de som drabbas lindrigast.
Till denna klick av maktägare hör många av oss i Sverige. Vi fortsätter att leva la vida loca, brassa ut 9 ton koldioxidekvivalenter per person och år (jämfört med världssnittet som ligger på 6,5) och leva unn:igt. Enligt FN ska vi ner på hållbara nivåer på 1 ton.
Totti.
I den där budgeten ska mat, boende, kläder och transport in. Och för att sätta denna siffran i lite perspektiv: 1 ton är vad varje svensk (i snitt) flyger upp per person och år. Poff!
Vi har några få år på oss att vända utsläppskurvan för att säkra en vettig framtid för oss, våra och andras barn. Mänsklighetens överlevnad står på spel. Hur? Vissa platser blir obeboeliga, skördar slår fel på grund av torka, dricksvatten blir en bristvara i både torra och blöta områden, och vi riskerar att slå ut livsviktiga ekosystem som vi är beroende av. Skänk alla vapen vi har i omlopp en tanke och fundera vad som händer när det råder brist på det mest basala: tak över huvudet, mat och vatten.
Även om jag harvat runt i återbruk, pre-älskat och gjort vintage till mitt andranamn genom åren, så har jag garanterat en hel del exponentiell konsumtion på mitt samvete. Där en shoppad tröja blivit till hundra. I en tid då antal följare är ett mått kan jag glädjas åt att mina kanaler varit ganska små i förhållande till andra.
Nog för att jag inte handlar nyproducerat, men har förmodligen rättfärdigat ytterligare konsumtion hos den som sålt vidare förra säsongens (eller för all del säsongens) klänning till mig när jag köpt den via Tradera.
En känsla av att vara en del av det cirkulära systemet, och göra något bra genom att sälja vidare.
Om jag påverkas själv. JA.
Jag stålsätter mig. Men det är fan svårt.
I veckan la jag upp en bild på knopplisten här hemma, och kom på mig själv med tanken: “Herregud, knopplisten kanske är hutlöst ute? Precis som mina linnelakan som enligt andra ska vara i bomull numera”.
Vissa dagar bryr jag mig inte alls. Polerar tanken om att det mest uppdaterade är att vara motvalls. Att vara återupprepande och anamma min pappas manscheterbyx-tanke om att eventuellt vara trendig var tjugonde år. And the rest of the time: don’t care.
Ibland vill jag bara stänga av internet. Och funderar på hur jädra gött det skulle vara.
Men å andra sidan finns det så många vettiga röster där ute. En bubbla av vett som växer allt större. Där influencers blir greenfluencers, påverkare och opinionsbildare. Där makten går från adlink-impact till att ifrågasätta, förmedla kunskap och skapa förändring.
Det göttiga med att vara människa är ju att en kan ändra sig. Det där som jag försöker pränta in i mina barn varje dag: det är mänskligt att göra misstag och göra fel, men det göttiga är ju att en lär sig till nästa gång.
Men ja, jag har ångest för vad jag bidragit till. En förändringsbenägenhet. En ständig jakt på annat. Att aldrig vara nöjd. Att känna att en inte har koll. Saker jag sagt som varit fel, text jag skrivit som i nuläget är out of date. Som finns kvar på internet för allas åsyn.
Jag har ångest för min tidigare okunskap, och jag har lika mycket ångest för allt jag INTE vet än.
Någon skrev för något år sedan att mitt liv inte var tillräckligt intressant.
Här vill en ju vara ödmjuk och gullig på något vis, men jag väljer ett annat spår, hehehe. Jag tänker att vi kanske har lite knasigt fokus? Vem är i ärlighetens (och hållbarhetens) namn intressant 365 dagar om året? Och till vilket pris?
Kanske den klimatsmarta matbloggaren, men en tydlig quickfix är ju att gå med den sköna strömmen och ge det som normerna ständigt matar oss med att vi behöver: Förändring. Som enkelt kan åstadkommas med att shoppa. Det säljer. Ger klick.
Så har influencers ansvar?
Ja.
Kan en ha en hel massa följare på instagram, skippa att kalla sig influencers och därmed hamna under radarn? Nej.
Behöver en vara en rolemodel? Nej, men en god idé är att förstå sina avtryck. Multiplicera klimatavtrycken på sina tips med tusen, och fundera på om det känns bra? Om det är värt det?
Med makt kommer ansvar. Och vi har makt att förändra världen. Vi har också makten att rättfärdiga att vi kladdar runt i gamla fossilspår. Vilket spår ska vi välja?
Förutom att vi har ett ansvar vad gäller klimatet, så har vi också ett lagligt ansvar. Varje influencer råder under Marknadsföringslagen. Så när vi manglar ut “hållbara tips” som kanske inte ger den klimateffekt som utlovas riskerar vi att greenwasha. Och kan alltså bli anmälda för att vilseleda konsumenten.
Följ Greenwashing i Sverige på Instagram för att läsa mer.
Ibland kallas jag radikal.
Det tycker jag är intressant.
Som någon sa innan mig: Det borde inte vara radikalt att sträva efter en hållbar värld. Ur min synvinkel är det mer radikalt att gå åt motsatt håll, där vi äventyrar varje människas rätt till en vettig framtid.
Någon annan har liknat klimatengagemang vid nästan “religiös övertygelse”. Intressant take, eftersom en religion i så fall aldrig varit så vetenskapligt underbygd.
Minns inte var jag läst de här geniala orden först, men vet du så hojta (vill credda rätt)
I en tidigare version av det här inlägget skrev jag: “Jag har förmodligen en hel del konsumtion på mitt samvete, och jag är ärligt talat nyfiken på vad jag influerat till? Var det resan till Paris? Maui? Den nya necessären? Var det att ha två boenden – varav ett användes några veckor per år? Jag vill veta. Vilka ohållbara avtryck har jag gjort? “
Jag är fortsatt nyfiken, men har inte den tjocka huden just i dag för att få kallduschen. för det kommer bli jobbigt. Med det är nödvändigt.
Vi tar det inlägget någon dag när styrkan är på topp. Okej?
Och kanske ett inlägg till vad jag influerat till – good and bad?
Vi har alla våra klimatavtryck. Vi lever i en extremt ohållbar värld, fylld av ohållbara normer.
Men det är inte för sent (än) att göra om, right?
Jag kanske inte uppdateras snabbast på internet för tillfället, men jag maler ner min tid i föreläsningar om klimat och omställning. Morgonens ämne var Naturskyddsföreningens “Skogens roll i klimatomställningen“.
Lär mig så sjukt mycket, och jag tycker att det är mitt ansvar – med hyfsat stora kanaler – att hålla mig a jour och ständigt vidareutbilda mig kring klimat och hållbarhet.
Och detta tycker jag att vi ska tapetsera upp på ögonlocket när vi skrollar internet och influencers som slänger sig med ord som “hållbart”, samtidigt som det shoppas ytterligare ett plagg ur en “hållbar kollektion”. Gudarna ska veta att jag garanterat slängt mig med ordet hållbart tok för lättvindigt, men det är det ändring på kan jag lova.
Den ursprungliga definitionen av hållbar utveckling:
“En hållbar utveckling är en utveckling som tillfredställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”
Från Brundlandsrapporten 1987.
Och apprå på ansvar.
Jag tycker ju som sagt att influensers har ett ansvar. Har en många följare så har en makt. Och med makt följer ansvar. Men vilket ansvar? Och hur ser samtiden och framtiden ut? Detta ska jag grotta i tillsammans med Isabelle McAllister, Trendenser-Frida, Maria Soxbo och Anna Branten imorgon torsdag på Clubhouse. Här är direktlänk till samtalet.
Vad är Clubhouse? En ny app som kan liknas vid ett poddhus, där en går in i olika rum för att lyssna på samtal. Appen är ny, så en behöver invite. Kanske känner du någon som har Clubhouse, eller kanske är det någon här som har några till övers? Hojta i så fall i kommentarsfältet. Läs gärna mer hos Teknifik som har gjort en stor guide kring Clubhouse.
En vecka tog det att packa ihop livet i Midsommarkransen. Gamla minnen packades ner, möbler, kläder och prylar såldes via Instagram och pengarna skänktes till Naturskyddsföreningen och deras arbete för klimatet. Över 12 000 spänn blev det!
Att packa ihop ett liv är ju lite av ett maraton, att göra det med barn i hasorna (pga pandemi och ingen möjlighet till barnvakt), var lite av en extremsport. Att en person åkte för att packa skulle blivit för svårt, eftersom vi har ett gemensamt hem med gemensamma prylar där allt skulle fördelas i skänkas vidare, säljas, magasineras och tas med. Så vi åkte hela högen. Det var ändå fint att få packa med barnen, även om det ibland resulterade i att de packade upp ett par lådor som en precis optimerats som ett Tetris.
Hur det var att återvända till Midsommarkransen? Svårt!
Det gjorde ont. Så. Jädra ont.
Säga hej då till alla underbara, viktiga grannar och personer, de där som betyder så obeskrivligt mycket.
Och någonstans sörjde jag också det liv som vi tagit ett steg ifrån.
Sörjde så knepiga saker.
Saker som jag tidigare ville bort från.
Samtidigt som jag sörjde Midsommarkransen så var livrädd för att det skulle kännas fel att åka tillbaka till Värmland. Att sorgen skulle fortsätta. Tvivlet.
Men det gjorde den inte.
Att landa här kändes – trots panik, tvivel och sorg – helt rätt. Som att hjärtat hittade platsen igen.
Börjar landa. Det här är mitt hem nu.
Det är fruktansvärt fint när en zoomar in på detaljer, och fullkomligt tokstökigt och kaos om en riktar kameran åt ett annat håll.
Innan jul och flytt landade den här boken – en skattkista för byggnadsvårdsintresserade – på hallgolvet hemma i Midsommarkransen.
“Tidstypiska kök & bad 1880-2000” av Cecilia Björk, Gustav Bergström och Laila Reppen.
Nu ligger den i flyttkartongen och väntar på mig, tillsammans med en hög som jag kallar 2021 års läsning. Tänkte ta kort på högen – om jag hittar den!
Det här är en bok som är fullmatad av inspiration och kunskap om svunna tider, detaljer och en ömsint vilja att bevara istället för att riva ut.
Om allt går som vi hoppas så ska vi bygga ett nytt hus i gammal stil och återbruka sådant som av någon anledning rivits ut, byts ut eller lagrats i någon lada. Jag är ju inget fan av att det rivs ut fullt fungerade detaljer som hör hemma i byggnader. Men vurmar ju för återbruk, och vill så klart att de där gamla detaljerna – som en gång rivits ut och stått i någon lada i trettio år – ska få liv igen.
Dörrarna som vi köpt till huset kommer just från en lada, där de stått i många år i väntan på swung. Ett av våra fönster kommer från en gammal kyrka.
Så inspirerande att se gamla badrum. Vårt badrum kommer ju inte alls se ut så här, eftersom vi inte ska ha kakel utan lera. Men ett sådant där badkar är jag bra sugen på. En förhoppning är att kunna ta tillvara på vattnet i badkaret på ett vettigt sätt Gah, ska bli så spännande att nörda ner i detaljer som gör det hållbara livet lätt.
Mycket ingår förmodligen inte i standarden för tillfället. Inser att detta är ett eget inlägg.
Kök däremot! Detta är ju drömmen. Alltså skåpluckorna!
Något som jag saknar i modernare bostäder är stort skafferi. När jag bodde i Hornstull hade vi kallskafferi vilket var toppen! Så himla smart. Och i vår första lägenhet i Midsommarkransen hade vi ett stort gå-in-skafferi som hade plats för att lagra mycket mat. Detta ska jag ta med mig till nya huset.
Skulle vara intressant att se 2020 års köksplanering utifrån ett hållbarhetsperspektiv. Gissar att vi har en hel del idéer att hämta från svunna tider.
Vilken tidsepok tycker du bäst om på hus? Jag gillar ta mig tusan alla tror jag. Alla epoker har sin charm. Eller ja, nästan alla i alla fall, hahaha.
Och där har vi den! Bidén! Där en kan tvätta stjärten istället för att ställa hela kroppen under Niagarafallen. Resurseffektiva så det förslår.
Vilken av alla detaljer och funktioner från svunna tider tycker du bäst om? Vilka smarta lösningar borde jag ha med i husplaneringen?
Efter veckor av packande, flyttförberedelser och fläng fram och tillbaka till Stockholm så har jag äntligen landat i Värmland.
Nåja, en flyttstädning och lämning av nycklar återstår, men det där oöverstigliga berget jag såg tidigare – det är bakom mig.
Med i bagaget från Stockholm har jag det här lyxiga! En korg av säsongens goda från Årstiderna.
Ekologiska grönsaker i säsong, och en del av dem uppdrivna i ouppvärmda växthus (till skillnad från uppvärmda som brassas loss med kolkraft på sina håll i världen).
Lådorna från Årstiderna är något jag kommer att sakna big time med flytten. Årstiderna levererar till en mängd olika orter – från Alingsås och Alafors till Ödsmål och Östra Karup så att säga (här kan du se vilka orter), men inte till Karlstad – än.
Och här på landet kommer jag dels odla egna grönsaker, men också handla grönsaker som finns nästgårds.
Men den där Kinder äggs-surprisen – att få hem en låda fylld med ekologiska grönsaker – den kommer jag att sakna. Att hela tiden få upptäcka nya grödor i säsong och inte fastna i gamla, rödbets-vanor. Årstiderna har verkligen öppnat upp en helt ny värld för mig. Ett rikt, säsongsliv med massor av smarriga grönsaker som seglat upp som nya favoriter.
Majrovor exempelvis. Inte bara vackra, utan hemskt goda på rotfruktsplåten tillsammans med olja och flingsalt.
Årstiderna är den perfekta lösningen för den som vill äta ekologiskt, och bor långt från ekologiska producenter och REKO-ringar (eller som har svårt att ta sig till REKO-ringen). Alla har inte möjligheten, då är Årstiderna ett bra alternativ och sänker trösklarna till ekologisk mat.
Jag hoppas att fler ska få möjligheten att äta ekologiskt, och också får en förståelse för var maten kommer ifrån. I REKO-ringar köper en maten direkt från producenten, medan Årstiderna har samlat en rad producenter som de har ett nära samarbete med. Båda är ju av godo.
En kan se exakt vilken gård som odlat fram morötterna, palsternackorna och grönkålen. En ser vilka salladsblad som kommer från ouppvärmda växthus och vet att potatisen kommer från potatisexperterna. En kännedom om råvarorna som förhoppningsvis ger respekt för maten vi äter, och minskar matsvinnet.
I min favoritlåda, lantlådan, kommer många av grönsakerna från det familjeägda ekologiska jordbruket Skiftekær som är pionjärer inom ekologi. Och experter på potatis. Lådan är alltid maxad med ekologiska grönsaker i säsong som släpar sig utmärkt för februari-soppor, plåtmat och mustiga grytor. Allt det där en suktar efter just nu!
Vill du också testa? Ange rabattkoden EMMA2021 hos Årstiderna så får du 20% rabatt. Gäller för nya kunder vid start av en prenumeration, och prenumerationen kan en lägga upp som det passar. Och pja, inga bindingstider.
Unlock with Patreon
