En burk salsa, en halvfull skål med majs, en trekvarts rödlök, rester av vego-färs och några överblivna tortillabröd.
Det borde finnas en kunglig hatt för de som lyckas komponera en tacofest utan få någon rest över.
Men i väntan på det – matsvinnssäkra tacofesten och laga smarrig texmex i olika varianter tills skålarna i kylen ekar tomma.
Hoho!
Som ni säkert vet vi det här laget är jag big time taco-fan, vars favorit på tacohyllan är Frankful, vars taco-smarr är 100% växtbaserat och har ett lågt klimat-avtryck. Helt i min smak så att säga.
I dubbel bemärkelse.
För jag gillar både smaken och det låga avtrycket.
Deras “färs” Veggie Taco Mince är gjord på svenska ärtor, och har 90% längre klimatavtryck än nötfärs-varianten. Mmmm.
Frankfulls ost-utmanare, Vegan Grated ch**se, har jag som mission att alltid ha i frysen. Den passar inte bara till tacos, utan denna sprinklar vi över gratänger, lasagne, makaronipudding och allsköns middagsmat. Så jädra god. Och har 60% lägre klimatavtryck än mjölkbaserad ost.
Jag skulle ju prata om matsvinnsäkrad taco, och faktum är att Frankfuls förpackningar är gjorda för att just minska matsvinnet.
Salsa-burkarna är snäppet mindre, eftersom salsa är något som ofta svinnas bort efter att den sista slatten blivit stående i kylen i väntan på fest.
Tillhör du gruppen som har svinnat bort något torrt tortillabröd någon gång? Frakfuls tortilla-förpackningar är återförsutningsbara för att undvika knastertorra tortilla efter någon dag eller två.
En gillar ju när någon har tänkt.
Jag har alltid salsa och tortillabröd i skafferiet – redo att slå följe med fryst vegofärs och vegansk ost, med uppdraget att förfina vad som hittas i kylen. Alla de där småslattarna och kanterna av grönsaker.
Förutom att tacos är den utmärkta basen för rester, så är den också ultimat för att utveckla ytterligare middagsrätter. Det går att göra mängder av varianter av ingredienserna.
Texmex hela veckan!
Tacopaj, tacogratäng och det – det bästa – enchiladas!
Kolla!
Tjoff, tjoff, i med tacoresterna och du har en ny middagsvariant klar på en kvart.
Det går ju att experimentera med enchiladas i en evighet. Det mest blir ju gott i ett tortillabröd, med (vegansk) ost, salsa och någon crème fraise- eller gräddfils-slatt.
I mina rest-fest-enchiladas tjoffade jag ner det som jag hade hemma – färs, tomatkross, fryst majs, vegansk ost, salsa och lök, rullade ihop och la i en smord form. Sprinklade vegansk ost över och satte in i ugnen i sisådär 15 minuter på 200 grader.
Till serveringen klickade jag på lite creme fraise-slatt, ytterligare salsa och hackad lök.
Eftersom det är den 8 mars – internationella kvinnodagen – kommer här 8 snabba fakta om kvinnor och klimat:
1. Världens män står i genomsnitt för en högre andel utsläpp än kvinnorna på grund av sin livsstil (främst genom transport- och kostval), enligt Naturskyddsföreningen.
2. Kvinnor drabbas först och värst av klimatförändringarna.
Människor i fattiga länder är de som drabbas först och värst av klimatförändringarna (de är för övrigt mest oskyldiga till den osköna sits vi sitter i). De som drabbas värst är kvinnor. De har minst ekonomiska medel att ta till när platsen de bor på blir obeboelig, skördarna slår fel och det blir brist på mat och dricksvatten.
3. Kvinnor oroar sig mer för klimatkrisen, och tenderar i högre grad att engagera sig för att styra upp denna soppa vi försatt oss i.
4. Kvinnor är mer villiga att förändra sin livsstil för att bekämpa klimatförändringarna, än män. Det visar Europeiska Investeringsbankens (EIB).
5. Länder med större jämställdhet mellan könen får en snabbare och mer hållbar utveckling. Jämställdhet är både en förutsättning för en demokratisk och hållbar utveckling.
6. Om män reste som kvinnor (gick, cyklade och åkte kollektivt i högre grad) skulle vi minska energianvändning och utsläpp från persontransporter med nästan 20 procent. Dessutom skulle vi redan ha nått den nivå av minskat bilresande som bedöms krävas för att uppfylla klimatmålen till 2050. Alltså om män gjorde som kvinnor skulle vi vara en bra bit på väg.
7. Hela 25 procent fler kvinnor än män i Sverige anser att det är viktigt att ha koll på hur deras konsumtion påverkar miljön, enligt Konsumentverket.
8. En eskalerande klimatkris ökar risken för våldtäkter, trakasserier och barnäktenskap.
Risken för världens kvinnor att dö av klimatförändringar är 14 gånger högre än för män, enligt FN.
Nyfiken på att veta mer om kopplingen mellan kvinnor och klimat?
I morgon är det 8 mars, internationella kvinnodagen. Och det uppmärksammar jag
med min … cykel.
Eh?
Visste du att kvinnor historiskt varnades för (hindrades?) att cykla, eftersom de riskerade att få ett så kallat kronisktcykelansikte. Inte bara urbota dumt påhitt, utan också ett smidigt sätt att begränsa kvinnor.
Numera är cykeln inte bara världens bästa färdmedel – främjar både klimat, miljö, samhällsekonomi och hälsa. Cykeln är en viktig pusselbit när vi ska nå uppsatta klimat- och miljömål – och ger samtidigt kvinnor en biljett till ett drägligt liv. Chans till överlevnad.
Visste du att en kan koppla klimatkris och våra utsläpp till barnäktenskap? Till ökad risk för våldtäkter och övergrepp?
I ett sprillans nytt avsnitt av Plan B-podden – med titelnBanbrytande bönor– snackar jag och Maria om kvinnor och klimat. Vi avhandlar både Terminator-snubbar, influencers makt och ansvar, poserings-feminism, vår egen roll och det faktum att vi skulle vara en bra bit mot lösningen av klimatkrisen om män bara gjorde som … kvinnor.
Statistiken visar att män släpper ut mer växthusgaser än kvinnor, är mindre benäga att förändra sig, lever långt över vad planeten klarar av och tar den annalkande klimatkrisen med ro kryddat med en dos teknikoptimism. Fler kvinnor än män oroar sig, kämpar för att minska sina utsläpp, käkar mindre kött, transporterar sig mer hållbart och engagerar sig i allt högre grad för att råda bot på klimatkrisen.
Detta gäller så klart inte alla män, och så klart inte alla kvinnor – men så här ser det ut generellt.
Men varför ser det ut så här? Det frågar vi Martin Hultman som är docent i teknik-, vetenskaps- och miljöstudier vid Chalmers Universitet. Martin är the shit om en ska snacka män och klimat, eftersom han har undersökt vad mäns bristande engagemang kan bero på.
Så i det nya avsnittet så reder vi ut varför män klamrar sig fast så hårt och krälar runt i gamla fossil-spår när forskningen visar att vi måste framåt – åt ett nytt håll.
Klimatkrisen är vår tids största rättvisefråga.
För det är inte de som släpper ut mest växthusgaser som drabbas först. Nope. Det är precis tvärtom. Kvinnor är de som drabbas hårdast av klimatförändringarna. Kvinnor i fram för allt fattiga länder.
Förutom att kvinnor har minst möjlighet att fly om platsen de bor på blir obeboelig, de har också skralt med ekonomiska medel att ta till i fall dricksvattnet sinar eller skördarna slår fel och det blir brist på mat.
Dessutom ökar risken för konflikter i takt med klimatförändringarna, och i kölvattnet av ett upphettat läge även förekomsten av våldtäkter, övergrepp och trakasserier mot just kvinnor.
Barnäktenskap – att barn gifts bort (mot sin vilja) till äldre män som kan göra exakt vad som helst med dem – är också en effekt av klimatförändringarna.
Meanwhile in Sweden.
Shoppa, shoppa, shoooooppa! Post-pandemiska charterdrömmar, inte ha lust att förändra sitt sätt att leva och fräsa loss som att det inte fanns en morgondag. Brassa loss med 9 ton koldioxidekvivalenter per person och år, och hopp om att “biobränsle” ska lösa biffen så vi kan fortsätta leva exakt likadant som förut. För att vi inte har någon större lust att göra avkall på ett ganska aningslöst och göttigt liv.
Det gäller så klart inte alla – det finns så många som drar sitt strå till klimatstacken, kämpar på och bidrar till en vettigare värld. Men min poäng är att för oss är det ett val.
Ett privilegiet val.
Men vi måste prata mer om vad alla dessa val har för effekter.
Vi är inte sena med att kalla oss feminister i detta land. Bära någon statement-tischa där det står Female first, Girl power eller Empower Women. Gosh, jag bär dem också.
Fast fashion-företagen manglar ut plagg med skarpa jämställdhetsbudskap, samtidigt som plaggen ofta är uppsydda av lågt avlönade kvinnor i Bangladesh – ett av de länder som för övrigt kommer att drabbas hårdast av klimatförändringarna.
Bangladesh är ett av världens fattigaste länder, och landet ligger knappt över havsnivån. När havet stiger som effekt av klimatförändringarna riskerar hälften av landet att försvinna i djupet.
Förutom att fundera över vår egen roll i den här härvan.
Undrar just hur det känns att packa ner de där statement-plaggen, redo att skickas till oss så vi ska kunna polera vår medvetenhet. Undrar just hur det känns att behöva sälja sitt barn till en äldre man för att en inte har råd att överleva. För att det är det enda sättet att säkra mat och tak över huvudet åt sitt barn.
2021 är det 100 år sedan kvinnor fick rösträtt i Sverige. Nu är det hög tid att använda det finaste vi har – vår röst och vår makt – och göra skillnad. För andra kvinnor. Som inte besitter samma privilegier.
I Bangladesh gifts nästan var femte flicka bort innan hon ens fyllt 15 år. Diakonia, som är vår partner till podd-avsnittet Banbrytande bönor, jobbar för att ge fler kvinnor i Bangladesh bättre förutsättningar. Med hjälp av cykeln. Diakonia samarbetar med organisationer på plats, som vet vilka insatser som ger mest och bäst effekt.
I Bangladesh har många kvinnor och flickor begränsad rörelsefrihet. Dessa kvinnors plats är i hemmet. Utanför hemmet måste de ha sällskap, eftersom risken för trakasserier är hög. Att ta sig till en skola är alltså en lyx få förunnat.
Med cykelkampanjen Trotsa cykelansiktet jobbar Diakonia med att öka dessa flickors rörelsefrihet. Med hjälp av världens mest fenomenala färdmedel: cykeln.
Diakonia har startat cykelskolor eftersom det har visat sig att cykeln är den snabbaste vägen till (fanfar) jämställdhet.
När allt fler flickor lär sig att cykla kan de själva transporterna sig på ett snabbt, säkert och billigt sätt till skolan. Det ger dem utbildning och möjligheten att bryta en kedja av fattigdom. En chans att själva ta kontrollen över sina liv, få reda på sina rättigheter, få makt och en röst. En möjlighet att sätta press och påverka där det behövs.
En chans att slippa bli bortgifta.
Och en otrolig möjlighet att bana väg för framtiden.
Lyssna gärna på hela avsnittet av Plan B-podden – det är uppdelat i två delar – där vi nördar ner i ämnet kvinnor och klimat, men passa också på att stötta Diakonias kampanj – och ge fler flickor i Bangladesh en vettig framtid.
Skänk en slant till Diakonia! Du kan exempelvis swisha en peng – läs mer här. Genom att swisha har du samtidigt möjlighet att vinna en begagnad cykel – pimpad av ingen mindre år vår vän Isabelle McAllister. Fantastiska Isabelle har prytt cykeln med handmålade kvinnoansikten.
Ge bort cykellektioner! Om du skänker 167 kronor får 5 flickor i Bangladesh möjlighet att lära sig att cykla. Och du får ett gåvobevis att ge bort i present till någon. Bästa presenten!
Sprid kampanjen! Dela det här inlägget eller kampanjsidan, så att fler kan bidra och fler flickor kan lära sig cykla!
Skogen jag står i ska skövlas.
Till förmån för (ytterligare) ett shoppingcenter.
Yep. Det är planen.
Inte nog med att den här gamla skogen på Månsberget i Karlstad är vacker, det är en så kallad nyckelbiotop. Det betyder att skogen innehåller viktiga naturvärden och hotade arter.
I Sverige är det endast 2% av den produktiva skogen som är klassad som nyckelbiotoper.
Nu vill en avverka den viktiga skogen för att ge plats åt ett shoppingcenter på billängds avstånd. Mitt under brinnande klimatkris, och med en eskalerande artdöd. Var det inte just detta vi INTE skulle göra?
En majoritet av politikerna i Karlstad har gett klartecken att avverka skogen, trots att Miljönämnden har sagt nej.
Vid två tillfällen.
Här har naturen haft sin gilla gång i decennier, och det finns träd som är över 200 år gamla. Snittåldern bland träden är 175 år.
De är krokiga och dana, och långt ifrån plantagernas raka rader.
Skogen gränsar till Vänern, och nära skyddszonen för Kattfjordens Vattenskyddsområde.
Nu ska den alltså kapas om beslutet går i lås.
Byggvaror, trädgård, möbler, vitvaror och hemelektronik är det som ska ersätta den här skogen. Och i tidningsartiklarna listas de butiker som ännu inte finns i Karlstad. Zara, Deichmann, Starbucks, Mediamarkt och Gant. Allt ska finnas.
Det anses på något vis fint att ha hela världens konsumtionshets runt hörnet. Kanske ett sätt att visa att en är med i matchen? Undrar just vilken match en vill vara med i?
Matchen om flest butiker? Eller matchen om bäst rustade stad att möta framtiden?
Jag som bott i Stockholm i 18 år återvände för att slippa ha hela världens konsumtions-triggers runt hörnet. Jag hoppas innerligt Karlstad inte gör samma misstag som Stockholm, utan går sin egna – mer klimatmässigt smarta gång. Värnar om det lokala, det genuina och det småskaliga. Och om det som finns: en nyckelbiotop exempelvis.
I Stockholm är de för länge sedan avverkade och kommer aldrig igen.
En kan ju undra hur det går ihop med klimat- och miljömål att kapa träden till förmån för ytterligare shopping. Planen borde väl vara att bevara MER skog och konsumera MINDRE?
När jag traskade runt här kryssade jag mellan spår från djur, tydliga tecken på att detta är någons hem. Undrar just hur beslutsfattarna skulle reagera om deras hem skövlades till förmån för ett shoppingcenter. Inte så sköj va?
Vi människor är totalt beroende av fungerande ekosystem.
Nu är vi på väg att lägga ett rejält krokben för oss själva.Det här projektet har kallats ett lyxprojekt. Ett projekt som jag inte bara skulle benämna urbota dumt, utan också farligt.
Varför?
Intakta ekosystem med en rik biologisk mångfald är en förutsättning för att naturen ska fungera, skadedjur ska hållas i schack och vi ska kunna odla mat. I skogen samarbetar träden med mikroorganismer som bakterier och svampar samt mängder med insekter för att ta upp näring, binda vatten, lagra koldioxid och bygga upp en näringsrik jord.
Där skapas möjligheter för bär att växa, och för fåglar att hitta mat och föda upp ungar. Det är ett nätverk av liv som bara kan byggas upp och fungera i skog som får stå orörd över lång tid. Som här.
Varje beslut som äventyrar framtiden är ett beslut i fel riktigt.
Beslut som vi måste försöka stoppa.
Vi bör göra allt för att nå uppsatta klimatmål och trygga en framtid för oss och våra och andras barn. Att anlägga ytterligare ett shoppingcenter på billängds avstånd – och att dessutom skövla nyckelbiotop på kuppen?
Det säger sig själv att det är en dålig idé.
Som att det inte vore nog.
Intill skogen ligger ett flertal gamla hus som ska rivas.
Ett av husen har en vacker äppelträd och syrénbuskar som förmodligen blommar fasligt vackert på försommaren. Den här glömda trädgården är förmodligen en viktig plats för pollinatörer som humor och bin. De där viktiga trädgårdsmästarna som vi kan tacka för en tredjedel av vår mat, men som vi behandlar med välvässad avsky och tränger längre och längre bort när naturen skuffas undan.
Här står hus som lämnats åt sitt öde. Som nu ska rivas.
Jag upprepar. Inte restaureras. Rivas.
De ska inte användas som prima material för en ny byggnadsvårds-kurs i hållbara kommunen Karlstad. De ska inte tas om hand. De ska rivas.
Tänk ändå vad upp-och-ner världen är. Vissa betalar tusentals fioler (hand upp!) för att gå kurser i byggnadsvård, fönsterrestaurering och plocka godbitarna av kunskap från förr, andra vill helt riva rubbet.
Det här huset ska också rivas.
Den stora herrgården som skymtas bakom yviga äppelträd ska flyttas på grund av höga kulturvärden. Eventuellt rivas.
Tänk ändå vad en kunde göra just här.
I en glänta intill en gammal skog vid Vänern – full av viktiga arter. Och nära ett kommande bostadsområde som (också) ska byggas när stan trycker på.
En hubb för byggnadsvård, klimat och omställning? En hubb där en tar det bästa från ny teknik och mixar med gamla kunskaper, med uppdraget att rusta Karlstads invånare för framtiden. För Karlstad ska väl ändå bli vassaste kommunen i Sverige när det gäller omställning? Så klart!
En plats där en kan lära sig att ta hand om det som finns istället för att preja ner det. Där en kan lära sig om biologisk mångfald, cirkulärt företagande och framtidens behov, utmaningar och vinningar. En mötesplats för att polera framtidsoptimismen, inte gräva ner den ännu längre ner bland klimatkriser och artdöd.
Kanske stans viktigaste (el-)motor för framtidens jobb – alla de där yrkena som vi kommer att behöva om vi ska sänka våra utsläpp i linje med Paris-avtalet.
Och så lite gött på kuppen:
En herrgård med café – herregud, de gamla äppelträden finns ju redan.
Ett perfekt stopp för alla karlstadsbor som tar cykeln mot Vänerns stränder för ett dopp om sommaren. En oas. En bit natur längs med asfalt och motorvägar.
Jag har höga tankar om min fantastiska hemstad. Men här tror jag bestämt det blev lite knas. En rejäl miljö- och klimatvurpa.
Är ni nyfikna på hur vi bor? Hur hela köket ser ut? Sovrummet? Barnens rum som är långt ifrån klart? Hur rummen hänger ihop?
Jamen klart att jag ska visa er runt.
Tänkte börja mer ett rum i taget, sedan kanske vi festar till på en film.
Varje dag efter lunch drar jag till gymmet. Mitt alldeles egna utegym. Här finns frisk luft, fågelkvitter och vikter av olika slag. Här tränar jag alla kroppens muskler!
Träningkläderna är gamla och slitna – och det SKA de vara.
Vi håller just nu på att ta ner träd på tomten (där vi förhoppningsvis ska bygga ett hus). Eller vi och vi, den geniala arboristen Peter!
Träden fälls pö om pö och mellan pö:na så drar jag och John gran- och tallris för att de inte ska hamna i kläm mellan stockarna. Det är rejält tungt. Och gött som tusan. Inte nog med att en använder varenda muskel i kroppen – en ser resultat i dagens hög med ris. När jag tar en stor tallgren under ena armen och en ännu större under den andra och drar ner mot högen så känner jag mig som en nordsvensk häst.
Småböset går med skottkärra än så länge. Jag kommer inte bara bli stark av detta, det kommer bli så fint.
Det bästa med mitt utegym är så klart att det alltid står där och väntar, men en annan sak som jag uppskattar är att det måste göras om vår tidsplan ska följas. Jag kan inte skippa “träningen”, och den typen av morot går jag i gång på.
Om någon vecka ska nämligen stockarna sågas upp för att läggas på tork så då blir det en hel del konkande igen.
Sedan ska vi ge oss på att flytta sten …
Ja, den här kroppen mår bra!
Undrar just om några kompisar skulle vara taggade på att komma till mitt gym. Häng, kaffe i slänten, fågelkvitter och babbel mellan varven. Mysigt ju (eller har jag helt och hållet tappat känslan för gött? Högst oklart).
När jag var liten åkte vi hit om somrarna. Till Tomta i Dalsland.
Jag, min syster och alla kusinerna Kristin, Malin och Katrin. Här turades mamma och hennes systrar om att passa alla barnen medan jobb och semestrar skulle pusslas.
Jag var yngst i släkten, så jag släpades väl runt kan jag gissa.
Hela barnaskaran var som en organism som sprang runt, badade och gjorde hyss. Vi lekte med våra tremänningar Moa, Ulf, Håkan och Andreas som bodde på en gård ett stenkast därifrån och mormors systrar hade stugor lite längre bort. Det talades ofta om olika karaktärer i bygden som hade kilats in i släkten genom åren. Dönten och allt vad de hette.
Här i trakten, i Torrskogs kyrka, var min mormors far präst i början av 1900-talet. Den röda prosten Harald Hallén som sedermera blev riksdagsman för Socialdemokraterna.
Här på Tomta är minnena så starka. Jag som minns ganska lite från min barndom har fullkomligt glasklara minnen just härifrån. Hur jag drack saft ur speciella saftglas med sugrör av plast i spännande former, hur vi gjorde egen glass i formar (vilket betydde att avståndet till att få glass var extremt litet), känslan i badrummet när en stod och borstade tänderna. Minns doften från huset, smaken på tandkrämen, och hur en la blicken på de roliga krokarna på väggen i badrummet. Jag minns känslan av lugn när jag och mina kusiner satt och ritade medan regnet smattrade utanför och åskan dundrade. Hur vi spara in i den lilla lekstugan när regnet öste ner.
Jag minns att jag var för liten för att klättra upp på överslafen i visthusboden, och att de var höjden av mys just där. Jag minns de blommiga tapeterna i sovrummet, att det var här jag trampade i mitt livs första koblaja när vi sprang genom kohagarna. Minns hur vi kusiner recenserade hur det kändes när barfotafötterna klofsade i kobajset. Och att det var något en ville göra: trampa i koblaja. Sedan sprang vi ner till sjön och tvättade av det som fanns kvar på skitiga sommarfötter. Jag minns ängen ner mot badplatsen. Allt det vackra. Lugnet, skratten som ekade över sjön Lelång.
Trots att jag var liten när vi spenderade tid här så har jag så enormt starka minnen hit.
Jag har alltid varit intresserad och fascinerad av gamla hus, och när jag var sju äpplen hög så gick jag ut i den verkstad som jag nu bor i och började bygga en modell av ett drömhus.
En plywoodskiva till grund, spikar som visade var hästhagen (of course) skulle vara och så huset som så klart var Tomta. Och drömmen var just den här platsen.
I somras stod det klart att Tomta skulle säljas eftersom tiden inte finns att ta hand om denna pärla, och nu finns detta hus ute på Hemnet.
Hela kusin-skaran åkte dit i höstas, för alla har ett speciellt band hit. Jag skulle ha följt med, men hade ont i halsen och vågade inte ge mig av. Jag hoppas kunna pipa hit innan nästa ägare tar vid.
Känns fint på något sätt att detta hus ska få leva vidare hos någon annan. För det här huset ÄR speciellt. Helt fantastiskt om du frågar mig. Som att det byggdes med leenden och skratt back in the days. Hoppas att det hamnar i kärleksfulla händer. Kanske hos dig?
Sist jag flög var 2014.
Till Honolulo där John var på forskarkonferens. Och sedan Maui. När “en ändå var i krokarna”.
Eh. Ja.
Så det var ingen liten trudelutt vill jag lova. Men det är ju sånt en skulle göra. Resa. Njuta. “Passa på”. Räkna länder en besökt. Ha en bucketlist av upplevelser. Berätta om sina kioskvältar-eskapader på andra sidan jordklotet. Boka in resor för att ha något att fästa blicken på under söndagsångesten i februari, när livet i det extremt privilegierade landet Sverige inte glittrade tillräckligt?
En skulle upptäcka världen. Och gå runt i världsvana skor. De där skorna som var sååååå stora.
Jag hade så mycket att “ta igen”, för min barndoms “jag-har-campat-runt-Vänern och badat-i-bohuslän”-sandaler var inte årets mest fashionabla modell. Danmark var tydligen knappt utomlands (och det var så långt jag hade rest fram till 14 års ålder). Med bil.
Nä, avtrycken skulle vara större.
I så många bemärkelser.
Till slut blev det för många skav i skorna. De glappade hutlöst mycket. Förutom att jag var flygrädd, men ständigt utsatte mig för att flyga i jakten efter att passa in i den perfekt utskurna hålet för 2000-människan, så fick jag liksom inte ihop ekvationen.
Hur kunde jag rättfärdiga flyget när jag ständigt matades med nyheter om att flyget är så urbota dåligt för klimatet? Att vi enligt FN ska leva på 1 ton koldioxidekvalenter per person och år, och det är vad jag flyger upp (minst!) på några fjuttiga timmar. En hel årsbudget – POFF! Jag kallduschade mig själv med frågan hur det känns att vårt (mitt!) nöjesflygande påverkar andra människors möjlighet till överlevnad?
Riktade strålkastaren i mitt eget fejs och frågade:
Är jag en av de som inte bryr sig? Är jag DEN personen?
Som skiter i andra? Pekar åt ett annat håll när någon pekar mot mig?
Håller för öronen, visslar, för att sedan skrika LALALABINGO.
Kan jag leva la vida fossil-fest-loca en vecka i Frankrike eller i New York när jag samtidigt påverkar klimatförändringarna i fel riktning? Och samtidigt – som person doing stuff på internetz – inspirera (excuse me: influera) tusentals att gå i samma ohållbara fotspår? Hur ser mitt totala fotavtryck se ut? Om jag inte bara räknar med mitt eget, utan alla som inspirerats av Maui-stränder, Paris-gränder, Sicilien-mys och franska Rivieran? Som rättfärdigat sina val med “om Emma Sundh reser dit, så borde väl jag också kunna?”.
Ville jag vara den?
Jädrar vad det skavde.
Det var som att låtarna på fossilfesten dubbelmixades, skavde falskt, dansen slokade och hamnade i otakt, upplevelse-berusning gick över instant bakfylla. Hela festen kändes som en riktigt risig snefylla. Och jag mådde illa.
Inte ens skorna passade. Fan, fan, fan.
Och jag – som alltid stannar sist kvar på festen och var laj till sista kvarten – ville gå hem. Vem var jag nu? Om inte denna glada festprisse? Eller var det helt enkelt fel fest?
Sedan 2014 flyger jag inte.
Skavet är borta, även om jag så klart har ett ansvar eftersom jag varit på fossilfesten. Jag har gigantiska utsläpp på mitt samvete – inget snack om saken.
Jag har inspirerat, rättfärdigat och även gött på en rad ohållbara normer. Jag fattar det, även om jag kan skämmas över att det var en seg polett ner. Nu vill jag så klart vara med och städa efter snefyllan. Samtidigt som jag pekar på att det finns en roligare fest på ett annat håll. Där musiken spelar i takt. Där vi kan fokusera på att ha jädrigt kul – för skorna skaver inte.
Vi svenskar flyger i snitt upp 1 ton koldioxid per person och år. Det är som att varenda kotte i detta land flög till södra Europa varje år. Det är också vår önskvärda totalbudget för … ja, totti. Allt.
1 ton.
I den budgeten skulle jag hemskt gärna vilja få plats med en bit mat och tak över huvudet.
Men varför ska just vi gulliga, oskyldiga svenskar skippa flyget? Vi som har mormor utomlands? Som vill unna oss?
Först och främst: Om flygandet bara innefattade direkta behovs-resor eller träffa mormor once in a while så skulle förmodligen flyget inte vara så stort problem som det är i dag.
Men det är ju inte riktigt så vi använder flyget.
Vi svenskar flyger 5-6 gånger mer än världssnittet. Lägg till att vi fossilfestat i decennier och har en lång historia av gigantiska utsläpp. Vi har skapat ett samhälle med bra med brak på banken så att säga, och oerhört kostsamma normer som är svåra att leva upp till för de flesta. Boende i Sverige eller ej.
För att passa in i den utskurna mallen för den moderna, upplysta människan ska vi inte bara snorkla i Karbien, upptäcka Provence och skidsemetsra på sportlovet, vi ska solsäkra sommaren på andra sidan jordklotet och träffa på någon vi känner under julresan till Thailand. Vi åker till Nya Zeeland för att upptäcka den faaaaantatsiska naturen (som faktiskt påminner mycket om Norges) och äter vanlig-mat på all inclusive på hotellet på Mallis.
Lägg till: Allt fler människor reser sig ur fattigdomen vilket är fantastiskt. De sneglar förmodligen på oss och tänker: gött liv, det kopierar jag.
Ska vi förvägra andra att leva som oss? Eller känner vi att lyxen är “vår grej”. Som att vi är liiiiiite mer värda än resten av världen?
Huva!
Eller ska vi helt enkelt gå ett varv runt kvarteret och fundera på om detta festliga unz-liv börjar gå i otakt? Om det som tidigare ansågs vara lyx mer känns som en sunkigt avslagen efterfest?
Fundera på hur den nya, goare och mer hållbara festen ser ut?
Och erkänna att vårt sätt att leva – med enorma utsläpp som följd – var ett misstag. Ett misstag som inte bör återupprepas. Av någon.
Här har ni en av alla de tusentals som väljer bort flyget 2021, under parollen #flygfritt2021 Gör det du också.
Unlock with Patreon
