Kanske inte min mest rafflande bild i blogghistorien, men ett stort steg för oss husbyggare.
Vi har nämligen – FANFAR – el på tomten. Håll i hatten!
John har byggt en provisorisk vägg som elskåpet sitter på. Tanken är att det ska fästas på antingen hönshus eller orangeri i framtiden, men i väntan på byggandet tar fart så år vi lösa det så här.
På tomten finns ju en gammal sommarstuge-barack från 1960-talet, och en massa små pyttehus.
Vatten finns sedan tidigare, tillsammans med en gammal gjutjärnspump. Men ingen el och inget avlopp. Så vi börjar från scratch.
Det är fantastiskt att vi har vatten, el förenklar ju byggandet om en säger och avloppet ska bli sjukt spännande. Trodde aldrig att jag skulle säga det, men vi vill ju ha så resurseffektiva avlopp det bara går. Och ta vara på vårt avfall så att säga.
2021 är året då jag börja bygga ett annat sorts liv.
Ett liv med trädgård, där jag kan odla egen mat, bidra till den biologiska mångfalden, dela mer (inte minst med mina föräldrar och släktingar som bor ett stenkast bort), göra planer för att producera egen el, cykla längre (hej hälsa!) och påverka både nationellt och lokalt. Ett liv med sänkta klimatavtryck, mer miljönytta är förhoppningen. Eller pja, mindre skav.
Men också ett liv där jag ständigt går ett varv kring mina egna privilegier.
2021 är också året då WWF fyller 50 bast, och det firas med den viktiga häng-på-kampanjen Är du med?
Så nu undrar jag: Är DU med?
På vaddå kanske du undrar?
Jo.
Vill du hänka med mig på att göra skillnad?
På WWF.se listas 50 små och stora förändringar som gör skillnad för klimat och miljö. Är du med-kampanjen handlar om att välja förändringar en kan tänka sig att ta sig an under 2021.
Det kan vara allt från att låta gräsmattan växa, välja förnybar energi, se över sparande, skippa bilen korta sträckor, källsortera mera eller äta upp istället för att matsvinna. Stort som smått.
Jag vill så klart bocka av alla 50 förändringar på ett bräde rastlös som jag är, men lyfter tre som jag vill lägga kraft på just 2021.
1. Plantera för humlor och bin!
Inte nog att vi ska bygga hus, vi ska anlägga en trädgård. Och min plan är att planera för humlor och bin så att det finns en buffé av gött under en lång period. Det ska planteras träd, buskar och blommor en masse! Ogräs ska få växa och trädgårdsstök (som kan bli insektsbon) ska omfamnas.
2. Inget flyg 2021!
Det kanske inte låter som en biggie för mig som ständigt deklarerar att jag inte flyger kanske kan tyckas. Men en del i att avstå är också (för mig) att ständigt föra samtalet framåt, läsa på och stundvis vara ganska obekväm (när normen är att flyga och det ofta blir ett snack om privilegier, makt och ansvar). Inte hålla tyst även om det hade varit mest bekvämt. Och det är en utmaning väl värd ett klick för någon som är konflikträdd och älskar god stämning.
3. Andra hand i första hand
När (om?) vi bygger vårt halmbalshus så vill vi återbruka allt från virke, material till små detaljer. Och jag är taggad på att se var gränsen för nyköp går. Den stora utmaningen är att ha framförhållning och planera, vilket inte är min bästa sport. Men nu har jag skrivit det här, samt lovat WWF, så nu måste jag ju ge mina dåliga sidor en rejäl match, inte sant?
Det här är tre förändringar jag kommer rikta strålkastarljuset på 2021, men jag tycker att WWFs lista är väl värd en genomläsning för att påminna oss när vi står inför små som stora val.
Vi ska som bekant ställa om och styra om den här stora Atlant-ångaren vi bor på mot hållbarare destination. Och ju fler som girar desto snabbare går det.
Här vill en ju att varenda kotte ska dra, efter bästa förmåga.
Men vi behöver också prata om människors olika förutsättningar att påverka, ställa om och göra skillnad. Om privilegier, makt och ansvar.
Jag själv känner ett enormt ansvar, för att jag sitter på en rad privilegier. Jag har ett fritt jobb, jag jobbar inte på IVA under en pandemi, jag har sänkt mina omkostnader rejält vilket ger mig större frihet, jag lever i en parrelation där vi delar på vardagsbestyren och ekonomin, jag har en röst och jag bor i ett fredligt land. Jag utsetts inte för rasism. Jag har mat, dricksvatten och tak över huvudet.
Att inte använda den sitsen (och ta ansvar), att inte orka, ta sig tiden eller stå upp där jag har möjligheten? Ah, skulle påminna lite väl mycket med Marie Antoinettes “let them eat cake”.
Vi behöver inte tre personer som lever perfekt, utan miljoner som gör något. Efter bästa förmåga.
Vi behöver alla ställa om: du, jag, kommun, region, företag, land och värld.
Förändringen behövs på alla plan – samtidigt. Vi har liksom inte riktigt råd att peka på varandra, på samhället, på företagen och hosta ut något i stil med: “Men du’ rå” eller “Men Kina’ rå”.
Vi måste se vår egen del i omställningen. Makt, ansvar, privilegier och möjligheter. Dels som väljare, konsumenter men också medborgare och som en pusselbit i den så kallade “opinionen”. Det är vi som banar väg för beslut genom att höja vår röst, pressa på och ifrågasätta. Det är vi som visar vägen med våra plånböcker och vår valsedel och det är vi som inspirerar och trampar upp nya stigar för andra att följa.
Och här kan vi alla bidra. I stort och i smått.
Tillsammans kan vi göra skillnad.
Många bäckar blir en å, så att säga.
Att flytta hem till sin barndoms by har varit omvälvande.
I början var det fullmatat med en sorts närstudie av skit i hörnen och en rädsla över att återupprepa historien där minnena skavt. En osäkerhet att kastas in i ett sammanhang, där sammanhanget har förändrats. Nya människor har flyttat in och ut ur husen, en vet inte exakt vem som är vem ännu och en försöker heja glatt på varenda kotte en möter.
Det är fortfarande lite stapplande steg för att få styr på vardagen, men känslan i kroppen är så otroligt varm. Och liksom så fullkomligt sköljande vårflodsklar.
Vi står inför påsken.
Det kommer bli den sista påsken som ser ut (någorlunda) som den alltid gjort i mitt 38 år långa liv.
Det är så glasklart att en person som alltid funnits i mitt liv inte kommer att finnas kvar här på samma sätt nästa påsk. Det är den sista påsken.
Jag är ganska säker på det.
Det är oerhört sorgligt söndertrasande, men det är också så jädra fulgråtsfint. Att jag får vara här. Möta blicken om mornarna, ge ett leende när ögonen är trötta utan hopp, ge en varm hand på axeln när viljan inte finns där. Och vissa dagar även kunna vända önskan om att dö till att faktiskt vilja leva.
Även om det är förbannat jobbigt stundvis, en har svårt att räcka till och en önskar att en var starkare, så känns det som jag gör något vettigt med min tid. Som att jag liksom är nära döden, men också … livet.
Det är på inget sätt ett enklare liv just precis här och nu, men det är vettigare och mer kärnfullt på något vis. Det går i samma linje som blodet flödar, det skaver mindre. Och det är fullt av värme och omtanke, från så många olika håll.
Imorse var jag på lanthandeln för att köpa bröd.
Köpte med lite kaffebröd till min sjuka närstående för att ge lite guldkant, och den varma personen i kassan frågade hur det var med sjuklingen. Den där frågan som många drar sig för att ställa.
Den omtanken rörde mig så djupt. Att där mellan coronasäkert glas vid kassans rullband sträcka ut en omtanke och ta sig tiden att byta några ord.
Att en på något vis inte är ensam, utan det finns en varm omhuldande bygd som vet läget, bryr sig, som möter ens blick och som gör att en orkar vara stark lite till.
Och vet ni, det är banne mig det finaste jag upplevt.
Det sägs att det krävs en by för att fostra ett barn. Men jag är nog beredd att bredda begreppet en aning. Det krävs en by gör fostra en medmänniska.
För inte nog med att en känner sig som ganska mycket människa just precis här, en känner sig också pretty much som en medmänniska. En del av något.
En känner sig inte ensam.
Äntligen kan jag berätta om ett nytt, stort och spännande projekt som jag jobbat på!
Min nya kollektion “Sustainable spring” – en grön, hållbar kollektion innehållandes 92 nyproducerade vårplagg i skiraste bomull!
Nä, du kom ingenstans.
För jag släpper jag ingen hållbar, grön kollektion med nyproducerade plagg.
För det hade varit greenwashing.
Och jag hade brutit mot lagen.
Marknadsföringslagen
Jag hade vilselett er läsare att tro att något var bättre än det egentligen är. Och att vi tillsammans skulle kunna shoppa oss ur klimatkrisen, dansat mot solnedgången i vårens skira klänningar med ballongärm och leva happily ever after.
Men this just in: Inget nyproducerat plagg kan rädda klimatet, ingen kollektion är hållbar om den innehåller 92 nyproducerade plagg.
Och vet ni vad? Företag kan greenwasha, men det kan även influencers.
Ingen vill ju bryta mot lagen med vilje. Det har jag svårt att tro. Men kanske är det så att vi behöver lära oss mer om vad som är hållbart? Vad greenwashing egentligen är.
Så vad är greenwashing?
Det snackar jag och Maria om i ett nytt bonus-poddavsnitt av Plan B-podden på ämnet “Greenwashing”, där vi också intervjuar Yrsa Lindberg som driver insgramkontot Greenwashing i Sverige.
I avsnittet berättar vi när vi själva blivit vilseledda att tro att något är bättre än det är, snackar om när storföretagen kontaktat oss – i egenskap av influencers – med tveksamma kampanjer och när mode- och inredningsföretaget använde oss i briefen för sin “hållbara kollektion” för att locka andra influencers att hoppa på.
Så varför snackar vi greenwashing? Och varför gör vi det just nu?
Alla snackar hållbarhet 2021, alla vill vara med i matchen så att säga. Produkter marknadsförs ständigt som “hållbara”, samtidigt som det i princip inte finns några produkter idag som kan kallas helt “hållbara”. Det säger sig självt att reklambudskapen lätt blir vilseledande, right?
Och det strider mot marknadsföringslagen.
Problemet är att det är svårt att navigera och göra “rätt”. Jag har själv garanterat varit ute på hal hållbarhets-is tidigare, när jag inte visste bättre.
Men det härliga är ju att det finns möjlighet att göra om, göra rätt. Lära sig mer.
Därför har jag, Maria Soxbo, Isabelle McAllister och Yrsa Lindberg snickrat ihop en kampanj – Stoppa Greenwashingen NU – som dels ska fungera som kunskapsbank för dig, mig, influencers, företag och byråer. Med snabba svar på tal kring greenwashing – så det ska bli enklare att göra rätt, svårare att göra fel.
Idén föddes ur frustrationen över att ALLA pratar om “hållbarhet”, allt fler företag förstår att det är fräscht att snacka “hållbarhet” 2021 och influencers blir därför ofta kontaktade av företag som vill samarbeta med sina “hållbara” produkter. Det är rent ut sagt plättlätt att råka greenwasha utan att det var ens uppsåt – både för företag och influencers. Så för att undvika att en bryter mot lagen – och öka kunskapsnivån kring just greenwashing – så har vi dragit i gång kampanjen.
Förutom att vi (minst jag ska erkännas) har skapat en kunskapsbank och en guide till hur en anmäler greenwashing (för yes, det är upp till oss konsumenter att anmäla), så har vi också gjort ett upprop där vi låter företag, kommunikationsbyråer och just influencers skriva under att de lovar att hålla sig till lagen.
Begreppet “hållbarhet” blev känt genom Brundtlandrapporten som utkom 1987 och definitionen är ”En hållbar utveckling är en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”.
Säg det plagg som kan uppfylla det? Eftersom ett plagg och en pryl ofta har en negativ påverkan på klimatet.
Vad hoppas vi kampanjen ska bidra till?
– ökad kunskap kring greenwashing
– att få upp greenwashing på agendan så att fler ifrågasätter företag som öser ur sig “hållbara kollektioner” med nyproducerade saker
– att fler anmäler greenwashing till Konsumentverket.
– att företag och reklambyråer kan sätta press på varandra genom att skriva på uppropet, för vem vill handla av ett företag som vägrar att lova att inte lura sina kunder?
– att influencers ska kunna visa att vi är en yrkeskategori som vill agera rätt, följa lagen och tas på allvar.
Spana in sajten, kolla vilka som skrivit underoch peppa företag att sätta sitt namn på listan!
Tillsammans kan vi sprida kunskap, men också städa upp i greenwashing-härjet.
Alla kampanjbilder: #StoppaGreenwashingenNU (fria att dela vidare om kampanjen nämns och taggas). Grafisk form: Tone Knibestöl
I förrgår lämnade jag landsbygden för en stund för att bege mig till ett stormigt Uppsala. En av Sveriges bästa städer om du frågar mig, och ja, jag är jämt litte sur att jag aldrig har bott här. Varför pluggade jag i Stockholm när jag kanske kunde ha pluggat här? Cyklat precis över allt och stoltserat med att bo i en av Sveriges bästa klimatstäder. Nåväl, tacksam för att en staden står kvar och att en kan åka dit på besök (när restriktionerna tillåter), eller i mitt fall jobb.
Det är så filmiskt vackert i Uppsala att ögonen ploppar ut!
I Uppsala mötte jag upp …
Maria!
“Du finns på riktigt” skrek jag när jag såg henne, eftersom vi setts digitalt de senaste månaden. Tillsammans skulle vi programledare finalen av Uppsala klimatvecka. Ett ärofyllt uppdrag vill jag säga!
Varför har inte alla kommuner en klimatvecka undrar jag? Och visste du att Uppsala kommun har en hållbarhetschef på kommunen med 30 anställda – ett föredöme!
Tidigare i veckan höll jag och Maria ett digitalt battle mellan stad och landsbygd – var det var bäst att bo? Enklast att sänka sina utsläpp. Tror du stad eller landsbygd vann?
I Uppsala filmade vi hela långa dagen och snackade transporter, mat, stadsbyggnad och framtidsdrömmar. Bästa typen av jobb kan jag lova.
Efter en hel dag i Uppsala pep jag hem till Värmland igen, helt slutkörd. Så himla fint att träffa Maria! Och att vara i Uppsala. Hoppas kunna åka tillbaka hit, och lyllo alla som bor där. I Sveriges bästa klimatsstad 2018 och 2020 – och VÄRLDENS bästa klimatstad 2018.
Inte illa pinkat.
Det har gått 15 veckor sedan vi lämnade Stockholm och flyttade in i vår gamla verkstad gone home. Ett litet kyffe på 45 kvadrat som rymmer kök, sovrum och badrum, en liten toalett och en dusch.
De första veckorna var kantades av nyfikenhet, fix med det nya hemmet och upptäcktsfärder. Sen åkte vi tillbaka till Stockholm för att packa ihop det sista och då kom det stora tvivlet. Vad har vi gjort? Det var en berg-och-dal-bana där en rycktes mellan liv som inte blev, som valdes bort, vänner, förväntningar, rädsla för det nya, otillräcklighet och tomhet. En bit sorg.
Nu då? Femton veckor in i nya livet?
Jag ångrar inte flytten, men jag ångrar att jag inte flyttade … tidigare.
För som jag trivs.
Jag vaknar till fågelkvitter utanför fönstret, jag kan vädra (!) om andan faller på och gå ut i bara pyjamas om jag får feeling.
Jag mår så bra av att kunna titta ut över åkrarna och se solnedgångarnas alla skiftningar. Gå ut och greja titt som tätt, skotta snö utanför mamma och pappas dörr vintertid, sopa av trappan eller ta in posten åt dem på morgonkvisten.
Låta barnen springa fritt, och låta vardagen vara onoga. Någon spelar trumpet till morgonkaffet, en annan kanske härjar på mot nattkröken, en tredje råkar springa ut utan bralla. Jag har fått perspektiv på så många saker. Insikten att det här passar mig. Staden har OCKSÅ passat mig, men måste säga att jag är så glad över att vi gjorde den här flytten.
Myrorna får in 20 ton möbler, prylar och kläder. Om dagen.
OM DAGEN. Obs, en aktör!
Det råder inte direkt någon brist på saker om en säger.
Vi svenskar är fenomenala på att skänka saker till välgörenhet, men ganska så urkassa på att köpa begagnat när behov uppstår. Än så länge. Sämst i Europa faktiskt.
Kanske känner vi oss så pass fenomenala när vi skänker vidare att vi unnar oss ett nytt plagg? En ny pryl?
Jag har själv varit där i känslan och vänt. Kånkat kassar till secondhand med triljoner grejer – både good and bad – och känt mig så fantastisk (och lätt!) efteråt att jag tagit en svängom på stan för att börja på nytt i garderoben.
Att skänka till secondhand är genialt, särskilt om en skänker rena, hela plagg som har ett andrahandsvärde, men den riktiga klimatgärningen gör en ju när en handlar secondhand istället för nytt. Det går trots allt 397 jackor på en enda ny om en ser på klimatavtryck, enligt Återbruksbarometern 2019.
I ett nytt avsnitt av Plan B-poddensnackar jag och min armkrokerska Maria Soxbo om just secondhand när vi kommer till ämnet “Bättre begagnat”.
Hur vassa är vi svenskar egentligen på att handla begagnat (om en jämför med andra länder?), hur står det till med våra begär efter nya trender, synen på begagnat och vad kan en egentligen skänka vidare – och inte? Vilka myter finns det kopplat till just begagnat? Och viktigast: Hur ser framtiden ut om vi får bestämma? Hur ser det göttiga Plan B-livet ut? Hur ser framtidens städer ut – de som rimmar med klimatmålen?Vi reder vi ut, spanar och spår framtid, och det gör vi i stolt samarbete med Myrorna.
I detta avsnitt snackar vi också med Åsa Blomberg som är marknadschef på Myrorna, och även den inspirerande secondhandfantasten, stylisten och modevetaren Monika Kichau som delar med sig av sina bästa tips för att bli en vass secondhandshoppare.
Dessutom får jag en utmaning av Maria som ni garanterat kommer att gilla!
Jag är inte snabbast i kommun, inte starkast.
Men, ett SM-guld aspirerar jag ändå till.
Att bära secondhand.
Andra hand i första hand är min devis since sju äpplen hög, och nu har jag gett mig på någon form av slutprov i beggat: Bygga ett halmbalshus med hjälp av återbruk. Jag tänkte se var gränsen går, var jag måste köpa nytt.
Att bära begagnat började lite ofrivilligt för min del, men för den delen inte ovälkommet. Tvärtom. Ärva kläder från storkusinerna var något flott. Vi var en lång radda i skaran och jag sista anhalten (yngst i släkten!). Men jag bar stolt allt från hemmasydda set, till magtröjor som jag matchade med seconhandshoppade gubbyxor som 12-åring. Och ett ärvt Kookaï-skärp som min kusin Kristin köpt i Stockholm. Ujuj, vad ball jag kände mig. Som en jägare vars safarijacka hängde tung av medaljer och troféer, fast utan de triljonerna tveksamheterna.
Den känslan har jag göttat mig i sedan dess.
Det var också där, i secondhandbutikernas provrum, som jag började älska min kropp. Där jag insåg att den fungerade fint, den passade bara inte in i en ytterst smal skala av S, M och L. I en värld av pre-älskat fick känna känslan av att passa in i måttsydda byxor, klänningar och tröjor som någon skänkt vidare. Brallor som hade en storlek i benen, en i midjan och ytterligare en över höfterna.
Vissa plagg återkommer ständigt genom åren. Som skepparkavajen på bilden som jag haft i årtionden. Den åker fram titt som tätt, fast i nya kombinationer.
Förut tillsammans med randig tröja och blå brallor i någon parisisk 60-talssvängom redo för vår, numera i min marsstormande landet-look. Här bär jag skepparkavajen tillsammans med basker, rosa manchesterbrallor, rutig halsduk, oversizead ulltröja från herravdelningen på Myrorna Karlstad. Allt begagnat.
Och min absoluta favorit-look just nu.
Ofta möts en av kommentaren om att det känns ohygieniskt att bära någon annans gamla grejer. Då får vi väl hoppas att den personen aldrig har sovit på hotell, i lakan som hundratals andra sovit i innan. Och säkert gjort en hel del annat också.
Det finns någon knepig uppfattning om att nytt är fräscht. Plagg, som inte sällan är fullmatade med kemikalier och bär spår av någons taskiga lön och dåliga arbetsförhållanden. Vad är det som är fräscht med det?
Särskilt om en kan jämföra det med secondhand, och fantastiska Myrorna som inte bara tar hand om det företagen inte tar hand om (deras produkter när de blivit ratade), utan skapar arbetstillfällen och ger saker ett värde igen.
Kanske är det dags att gå en vända kring det pre-älskade? Fundera på vad som har ett värde? Ska vi inte komma överens om att ett försvinnande litet klimatavtryck är det högsta värdet?
Med anledning av den globala klimatstrejken den 19 mars så tänkte jag snacka om
om ulliga tröjor som sticks.
Rimligt.
Hälften av alla 13-18-åringar (enligt en Novus-undersökning gjord på uppdrag av Våra barns klimat) tror inte att vi kommer att lösa klimatkrisen.
Hälften saknar alltså en framtidstro. Det är inte bara djupt tragiskt, det är ett gigantiskt problem. En farlig utveckling.
Dagens kids växer upp med vetskapen om vad som är fel, och hur vi kan vända världen rätt. Och ser samtidigt samhället göra … precis tvärtom.
Shoppa loss, fly till solen på andra sidan jordklotet och brassa el för fullt hus, fast en tanke bara är två. Eller frossa fossilbil för nöjes skull. Eller för att en inte örker cykla tre kilometer till affären (vilket är den vanligaste körsträckan i tätort … som tar en kvart att cykla).
Känslan av att ingen bryr sig.
Lika skavigt som en tröja gjort av ull från ett jäkligt pissed får.
Vi måste kapa utsläppen. Nu.
Ju längre vi väntar desto större uppoffringar och brantare omställning måste vi göra. Att hålla på som vi gör – alltså tolka forskning till vad som passar rådande livsstil och småtrippa för att inte göra en flyg-fluga förnär – tar inte bara tid utan är ett slag i ansiktet på alla de barn och unga som oroar sig (med all rätt) för sin framtid. Varje bortviftande, varje struts-duckande och varje pekande åt annat håll (men Kina då!) är att inte ta deras oro på allvar. Förminska oron.
Reducera allvaret.
Ett slag i ansiktet.
För ett tag sedan ville en jämgammal bekant muntra upp mig och använde orden: “Men se på Greta och allt hon och den unga generationen gör – det finns hopp om framtiden”.
Men det är ju just det. Varför ska barn och unga städa upp och kämpa för en framtid som vi varit med och fuckat upp? Ska inte de hångla, leva, dansa och knappt veta vad oro är?
Är det inte hög tid att göra det experterna säger att vi ska göra? Alltså jag må inte sitta på något Nobel-pris i klyftighet, men det låter ganska vettigt va?
Istället för att försöka rättfärdiga sättet vi lever på? Istället för att försöka kila in våra alldeles för stora living la vida-loca-fötter (med enorma klimatavtryck) i en rimlig planet-safe sko? Så kanske vi ska få ev vända och se hur många hundra sockor vi har har fötterna för att se varför foten inte får plats?
Så vad säger forskningen och vad kan vi göra? Hur ska foten passa skon? Vad krävs av oss? Ska vi ge oss på en gissning? Och vad ska vi kräva av våra beslutsfattare? Av företag? Förutom att göra det enklare att göra rätt, svårare att göra fel?
Kapa utsläppen radikalt. Gör det. Våga. Ingen minns en mjäkig beslutsfattare, men mod lönar sig när historieböckerna tar form. Var så säker. De kommer garanterat dokumentera vem som gjorde vad. Och vem som inte gjorde något. Om en inte vill (vågar) fäktas med valfriheten, så med medlen? Är det kanske hög tid att förbjuda fossil reklam, så vi inte lockas att trippa vidare på den här ohållbara stigen när vi vet att vi inte ska. För den är fossil – i dubbel bemärkelse. Vi är lätta byten för begär, så för tusan hjälp oss om det finns någon som helst vilja att nå uppsatta klimatmål.
Minska flygresandet. Är det särskilt hygieniskt att pumpa in miljoner kronor i flygbolag och flygplatser när vi vet att detta transportsätt är enormt klimathaltande och branschen inte kommer att bära sig? Och nej, biobränsle är inte lösningen. Det ger ingen expressbiljett till fortsatt flygande bara genom att byta bränslet i tanken. Biobränsle är en så pass liten del av inblandningen i dagsläget, och även med högre inblandning blir effekten inte tillräcklig. Höghöjdseffekten kvarstår exempelvis. Och detta: Även om vi skulle byta ut allt flygbränsle till biobränsle till 2030 skulle flygets klimatpåverkan vara densamma som 2017 (när inget biobränsle fanns i tanken). Detta enligt KTH.
Vi måste klimatsäkra transporter. Hoho, var är alla cykelbanor som knyter ihop tätort med stad, och stad med landsbygd? Prioritera framför biltrafik?
Minska bilresandet. Hallå, var är alla kollektivtrafiks-prenumerationer för oss på landsbygden? Beställningsbar kollektivtrafik som tar olika rutter beroende på var behovet finns? Och var är alla öronmärkta delnings-parkeringsplatser i städerna (och de försvinnande få privatbilist-parkeringarna som kanske ska gå till de som är i absolut behov av bilen)? Restriktioner kring ägande av bil i storstäderna – som har världens bästa kollektivtrafik?
Minska köttet. Hög tid att sluta importera billigt kött från Brasilien? Och skippa att puffa befolkningen in i köttiga normer? Ska det vara svårt att få tag i naturbeteskött från Sverige (som gynnar biologisk mångfald) och megalätt att kasta sig över en brasiliansk köttbit som bidragit till skövlingen av Amazonas? Ska det verkligen vara ett val, om valet är dåligt? Ska verkligen skolor och förskolor servera en kötträtt och en variant av kötträtten (köttbit och vegetariskt substitut som är format som en köttbit). Eller är det kanske så att vi ska vagga in nästa generations smaklökar i god, klimatsmart mat. Skippa etiketterna, men med ett löfte att all mat som serveras har ett lågt klimatavtryck?
Konsumera färre grejer! Återbruksgallerior i citykärnorna – var ääääär ni? Hohoooo? När flyttar det cirkulära in på stadens paradgator, omgiven av kollektivtrafik och restauranger med lokalproducerad mat? Och när skeppas nykonsumtionen ut i industriområden. När ska nykonsumtionen bära sitt verkliga pris – och klimatavtryck? Den 99-kronorstopp som skulle få ett nytt pris baserat på skälig lön till den som producerat den och dessutom skulle bekosta det avtryck på miljö och klimat den förorsakat, skulle inte vara särskilt åtråvärd prismässigt. Tro mig.
Skapa framtidsdrömmar och hopp! Istället för att såsa runt i gamla tankar om hur samhällets ska se ut – rad nya streck och riktningar. Ett återkommande argument för att fortsätta i gamla, ohållbara banor är jobben. Det där för dem vi ska behålla flygplatsen, det är för dem vi ska skövla skogen för att bygga upp nya shoppingcenter. Men i takt med att vi ska ställa om är ju detta jobb som kommer att försvinna. Inget företag kommer vilja stoltsera med flygresor om de hamnar på företagets totala klimatskuld.
Arbetsmarknaden förändras, och utvecklar sig ständigt. Det är därför vi har få hovslagare i dag, men desto fler content mangers. Om tio år har det garanterat manglats ut en rad nya yrken. Men varför inte storsatsa på de yrken vi VET att vi behöver i framtiden? Satsa miljonerna på framtiden? Låta människor med jobb som inte lirar med omställningen få möjlighet att skola om sig. För hoppet om framtiden.
Minska energiförbrukningen. Utan att ge gnista åt ett damsugaruppror, så kanske det är på tiiin att gå en vända runt våra energi-vanor? För om en inte känner att en vindkraftspark skulle passa på ens egen back yard, kanske en ska konsumera som att det var hotet? För annars hamnar den garanterat på någons annans bakgård. Ja, vi kommer behöva fler vindkraftverk, inget snack om saken. Men om vi minskar vår förbrukning så kanske vi inte behöver kryssa mellan dem som att vi var instängda i ett spagettipaket?
Men också inse vinningarna. Förutom mer pengar i plånboken och renare el till alla? Gå på restaurang, bjud hem vänner på middag och var samtidigt energieffektiv. Det krävs mindre energi att värma upp en ugn än femtio stycken …
Bikta börsen. Ska det över huvudtaget vara möjligt att välja pensionsfonder som investerar i fossil industri (klusterbomber och vapenexport) när vi vet att det försämrar förutsättningarna för allas framtid? Är det inte dags att städa upp i pengabörsen – om det så pensionspengar eller storbankerna. Se till att pengarna gör gott, och lirar med var vi ska?
Bygga bättre, smartare och mindre.
Här tänkte jag börja jiddra om behovet av fler boständer än en, men till inte göra mig obekväm med folk. Så jag tar inte upp det. Men det här då: Om det nu finns ett värde för energiförbrukning i nybyggnation (U-värde), borde det kanske också finnas ett värde för klimatavtryck för nybyggnation? Ett riktmärke att hålla sin under? Kanske även få ett ungefärligt värde på hur mycket koldioxid huset kapslar in? Hur mycket utsläpp får materialen i en nybyggnation “kosta” per kvadrat? Och när kommer regler som tillåter små nybyggen? Tillgänglighet ÄR viktigt, inget snack om saken, men kanske kan vi gå på en promenad och prata om regeln om att en “måste” ha ett vardagsrum?
Fredag den 19 mars betyder både global klimatstrejk och så står vi upp för varenda värmländsk kotte genom en kottdemonstration på Stora torget i Karlstad, mellan 12.00-16.00.
Den gamla, artrika skogen vid Månsberget riskerar att skövlas för att lämna plats åt ännu ett shoppingcenter. Skogen är en så kallad nyckelbiotop. Det betyder att den innehåller viktiga naturvärden för hotade arter. I Sverige i dag är det en ytterst liten del av skogen som har dessa värden, och vissa arter är beroende av den här typ av skog för sin överlevnad. Och pja, vi människor är beroende av intakta ekosystem för vår matförsörjning och för att hålla skadedjur i shack.
Den här satsningen – att skövla skog och ersätta med ett shoppingcenter – går helt emot var vi ska. Vi behöver kapa utsläppen, inte träden.
Att göra den här typen av satsning olirar big time med både klimatkrisen och den eskalerande artdöd, och ger inte direkt den framtidstro som vi behöver.
För en kommun som Karlstad – som gör så mycket bra på miljö- och klimatfronten – ser det inte bra ut. Det här riskerar att smutsa ner Karlstads goda anseende och polerar inte direkt hållbarhetsmedaljen så att säga.
Vill du bidra denna 19 mars? Stå upp för varenda värmländsk kotte?
Har du vägarna förbi Stora torget i Karlstad? Lämna en kotte för att visa att du står upp för skogen. Det råder ju restriktioner för oss människor, men inte för kottar … än.
Har du inte vägarna förbi? Lämna en digital kotte om du inte redan gjort det.
Vår plan var från början att matcha varje digital kotte med en verklig. Det var innan vi kom upp i hissnande 18 000 …
Tyvärr är jag förkyld, och väntar på svar från covid-test, så jag kan tyvärr inte vara med.
Demonstrationen anordnas av Värmlands fältbiologer, Fridas for future och Klimatklubben Karlstad.
Det var länge sedan det var så här tyst på bloggen, men det har varit liiiite mycket den senaste tiden. Jag ska förklara varför, häng mä!
Vi börjar med det tråkiga.
Vabb. Då var vi on it igen. Lite snuva hos ett av barnen och vi måste vara hemma i sju dagar. Och igår kväll började jag känna mig hängig, så i dag har jag sovit i stort sett hela dagen och imorgon ska jag försöka ta mig i väg för att ta corona-test.
Sen går vi dirket på det roliga.
Nämligen att jag i grunden mår så himla bra. Jag har fått så mycket perspektiv sedan jag flyttade hit, uppskattar så små – men för den delen inte futtiga – saker. Som att se solnedgången från verkstadsfönstret och att vakna till fågelsång. Öppna fönstret! Vädra! Bara en sån sak.
Sundh i TV minsann
I förra veckan hattade jag mellan olika spännande projekt. Först var jag med i “Livet värt att leva” som spelades in på Biskopsgården i Karlstad (där har jag inte varit sedan jag var sju äpplen hög!). Där snackade jag klimat, landsbygd och halmhusdrömmar. Kort därefter gästade jag “Ny i Värmland” och fick berätta om varför jag återvänt till Värmland, och valt just Karlstad. Så himla flott att få vara med i så fina, viktiga sammanhang måste jag säga.
Vaccin!
Jo, men mina föräldrar hann faktiskt få vaccin så jag har varit inne hos dem en hel del. När ett av barnen fyllde år så åt vi middag med mina föräldrar – hens stora dröm. Så det har varit fint att spendera tid med dem, kunna töla, sitta ner, dricka kaffe med pappa (och sticka åt han en extra kaka), planera mat-köp och annat vardagligt.
Månsberget – för varenda värmländsk kotte
Att starta en egen klimatosande lokalklubb – Klimatklubben Karlstad – är nog bland det bästa jag gjort. Har fått kontakt med så många spännande personer, så många som hört av sig till mig, jag har blivit inbjuden till olika möten och dessutom krokat arm med en världs bäst grupp som jobbar med att skydda Månsberget (ni vet den artrika skogen som hotas att skövlas) …
På fredag ska vi ha en manifestation på Stora torget i Karlstad mellan 12-16 – för varenda värmländsk kotte. Jag har nog aldrig använt ordet kotte så mycket som jag gjort den senaste månaden, men tanken är att kottarna ska få stå på Stora torget i vårt ställe. Eftersom det inte råder några restriktioner mot kottar. Varje kotte visar att en vill skydda skogen vid Månsberget.
Hinner jag få svar på mitt covid-test innan det så dyker jag opp för att rodda tillsammans med de andra (vi kommer att stå två och två), annars kommer jag gräma mig i minst hundra år. Vill en delta på ett pandemi-säkert sätt kan en lägga en digital kotte via denna namninsamling.
Podd-succé
Min och Marias podd, Plan B-podden, går som tåget – tjohooo! Och jag älskar den! Bästa, roligaste och … mest tidskrävande. Vi gör research, producerar podd-avsnitt på löpande band och klipper sedan i timtals. Vi släppte ju två avsnitt den 7 mars (eftersom vi inte kunde sluta prata) som handlade om kvinnor och klimat, och i nästa vecka kommer YTTERLIGARE två avsnitt. Två olika ämnen dock. Men hej vad det går!
Föreläsningar och program-ledare-uppdrag
Bloggen har fått stryka på foten de senaste veckorna, för det har kommit in så många roliga förfrågningar om annat viktigt och sköj. Som föreläsningar – ett battle mellan stad och landsbygd – var är det egentligen bäst att leva (jag vet svaret) – och så ska jag och Maria programleda en grej under nästa vecka. Mer om det sen!
Ström-avbrott
Avdelningen saker som inte hände så där superofta när jag bodde i lägenhet. Strömavbrott! Yep, i gårkäll när jag stod och stekte pannkakor till barnen, och planerade att hugga tag kvällsjobb, så sa det poff. Strömmen gick i halva bygden och en såg små ljus tändas i alla husen häromkring. Så istället för jobb blev det ficklampe-mys med barnen och så somnade vi alla i stora sängen vid klockan 21. När jag var liten gick strömmen stup i kvarten, och det var så speciellt. Mamma och pappa är ju riktiga preppers, så helt plötsligt tändes Aga-spisen, en lagade mat på de gamla plattorna, maten lagrades i jordkällaren och pappa hade till och med några fiffiga special-lösningar för både vattenupptagning och mobil-ladd.
Stor-rensning! Min dator håller på att kapsejsa totalt, för jag har inte haft tid att rensa den på åratal. Så varje gång jag ska göra ett blogginlägg måste jag först göra plats på datorn, gah! Och sedan omstart. Det tar sån tiiiiid. Skulle behöva vinna tid på lotto känner jag. Men tänker att jag ska avsätta ett par dagar och bara rensa. Sedan är planen att kunna blogga lite lättare.
Blogg 2.0
Jag håller på med en grej som jag hoppas få klart innan veckan är slut, en ganska fet förändring av bloggen. En viktig och nödvändig, som har tagit rejält med tid. Mer om det snart.
