Första hösten här i Värmland.
Myset är kontant måste jag säga. Höststormarna som viner, stjärnhimlen som lyser klart och barnen som springer ut med pannlampa och stjärnbok för att urskilja himlens alla mönster.
Skorna är ständigt leriga och luften är så krispigt frisk att det känns som en storstädning i lungorna att komma ut. Inne är det varmt och gemytligt på vår 40 kvadrat.
Vissa dagar går helt i grått och jag undrar om den där novemberångesten jag hade som barn – när jag tittade ut över samma gråa åkrar – kommer att infinna sig igen? Känslan av det tomma, ödsliga och tysta. Det där som infann sig när en kommit hem med skolbussen till ett tomt hus efter skolan. Vänner bodde långt bort, ingen TV fanns och en fick roa sig bäst en kunde.
Det där tysta kan jag uppskatta så mycket, samtidigt som jag vill måla världen i färg och ha stökigt vardagsliv med skratt och inte-så-noga. Radio som skvalar, en kram nära till hands.
Och mina barn kommer växa upp med fritids, en mormor i huset bredvid, mammas moster i huset längre bort och kompisar lite närmare. Och jag och John som har lyxen att jobba hemifrån några dagar i veckan. Det är få förunnat, därför älskar jag tanken på grannar och en bygemenskap.
Något som är fint just den här perioden är att katten letat sig in. Hela våren och sommaren har han varit utomhus och bara gjort små korta mat-besök inne hos oss. Sovit har han gjort med ena ögat öppet, fäst på sorkar och möss.
Men nu när temperaturen letar sig neråt vill han sova i sängens fotända. Och det är bra, för nu letar sig mössen in. En natt vaknade både katten och jag av att lät från köket. En liten mus.
Katten var snabb och tog med sig musen ut. Och jag insåg att det är dags för operation storstäda köket.
En gullig grej som en insett, så här som 38-åring, är vilket hästjobb min mamma gjort i alla år.
jag är ju uppvuxen i ett gammalt hus. Och att mössen letar sig in får en liksom räkna med när en bor i ett gammalt hus. Men trots det har jag aldrig sett en enda mus i mitt barndomshem.
Anledningen är att det inte funnit föga att kalasa på. Skafferiet är stängt och varje liten munsbit är inkapslad i mussäkra burkar. Och min mamma har med noga prestation torkat av varenda yta, tagit upp varje smula, i köket varje kväll.
Och nu är det dags för mig och John att göra detsamma. En smula hit och dit i köket i stan var ju inte hela världen, men här är det lite mer noggrant. Och så en katt på det. Helst två.
Några gifter ska inte in i detta hem, det är ett som är klart.
Den här snygga utomhuslampan hittade jag på Kils auktioner (som har en loppis/antikbutik i Forshaga). Planen är att den ska får pryda entrén till vårt orangeri. Jajajaja, orangeriet är inte klart ännu, men det gäller ju att slå till när loppisfynd-tillfälle ges.
Denna grågrönblåa skönhet behöver ny el, men annars är den i toppskick! Var den ska sitta? Ovanför orangeriets pardörr så klart. Kommer bli så fint!
Nu gäller det bara att bygga klart orangeriet så vi kan tjoffa in fönster, dörrar och sätta lampan som körsbäret på glassen.
Förra torsdagen satte jag mig på morgontåget till Stockholm. Detta mys! Ett coffice på hjul fyllt av värmlänningar med knapprande laptops. Jag kan LÄTT leva med detta.
Att bo på landsbygden med skogen runt hörnet och friskvårdstimme i trädgården, och åka in till människobyn (som min storfavorit Sophia brukar säga) titt som tätt. Hade bytt arbetskläder mot klänning och ullkappa, och var så fasligt glad att vara tillbaka. Eller på besök ska jag säga.
För nu är jag inte en del av den här staden längre. Och det känns oerhört märkligt, och oerhört … mycket. Det ändå märkligt hur mycket utböling en känner sig på ett kick.
Det är ändå intressant vad 10 månader på landet gör med en (skulle kanske rekommendera kuren för alla Stockholms-trötta mediamän?). Allt känns festligt! ALLT!
Frilansare som sitter uppkrupna i fönster på café, den urbana stadsbilden (ja, ni kan läsa in trafiken här – detta som jag HATADE så djupt när jag bodde här), rulltrappor (!?), cafépersonal med liten mössa på sned som givetvis talar engelska, föräldralediga hipster-dads i klunga och uppsynen när en promenerar förbi lokaler på söder och ser en formgivarmän med små baskrar på toppen av hjässan. Jag älskar det.
Tänk va? Det där som var ens vardag förut. Det är känns så avlägset. Till och med att åka hiss kändes som något exklusivt. Det där en undvek när en bodde här, eftersom det var synonymt med piss.
Även om det på något plan känns lite sorgligt att inte vara någon del av något längre (är ju del av något annat nu), så är flytten från staden det bästa som hänt min och Stockholms relation.
Från att vara så trött på staden så kan jag ärligt säga att jag älskar skiten nu.
Just för mig passade det bara inte att bo just där, men är samtidigt så sjukt tacksam för de 18 år jag spenderat här. Tack Stocholm för dig och alla människor jag mött här!
Men jag var ju inte i Stockholm för att återse alla gamla gator. Inte heller se hela mitt liv ur ett retropersektiv (även om det blev så), utan mitt mission var två saker. Träffa Maria för att göra en plan för podd, föreläsningar och Klimatklubben – och fira att vi blivit nominerade till WWFs pris. Och “fira” Klimatklubbens 3-årsdag. Det senare är ju inget att fira egentligen, för drömmen är ju att Klimatklubben inte ska behövas. Att politiken, lagarna, subventionerna är i linje med vad som krävs för att trygga framtiden. Men så är ju inte fallet. Så Klimatklubben ångar på!
Mötte upp Maria på ett café och gjorde en utarbetad plan för det kommande året – fram till valet 2022 – med Klimatklubben. Strålkastarljus ska riktas om en säger.
Efter en hel dag med idéspån, planerande, skratt och babbel så gav vi oss ut på promenad. Vi skulle till andra sidan söder för middag.
Men först en bild på oss. Vi hörs ju varje dag – från tidig morgon till sen kväll – men sällan IRL. Så himla fint att ses!
Traskade förbi Trädgården. Här bodde en ju nästan förr i tiden.
Måste säga att Trädgården (både när den låg i Klaravik och här) tillsammans med Debaser var de bästa ställena. I sommar vill jag gå hit!
På baksidan av Trädgården lurar denna hemliga entré.
Den tar oss till Växthuset. Där mötte vi upp Isabelle som ju jobbar med återbruk och Yrsa som är expert på reklam och greenwashing. Så himla roligt att träffa andra som jobbar med klimatfrågor, som har andra perspektiv än sig själv.
Extremt oskarp bild, men pja, SÅ BLIR DET när en inte har tid att ta bild utan vill vara en del av samtalet.
Efter middagen traskade jag hem till min kompis Frida. Vi blev sittande med te och babbel tills klockan blev tok för mycket. Men det fanns del att avhandla, eftersom vi knappt setts i härjet av pandemi och flytt från stan. Så himla fint att ses. Och detta med att sova över hos olika kompisar när en är i stan – hej mys!
Undrar vem jag ska besöka nästa gång jag är i stan?
Nästa dag började med pangfrukost med tjock dimma utanför, sedan spenderade vi fredagsförmiddagen med ett gemensamt litet hemmakontor.
Strax innan lunch vinkade vi adjö till varandra och sedan var min plan att gå från söder till centralen. Hinna förbi klimatstrejk på vägen innan jag skulle kasta mig på tåget?
Åh, du ljuva optimist.
Klipp i stegen och med kameran i högsta hugg. Gick förbi en tidernas entré – inslagen i klematis.
Malmgårdsvägen raka vägen fram och sedan kosan mot T-centralen. Någon klimatstrejk hanns inte med, men jag ska försöka komma hit för den globala strejken den 22 oktober. Ses vi då?
Restriktionerna släpps. Flygen vevar i gång sina skruttiga motorer som stått på vänt under pandemin. Instagram fylls återigen med palmer i motljus och en enad följarskara som i kör kommenterar “det där är du värd”. Förmodligen finns tusentals som börjat fingrat på de ifrågasättande tangenterna. Men suddat. En vill inte vara den som pissar på paraden, som skapar eller ger skav. Så en tar snäll hand om skavet själv och kapslar in det i sin gnisslande famn.
Men jag undrar, vad är det vi är verkligen värda? Exakt vad har vi gjort oss förtjänt av?
Nyheterna rapporterar om att utsläppen ökar i en sällan skådad takt – när de borde minska. Den näst snabbaste ökningen. Någonsin.
“Vill ta igen efter pandemin” sa någon. Ta igen vaddå?
Vad är det vi känner att vi har någon form av rättighet att “ta igen”?
Om vi inte stoppar utsläppen ganska så pretty omgående går vi mot temperaturökning som människan aldrig tidigare har upplevt. Yes box. Utsikterna ser inte särskilt upplyftande ut för arten människan som kutar mot avgrunden i nyköpt bikini som en varken ser upp och ner på nu för tiden.
Nu kanske någon tryggt vill kalla mig alarmist. Men vet ni vad, det går alldeles utmärkt att kalla mig påläst.
Nu är hög tid att göra något.
Inte förminska sig själv till ett “vad spelar det för roll vad lilla jag gör”, kanske inte heller övervärdera sig själv med “fast jag är ju vääääärd”, inte förlamat från slå bort ansvaret med “någon annan borde” eller sticka huvudet i sanden (läs: slå på en serie på Netflix istället).
Egentligen vill jag inte lägga ansvar på individen. Jag VILL Inte.
Jag vill ändra systemet.
Få till ett förbud mot fossil reklam, bli väck subventioner på flyg, se till att nyproducerade kläder bär sitt verkliga pris (hej levnadslöner), göra det enklare att dela bil i staden, byta till elbil på landsbygden, se till alla har möjlighet att cykla istället för att ta bilen, decentralisera samhället så varenda kotte kan ta sig till det mest basala på ett hållbart sätt, göra det orimligt dyrt att slänga fullt fungerande saker, subventionera tåget, göra det ekonomiskt tilltalande att reparera istället för att köpa nytt och göra det enklare att konsumera cirkulärt (hej återbruksgallerian som jag snackar loss om i detta avsnitt av Plan B-podden). Och kanske ta en vända kring detta eviga gulligull-tassande runt elen.
Herregud, ge oss en kvot för att hushålla. Ingen vågar ju säga det för att hamna i den så oerhört tröttsamma dammsugardebatten, trots att allt tyder på att vi måste få till ett annat synsätt på våra resurser. Inte bara snacka om hur vi ska bygga ut, utan också ta en vända runt kvarteret med frågeställningen: Hur ska vi hantera vår resurser och dra ner på vår konsumtion?
Men för att få till förändring så krävs en opinion. Det behövs människor. Och där kommer individen in. Sådana som du och jag. Och det behövs folk som trampar upp stigar, eftersom vi människor är flockdjur.
Jag vill aldrig skamma, aldrig säga att någon inte gör tillräckligt. Samtidigt är jag djupt oroad. Jag pendlar mellan att vilja smeka tröstande på handen och säga “det är okej, det kommer nog bli bra” och viljan att skrika folk i örat jättejättenära HALLÅ! Men kanske mest av allt snacka om vad som ger mest effekt? Är det att leva perfekt (och misslyckas) eller att försöka göra så gott en kan? Och fundera över vad vi har för sits att förändra – jämfört med andra?
Vad har i för ansvar egentligen?
Många av oss har haft lyxen att födas eller bo i ett fredligt, rikt land, med hyfsad trygghet. Många av oss har det så gott ställt att vi unnar oss att slänga resterna på tallriken, byta ut förra höstens basgarderob till denna höstens basgarderob (svenskar shoppar i snitt ett nytt plagg i veckan), byta ut ett fullt fungerande kök mot ett i ens egen stil och måla om hela hemmet efter Elle decorations hypade trendkulört. Många av oss har också (haft) lyxen att se världen.
Och det är långt mer vad våra och andras barn kommer att kunna uppleva. För vi shoppar upp både våran, deras och en radda andra människors budget i ett huj när vi girigt frossar loss på buffén. Vi lever långt över planetens gränser.
Men hey, det är vi ju värda.
Eller hur var det nu?
Våra unn är på bekostad av andra människors chans till ett vettigt liv, eftersom våra utsläpp i första hand påverkar de som mest oskyldiga. Dels de som är barn i dag och vars livslånga utsläppsbudget vi ständigt naggar på. Men också de som drabbas först och värst av klimatförändringarna – vilket är fattiga kvinnor, framför allt unga mödrar. De som drabbas just precis nu. Ping alla feminister!
Vad är det exakt vi gjort oss förtjänta av? Och vad säger vi till de vars resurser vi äter till frukost?
“Let them eat cake”?
Här har katten hittat sin favoritplats. Högst upp på husgrunden med utsikt över gården och åkrarna. Nästan synd att bygga ett hus på kattens utsiktsplats. Ska skriva ett stort memo på ögonlocket att inte glömma katten när vi börjar bygga stommen och brassa på med halmbalar. Vill ju inte råka bygga in den nyfikna lilla krabaten och sällskapet.
Han kommer ha det så gött i nya huset för ungefär där han ligger nu kommer ett av köksfönstrena vara. Och några meter åt vänster kommer vi bygga upp en punschveranda.
Det har varit ett par dagar utan bloggande, men jag har slitit mitt hår på min värmländska kant.
Dels så är min dator full. Noll minne kvar och noll tid att rensa den. Så alla bilder på takläggning, videos som ska upp får snällt vänta på att jag rensar, rensar, rensar. För över tonvis med bilder på externa hårddiskar och pja, storstädar.
Samtidigt så vabbar jag två barn och jobbar med viktiga Klimatklubben (håller på med en planering inför det kommande året – VALÅRET).
Men nu har jag lyckas kräma ut EN bild och snart blir det fler. HÅLL UT!
Wiii! Det är en sån spännande, viktig och intensiv höst!
Förutom att Klimatklubben är nominerade till WWF:s fina pris “Årets miljöhjälte”, så är det dags för den gigantiska missa-inte-klimatkonserten Climate livei Kungsträdgården den 16 oktober (här kan du följa på Instagram). En historisk konsert, som anordnas i över 40 länder med budskapet “Can you hear us yet?”.
I Stockholm uppträder artister som First Aid kit, Victor Leksell, Lars Winnerbäck, Loreen, Cherrie och så kommer Greta Thunberg att vara på plats.
Som att det inte vore nog av klimat. Den 20 oktober medverkar jag i en klimatkväll i Skårekyrkan i Karlstad. Förutom att jag ska snacka klimat och omställning, så deltar jag i ett samtal om rättvisa och att göra skillnad för framtiden tillsammans med Diakonia.
Och en extra fin grej är att alla som väljer att bli månadsgivare till Diakonia (som jobbar med ett flertal projekt kopplade till klimatet) får “Klimatasken – stora förändringar i litet format“ kostnadsfritt.
Klimatkvällen är helt gratis, och ingen föranmälan krävs. Här kan du läsa mer.
Två dagar senare – den 22 oktober – är det global klimatstrejk runt om i världen och i Sverige.
Sustainable collections, tidlös basgarderob, hållbara nyckelplagg, höstens hållbara basplagg. Går det att shoppa sig ur klimatkrisen? Hur hållbar är egentligen modebranschen? Och hur ser det göttiga, påklädda livet ut efter omställningen?
Shoppingpåsarna hopar sig. De är välfyllda med problem. Tjusiga plagg gjorda av fossil olja – tillverkade i fabriker som drivs av kolkraft på andra sidan jorden (där effekterna av klimatkrisen kommer att slå värst. Där kvinnor sliter för lön som inte räcker till det mest basala, och riskerar att förlora jobbet om de höjer sin röst. Men hey, plagget i påsen var ett kap! 99 spänn på rea! Dessutom fick jag billigaste varan på köpet: En T-shirt med trycket “Female first”.
Längst ner i påsen ligger ett kvitto som säger att vi övertrasserat resurserna sedan länge. Igen.
Trots att majoriteten av svenska folket förmodligen hamnat hos utsläpps-kronofogden (om det funnits en sådan) så fortsätter vi shoppa. Vi svenskar köper nytt plagg i veckan. Plagg som vi i snitt använder 5 gånger innan vi bestämmer oss för att, nä, trenden är passé.
För en vill ju hänga med. Visa att en har koll! Inte vara gårdagens färska bröd på buffébordet. Så hur göra vi? Men klimatkris, accelererande trender och viljan att vara dagens modelimpa!
Nu blir det maxat mode kan jag lova.
Inte på mig, jag nöjer mig gott i vintage-klänning, loppis-fyndad halsduk och klockad trenchcoat köpt på secondhand.
I ett välskräddat (men föga uppsytt) avsnitt av Plan B-podden ålar jag och Maria ner oss i ämnet mode. Vi hade en hel del att säga, därför är detta ämne uppdelat i två avsnitt.
Så vad är det som behöver avhandlas så frenetiskt att det behövs TVÅ avsnitt?
Dels snackar vi om vår egna ohållbara moderesa, via modebranschen där vi båda har sölat runt och vidare till Paris, Milano och New York. Det blir klimatbikt!
Vi sicksackar därefter vidare bland problemen: Modebranschens totala urspårning, vår överkonsumtionstakt, medias (och influencers) roll i att skapa begär och hållbara kollektioner som tryggt vaggar oss in i tro att vi kan shoppa oss ur klimatkrisen – vi ska bara hålla utkik efter det gröna lövet.
Vi drar en raksöm över trender med snedvrida gylfar på jeansen och företeelser som unboxing, ger komposterbart mode vår dom, tar en svängom kring den helt legit myshobbyn att gå på stan för att se om begär uppstår. Och så tar vi ett snack med Fair actionsMaria Sjödin om hur det står till i fabrikerna som producerar våra kläder – låga löner, tvångsarbete och dåliga arbetsvillkor.
Sa jag att detta dubbelavsnitt var maxat? Ja, men då har jag ännu inte berättat att vi bjuder in vår före detta kollega Johanna Leymann, expert på hållbart mode och att jag dessutom intervjuar jag min mamma! Hon har ju trots allt – med sina 77 taggar – varit med om modets framfart från efterkrigstid till 2000-talets överkonsumtion.
Hur konsumerade en mode förr? Hur såg en på konsumtion och att laga? Dessutom berättar hon om något fantastiskt som fanns förr – som vi borde damma av.
Första avsnittet släpps i dag, och det andra släpps snart, snart, snart (måste bara hinna klippa klart det).
Min egen moderesa?
Jag var varit deep down insyltad. Rapporterat från modeveckor, flugit till Paris över dagen, skrivit trendrapporter och shoppingtips. Vi kan väl ödmjukt konstatera att min koldioxidranson för länge sedan är övertrasserad. Skulle jag dessutom räkna med alla som inspirerats av allt jag tipsat om eller rättfärdigat köp med mig som orsak, ja, då vill en ju bara stoppa huvudet i sanden. Och stanna där. Och jag tror ärligt talat att en – trots att en ser ganska dåligt i just sand – skulle möta rätt många där nere.
Detta avsnitt gör vi i samarbete med Fair action som jobbar för bättre villkor och mer transparens i modebranschen. Just nu driver Fair action på för få till en skarp lagstiftning inom EU som ser till att företag måste ta ansvar för mänskliga rättigheter. Rimligt, eller hur?
Men förändring kräver muskler. Så bli medlem i Fair action så de kan fortsätta granska modebranschen och skipa rättvisa åt de underbetalda kvinnor som syr för våra begär.
Sedan ett par år tillbaka köper jag endast begagnat, men det finns ju problematik med det också. Att hungrigt stå och vänta vid Traderas port på att någon tröttnar när en råkat få begär efter något sådant här.
Jag önskar att jag var helt frikopplad från trender. Att jag inte påverkades. Utan körde min grej.
Men jag påverkas, detta trots att jag med bestämd exakthet vet vad jag tycker om.
Markerad midja, snorsnäva pennkjolar eller vida, klockade varianter, långärmade blusar och i nyanser som vitt, rosa, brunt, vinrött, rost och senapsgult. Sällan grönt och blått, om det inte är mossgrönt eller marinblått vill säga. Bomullsklänning om sommaren och rejäla arbetsbrallor toppat med en stickad tröja. Och halsduk eller basker som körsbäret i cocktailen.
Men är det socialt accepterat att gå i samma kläder femton dagar i rad? Trivs jag med epitetet “hon i manchester”. Kan en driva kanaler i sociala medier helt utan förändring som sällskap? Kan en vara influencer i samma, stickade tröja under hela vinterhalvåret? Och sedan byta till en svalare variant när april gör intåg? Cirkulera de plagg en har i all oändlighet, men i olika kombinationer.
Det snurrar mycket.
Nämen hej från vårt orangeri!
Det har regnat i dagar i Värmland och det är lervälling upphöjt till tusen på tomten där vi bygger.
Precis innan regnet gjorde entré så började jag och John bygga tak på vårt orangeri. Sedan följde ett par nervösa dagar då pressening skulle skydda vårt påbörjade arbete. Men presenningen har läckt, så det har varit aningen nervigt. Det har pusslats med presenningar och pannlamporna har gått varma efter mörkrets inbrott så att säga.
Nu äntligen väntar några dagars uppehåll och då ska vi försöka göra väggar av lera (!?) och flis, och även se om vi kan påbörja taket. Och det blir ju inget vanligt tak.
Nej, nej, vi ska så klart göra ett grönt tak på orangeriet.
Eftersom vi vill undvika plast så långt det går så gör vi om en gjorde förr. Vi använder näver!
Så först råspont, sedan näver och därefter ska vi anlägga en äng på taket.
Och eftersom vi älskar att göra det svårt för oss, jag menar, eftersom vi älskar att återbruka, så ska vi gräva upp halva trädgården och forsla upp på taket. Det kändes rimligt.
Alternativet var att för att köpa någon färdig rulla-ut-gräs-lösning, men eftersom vi har materialet nedanför orangeriet så väljer vi det extremt närproducerade alternativet. Så tanken är att gräva upp grästuvor från trädgården (där vi ändå ska anlägga trädgårdsland), vända på tuvorna så gräset hamnar mot nävern. Och därefter slänga på ängsfröer. Vad tror ni? Kan det lyckas?
Om vi absolut kollat på Youtube hur en lägger ett nävertak och tänker “hur svårt kan det vara”? Det kan ni ge er på. Kommer garanterat vara svårare än vi tror, men ska bli sjukt kul att lära sig.
Film från takläggning och ler-väggs-bygget kommer inom kort i min Patreon-kanal. Var så säker!
Unlock with Patreon
