Första hösten här i Värmland.
Myset är kontant måste jag säga. Höststormarna som viner, stjärnhimlen som lyser klart och barnen som springer ut med pannlampa och stjärnbok för att urskilja himlens alla mönster.
Skorna är ständigt leriga och luften är så krispigt frisk att det känns som en storstädning i lungorna att komma ut. Inne är det varmt och gemytligt på vår 40 kvadrat.
Vissa dagar går helt i grått och jag undrar om den där novemberångesten jag hade som barn – när jag tittade ut över samma gråa åkrar – kommer att infinna sig igen? Känslan av det tomma, ödsliga och tysta. Det där som infann sig när en kommit hem med skolbussen till ett tomt hus efter skolan. Vänner bodde långt bort, ingen TV fanns och en fick roa sig bäst en kunde.
Det där tysta kan jag uppskatta så mycket, samtidigt som jag vill måla världen i färg och ha stökigt vardagsliv med skratt och inte-så-noga. Radio som skvalar, en kram nära till hands.
Och mina barn kommer växa upp med fritids, en mormor i huset bredvid, mammas moster i huset längre bort och kompisar lite närmare. Och jag och John som har lyxen att jobba hemifrån några dagar i veckan. Det är få förunnat, därför älskar jag tanken på grannar och en bygemenskap.

Något som är fint just den här perioden är att katten letat sig in. Hela våren och sommaren har han varit utomhus och bara gjort små korta mat-besök inne hos oss. Sovit har han gjort med ena ögat öppet, fäst på sorkar och möss.
Men nu när temperaturen letar sig neråt vill han sova i sängens fotända. Och det är bra, för nu letar sig mössen in. En natt vaknade både katten och jag av att lät från köket. En liten mus.
Katten var snabb och tog med sig musen ut. Och jag insåg att det är dags för operation storstäda köket.
En gullig grej som en insett, så här som 38-åring, är vilket hästjobb min mamma gjort i alla år.
jag är ju uppvuxen i ett gammalt hus. Och att mössen letar sig in får en liksom räkna med när en bor i ett gammalt hus. Men trots det har jag aldrig sett en enda mus i mitt barndomshem.
Anledningen är att det inte funnit föga att kalasa på. Skafferiet är stängt och varje liten munsbit är inkapslad i mussäkra burkar.  Och min mamma har med noga prestation torkat av varenda yta, tagit upp varje smula, i köket varje kväll.
Och nu är det dags för mig och John att göra detsamma. En smula hit och dit i köket i stan var ju inte hela världen, men här är det lite mer noggrant. Och så en katt på det. Helst två.
Några gifter ska inte in i detta hem, det är ett som är klart.

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!