Vad jobbar jag med egentligen?

  • Kommentarer på inlägget:6 kommentarer
För ett bra tag sedan fick jag frågan: Vad jobbar du med egentligen?
Och ja, det kan en verkligen undra.När jag presenterar mig låter det ungefär så här: Jag är författare, hållbarhetsinfluncer, frilansjournalist och poddmakare. Hemvändar-värmlänning som bytt lägenhet i Midsommarkransen mot klimatsnåla bygg-drömmar på en prunkande landsbygd. Här bygger jag ett närproducerat, återbrukat hus och utforskar landsbygdens utmaningar och förutsättningar i omställningen. Går igång på att snacka framtidens lösningar, putsa reklamslingan för det hållbara livet och drömmer om att vara delaktig i framtidens decentralisering och städernas återbruksgallerior.
Har skrivit sju böcker (varav fyra gaaaanska små) som på olika sätt tar upp ämnen som klimat, återbruk och omställning. Utsedd till en av Sveriges 101 hållbarhetsmäktigaste (plats 39) av Aktuell hållbarhet.
Har varit med och startat Klimatklubben och är just nu ordförande för denna ideella organisation.I korthet ba. Med skryt å allt. Ack så viktig krydda när vissa (läs äldre män) vill smula ner en till att “bara vara en influencer” som tar bilder på sig själv sittande i rosa klänning i ett prunk. Vilket jag bevisligen OCKSÅ GÖR, haha.

Hade förvisso varit enklare om en bara skrivit ett epitet. Men det är väl som med många andra yrken: en är en enmansorkester. Som tur är ackompanjeras jag av många människor som jag krokar arm med.

Min väg hit?
En kan ju också önska att en gått gröna stigen fram, men det har snarare varit en krokig (med U-sväng?), fossilfestande partystig. Med rejäl baksmälla. Jag började min yrkesbana i  magasinsbranschen, inte alls med klimat, omställning och återbruk. Pretty much … tvärtom.

Jag är utbildad journalist, med specialämne samtidshistoria (pluggade på Södertörns högskola och utbildningen hette “Samhällsstudier med praktisk journalistik med inriktning Samtidshistoria“. Utbildningen finns kvar, men med andra inriktningar, exempelvis miljö (lyllo alla som pluggar nu).  Jag var en loppisråtta som älskade återbruk, gick klädd i linnen som jag sytt av gamla örngott och drömde om att jobba på Dagens Nyheters bilaga På stan. Där skulle jag – i drömmen – vältra mig i samhällsfenomen och leka med ord.
Men något På stan blev det inte – trots att jag gick dit med en kanellängd formad som en kamel. Jag blev faktiskt erbjuden sommarvikariat … som jag inte tog (ångrar mig). Anledningen var att jag fick fast anställning, och sådant tackar en liksom inte nej till som grön jounalist utan någon som helst kontakt in i branschen.
Innan jag hann ta ut min examen fick jag fast anställning på Bonnier tidskrifter, efter att jag gjort praktik där under ett halvår. På Bonnier jobbade jag inte så mycket med samhällsfrågor så att säga, men det var skoj, kreativt (jag fick hiva ur mig idéer) och det var lärorikt (lärde mig göra magasin, driva sajt, göra webb-TV och att förpacka snyggt). Det var en helt annan värld för lantisen. Återbruks-Emma i örngottslinne från Myrorna.
Efter sju år sa jag opp mig, och sedan 2012 har jag drivit eget företag (det var väl här U-svängen började). Och sedan dessa har jag gjort en hel massa olika saker. Det var så klart skitläskigt att kasta sig ut och fasen vad jag jobbade för att få ihop till brödfödan som frilans de första åren. Jag sa ja till allt. Men att bli frilans var också som att släppa ut en ko på grönbete.
Samma år (?) var med och startade upp Vintagefabriken med världens bästa kompisar Lollo och Linda och testade på att driva vintagebutik. Vi skrev en bok (“Vintageparty” – om fest, återbruk och DIY som släpptes på Norstedts 2013), drog igång välgörenhets-julmarknader och vintagebloppisar och härjade på. Herregud, vad gick vi på? Vi hankade oss fram, hittade på, gjorde, trollade med knäna.

Året därpå skrev jag “Vintagefrisyrer” (Norstedts) tillsammans med Sarah Wing. Boken var en bit kvinnohistoria sett ur ett barr och fokuserade på hur kvinnor förr använde frisyren som accessoar snarare än köpa att sig en föränderlig garderob. Resurseffektivitet i pengabristens spår. Frisyrens historia varvades av fantastiska bilder och steg-för-steg-bilder av Martina Ankarfyr.2018 startade jag Klimatklubben tillsammans med Maria Soxbo och Johanna Leymann, och tillsammans skrev vi boken “Gör skillnad – från klimatångest till handlingskraft” som släpptes på Norstedts 2019. Året därpå, 2020, släppte vi också “Klimatasken – stora förändringar i litet format” (Novellix)  som innehåller fyra små böcker om klimatet.

Numera jobbar jag dels med mitt egna företag, men också tillsammans med min Klimatklubben-kollega Maria Soxbo. Dessutom är en rejäl bit arbetstid även öronmärkt för ideellt arbete med Klimatklubben.

Så, vad tusan gör jag nu?

Hållbarhetsinfluencer 
Sedan dackefejden driver jag Emmasundh.com och @emmasundh.
Detta är mitt äldsta kneg. I början handlade min blogg om vintage, DIY och återbruk. Jag var vintage-Emma! Nog för att jag fortfarande älskar vintage och gamla grejer så har jag samlat allt jag gör under paraplynamnet hållbarhetsinfluencer. Förutom att visa upp begagnat och återbruks-hacks, så skriver jag ju en hel del om klimat, omställning och framtiden. Som hållbarhetsinfluencer gör jag en del samarbeten, men blir allt mer kräsen, hahaha. Därför jag har också andra jobb:

Podd
Tillsammans med Maria Soxbo driver jag Plan B-podden som handlar om det göttiga livet efter omställningen. Det snackas tok för mycket om vad vi ska försaka (flyget, köttet, bilen, mode-begären och det ständigt uppdaterade hemmet), så vi vill göda reklamslingan för det omställda livet efter fossilfesten. Måla upp hur det ser ut och visa vad vi har att vinna (förutom det uppenbara då: en vettig framtid och miljoner människors liv). Om Plan A var ett fossildrypande liv med problem som överkonsumtion, matsvinn, stökigt samhälle med avgaser och stress, vad är då alternativet? Plan B?
Det är så HIMLA roligt att göra podd.
Dra in vettiga sponsorer som rimmar med framtiden, göra research inför poddavsnitt, spela in och det mest tidskrävande: klippa podden.  Gah, det kan ibland ta en halv evighet eftersom jag och Maria babblar på som att det inte fanns en morgondag. Trots att podden tar enormt mycket tid i anspråk är det något av det roligaste jag vet.
Vi gör allt själva, inga mellanhänder, inga mediehus som säljer in halv-rimmande samarbeten, utan vi gör allt själva. Det är jag stolt över.

Patreon
Eftersom jag inte gör så många samarbeten, så har jag en Patreon-kanal där läsare och följare kan få extra-material. Innan jag flyttade blev det en hel del DIY (som tar enormt mycket tid i anspråk), men nu har denna kanal blivit min bygga-hus-kanal. Det är här jag visar bilder från tomten, filmar senaste projekten och bjuder på små tjuvkikar. Genom min Patreon är en också högst delaktig i byggvalen. Det har röstats om nyanser på huset, och inom kort ska mina Paterons få bestämma vilken pardörr som ska sitta på orangeriet. Så himla kul!

Föreläsningar
Efter boksläppen om klimatet började jag kuska land och rike runt för att föreläsa om klimat, rättvisa, normer och omställning. Visa att det absolut går att göra en U-sväng från en tidigare ganska fossildrypande stil och göra något vettigt av kunskapen (paketera, skapa content och generera engagemang (fast för en bättre sak)). Så jag förläste! Förmedlade allvaret, men även veva igång peppen att göra skillnad och lyfta goda exempel och smarta idéer.
När pandemin slog till blev det tvärstopp (precis när vi skulle börja föreläsa desto mer om klimat och rättvisa), och digitala föreläsningar tog över. Nu när restriktionerna lättat så rasslar bokningarna in igen. En hel del om klimat så klart, men desto fler om framtidens hållbara samhälle. Alltså det som vi ständigt snackar om i Plan B-podden. Dröm!

Klimatklubben.
Det ideella arbetet kräver nog mest av min tid. Förutom att engagera mig i Klimatklubben med 23 000 medlemmar, ha kontakt med alla fantastiska eldsjälar som arbetar ideellt med Klimatklubben, skriva snabba klimatfakta och nyheter på instagramkontot Klimatklubben.se, så svarar jag på mejl från våra medlemmar, planerar för kampanjer och projekt och samverkar med andra organisationer inom klimat och miljö.
Förutom att jag roddar med Klimatklubben så har jag också startat upp Klimatklubben Karlstad för att få bättre lokalklubbs-koll, men också för att påverka på lokal nivå. Det innebär möten med politiker, arbetsgrupper och idébollande med olika människor, samt skriva debattartiklar titt som tätt. Får så sjukt mycket energi av detta!

Utöver det så medverkar jag i #cykeluppropet och planen är att anordna Kransenloppis igen under våren 2022. En fot kvar i Midsommarkransen måste jag ju ha.

Det är ett hattigt jobb, med många olika delar. Och jag tror det passar just mig (jag gillar när de händer grejer). Det skulle lätt kunna bli för mycket och för spretigt, men jag gillar det så här. Och det känns meningsfullt. Att varva tunga ämnen som klimat med att anordna en folkfest i Midsommarkransen är min melodi. Prata om problemen, men också götta mig i lösningarna.

Jag gillar ju att dra igång, starta upp grejer och det har blivit en hel del genom åren. Förutom Kransenloppis, Klimatklubben, Klimatklubben Karlstad och en lokal dela-byt-låna-grupp för bygden jag bor i nu, så har jag varit med och dragit igång en massa annat bös. En grupp för boende i bostadsrättsföreningen i Midsommarkransen (när jag bodde där) och en miljögrupp för samma förening. Just sådant här är det bästa jag vet! Samla människor eller vara en del av ett sammanhang med ANDRAS idéer. Så jädra lyxigt! Dra igång och engagera – på lokal och nationell nivå. Och hitta massor av nya bekantskaper på vägen och KROKA ARM. Den sociala katten måste få sitt vettni.

Sådant som jag gjorde förr – skrev reportage och artiklar för tidningar och magasin – det gör jag nästan aldrig numera.  Plåtar något jobb (om det känns rätt i magen) och skriver krönikor för tidningar ibland, men mer än så hinner jag sällan med.  Tackar nästan bara ja om jag får snacka klimat, återbruk eller omställning.

Så detta gör jag. Kul som attan är det, särskilt med tanke på att jag får träffa och samverka med så många kloka, inspirerande och spännande människor genom podd, klimatklubben, den lokala klimatklubben och när jag är ute och föreläser. Men det kan så klart bli för mycket och det är en utmaning att dra en gräns för när en gjort tillräckligt för klimatet och framtiden för i dag.

Vad jag tjänar pengar på?
Det är framför allt podd och föreläsningar som betalar min lön. Böckerna jag skrivit ger en liten nätt summa varje år, liksom min Patreon-kanal. Men ett viktigt steg – som bör nämnas i versaler – i att jobba som jag gör är ju flytten till Värmland.
Att sänka mina omkostnader med en fjärdedel gör ju att jag KAN jobba ideellt. KAN tacka nej till samarbeten med förtag som är känns tveksamma. KAN jobba värderingsdrivet. Det är ett privilegium i en totalt ohållbar värld. Och det är viktigt att komma i håg. Därför måste vi göra världen mer hållbar.
Flytten möjliggjorde ett skavfritt jobb, där jag slutligen kunde avsäga mig – och tacka nej – till uppdrag som inte lirade med var vi ska om vi ska råda mot på klimatkrisen.

Planen för framtiden då?
Ja, men det måste väl kanske bli ett annat inlägg om ni är sugna på att läsa?

Loading Likes...

3 x godisaktiga begagnatfynd

  • Kommentarer på inlägget:9 kommentarer

Trots att jag handlar i stort sett allt begagnat, så var det ju fasligt länge sen jag visade upp loppisfynd.
Kanske är det för att mina senaste begagnatfynd (regnställ till kidsen, funktionsjackor, pannlampa, överdragsbyxor, skjutregel till hönshuset, gummistövlar, träskor och termobrallor) liksom inte känns så där fräsigt bloggable? Men att jag handlar allt begagnat, det gör jag (även om jag inte visar upp allt här).
Det ska ni kunna lita på tycker jag.

Några pre-älsakde saker som jag (uppenbarligen) tyckte kavlade in på internet har jag fångat med min kamera. Och nu ska vi kika på dem.
Håll i loppis-hatten för nu kör vi!

Den här kashmirhalsduken köpte jag på Fyndboa i Kristinehamn för det fyndaktiga priset 10 kronor. Nog gör de skäl av sitt namn alltid.

Är det något som jag har ständig span på är det just begagnad kashmir för det är ju så mjukt att kolasås känns taggigt i jämförelse. 100% icke-stickigt och 100% bra grej att köpa begagnat.

Den rosa stickade tröjan är nog min första kashmirtröja. Den fick jag av min mamma för hundra år sedan. Okej, inte riktigt hundra år sedan, men jag minns att jag bodde i Hornstull och det är ju mer än tio år sedan. Tröjan är totalt söndernött på sina ställen, lagad var sjunde centimeter och färgen har skavts bort av min otroligt imponerade barm. Men vad tusan, det spelar ju ingen roll – den är lika skön och fin ändå.
Jag kanske inte skulle bära den om jag skulle träffa kungen, men har inget möte inbokat på kunglig mark så det slipper jag fundera närmre på.
Lik väl som att någon köper trasiga jeans på H&M så kan väl jag bära trasig tröja tänker jag. Skillnaden är väl att jag nött den själv och älskat den varje sekund av slit.

Brallan är secondhand – inköpt för minst ett decennier sedan.

På Fyndboa hittade jag även en annan sak som jag letat efter. En spånkont.

Jag har nämligen fått en (genial?) idé. Tror jag. Eller alltså jag VET, men jag försöker vara ödmjuk och fräsch (går så där va?).

Låt mig presentera Familjen Sundhs möss- och vantförvaring!
Vi bor ju extremt litet, där en kliver rakt in i köket utan att passera hall. Det innebär ju att mössor, vantar och halsdukar läggs i krogar som ställs huller om buller där det finns plats. Det är totalt kaos.

Nu är tanken att jag ska sätta upp den här spånkonten på väggen – precis intill ytterdörren.
Får återkomma med någon form av efter-bild här känner jag.

Det sista fyndet då?
Jo, två stycken sommarset till barnen – inför nästa sommar.
100 kronor betalade jag för båda.
Sådana där plagg som en kan använda som pyjamas och sedan strosa runt i hela långa dagen.
Och de får ett varsitt.
Ett randigt set med linne och shorts i polkagrisränder ….

Och en topp och bralla i marshmallow-rand (rosa/grön). Barnen mycket nöjda kan jag lova.

Vem vill inte gå klädd i godis-ränder?

Det var det.

Nästa grej att håll utkik efter på begagnatmarknaden är en pannlampa till mamma (så vi kan ses i mörkret), arbetsbyxor (jag vill ha likadana som John har!) och ett gjutjärnsbadkar till huset. Och så ska vi väl så småningom börja leta efter kök eller köksstommar att återbruka.

Vad håller du utkik efter på begagnatmarknaden just nu? Och var fyndar du helst?
Har du några favoritbutiker? Eller begagnat-shoppat på nätet?

Loading Likes...

Svaret på frågan: Vad tusan ska jag göra för klimatet?

  • Kommentarer på inlägget:0 kommentarer

Efter en beklämmande sommar med översvämningar, torka och skogsbränder så är det hög tid att göra något. Men exakt vad?

En skulle vilja ha en sorts clueless guide to sustainable society-genväg på fem minuter. Det närmsta jag kommer tanken är de fem böcker jag varit med och skrivit (varav fyra är mycket små och genväg-iga).
Snabba fakta, svar på tal, smarta idéer (tack Klimatklubbens medlemmar där tusentals hjärnor blir klokhet i sin renaste form) och mängder av inspiration hur en kan påverka i stort och smått.

För att sänka tröskeln, ge en gräddfil till klimatengagemang så har jag sänkt alla priserna rejält i min bokshop. Och även satt ihop ett hösterbjudande!
Nu kan du köpa “Gör skillnad – från klimatångest till handlingskraft” + “Klimatasken – stora förändringar i litet format” (innehåller fyra små böcker om klimat, rättvisa, normer och snabba frågor och svar) för 350 kronor istället för ordinarie priset 429 kronor.
Priserna gäller till och med den 1 oktober.

För jag har ju själv varit där.
Med förlamade klimatångest och vad-tusan-ska-jag-göra-fammel i klimatmörkret.
Så 2018 skrev jag, Maria Soxbo och Johanna Leymann (tidigare Nilsson) boken “Gör skillnad – från klimatångest till handlingskraft”.

Det är en faktaspäckad bok som gör en rejäl rundtur bland snårigt klimathot (vad händer och varför), ohållbara vanor, engagemang (hur kan en påverka) och förklarar varför vi människor gör som vi gör – trots att vi vet vad som står på spel. Det är en rapp bok – vars innehåll är lika aktuellt (om inte mer) som när den släpptes 2019. Vi går igenom ämnen som bostad, mode, jobb, transporter, mat, el, barn, beteende och hur en kan snacka klimat utan skav.
Little did we know 2018 när vi skrev ett kapitel om jobb där vi lekte med tanken att fler skulle ha möjlighet att jobba hemifrån (om möjligt) för att sänka antalet transporter och effektivisera uppvärmning och användandet av kontorslokaler.

Våren 2020 – mitt under pandemi-paniken – släppte vi “Klimatasken – stora förändringar i litet format” som innehåller fyra böcker: Rättvisekompassen (om klimat och rättvisa. Vem drabbas? Vem har förutsättningen att påverka och ställa om – och vem har det inte? Vem har ett ansvar?), Vad håller vi på med? (en bok om vilka ohållbara normer vi drivs av), Men Kina då!? (en rapp svar på tal-bok med vanliga frågor/argument – och svar) och 1 tons-dieten (en bok om hur du kan påverka dina utsläpp, samhället och systemet).

Planen var att kuska Sverige runt 2020-2021, föreläsa om de nya böckerna och snacka om just detta: klimat, rättvisa, ohållbara normer, smarta lösningar och hur vi som individer kan påverka samhället.
Så blev det ju icke.
Men nu lyfts restriktionerna och föreläsningarna börjar välla in från skolor, företag, byråer, bibliotek och kommuner.

Och höjt, höjt! Jag vill så klart komma och snacka i din stad/kommun!
Vill du boka mig för en föreläsning? Hör av dig till mig på hej@emmasundh.com.
Vill du tipsa ditt lokala bibliotek om att boka mig? Gör det, och tipsa dem om att det går att samarangera föreläsningar med exempelvis ABF (som gjort smarta studiecirklar kring böckerna).

Hoppas vi ses!

Loading Likes...

Ses vi på bokmässan (och klimatstrejken i Göteborg?)

  • Kommentarer på inlägget:0 kommentarer

 

Imorgon fredag borstar jag håret och slänger mig på tåget ner till Göteborg!
Planen är att möta upp Isabelle McAllister och dra på den stora klimatstrejken. Det är ju global klimatstrejk i morgon. Och en vill ju dra sitt strå till klimatstacken så att säga.

Why Göteborg? Isabelle ska liksom jag delta i årets bokmässa och passar på att klimatstrejka en gnutta.

Isabelle är aktuell med boken “Skavank” (spana in om du inte redan gjort det!), och jag ska delta i ett samtal om klimatet tillsammans med ABF:s Herman Geijer och Pia Björstrand från Klimataktion.
Ämnet är: Vad kan ideella krafter göra för att rädda klimatet?

Samtalet äger rum på lördag klockan 12:00-12:45 på Folkbildningscenen.

Hoppas vi ses – både på klimatstrejk och bokmässa!

 

Loading Likes...

En helg på torpet, mys i mörkret och taggsvampsskörd

  • Kommentarer på inlägget:2 kommentarer

I fredags pep jag och familjen österut med den lille elbilen. Målet var det här söta torpet och våra vänner Amanda och Martin och deras barn Diana och Harry.
Vi anlände i skymningen och inne i stugan väntade …

Middagsbestyr.
Amanda gick loss på mangold från trädgården och jag stod och hängde vid diskbänken, babblandes som den viktiga krydda jag är.

Torpmys om hösten måste vara det bästa. Tända ljus, mörkret utanför och den perfekta kylan för att ösa på sig stickat.

Dagen därpå pälsade vi på oss höstkrud och gick ut. Raggsockor, långkalsonger, halsduk och … vantar.

Ja, alltså de här fina vantarna på verandaräcket är inte mina. De har Amanda stickat själv.
jag är så imponerad över allt hon stickar och syr (kolla här).
Undrar just när jag ska lära mig att sticka?

Dagen innehöll inga som helst planer förutom att umgås. Barnen lekte loss, medan vi mest bara hängde.
Bara och bara, det var ju precis vad vi ville göra.

Fick en rundvanding i trädgården, snackade trädgårdsprojekt och hittade ett äppelträd med äpplen i. Smakade loss. Så klart.

Kelade en hel del med deras kattunge Mona också. Sånt mys! Och kanske världens mysigaste katt (håll för kattörnen Jumanji!)? Nä, men så social och ville liksom vara med hela tiden. Hon till och med sov i vår säng!
Det ville Jumanji också förr i tiden, men nu är han all about att vara ute och jaga möss. Längtar till regn och rusk så han hänger mer inomhus.

Den här trion tog en liten promenad innan pannkakslunchen.
Och det här tycker jag är så sablats fint: När ens barn får egna relationer med ens kompisar. Ja men så smälter ju hjärtat.

Och jag var kamouflerad för oktober. Alternativt innanmätet på en fylld vintunna.

Eyelinern hade semester. Liksom jag.

Jag och Amanda hamnade här i hammocken. Babblandes som ditt och datt.

Började snacka skolfoton och ville ta ett eget i 80-talsstyle.

På eftermiddagen gick vi ut i skogen. Martin och Harry tog täten!
Hela gänget fikade loss på kaffe och kaka uppe på ett berg med utsikt, och sedan hittade vi …

Enorma mängder taggsvamp. Min halsduk fick agera korg ända tills …

Amanda kom med fikakorgen. Ut med termos, kakor och annat onödigt. Här skulle göras svamp-middag!

Väl hemma från skogen rensade vi svamp. Världens mysigaste stund om du frågar mig.
Därefter blev det pangmiddag med svampsås, vi berättade om när vi gjort bort oss totalt och jag kan ha skrattat tills jag fick kramp i magmusklerna.

Dagen därpå var det dags att pipa hemåt. Efter en match fotboll sa vi hejdå och pep hemåt. Vilken panghelg!

Loading Likes...

Bra mat tar tid.

  • Kommentarer på inlägget:4 kommentarer

I betalt samarbete med Årstiderna

Visste du att olivträd börjar ge frukt efter 5 år, men en full skörd först efter 40–100 år? Det sägs att det tar minst tre generationer att få fram en riktigt vass olivodling!

Vad någon planterade för 100 år sedan ger frukt nu. Och vad jag gör nu ger effekt om 100 år. Precis som mitt liv är ett resultat av val som gjorts tre, fem och tio generationer innan mig.
Valen vi gör påverkar – inte bara oss, dig och mig och generationen efter oss. Utan sätter standarden för framtiden.

Just därför försöker jag alltid handla ekologiskt.
För mina val spelar roll för jorden som brukas, att nyttodjuren finns kvar och att naturen runtomkring mig är motståndskraftig. Nu och sen.
– som erbjuder 100% ekologisk mat – lyfter nu en kampanj som heter “” där de riktar strålkastarljuset mot tiden det tar att producera mat.

Det är hög tid att polera fram vår respekt för hantverket, tiden och den ekologiska maten.

De ekologiska kommer exempelvis från familjen Osunas olivodlingar i Sevilla,. Oliverna skördas nu i december, och vill en smaka på tiden, flera generationers arbete och omsorg så kan en beställa den

Olivolja är en lyx här hemma. Inget vi öser i stekpannan så att säga (det använder vi närproducerad rapsolja till). Olivolja är smak, en doft av Medelhavet och tid.
Växtbaserat att ringla på smörgåsen tillsammans med säsongens soltorkade tomater eller ljuvliga toppa caprese:n med.

 

Och apropå tid.
Är det inte hög tid att vi pratar tid.

Vi vill fatta snabba beslut och låta saker gå i ett huj  samtidigt som carpa livet och sudda ut varje tecken på förfluten minut från våra ansikten. Vi kämpar emot tiden, ser den som vår fiende, när vi mest av allt borde behandla den med respekt?

Allt ska gå snabbt. Bygga, shoppa, äta, resa, välja, förändra, måla om. Allt ska gå med en jädra fart och resultatet blir halvdant. Dåliga material, höga utsläpp, tärd miljö och en hög med gifter. All for the snabbtorkande, snabbverkande, snabbproducerande och quickfixande snabbval-fun. Som ett tidsbesparande lifehack som en bra gärna skulle vilja översätta till livshack. En hack i lacken.

Hur vore det om vi polerade fram respekten för tiden?
Såg rynkor som erfarenhet, såg resan som målet, lagade det vi hade, valde det långa-loppet-bästa och uppskattade tiden det tagit för saker att verka fram – bra! Välja det bästa.

Som Ulla Skog sa i sitt sommarprat 2015: “Varför ska jag välja en dålig färg bara för att den torkar snabbt?”.
Jag har själv varit mitt i smeten av snabbval (flyg, fast fashion-kläder, plastfärg och förändra for the fun – inte behovet – där jag mest av allt bara valt det som alla andra valt eller det som stod med fetast text på magasinets omslag), men gött nog finn tid att tänka om, välja annat, ändra sig.

 #årstiderna #itsaboutthyme #ekologiskt

Loading Likes...

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta