Let them eat cake!

Restriktionerna släpps. Flygen vevar i gång sina skruttiga motorer som stått på vänt under pandemin. Instagram fylls återigen med palmer i motljus och en enad följarskara som i kör  kommenterar “det där är du värd”.  Förmodligen finns tusentals som börjat fingrat på de ifrågasättande tangenterna. Men suddat. En vill inte vara den som pissar på paraden, som skapar eller ger skav. Så en tar snäll hand om skavet själv och kapslar in det i sin gnisslande famn.

Men jag undrar, vad är det vi är verkligen värda? Exakt vad har vi gjort oss förtjänt av?

Nyheterna rapporterar om att utsläppen ökar i en sällan skådad takt – när de borde minska.  Den näst snabbaste ökningen. Någonsin.
“Vill ta igen efter pandemin” sa någon.  Ta igen vaddå?
Vad är det vi känner att vi har någon form av rättighet att “ta igen”?

Om vi inte stoppar utsläppen ganska så pretty omgående går vi mot temperaturökning som människan aldrig tidigare har upplevt. Yes box. Utsikterna ser inte särskilt upplyftande ut för arten människan som kutar mot avgrunden i nyköpt bikini som en varken ser upp och ner på nu för tiden.
Nu kanske någon tryggt vill kalla mig alarmist. Men vet ni vad, det går alldeles utmärkt att kalla mig påläst.

Nu är hög tid att göra något.
Inte förminska sig själv till ett “vad spelar det för roll vad lilla jag gör”, kanske inte heller övervärdera sig själv med “fast jag är ju vääääärd”, inte förlamat från slå bort ansvaret med  “någon annan borde” eller sticka huvudet i sanden (läs: slå på en serie på Netflix istället).

Egentligen vill jag inte lägga ansvar på individen. Jag VILL Inte.
Jag vill ändra systemet.
Få till ett förbud mot fossil reklam, bli väck subventioner på flyg, se till att nyproducerade kläder bär sitt verkliga pris (hej levnadslöner), göra det enklare att dela bil i staden, byta till elbil på landsbygden, se till alla har möjlighet att cykla istället för att ta bilen, decentralisera samhället så varenda kotte kan ta sig till det mest basala på ett hållbart sätt, göra det orimligt dyrt att slänga fullt fungerande saker, subventionera tåget, göra det ekonomiskt tilltalande att reparera istället för att köpa nytt och göra det enklare att konsumera cirkulärt (hej återbruksgallerian som jag snackar loss om i detta avsnitt av Plan B-podden). Och kanske ta en vända kring detta eviga gulligull-tassande runt elen.
Herregud, ge oss en kvot för att hushålla. Ingen vågar ju säga det för att hamna i den så oerhört tröttsamma dammsugardebatten, trots att allt tyder på att vi måste få till ett annat synsätt på våra resurser. Inte bara snacka om hur vi ska bygga ut, utan också ta en vända runt kvarteret med frågeställningen: Hur ska vi hantera vår resurser och dra ner på vår konsumtion?

Men för att få till förändring så krävs en opinion. Det behövs människor. Och där kommer individen in. Sådana som du och jag. Och det behövs folk som trampar upp stigar, eftersom vi människor är flockdjur.
Jag vill aldrig skamma, aldrig säga att någon inte gör tillräckligt. Samtidigt är jag djupt oroad. Jag pendlar mellan att vilja smeka tröstande på handen och säga “det är okej, det kommer nog bli bra” och viljan att skrika folk i örat jättejättenära HALLÅ! Men kanske mest av allt snacka om vad som ger mest effekt? Är det att leva perfekt (och misslyckas) eller att försöka göra så gott en kan? Och fundera över vad vi har för sits att förändra – jämfört med andra?

Vad har i för ansvar egentligen?

Många av oss har haft lyxen att födas eller bo i ett fredligt, rikt land, med hyfsad trygghet. Många av oss har det så gott ställt att vi unnar oss att slänga resterna på tallriken, byta ut förra höstens basgarderob till denna höstens basgarderob (svenskar shoppar i snitt ett nytt plagg i veckan), byta ut ett fullt fungerande kök mot ett i ens egen stil och måla om hela hemmet efter Elle decorations hypade trendkulört. Många av oss har också (haft) lyxen att se världen.
Och det är långt mer vad våra och andras barn kommer att kunna uppleva. För vi shoppar upp både våran, deras och en radda andra människors budget i ett huj när vi girigt frossar loss på buffén. Vi lever långt över planetens gränser.

Men hey, det är vi ju värda.

Eller hur var det nu?

Våra unn är på bekostad av andra människors chans till ett vettigt liv, eftersom våra utsläpp i första hand påverkar de som mest oskyldiga. Dels de som är barn i dag och vars livslånga utsläppsbudget vi ständigt naggar på. Men också de som drabbas först och värst av klimatförändringarna – vilket är fattiga kvinnor, framför allt unga mödrar. De som drabbas just precis nu. Ping alla feminister!

Vad är det exakt vi gjort oss förtjänta av? Och vad säger vi till de vars resurser vi äter till frukost?
“Let them eat cake”?
Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!
Become a patron at Patreon!

Loading Likes...

Detta inlägg har 6 kommentarer

  1. Lisa

    Är med dig! Tänker så mkt just nu på det sjuka i att våra politiker inte tar ansvar för all klimatpåverkan som vårt gemensamma står för. Det måste ske ett skifte NU! Jag tror de val jag gör som individ har en ytterst liten påverkan, det är mer som en signal om att jag är beredd att anpassa mig, min konsumtion och mina anspråk. Men politikerna måste tänka ut och konkretisera hur vi snabbast och mest effektivt når våra klimatmål. Ser fram emot att demonstrera nästa vecka.
    Har du tips om fler bloggar som liksom din inte mosar upp konsumtion i nyllet på en så tar jag tacksamt emot.
    Lisa

    1. emmasundh

      Jag är SÅ med dig! Tipsar om Isabelle McAllister, Maria Soxbo, Hållbara Saran och Sophia Schyman! Bland många andra! Sedan håller jag så klart tummarna för att vi får många, många, många influencers att gå före och ställe om. Och där kan vi alla påverka – inte minst genom att önska och hylla de inläggen!

      1. Sofie

        Tack för en inspirerande plats!
        Älskar klimatsmarta människor och bloggar, men, blev, kanske orimligt besviken när jag var inne på Maria Soxbos blogg. Hur kan man kan kalla sig klimatsmart när man byter ut ett fullt fungerande kök? Har du tips på bloggar med människor som vänder på kronorna innan de kastas i konsumtionsträsket, och samtidigt räddar miljön? Kände mig lite gnällig nu, men blev mest besviken över hur nån som klimathajpar sig själv resonerar och rättfärdigar lyxkonsumtion, ja haha nu syftar jag på köket igen. Vi behöver goda förebilder som visar på att drömmarna och det vi realiserar i livet kan handla om annat än konsumtion och fixa det tipptopp där hemma . Klokhet och goda relationer kan man aldrig få nog av och det kräver tid och energi och andra investeringar. Det viktigaste i livet, är ju sådant som inte ger avtryck på klimatet. Sen måste vi ju äta, ha någonstans att bo.
        *gnällspiken*

  2. Jenny

    Men hur stor roll spelar det vad individen gör.. när stora länder som tex. Kina och Brasilien inte alls bryr sig?

    1. emmasundh

      Varje individ är en del av opinionen, och jag tror vi underskattar Sveriges roll. Dels som föregångsland, men också sker ju produktionen av det vi konsumerar just i de länder du nämner.

  3. Maria

    Jag håller med dig Emma. Vad är det man anser sig vara värd? Varför skulle vissa vara värda flyga utomlands medan andra får ta konsekvenserna? Varför är vi värda en viss bekvämlighet medan andra inte har någon alls? Var finns solidariteten och medmänsklighet? I min förtvivlan lutar jag åt Gud som jag tror vill sin skapelse gott.

Lämna ett svar