Hänger du med i trenderna? Kan alla se att du har koll på mode?

i betalt samarbete med Fair action

Sustainable collections, tidlös basgarderob, hållbara nyckelplagg, höstens hållbara basplagg. 
Går det att shoppa sig ur klimatkrisen? Hur hållbar är egentligen modebranschen?
Och hur ser det göttiga, påklädda livet ut efter omställningen?

Shoppingpåsarna hopar sig. De är välfyllda med problem. Tjusiga plagg gjorda av fossil olja – tillverkade i fabriker som drivs av kolkraft på andra sidan jorden (där effekterna av klimatkrisen kommer att slå värst. Där kvinnor sliter för lön som inte räcker till det mest basala, och riskerar att förlora jobbet om de höjer sin röst.
Men hey, plagget i påsen var ett kap! 99 spänn på rea! Dessutom fick jag billigaste varan på köpet: En T-shirt med trycket “Female first”. 
Längst ner i påsen ligger ett kvitto som säger att vi övertrasserat resurserna sedan länge. Igen.

Trots att majoriteten av svenska folket förmodligen hamnat hos utsläpps-kronofogden (om det funnits en sådan) så fortsätter vi shoppa. Vi svenskar köper nytt plagg i veckan. Plagg som vi i snitt använder 5 gånger innan vi bestämmer oss för att, nä, trenden är passé.
För en vill ju hänga med. Visa att en har koll! Inte vara gårdagens färska bröd på buffébordet. Så hur göra vi? Men klimatkris, accelererande trender och viljan att vara dagens modelimpa!

Nu blir det maxat mode kan jag lova.
Inte på mig, jag nöjer mig gott i vintage-klänning, loppis-fyndad halsduk och  klockad trenchcoat köpt på secondhand.
I ett välskräddat (men föga uppsytt) avsnitt av Plan B-podden ålar jag och Maria ner oss i ämnet mode. Vi hade en hel del att säga, därför är detta ämne uppdelat i två avsnitt.

Så vad är det som behöver avhandlas så frenetiskt att det behövs TVÅ avsnitt?
Dels snackar vi om vår egna ohållbara moderesa, via modebranschen där vi båda har sölat runt och vidare till Paris, Milano och New York. Det blir klimatbikt!

Vi sicksackar därefter vidare bland problemen: Modebranschens totala urspårning, vår överkonsumtionstakt,  medias (och influencers) roll i att skapa begär och hållbara kollektioner som tryggt vaggar oss in i tro att vi kan shoppa oss ur klimatkrisen – vi ska bara hålla utkik efter det gröna lövet.
Vi drar en raksöm över trender med snedvrida gylfar på jeansen och företeelser som unboxing, ger komposterbart mode vår dom, tar en svängom kring den helt legit myshobbyn att gå på stan för att se om begär uppstår. Och så tar vi ett snack med Fair actions Maria Sjödin om hur det står till i fabrikerna som producerar våra kläder – låga löner, tvångsarbete och dåliga arbetsvillkor.

Sa jag att detta dubbelavsnitt var maxat? Ja, men då har jag ännu inte berättat att vi bjuder in vår före detta kollega Johanna Leymann, expert på hållbart mode och att jag dessutom intervjuar jag min mamma! Hon har ju trots allt – med sina 77 taggar – varit med om modets framfart från efterkrigstid till 2000-talets överkonsumtion.
Hur konsumerade en mode förr? Hur såg en på konsumtion och att laga? Dessutom berättar hon om något fantastiskt som fanns förr – som vi borde damma av.

Första avsnittet släpps i dag, och det andra släpps snart, snart, snart (måste bara hinna klippa klart det).

Min egen moderesa?
Jag var varit deep down insyltad. Rapporterat från modeveckor, flugit till Paris över dagen, skrivit trendrapporter och shoppingtips. Vi kan väl ödmjukt konstatera att min koldioxidranson för länge sedan är övertrasserad. Skulle jag dessutom räkna med alla som inspirerats av allt jag tipsat om eller rättfärdigat köp med mig som orsak, ja, då vill en ju bara stoppa huvudet i sanden. Och stanna där. Och jag tror ärligt talat att en – trots att en ser ganska dåligt i just sand – skulle möta rätt många där nere.

Detta avsnitt gör vi i samarbete med Fair action som jobbar för bättre villkor och mer transparens i modebranschen. Just nu driver Fair action på för få till en skarp lagstiftning inom EU som ser till att företag måste ta ansvar för mänskliga rättigheter. Rimligt, eller hur?
Men förändring kräver muskler. Så bli medlem i Fair action så de kan fortsätta granska modebranschen och skipa rättvisa åt de underbetalda kvinnor som syr för våra begär.

Sedan ett par år tillbaka köper jag endast begagnat, men det finns ju problematik med det också. Att hungrigt stå och vänta vid Traderas port på att någon tröttnar när en råkat få begär efter något sådant här.
Jag önskar att jag var helt frikopplad från trender. Att jag inte påverkades. Utan körde min grej.
Men jag påverkas, detta trots att jag med bestämd exakthet vet vad jag tycker om.
Markerad midja, snorsnäva pennkjolar eller vida, klockade varianter, långärmade blusar och i nyanser som vitt, rosa, brunt, vinrött, rost och senapsgult. Sällan grönt och blått, om det inte är mossgrönt eller marinblått vill säga. Bomullsklänning om sommaren och rejäla arbetsbrallor toppat med en stickad tröja. Och halsduk eller basker som körsbäret i cocktailen.

Men är det socialt accepterat att gå i samma kläder femton dagar i rad? Trivs jag med epitetet “hon i manchester”. Kan en driva kanaler i sociala medier helt utan förändring som sällskap? Kan en vara influencer i samma, stickade tröja under hela vinterhalvåret? Och sedan byta till en svalare variant när april gör intåg? Cirkulera de plagg en har i all oändlighet, men i olika kombinationer.
Det snurrar mycket.

Lyssna gärna på avsnittet – det är fyllt av fakta och funderingar! Och berätta gärna vad DU tycker.

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!
Loading Likes...

Kommentera

Stäng meny