Jobba, jobba, jobba!
Vi jobbar som aldrig förr – trots att vi faktiskt fördubblat effektiviteten sedan 1970-talet. Trots det så livspusslar vi, jobbar över, vobbar, smyg-mejlar och klättrar på karriärstegen. Upptåt, framåt. Ett liv i farten ska en ha, annars är det som att en saknar ambitioner.
Politikerna skanderar att vi måste skapa arbetstillfällen och innan vi ens hunnit knyta de välpolerade brougen så cuttas skogar ner för att anlägga lagerlokaler och shoppinglador på bilavstånd. Gruvor öppnas och kommunen krattar manegens så fint, så fint, för att industrierna ska lockas just dit. Men är det framtidens arbetstillfällen? Kommer vi konsumera lika mycket i framtiden som vi gör i dag? Eller såsas det runt i business as usual?
Vi gör allt för jobben. Allt!
Vi till och med reser för jobbens skull.
För slutar vi resa att till Maldiverna, Gran Canaria, Phuket och de grekiska öarna så försvinner jobben inom turism. Så vi reser. För jobbens skull.
Eller? Är det lite för vår egen skull kanske?
Hej framtidens (smartare och mer bi-dragande) jobb!
I ett nyrekryterat avsnitt av Plan B-podden pejlar jag och min klimatsnackande kollega Maria in på ämnet jobb!
Vilka yrken kommer vi ha i framtiden? Vad spelar arbetstiden för roll för omställningen? Och vad skulle du välja: Högre lön eller kortare arbetstid?
Och vad ska en göra om det där jobbskavet uppstår. Du vet, känslan av att ens jobb kanske inte riiiiiktigt bidrar till att sänka utsläppen? Eh, jag kan relatera om någon! Och vad ska en göra då? Fly till ett hållbart jobb eller fäktas för rappare omställning?
Vill en fly, pja, då finns faktiskt ett omställningsstudiestöd om en vill vidareutbilda sig – för att skaffa sig framtidens kompetens. Bra grej!
Kanske är det dags att fråga sig vad yrket bidrar till? Och höja statusen på de yrken som gör skillnad. Nytta! För ett år sedan listade Klimatklubben 101 framtidsjobb, och nyligen släpptes en rapport från SKR, arbetsgivarorganisationen i kommuner och regioner, som visade att 4 av 5 som kommer ut i arbetslivet behöver ta anställning inom välfärdssektorn. älften av alla chefer som jobbar i kommuner och regioner ser rekrytering som den enskilt största utmaningen, visar en ny undersökning, samtidigt som anställda inom samhällsviktiga yrken i skola, sjukvård och socialtjänst skriker efter fler kollegor.
Och det om något är ju att jobba för att göra skillnad.
Bidra till omställningen – bli klimatombud
Som vi har längtat efter att göra det här avsnittet! Få snacka jobb, framtid, omställning och nya statusyrken. Det här avsnittet av Plan B-podden görs i samarbete med fackförbundet Vision som lanserar en ny facklig roll. Klimatombud.
Alltså detta är så BRA!
Denna nya roll gör det möjligt för dig som jobbar inom exempelvis kommun, region, kyrkan eller bolag kopplade till välfärd att jobba med klimat och omställning fackligt – på arbetstid. Göra skillnad.
Vision har som mål att verka för 1 000 klimatinitiativ innan årets slut.
Är du med Vision – ett fackförbund som tar klimatkrisen på allvar – ja, men grattis! Ett framtidens fackförbund! Och nu kan alltså DU bli klimatombud, vara med och sänka utsläppen och göra skillnad – på jobbet. Kontakta Vision eller snacka med din lokala avdelning- eller klubbstyrelse. Heja dig!
Tillhör du inte Vision? Tipsa ditt fackförbund att den fackliga rollen klimatombud och efterfråga samma roll. Vi hoppas att alla fackförbund copy this one with pride!
Sänkt arbetstid för att lösa klimatkrisen?
Hur var det nu med arbetstiden? Varför snackas det om att vi ska jobba mindre? Pja, förutom att kanske undvika tråkigheter som stress och utmattning? Men finns det klimatmässiga vinningar? Maria ringde upp Christer Sanne – samhällsforskare och författare till flera böcker som tar upp arbetstidsfrågan och hållbar utveckling.
Är det inte ett pangavsnitt så säg?
Dessutom snackar jag och Maria om vad tusan vi jobbar med. Vilket som är det märkligaste jobb vi haft och vad jag skulle vilja jobba med om jag inte gjorde det jag gör i dag!
Ladda batteriet, på med säkerhetsbältet och lifta med när vi accelererar in i framtiden!
Vroom!
Nu ska vi nämligen handbromsladda in på det fossildoftande såväl som Tesla-laddade bekväma, behövliga och statusmarkerande ämnet … bil. Ett trassligt ämne, minst sagt.
Just därför har jag och min klimatkompanjon Maria Soxbo laddat upp med i ett helt avsnitt av Plan B-podden om just bilen.
Att vi ska sänka utsläppen är ju lika självklart som oljan är tjock och att bilen spelar en viktig roll i denna soppa är det inget snack om.
Så.
Vem har rätt att äga bil? Stadsbon med kollektivtrafik runt knuten eller medborgaren på glesbygden där varken kollektivtrafik eller cykelbanor finns? Hur ska vi sänka våra utsläpp från biltrafiken? Är det rimligt att flest elbilar finns där kollektivtrafiken är som vassast? Hur sker omställningen så rättvist som möjligt – där den som har störst behov får bäst förutsättningar? Och hur ser framtidens bilåkande ut?
Är det självkörande bilar, bokningsbar kollektivtrafik eller delningsbilar som gäller? Ska vi verkligen äga bil? Och vilken bil ska vi döpa om till “seniorbil”? Lyssna här!
Jag själv deläger en begagnad elbil, är hyfsat beroende av bil och försöker använda den med måtta. Elcyklar större delen av året, men under vinteråret blir det mer bil.
Återbrukare som jag är vill jag ju använda det jag har, men är det något som jag ska använda med måtta – elbil eller ej – så är det ju just bilen.
Men å andra sidan står en bil parkerad 95-97 % av sin livstid, kanske kan ett par få bilar delas av fler? Kanske kan MIN bil delas av fler?
Detta avsnitt görs i samarbete med fenomenala, framtidstänkande OurGreenCar som gör det möjligt för fler att dela och tillsammans sänka utsläppen från just transporter. OurGreenCarär en bilpool deluxe, vars mission är att minska antalet bilar i trafiken. Förutom att erbjuda delningselbilar (alla bilar drivs av el, här kompromissas icke!), så finns även ellådcyklar och elcyklar. Fordonspool helt enkelt.
Detta är delnings-smarthet upphöjt till max, och OurGreenCarstjänst är dessutom märkt med Bra miljöval.
Kanske är din hyres- eller bostadsrättsförening mogna för att ratta delningselbil? Eller kanske företaget eller varför inte villagatan kan dela på en ellådcykel? Eller ha ett litet stall av möjligheter? Detta är jag SÅ taggad på! Hade jag bott kvar i lägenheten i Midsommarkransen hade jag lätt sålt in detta till föreningen, och kanske finns det vilja här på landsbygden att ha ett liknande upplägg? Ju mer jag tänker på delningsfordon desto rimligare blir det. Och tänk så mycket yta en skulle frigöra i städer om varje lägenhetshus hade ett stall av delningsfordon istället för att alla ägde en varsin bil, varsin elcykel och varsin ellådcykel. En enda bilpoolsbil ersätter nämligen i snitt 10 privatägda bilar, och med tanke på att en bil står parkerad sisådär 95-97% av sin livstid så kanske det är smartare att dela.
Förr var bilen lyx, något få förunnat. Men när bilen manglades ut tillsammans med ord som frihet i samma takt som städerna centraliserades och vi helt plötsligt hade allt på bilavstånd blev bilnormen allt starkare. Och starkare.
Så väl på landsbygden som i staden blev bilen en del av familjen. En vanlis-grej.
Och bilen går bra?
Ja, problemet är att den går lite … för bra.
Den vanligaste bilresan är under 5 kilometer, en sträcka som tar sisådär en 15-20 minuter att cykla. Vissa kan inte ta cykeln, eftersom det saknas cykelbanor och förutsättningar, men gissningsvis kan väldigt många ta cykeln – men väljer bilen eftersom alla andra gör det.
Vi tar bilen för “det är ju så kort, det går så snabbt”, trots att fossilbilen släpper ut som allra mest under de första kilometrarna. Kall motor behöver fetare bränsle.
Bilen är så pass mycket norm att vi till och med tar bilen till gymmet för att springa en mil eller cykla fem kilometer.
I dag finns närmare 5 miljoner personbilar i Sverige på 10 miljoner invånare. Det betyder att det går en bil på varannan svensk – spädbarn inkluderad. Pretty much.
Inte konstigt att det är trångt på vägarna och fler, större, bredare vägar planeras för att kunna sluka allt fler – och inte minst större – bilar.
Men är det så vi vill ha det? Vill vi ha fler bilar? Större vägar som plöjer genom naturreservat, förändrar vår luft och skapar ständigt brus? Eller finns det andra, vettigare lösningar?
I tider av klimatomställning snackas det en hel del om elektrifiering och elbilar, men är det bara att byta ut fossilbilarna mot elbilar och sedan är allt frid, fröjd och pinacolada i solen? Och ska vi alla äga en varsin bil?
Så många frågor! Tur att vi har en podd va, så vi kan reda ut allt.
Sustainable collections, tidlös basgarderob, hållbara nyckelplagg, höstens hållbara basplagg. Går det att shoppa sig ur klimatkrisen? Hur hållbar är egentligen modebranschen? Och hur ser det göttiga, påklädda livet ut efter omställningen?
Shoppingpåsarna hopar sig. De är välfyllda med problem. Tjusiga plagg gjorda av fossil olja – tillverkade i fabriker som drivs av kolkraft på andra sidan jorden (där effekterna av klimatkrisen kommer att slå värst. Där kvinnor sliter för lön som inte räcker till det mest basala, och riskerar att förlora jobbet om de höjer sin röst. Men hey, plagget i påsen var ett kap! 99 spänn på rea! Dessutom fick jag billigaste varan på köpet: En T-shirt med trycket “Female first”.
Längst ner i påsen ligger ett kvitto som säger att vi övertrasserat resurserna sedan länge. Igen.
Trots att majoriteten av svenska folket förmodligen hamnat hos utsläpps-kronofogden (om det funnits en sådan) så fortsätter vi shoppa. Vi svenskar köper nytt plagg i veckan. Plagg som vi i snitt använder 5 gånger innan vi bestämmer oss för att, nä, trenden är passé.
För en vill ju hänga med. Visa att en har koll! Inte vara gårdagens färska bröd på buffébordet. Så hur göra vi? Men klimatkris, accelererande trender och viljan att vara dagens modelimpa!
Nu blir det maxat mode kan jag lova.
Inte på mig, jag nöjer mig gott i vintage-klänning, loppis-fyndad halsduk och klockad trenchcoat köpt på secondhand.
I ett välskräddat (men föga uppsytt) avsnitt av Plan B-podden ålar jag och Maria ner oss i ämnet mode. Vi hade en hel del att säga, därför är detta ämne uppdelat i två avsnitt.
Så vad är det som behöver avhandlas så frenetiskt att det behövs TVÅ avsnitt?
Dels snackar vi om vår egna ohållbara moderesa, via modebranschen där vi båda har sölat runt och vidare till Paris, Milano och New York. Det blir klimatbikt!
Vi sicksackar därefter vidare bland problemen: Modebranschens totala urspårning, vår överkonsumtionstakt, medias (och influencers) roll i att skapa begär och hållbara kollektioner som tryggt vaggar oss in i tro att vi kan shoppa oss ur klimatkrisen – vi ska bara hålla utkik efter det gröna lövet.
Vi drar en raksöm över trender med snedvrida gylfar på jeansen och företeelser som unboxing, ger komposterbart mode vår dom, tar en svängom kring den helt legit myshobbyn att gå på stan för att se om begär uppstår. Och så tar vi ett snack med Fair actionsMaria Sjödin om hur det står till i fabrikerna som producerar våra kläder – låga löner, tvångsarbete och dåliga arbetsvillkor.
Sa jag att detta dubbelavsnitt var maxat? Ja, men då har jag ännu inte berättat att vi bjuder in vår före detta kollega Johanna Leymann, expert på hållbart mode och att jag dessutom intervjuar jag min mamma! Hon har ju trots allt – med sina 77 taggar – varit med om modets framfart från efterkrigstid till 2000-talets överkonsumtion.
Hur konsumerade en mode förr? Hur såg en på konsumtion och att laga? Dessutom berättar hon om något fantastiskt som fanns förr – som vi borde damma av.
Första avsnittet släpps i dag, och det andra släpps snart, snart, snart (måste bara hinna klippa klart det).
Min egen moderesa?
Jag var varit deep down insyltad. Rapporterat från modeveckor, flugit till Paris över dagen, skrivit trendrapporter och shoppingtips. Vi kan väl ödmjukt konstatera att min koldioxidranson för länge sedan är övertrasserad. Skulle jag dessutom räkna med alla som inspirerats av allt jag tipsat om eller rättfärdigat köp med mig som orsak, ja, då vill en ju bara stoppa huvudet i sanden. Och stanna där. Och jag tror ärligt talat att en – trots att en ser ganska dåligt i just sand – skulle möta rätt många där nere.
Detta avsnitt gör vi i samarbete med Fair action som jobbar för bättre villkor och mer transparens i modebranschen. Just nu driver Fair action på för få till en skarp lagstiftning inom EU som ser till att företag måste ta ansvar för mänskliga rättigheter. Rimligt, eller hur?
Men förändring kräver muskler. Så bli medlem i Fair action så de kan fortsätta granska modebranschen och skipa rättvisa åt de underbetalda kvinnor som syr för våra begär.
Sedan ett par år tillbaka köper jag endast begagnat, men det finns ju problematik med det också. Att hungrigt stå och vänta vid Traderas port på att någon tröttnar när en råkat få begär efter något sådant här.
Jag önskar att jag var helt frikopplad från trender. Att jag inte påverkades. Utan körde min grej.
Men jag påverkas, detta trots att jag med bestämd exakthet vet vad jag tycker om.
Markerad midja, snorsnäva pennkjolar eller vida, klockade varianter, långärmade blusar och i nyanser som vitt, rosa, brunt, vinrött, rost och senapsgult. Sällan grönt och blått, om det inte är mossgrönt eller marinblått vill säga. Bomullsklänning om sommaren och rejäla arbetsbrallor toppat med en stickad tröja. Och halsduk eller basker som körsbäret i cocktailen.
Men är det socialt accepterat att gå i samma kläder femton dagar i rad? Trivs jag med epitetet “hon i manchester”. Kan en driva kanaler i sociala medier helt utan förändring som sällskap? Kan en vara influencer i samma, stickade tröja under hela vinterhalvåret? Och sedan byta till en svalare variant när april gör intåg? Cirkulera de plagg en har i all oändlighet, men i olika kombinationer.
Det snurrar mycket.
Hoppa i gummistövlarna och ta på dig Hagfors-kavajen – nu ska vi ut på åkern och ner i spenaten! Och ta med gasmasken. Nä, jag bara skoja. Potatishackan givetvis!
För här ska skördas ekologiskt!
Där ska vi sniffa på bekämpningsmedel, sticka ner handen i bördig jord (hur blir den bördig?), luska reda på jordbrukets stora utsläpp (var finns de och vad beror de på) och reda ut skillnaden mellan konventionellt jordbruk och ekologiskt?
Hur ska det gå kanske ni tänker? Två stadsråttor i den komplexa jordbruks-spenaten? Nog för att vi är vassa på klimatfrågor och jag är återvandrad lantis med en dos lantbruksblod i mig, men vi behöver också prata med experter på just matproduktion. Därför har vi med oss Fredrik Cleve Kjellröier i detta avsnitt – en KRAV-bonde – och IdaLind från Ekologiska lantbrukarna. Vi snackar utmaningar, möjligheter, märkningar (vilka märkningar garanterar ekologiskt?), utsläpp och blir på det klara med varför vi bör välja ekologiskt. Så, vad är grejen med ekologiskt då?
Spelar det verkligen någon roll om jag och min familj väljer ekologiskt? In the bigger piture så att säga?
Spelar den där potatisen som jag håller i handen någon roll?
Om jag och min familj (4 pers!) skulle byta från konventionellt odlad potatis till ekologisk potatis under ett år så besparas 15 liter kemiska bekämpningsmedel, 8-10 olika besprutningstillfällen med 8-12 olika preparat och 15,5 kilo konstgödsel enligt Naturskyddsföreningen.
Och då snackar vi bara potatis.
Och en familj.
Det finns många anledningartill att äta ekologiskt och på Ekofakta (som drivs av forskare på SLU) kan du proppa hjärnan full med snabba fakta om ekologisk produktion.
Både jag och Maria älskar att snacka lösningar så vad vore ett Plan B-podden-avsnitt utan att vi bollar hur jordbrukets utsläpp kan minskas, drömmer oss bort mot odlings-gym och funderar på hur det vore om vi människor gjorde … jordbruks-lumpen?
Pja, likväl som vi lär oss att fajtas så kanske det vore en god idé att kunna producera egen mat? Och förstå hästjobbet bakom?
Förmodligen skulle vår respekt för maten (och bonden!) öka avsevärt och kanske skulle bönderna slippa producera mat som så lättvindigt slängdes bort?
Eller vad tror du?
Men vad är problemet? Utmaningarna?
Jordbruket står för 14% av Sveriges utsläpp. En ganska stor tårtbit, om än nödvändig. Till skillnad från charter-unn, höstkappe-begär och villhöver-bös så är vi ju ganska så beroende av just jordbruket för vår överlevnad.
Vi behöver mat.
Men det är skillnad på jordbruk och jordbruk, vad som odlas (samma sak år efter år eller odla med växtföljder?), hur det odlas (maxa på med konstgödsel eller gödsla med det som finns på gården) och för vem (dig, mig eller kon?).
Just nu är det EKO-september – en månad då ekologisk mat uppmärksammas extra (alla månader borde ju vara obesprutade, inte sant?) – då KRAV-märkta gårdar öppnar upp för besökare och det finns allt från skördefester, matmarknader till gårdsbutiksrundor (HALLÅ!). Passa på att åka dit!
Här finns en lista över gårdar som håller öppet och annat sköj som händer under EKO-september.
Vill du veta mer om hållbar mat, ekologisk odling och klimatpåverkan?
Testa Sveriges Konsumenters ekoquiz och lär dig massor om ekologiskt!
Nyfiken på hur vi kan äta mer hållbart? Och kanske slå hål på några myter om just hållbar mat? Spana in KRAVs rapport Den hållbara maten
Just de här potatisarna?
Ja, de har jag odlat själv.
Där finns inte en tillstymmelse till bekämpningsmedel, så de kan jag bita i alldeles råa om andan skulle falla på – vilket DEN GÖR. Faller på alltså.
Vem drabbas av klimatkrisen först – och värst? Vilka öden följer klimatkrisens framfart? Varför flyr människor? Vilket ansvar har Sverige? Och vad har klimatflyktingar för rättigheter?
Vi gjorde denna intervju med Shora inför avsnittet Behövande, bekymmer & beredskap (där du kan höra ett utdrag), men ville ge hela intervjun utrymme. Dels för att det är et viktigt ämne, men också för att ingen säger det bättre än Shora själv.
I detta specialavsnitt av Plan B-podden berättar hon om gripande möten, redogör för klimatkrisens offer och lyfter klimatkrisens viktigaste aspekt: Makt, rättvisa och ansvar.
Är du laddad för ett nytt, proppat avsnitt av Plan B-podden om … el, el-ler?
Alla snackar el, elektrifiering och sprakande omställning. El är lösningen när vi ska ställa om vårt el-ändiga fossil-beroende till en fräschare framtidsvariant. Kol och olja ska ersättas med förnybar el som kommer från oändliga källor som vatten, sol och vind. Naturens egen guldgruva.
Lysande!
Men hur ska det gå till? Vilken typ av el ska vi ha? Ämnar sig Sverige för solenergi? Var ska vindkraftverken stå – på din backyard? Kan vi fortsätta leva i överflöd och bara byta elavtal? Eller måste vi faktiskt ändra vårt sätt att leva?
Och så frågan vi alla väntat på: Kan vi dammsuga när vi vill?
Om jag drömmer om att ladda mobilen med egen solenergi? Eh. Ja.
I detta avsnitt av Plan B-poddenBostad, brunkol & beteende snackar vi vatten-, vind- sol- och kärnkraft, dammsugaruppror, prepping-tendenser och funderar på vilken stad som kommer bli Sveriges solcells-mecka. Är det SOLna eller LYSEkil?
Jag kan också ha liknat klimatkrisen vid en fis under täcket, avslöjar vilket SVT-program som förändrat mitt liv och väger min oro mot att gräva ner skitfarliga saker i jorden och hope for the best.
Vi besöker teknikoptimisternas förlovade land, drömmer oss bort bland el-eganta lösningar och målar upp det göttiga – slightly smartare – livet.
Dessutom tar vi ett snack med briljanta Kristina Östman på Naturskyddsföreningen (stötta grymma Naturskyddsföreningens viktiga arbete!) och som proppar oss fulla med elfakta! Hon förklarar skillnaden mellan el och energi, hur du och jag kan få billigast och fräschast el i våra uttag och berättar hur vi kan fasa ur fossil-värstingarna. Och pja, hon pretty much gör el lätt att förstå.
Vad är problemet?
Ja, problemet är att vi befinner oss i en klimatkris där vi måste sänka våra utsläpp av växthusgaser illa kvickt. Sluta förbränna fossila bränslen (kol och olja exempelvis) – stoppa växthusgaser som kapslar in vår planet i ett tjockt täcke och ger världen feber.
Fossilbilar ska bytas ur mot elbilar, skitig el ska ersättas av förnybar, samtidigt som 80% av världens elektricitet kommer från kolkraft. Vi har lite att jobba på så att säga.
Trots att vi i Sverige har det förspänt – vi lever i ett land som lämpar sig ypperligt för exempelvis vattenkraft – så har vi vant oss vid ett vulgärt, el-brassande liv.
Vi el-dar på mysbelysning (hey, 8 ljuskällor rekommenderas i inredningsmagasinen för det perfekta myset), vi kopplar upp, strömmar och sladdar runt i drömmar om elflyg, elbilar och teknik ska lösa den vegetariska klimat-biffen – utan att vi behöver göra nämnvärt. Inget privilegierat liv ska naggas i kanten. Men är det rimligt? Utan att det sker på bekostnad av någon annan? Människa eller art.
Ett lysande Sverige och en rättvis värld!
Det är aldrig natt i städer och vid köpcenter. Trots att butikerna är stängda sedan länge så lyser strålkastare upp skyltfönstrens produkter för tomma gator. Våra hus står som ljuskäglor i natten trots att vi gått till sängs och vi pryder våra fasader med ljus (som skapar ljusföroreningar och fuckar upp för nattaktiva djur). Vi gillar att ha grejer på standby – snabbt ska det gå! – och vi har T-shirt-varmt inomhus i kalla januari (80% av vår energiförbrukningen går till uppvärmning). Hur vore det om vi tog på oss en extra tröja om den frysande kroppen istället för att värma upp en hel bostad?
Eh, startar vi ett tröjuppror nu?
Samtidigt lever en miljard (!?) människor i världen i energifattigdom och har inte tillgång till elektricitet. Ingen elektricitet för att kyla maten, tända en lampa för att läsa läxan eller värma maten utan att det skapar ohälsosamma effekter.
Kanske är det på sin plats att förstå sina privilegier?
Vem ska producera – vem ska förbruka?
I Sverige lever vi som att det inte fanns en morgondag och behandlar el som att det sprutar ut energi ur kontakterna och känner kanske att vi gör en god gärning genom fånga upp den. För att möta det enorma behovet av el så ska Sverige strösslas med vindkraftverk som ger förnyelsebar el. Men var ska vindkraftverken stå? Är det okej om de står på din backyard?
Och produceras verkligen mest el där behovet är som störst? Eller kan det vara så att det finns en liten gnutta orättvisa här?
Eh. Ja. Allt detta och lite till snackar vi om i Plan B-poddens avsnitt Bostad, brunkol & beteende. Vi laddar också upp med sprakande el-drömmar, en terrawatt lösningar så får ni veta varför jag vill ha en spak!
Det här avsnittet görs i samarbete med GodEl som erbjuder 100% förnybar el – märkt med Naturskyddsföreningens Bra miljöval – och skänker vinsten till välgörenhet.
För att steppa upp klimatgamet (det är ju rätt brådis va!) och vara en större del av lösningen så har GodEl dragit igång tävlingen Startup4Climate!
Sitter du inne på smarta idéer som kan rappa på energiomställningen, nå Paris-avtalet och begränsa uppvärmningen till 1,5 grader. Ja, men då måste du delta! Läs mer här!
Har du inte en idé på lut? Lugn, du kan bidra till en vettigare värld och göra en insats genom att rösta fram den bästa idén. Det går prima att delta i tävlingen och rösta fram till 1 september!
Ska bli SÅ spännande att se bidragen rassla in!
Spana in här: Startup4Climate
Vi tvättar som aldrig förr, har städade hem utan tillstymmelse till stök (var är härjet? Livet?) och vill gärna att smutsen ska frätas bort. Snabbt, tydligt och effektivt. För annars blir det väl inte riktigt rent?
Vi ska helst byta kläder varje dag, tvätta i nästintill kokhett vatten och dofta som en sommaräng. Men sommarängen, den skiter vi pretty much i. Sommarängen gör sig bäst som doft. IRL blir det lite väl mycket … natur. Småkryp och annat bös.
Vi är frånkopplade naturen, och tankar om miljö och klimat skingras snabbt i jakten på rent.
I vår steriliserade värld är en nyproducerad T-shirt renare än en begagnad, trots att den nya har producerats under tveksamma förhållanden, kanske orsakat cancer hos en bomullsodlare och är full av osköna kemikalier. Den begagnade varianten anses vara ofräsch. Trots att dess klimatavtryck och kemikaliebassäng för länge sedan är tömd och urvriden.
Vi frossar loss i en ny, fräsch trend, med plagg i polyester och akryl – tillverkade av de skitigaste materialen ever. Fossil olja.
Vad är egentligen rent?
I ett sprillans nytt, glasklart avsnitt Plan B-podden – Bubblor, baciller & bättre val – sopar jag och Maria rent poddmanegen och doppar moppen i både cocktaileffekt, frätande gifter som gör våra hem spotless, väldoftande sköljmedel och cancerogena doftljus med doft av “bomull”.
Vi snackar med Sheri Eklund hos Sveriges konsumenter, som jobbar med projektet Nordqual, får tips om vilka ämnen vi ska undvika. Hint, hint: isothiazolinone (exempelvis methylisothiazolinone och benzisothiazolinone) som är allergiframkallande konserveringsmedel och skadliga för miljön, och även borsyra och andra bor-ämnen som är reproduktionstoxiska (men dagens lag kräver inte att de står på förpackningen (!?)).
Och så vädrar ut drömmar om tvättlinor, rejäl:het, kluriga innovationer och Carolas “Fångad av en stormvind”.
Jag konstaterar att jag har hittat the best tvättservice ever, skulle kunna castas som en mördare i en Beck-film och passar föga in i renlighets-normen. Och så slår jag ett slag för generationsboende, som vi gemensamt måste hitta ett vettigare namn för (fyll kommentarsfältet!).
Varje år producerar klädindustrin över 42 miljoner ton syntetfibrer. De allra flesta, cirka 80 procent, används för att tillverka klädesplagg av polyester.
Plagg som släpper ut tusentals mikroplaster varenda gång vi tvättar dem.
Mikroplast är smått omöjlig att få bort ur naturen – och kan innehålla skadliga ämnen som flamskyddsmedel och mjukgörare.
Och så den lilla detaljen: Vi vet inte hur detta påverkar oss.
Jag är livrädd för allt kemikalie-os som pyser ut från rengöringsmedel, möbler och leksaker och samlas i dammråttor. Vi lägger sådan big time krokben för oss själva när vi sprinklar världen i cancerogena ämnen och reproduktionsstörande kemikalier som fuckar upp våra möjligheter att kunna leva och få barn.
Allt i en svabbig jakt efter den polerade ytan.
Och vet ni. Jag är så trött på den.
Det överdrivet fläckfria, släta, rena, propra.
Jag vill putsa fram mer styr, smartare lösningar och en renare värld. Dammsuga bort de risiga produkterna från hyllorna. Istället bana väg för naturligare varianter som lirar vett. Det går alldeles utmärkt att tvätta med tvättnötter, städa med bikarbonat och sköta om ett citronträd för att kunna skörda prima rengöringsmedel.
Men det finns också produkter för de som vill komplettera skafferiet med diskmedel, tvål, tvättmedel och rengöring vid behov.
Detta avsnitt görs i samarbete med ett purfärskt, svenskt varumärke som heter Five Oceanssom gör vardagen till ett renare (och mer resurseffektivare) nöje.
Five Oceanslanserar en radda veganska produkter som är biologiskt nedbrytbara, producerade i Dalarna och är förpackade i flaskor eller burkar med lågt klimatavtryck (100% återvunna flaskor). Produkterna åker inte kors å tvärs över världen, utan detta unga varumärke tittar på sin påverkan på både klimat, vatten och miljö i varje steg, jobbar med sina utmaningar och försöker hitta lösningar. Five Oceans gör tvättmedel av lokalt odlad havre och tensid av socker och ger det onödiga sköljmedlet ett konkurrent i Fabric Freshener (rimligare än att tvätta och skölja hela plagget för att skapa fräschör, right?)
Som lyssnare av Plan B-podden får du just nu 20 % rabatt på hela sortimentet genom att ange koden planb i deras webbshop (koden gäller fram till sista juni 2021). Dessutom ger Five Oceans tillbaka genom att skänka 5% av all omsättning – alltså inte bara vinsten utan omsättningen – tillNaturskyddsföreningens arbete för hav och vatten.
Om jag fick någon utmaning i dagens avsnitt?
Det kan ni ger er på!
Favoriten? Fabric Freshener som sparar många tvättar, vårdar och skyddar fibrerna! Här vädras plaggen istället, och får även ibland en pust av Rain on Sandalwood.
Surdegsbröd, fralla, baguette, pain riche, levain, bulle och köpelimpa.
Gött bröd har många namn.
Och jag ääääääälskar bröd. Både att baka och äta. Helst rostat!
Sedan ett bra tag tillbaka har jag också en fabless för att rädda bröd. På flera olika sätt.
Min geniala lanthandel har en korg full av bröd och göttebröd, korvbröd, hamburgerbröd och limpor som är kedjans eget märke eller bakat i butik, som de säljer när det börjar närma sig bäst-före-datum. Jag går loss i den där korgen, ger häften till mina föräldrar och fyller därefter frysen till max.
Men det finns andra sätt att rädda bröd – ska strax berätta hur.
Varför jag älskar att rädda bröd?
Bröd är det livsmedel som vi är rappast på att svinna bort.
260 000 brödskivor i timmen svinnas bort närmare bestämt.
Jag smular sönder av panik över detta slöseri.
Tänk va, att 260 000 brödskivor svinnas bort varje timme – bröd som kunde ha mättat någons hunger.
Och vi slänger inte bara brödet, utan alla resurser som också gått åt till att producera brödet. Jord, vatten, transporter exempelvis.
Ett enormt slöseri, men också ett beteende som kostar rejält med deg. I dubbel bemärkelse.
Varför ser det ut så här?
Och hur kan vi ändra på detta?
Hur ser den resurseffektiva, smarriga och göttiga framtiden ut?
Det snackar jag och Maria om i ett nytt avsnitt av Plan B-podden – ett avsnitt som fått namnet Bröd, bak & andra bullar.
Det här avsnittet gör vi tillsammans med den briljanta matsvinnsappen Too Good To Go som jobbar på flera fronter för att minska svinnet. Förutom att de är vassa på snacka matsvinn (älskar deras Instagram, där jag ständigt lär mig massor om matsvinn), så kan en rädda mat via deras app – mat från restauranger, caféer och bagerier.
Aldrig har väl mat smakat godare!
I detta avsnitt snackar jag med Åsa Sandberg från Too Good To Go, får smarta brödsvinns-tips och blir inte lite taggad på deras överraskningspåsar med räddad mat. Som Kinderägg för vuxna!
Dessutom snackar Maria med en gotlänning som fick mitt hjärta att bakas ihop till en liten sockerkringla. Markus Wahlgren på Coop i Visby – vår favoritbutik när vi hade torp på Gotland – som är
en kvick eldsjäl som lackade på ett brödsystem där 28 000 ton bröd slängs varje år.
Vaddå brödsystem? Jo, så här ligger det till.
Det är inte livsmedelsbutikerna som själva äger brödet i hyllorna – det gör brödproducenterna. De transporterar brödet i speciella brödbilar till alla de tusentals livmedelsbutiker som finns runt om i Sverige, maxar hyllorna med allsköns sorters bröd och några dagar innan bäst-före-datum slängs det fullt ätbart brödet ner i stora soppåsar. Prima bröd körs sedan i väg för att processas om till exempelvis djurfoder, etanol eller så blir brödet bränsle i ett värmeverk. Det är alltså inte dåligt bröd, utan bröd som går alldeles utmärkt att äta.
Markus Wahlgren ledsnade på detta resursdrypande system och tog saken i egna händer. Hur? Ja, men det får du veta avsnittet Bröd, bak & andra bullar.
Detta ska säga: Alla brödproducenter i Sverige är inte överens om att retursystemet är det bästa. Enligt en uppgifter från 2019 vill den näst största aktören häva systemet för att minska matsvinnet och spara på resurserna, medan den största aktören säger nej.
Det hade så klart varit käckt om vi kunde skylla allt svinn på brödsystemet, men tyvärr har du och jag en viktig roll i denna krutong-prydda soppa. För hushållen är gaaaaanska friska på att svinna bröd. Av de 80 000 ton bröd som svinnas bort i Sverige varje år så försvinner 30 000 ton i hushållen.
I podden snackar vi om var svinnet sker varför vi svinnar och vem som svinnar.
Missa inte!
Och så får jag en – eller var det två? – utmaningar av Maria. GULP!
Myrorna får in 20 ton möbler, prylar och kläder. Om dagen.
OM DAGEN. Obs, en aktör!
Det råder inte direkt någon brist på saker om en säger.
Vi svenskar är fenomenala på att skänka saker till välgörenhet, men ganska så urkassa på att köpa begagnat när behov uppstår. Än så länge. Sämst i Europa faktiskt.
Kanske känner vi oss så pass fenomenala när vi skänker vidare att vi unnar oss ett nytt plagg? En ny pryl?
Jag har själv varit där i känslan och vänt. Kånkat kassar till secondhand med triljoner grejer – både good and bad – och känt mig så fantastisk (och lätt!) efteråt att jag tagit en svängom på stan för att börja på nytt i garderoben.
Att skänka till secondhand är genialt, särskilt om en skänker rena, hela plagg som har ett andrahandsvärde, men den riktiga klimatgärningen gör en ju när en handlar secondhand istället för nytt. Det går trots allt 397 jackor på en enda ny om en ser på klimatavtryck, enligt Återbruksbarometern 2019.
I ett nytt avsnitt av Plan B-poddensnackar jag och min armkrokerska Maria Soxbo om just secondhand när vi kommer till ämnet “Bättre begagnat”.
Hur vassa är vi svenskar egentligen på att handla begagnat (om en jämför med andra länder?), hur står det till med våra begär efter nya trender, synen på begagnat och vad kan en egentligen skänka vidare – och inte? Vilka myter finns det kopplat till just begagnat? Och viktigast: Hur ser framtiden ut om vi får bestämma? Hur ser det göttiga Plan B-livet ut? Hur ser framtidens städer ut – de som rimmar med klimatmålen?Vi reder vi ut, spanar och spår framtid, och det gör vi i stolt samarbete med Myrorna.
I detta avsnitt snackar vi också med Åsa Blomberg som är marknadschef på Myrorna, och även den inspirerande secondhandfantasten, stylisten och modevetaren Monika Kichau som delar med sig av sina bästa tips för att bli en vass secondhandshoppare.
Dessutom får jag en utmaning av Maria som ni garanterat kommer att gilla!
Jag är inte snabbast i kommun, inte starkast.
Men, ett SM-guld aspirerar jag ändå till.
Att bära secondhand.
Andra hand i första hand är min devis since sju äpplen hög, och nu har jag gett mig på någon form av slutprov i beggat: Bygga ett halmbalshus med hjälp av återbruk. Jag tänkte se var gränsen går, var jag måste köpa nytt.
Att bära begagnat började lite ofrivilligt för min del, men för den delen inte ovälkommet. Tvärtom. Ärva kläder från storkusinerna var något flott. Vi var en lång radda i skaran och jag sista anhalten (yngst i släkten!). Men jag bar stolt allt från hemmasydda set, till magtröjor som jag matchade med seconhandshoppade gubbyxor som 12-åring. Och ett ärvt Kookaï-skärp som min kusin Kristin köpt i Stockholm. Ujuj, vad ball jag kände mig. Som en jägare vars safarijacka hängde tung av medaljer och troféer, fast utan de triljonerna tveksamheterna.
Den känslan har jag göttat mig i sedan dess.
Det var också där, i secondhandbutikernas provrum, som jag började älska min kropp. Där jag insåg att den fungerade fint, den passade bara inte in i en ytterst smal skala av S, M och L. I en värld av pre-älskat fick känna känslan av att passa in i måttsydda byxor, klänningar och tröjor som någon skänkt vidare. Brallor som hade en storlek i benen, en i midjan och ytterligare en över höfterna.
Vissa plagg återkommer ständigt genom åren. Som skepparkavajen på bilden som jag haft i årtionden. Den åker fram titt som tätt, fast i nya kombinationer.
Förut tillsammans med randig tröja och blå brallor i någon parisisk 60-talssvängom redo för vår, numera i min marsstormande landet-look. Här bär jag skepparkavajen tillsammans med basker, rosa manchesterbrallor, rutig halsduk, oversizead ulltröja från herravdelningen på Myrorna Karlstad. Allt begagnat.
Och min absoluta favorit-look just nu.
Ofta möts en av kommentaren om att det känns ohygieniskt att bära någon annans gamla grejer. Då får vi väl hoppas att den personen aldrig har sovit på hotell, i lakan som hundratals andra sovit i innan. Och säkert gjort en hel del annat också.
Det finns någon knepig uppfattning om att nytt är fräscht. Plagg, som inte sällan är fullmatade med kemikalier och bär spår av någons taskiga lön och dåliga arbetsförhållanden. Vad är det som är fräscht med det?
Särskilt om en kan jämföra det med secondhand, och fantastiska Myrorna som inte bara tar hand om det företagen inte tar hand om (deras produkter när de blivit ratade), utan skapar arbetstillfällen och ger saker ett värde igen.
Kanske är det dags att gå en vända kring det pre-älskade? Fundera på vad som har ett värde? Ska vi inte komma överens om att ett försvinnande litet klimatavtryck är det högsta värdet?
Framtidens mat – vad äter vi? Hur produceras maten? Ser produktionen annorlunda ut? Hur ser utsläppen ut? Och hur gör vi för att säkra en vettig framtid?
I går anordnade jag och min klimatkollega Maria Soxbo en digital #klimatlunch i samarbete med LRF – lantbrukarnas riksförbund för att grotta i ämnet.
Vi hade laddat upp med en uppsats av frågor, och hann med ungefär hälften. Hade behövt ett 24 timmas live känner jag för att kunna ställa alla följdfrågor vi hade.
Men redan i nästa vecka ska vi ha ytterligare ett samtal om “den goda maten”, då vi ska snacka mat, hållbar mat (vad är det?), matsvinn och matval (närproducerat eller ekologiskt?). Planen är att vi ska få in mer luft för våra egna och andras frågor. Redan nu kan du anmäla dig till nästa digitala klimatlunch som hålls den 9 december mellan klockan 12-13.
Vad vi pratade om?
Vi vill ju veta så mycket det bara går om klimat, miljö, utsläpp, utmaningar och lösningar, och vill få in flera olika infallsvinklar. Jag bor som bekant i Stockholm, så min kontakt med matproducenter och jorden som brukas är ju lätt undermålig. Dock är jag uppväxt på landet, och på väg hem till åkrar, skog och äng, och jag är mer än nyfiken på framtiden för den plats jag valt att kalla mitt framtida hem. Hur landsbygden kommer att se ut, vad kommer att odlas, vad kommer det som odlas användas till och varför odlas just den grödan? Vad hamnar till slut på tallriken? Och till vilket pris?
Och för vem kommer maten att produceras? Alla eller en liten privilegierad klick?
Till vår hjälp för att grotta i det här enorma ämne hade vi:
Peter Borring, ekologisk och konventionellbonde från Östergötland
Vi skulle också haft med oss Pernilla Tidåker, lärare och forskare på Sveriges lantbruksuniversitet, men hon blev tyvärr sjuk.
Du kan se hela samtalet här:
Min känsla så här efter samtalet? Att jädrar i berget vad mat och matproduktion är komplex. Det som kanske är bäst för planeten kanske inte är det som kunden efterfrågar. Det som är bäst för klimatet kanske inte är bäst för miljön. Och det som är bäst för miljön kanske inte är ekonomiskt gångbart i hur samhället och lantbruken är uppbyggda i dag.
Lantbrukaren har inte alltid kontroll över vad hens grödor används till – om det är foder till djur, mat till människor eller till drivmedel. Lantbrukare försörjer sig på en lön som är lägre än av vad genomsnittssvensken tjänar, och samtidigt: om vi gör maten dyrare, vem ska betala det högre priset?
Ska det endast vara en liten privligerad klick som har råd med lokalt producerad, ekologisk mat?
Detta har ju jag och Maria varit inne på ett antal gånger i vår podd Plan B-podden, där vi slitit vårt hår kring denna fråga. Tänk vad enkelt det hade varit om det klyftorna i samhället försvann, alla tjänade lika mycket pengar och alla hade samma förutsättningar.
Som det är nu är det lite trassligt milt sagt, och det är jäkligt svårt att göra rätt.
Jens från LRF pratade om att framtidens mat ingår i ett större system. I dag pratar vi ofta om mat å ena sidan och skräp, sopor, avfall och matsvinn å andra sidan, men det senare är ju egentligen outnyttjade resurser. Mat ska så klart ätas upp, men rena avfall kan bli energi och restprodukter från lantbruket kan bli produkter som vi behöver.
I dag går 20% av vete till människan, 70 % till djurfoder och 10% till annat, exempelvis biobränsle. Det låter lite galet i mina öron, och detta måste jag prata mer om nästa vecka. Är 70% av vetet för dåligt för att äta direkt för människan, har vi för hårda krav på maten eller är detta rimligt?
Louise från Naturskyddsföreningen pratade om framtidens mat och hänvisade bland annat till Eat Lancet-rapporten som säger att vi måste kapa vår köttkonsumtion med 80-90%.
Vi kan fortfarande äta kött, om vi vill, men i långt mindre utsträckning. Och om eller när vi äter kött så bör vi välja bra, ekologisk naturbeteskött. På uppåt-listan över mat som vi kommer äta i framtiden står baljväxter, nötter och grönsaker. Och Louise tog just upp rättviseaspekten (vem har rätt att äta god, hälsosam mat?), och spådde att detta kommer bli en av de hetaste framöver.
Om jag tror detsamma? Eh. Ja.
Det pratas ofta om att jordbruket har ett stort klimatavtryck, vilket så klart stämmer. Lantbruken dras med bekymmer som utsläpp av växthusgaser och övergödning.
Louise på Naturskyddsföreningen tog som sagt upp att det är smartare och mer resurseffektivt att äta maten direkt än att processa den genom ett djur, men lyfte också att djur behövs för den biologiska mångfalden och för att ge gödsel till matproduktionen.
Enligt lantbrukaren Peter så var det inte helt enkelt att få tag i vettigt, ekologisk gödsel (alltså inte klimathaltande konstgödsel) när en inte har egna djur. När han räknat på sitt lantbruk, som innehåller både ekologiskt och konventionellt lantbruk, så är det jämt skägg när det gäller klimatvinningen, eftersom han kör mer traktor i de ekologiska odlingarna.
Utsläppen i lantbruken kommer från traktorer och jordar, och Louise hoppades på ekonomiska styrmedel som gynnar kolinlagring, mer naturbetesmarker.
Det var många som hade skickat in frågor om plöjfritt lantbruk, och regenerativt lantbruk. Peter berättade att principerna som det degenerativt lantbruket står för, i mångt och mycket redan omfattar det svenska lantbruket. Han själv plöjer så lite han kan, men så mycket som det behövs (eftersom plöjningen hjälpte honom i den ekologiska odlingen, och var ett bra sätt att slippa använda bekämpningsmedel). Gah, att det inte finns fler enkla svar.
Detta var så klart en röst, och det finns så klart fler värda att höra, men detta var en infallsvinkel.
Och om det är någon som har en annan infallsvinkel/uppfattning, kommentera gärna.
Det som kom upp var – vad jag uppfattade – som ett entydig kritik mot billig, importerad mat utan nämnvärda hållbarhetskrav. Som Peter uttryckte det: “den importerade skitmaten”.
Mat som ständigt konkurrerar med vår inhemskt producerade mat. Detta vill jag snacka mer om under nästa veckas klimatlunch – för hur råder vi bot på detta?
En oroväckande detalj? Jens berättade EUs kartläggning över framtidens odlingsbara mark. I södra Europa (framför allt Spanien som i dag producerar mängder av grönsaker) var landytorna rödmarkerade, eftersom klimatförändringarna troligtvis kommer ändra förutsättningarna för odling. Det kommer helt enkelt bli svårare att odla just där.
Samtidigt var det grönt som tusan i Sverige. Det är ju inget nytt att Sverige kommer att drabbas långt senare av klimatförändringarna än många andra länder, men ur ett matproduktions-perspektiv kommer det nog ställas en hel del krav på oss här i norr. Att vi producerar mer mat.
Så kanske dags att ge förutsättningarna för att puffa in fler i yrket?
Vi här i Sverige har inte bara turen att bo i ett rikt land där vi har goda förutsättningar för att producera energi eller där effekterna av klimatförändringarna kommer att halta efter resten av världen, vi kommer också kunna att odla mat. Och då inte bara till oss själva. Det är hög tid att polera omtanken om andra, för damn den kommer att behövas i framtiden. Väck med den individualiserade världen?
För att kunna ta oss an den här utmaningen behövs fler lantbrukare, och att locka “the best and brightest” in i branschen som Jens uttryckte det. Och pja, då kanske de ekonomiska förutsättningarna måste finnas. Men också en högre dos respekt från oss som bor långt ifrån producenterna, och defaco är beroende av dem för att mätta magen.
En fråga som kom upp ganska sent i samtalet var frågan om småskaliga lantbruk, och kanske att vi i framtiden ser fler månskensbönder? Nu var det ju inte jag som skulle svara på den frågan, men det vill jag ändå göra. Jag hoppas på att fler odlar i framtiden, har småskaliga lantbruk och odlingar. Väck med enorma, välklippta gräsmattor och fram med ängar, odlingar och en respekt för maten. Jag hoppas på fler månskensbönder, och bättre betalt för de som faktiskt har detta som ett yrke. Så pressen att leverera maxat inte blir så stor. Sedan tycker att det rimligtvis borde ingå någon form av peng för allt bra lantbrukarna gör, exempelvis den biologiska mångfalden. Sätta ett pris på värdet av den. Den biologiska mångfalden är förvisso ovärderlig, men desto större anledning att visa att den har ett värde. Precis som att en köper träd och skogsrutor, så kanske en ska kunna köpa en bit biologisk mångfald?
Eller så är jag helt ute och snurrar?
Jag hoppas med min flytt till landet kunna odla mer, producera el (överskottet går ju ut i det vanliga elnätet) och på något sätt bidra till den här världen med pja, min tid.
Det jag skulle vilja prata mer om – förutom allt ovanstående – är vad utsläppen ska användas till. Givetvis ska utsläppen inom jordbruket minska – precis som andra ställen i samhället. Men i ljuset av detta samtal kommer alla andra utsläpp upp till ytan. Vi behöver mat för att överleva. Det vet vi. Vad är andra direkta behov? Och vad är begär?
Och hur gör vi behoven så resursaffetiva? Är det rimligt att bygga i betong, för att tillgodose behovet av tak över huvudet? Eller finns det andra vägar att gå (ja). Är det rimligt att det svinnas bort så mycket mat som det gör i dag?
Gah, det finns (enligt mig) för lite styr.
Vi människor utsätts för för många ohållbara val, och det är idioti att lägga över så mycket ansvar på individen. Om det här landet har klimatmål, vilket vi har, så kanske gemene hen ska få hjälp med att nå dem? Är matsvinnet ett problem? Hur kan det ens vara lagligt? Privligerat fölk i detta land (inklusive jag själv) måste lära sig att äta upp. Inget snack om saken.
Är lantbruk en viktig del av framtiden? Då behöver lantbrukare få skäligt betalt, dels för att kunna odla, men också ställa om sin produktion så den kan bli mer hållbar. Kanske ska vi lära oss mer om odling i skolan? Vi har hemkunskap som berättar hur vi ska inreda vårt hem och laga vår mat, men kanske borde vi få mer verktyg? Och kanske ska fler svenskar få bättre förutsättningar att just odla – även i städer.
Någon gång läste jag kommentarsfältet i UnderbaraClaras blogg, som just handlade om klimat, stad och landsbygd. Någon skrev något i stil med “om en skulle bygga en mur runt Stockholm, ska vi gissa på vilken sida klösmärkena är på”. Kommentarer syftade på att städerna är beroende av mat och energi från landsbygden, och vad skulle hända om en ströp införseln? Och kapslade in en känsla av att storstäderna tar landsbygden för given, och sedan går runt och snackar om ett en är klimatsmart i stan. Medan det är någon annan som har fixat förutsättningarna för det. Det är klart att vi är beroende av varandra, men: Vi behöver alla – oavsett var vi bor – förstå jobbet som ligger bakom maten. Respektera och värdesätta.
Lärdomar:
– Framtidens mat är mindre kött, mer baljväxter, nötter och grönsaker. OM vi äter kött ska vi välja ekologiskt, naturbeteskött.
– Vi konsumenter måste efterfråga klimatsmart mat så den maten blir lönsam att producera. Så ät inte bara klimatsmart mat för egen del – utan för andras.
– Hur kommer produktionen se ut. Lite oklart, men tydligt är att vi i Sverige behöver producera mer mat.
– Lantbrukare tjänar för lite. Det är svårt att locka fler til yrket, få lantbrukare att stanna i yrket. Samtidigt som vi behöver lantbruk, dels för att producera mat, men också för den biologiska mångfalden.
– Det som är bäst för klimatet är inte alltid bäst för miljön.
Nästa onsdag kl 12.00 kommer alltså den andra delen av denna digitala klimatlunch, när vi ska prata om Den goda maten. Då blir det konsument- och individperspektiv, och vi ska prata mer om hur vi faktiskt kan bli hållbara matkonsumenter på riktigt. I panelen sitter återigen Jens Berggren från LRF, men denna gång får han sällskap av Madeleine van der Veer från WWF och kocken Paul Svensson!
