En gardin blev en kjol!

 

För en halv evighet sedan hittade jag ett blommigt, icke-ursäktande tyg på secondhand. Förmodligen en gammal gardin som prytt någons hem. Om jag inte minns fel så slog jag till på gardinen på Emmaus på Söder. Eller om det var på Myrorna på Hornsgatan?
Hur som.

Tyget lämnade jag in till Linda Lindgren på O.L.D tillsammans med en preälskad favoritkjol med mina mått. Och för några veckor sedan kom ett paket på posten.
Jag öppnade, och däri låg den gamla favoritkjolen och en ny kjol – gjord av en gardin!

Ja, den ursäktar sig inte, det är ett som är klart.

Och så får denna gardin leva vidare – i form av en kjol. Återbruk och hantverk när det är som bäst!

Loading Likes...

#2 begagnade favoriter

Från att ha bott på 88 kvadrat med rymlig klädkammare och källar- och vindsförråd för förvaring så bor vi nu på 45 kvadrat, med en byrå som jag och John delar på som klädförvaring.
Vi har en bastu som numera fungerar som ytterst icke-optimerad förvaring och resten av grejerna är … magasinerade. När vi flyttade sålde jag av massor, och tog bara med mig några väl valda favoriter till våra 45 kvadrat.
Det är lärorik för en person som kanske levt lite väl expanderat att bo litet.
Men vilka är de där favoriterna som jag förvarar i mina byrålådor?

I varje avsnitt av Plan B-podden får jag en utmaning av Maria. Jag ÄLSKAR att få utmaningar! Och att bli överraskad. För dealen är att jag inte vill veta ett DYFT om vad jag får för utmaning. Blir ju roligare så.

I avsnittet som heter Bättre begagnat (där vi snackar begagnat, fördomar och våra ibland knepiga inställning till vad som anses vara “fräscht” och en “lyx”), så tyckte Maria att jag skulle visa upp mer av min begagnade garderob.
Showa off 10 favoriter. Den första favoriten hitter du här.

Och här på bilderna ser ni en annan favvo-outfit.

Hålmönstrad topp som jag fyndat på Tradera (är svag för trekvartsärmar (känner mig sjukt obekväm i kortärmat) och off shoulder), och så randig kjol som kommer från Myrorna i Uppsala.
Just den där kjolen har en så fin historia. För jag kom i kontakt med personen som lämnat den till Myrorna!
Hela storyn kan du läsa om här. 

Som jag älskar den där kjolen. Den är egentligen lite för stor, så jag har en fullösning baktill, som jag NÅGON GÅNG SKA fixa, hehehe.
Extra fint är att jag vet vem som burit den innan mig <3

Loading Likes...

Glömda september

Burr! Huttrar hemma i hopp om att elementen ska hinna ikapp köldknäppen utanför fönstret.
Ska alldeles strax tända en brasa i kakelugnen och lägga katten på låren – allt för att värma upp denna onsdag. Men innan jag vevar igång värmeartelleriet så tänkte jag lämna snart-november och kika tillbaka på september. Det hände så mycket då att jag inte hann med att uppdatera bloggen, och jag gillar på något vis att göra bokslut. Inte lämna glapp.
Så nu fyller jag i september-glappet och gör bokslut.

September började ju med att boken “Gör skillnad – från klimatångest till handlingskraft” landade i min famn.
Jag har ju skrivit två böcker tidigare (som jag är himla stolt över), men det var något visst med den här.
Kanske för att jag lärt mig så ofantligt mycket genom att skriva den, eller att jag helt enkelt och hundra procent icke-ödmjukt tycker att den är smart. Och så förbannat viktig.
In general brukar inte vara särskilt mallig av mig, för det finns så många fantastiskt kreativa som gör saker hundra gånger bättre än mig. Men, när det gäller den här boken? Pja, då unnar jag mig att malla loss. Kanske för att det är så många som har hört av sig och tackat för boken, hyllat den och sagt det finaste en kan säga om en bok om klimatet: den är smart och tillgänglig.

Och är det inte just precis vad vi behöver i tider av klimatkris?

Och fin som tusan är den också, tack vare geniala Kristin Lidström.

Skickade ut sådana här härliga kit till ett gäng härliga bloggare och influencers. Det var inte en goodiebag, utan en … betterbag – full med cirkulära och klimatsmarta presentkort och erbjudanden. Tack Erikshjälpen, SJ, Hygglo, Something borrowed, Repamera och Varié.

Det var varmt och jag letade fram de minst använda kläderna i min garderob.
Jag är ju en uniform-människa av rang. Jag har en sommaruniform, en höstuniform, en vinteruniform och en våruniform. De där uniformerna är ganska snäva, och innehåller ytterst få plagg. Hade det inte varit för samhällets normer att byta kläder var och varannan dag så hade jag nog gjort som min psykologi-lärare i gymnasiet, Roland: burit exakt likadana kläder varje dag. Året runt. Hatten av för Roland.

Vad gjorde jag mer i september? Just ja! Jag tog nattåget till Umeå tillsammans med Maria Soxbo!
Vi skulle vara med i SVT Gokväll för att snacka om boken, och hade planerat att sitta på café och jobba hela dagen. Det vi inte hade med i beräkningarna att Umeå är så socialt. Först blev vi inbjudna till Pia Stylist som öppnade upp sitt concept just denna dag. Så himla trevlig människa!

Hos Pia träffade vi Sofie från Minimarketsom numera gör mode av spill – tyger som annars skulle kastats.

När vi varit hos Pia, så kvistade vi vidare för lunch. Och så lyxigt lunchsällskap!
Fanny som driver instagram-kontot @hostedbynature och Ida bakom @nordic_remake.

Som att det inte vore nog! Vi hann träffa Josefin på Röda korset för att snacka om klimatfrukosten vi skulle göra i oktober. Hur den blev kan du se här.
Så många suveräna människor på en och samma dag.

Därefter blev det SVT, och klimatsnack i rutan. Och en hel del klimatsnack utanför rutan.
Blir ofta så nuförtiden.
Bara av att visa min nuna så blir jag en klimatbikt.

Kom hem till Stockholm. Till detta fluff!

Stod upp för aborträtten också. Lite vardagsaktivism har väl ingen dött av.
Ehh, eller hur var det nu?
Not so much (jämförelsevis) här i Sverige i alla fall – så därför är det ju extra viktigt att stå upp för orättvisor, rätten till sin egen kropp och klimatkamp här, eftersom vi har yttrandefrihet.

Varvade skitig dator med kaffe. Min vardag.

En precis lagom varm september-dag pep jag hit. Till Bee Urban.

En av de finaste platserna i Stockholm!

Det bjöds på äppelmust …

Och galet god, klimatsmart Fazer Yosa signerade inspirerande Green kitchen stories.

Det dukades upp lunch i växthuset på Bee Urban.

Fångade trevliga Anja Fornor och David Frenkiel på bild.

Kolla! Matlagnings-goals! Green kitchen stories hade använt havrebit (ni vet den som jag använde i denna Tikka Masala) i allt från soppor till höstmumsigt crunch.

Det bjöds till och med på dammsugare med riven havrebit i.

Hemma stod en höstbukett vissen, redo att göra hela vintern vacker.

I slutet av september åkte jag, Maria och Johanna till bokmässan. Vi satt i mängder av panelsamtal och seminarier, bland annat med Pär Holmgren.

Förfördes av bokmässans finaste monter!

Novellix hade bokgodiskiosk.

Älsk på denna!

Det bästa med bokmässan? Att klämma in en timme med en av mina allra käraste vänner mitt i allt härj.
Lever på det än. Att i hennes sällskap känna sig hel.

Älskar dig min vän.

Bokmässan slutade abrupt. Det var fredag och global strejk. Vi hade en föreläsning inbokad, men bestämde oss samma morgon för att ställa in den för att i stället joina klimatdemonstrationerna.
I hällregn gick vi tillsammans med 10 000 genom Göteborgs gator.
Bästa! Mäktigaste!

Innan september tog slut pep vi norr över. Jag skulle hålla ett gäng föreläsningar, och passade på att ta med hela mitt crew till John föräldrars sommarstuga.

Loading Likes...

Kan du tänka dig att betala 1 krona mer?

– emmasvintage.se i samarbete med Fair Action

Det här är en av barnens tröjor. Ekologisk, klassisk och tidlös på alla sätt och vis. Billig var den också. 100 pix tror jag att jag betalade för den hos en av svenska modekedjorna.
En tänker att en är safe och ändå gjort ett bra köp. Även om begagnat så klart är bättre.
Men hur är den producerad? Och av vem? Och hur stor del av tröjkakan får sömmerskan? Och kan hon klara sig på den lönen? Kan hon försörja sina barn?
Svaret är ofta nej.

Organisationen Fair Action släpper nu en rapport som visar att kvinnor som syr för de svenska modeföretagen i Bangladesh (som @lindexofficial @kappahl @hm @mqofficial) inte kan leva på sin lön. Och skolavgifter och sjukvård är något som ofta prioriteras bort när plånboken svälter. Sömmerskorna tampas med långa arbetspass och skrapar ändå in en grundlön som ligger strax under Världsbankens fattigdomsgräns.

Fair Action har intervjuat sömmerskorna som berättar att de ofta måste ta extrapass för att få ekonomin att gå ihop. Kontentan? De hinner knappt träffa sina barn.
Jag kan inte tänka mig något mer hjärtskärande.
Jag – som jobbar fem dagar i veckan alldeles tillräckligt lagom – går sönder av saknad om jag åker bort en dag eller kommer hem så sent att jag missar middagen med mina barn.
Men tydligen köper jag kläder till mina barn utan en tanke på den som tillverkat klädesplagget. Sömmerskans barn, saknad och missade middagar.
Det fina i kråksången är att det går att ändra på.
Med en enda krona.

Genom att betala 101 kronor för en tröja istället för 100 så går sömmerskorna runt på sin lön och har möjlighet att att träffa sina barn mer. Önskar egentligen att nyproducerade plagg var dyrare, så vi inte konsumerade så mycket och ändå kunde höja sömmerskornas löner, men låt oss börja så här.
Med en krona.
Med det här blogginlägget och mitt samarbete med Fair Action så vill jag peppa svenska modeföretag att höja priserna med en spänn!
Vad tycker du? Skulle du kunna tänka dig att betala en spänn till för att hjälpa sömmerskorna att få skäligt betalt? Att träffa sina barn mer?

Skriv din hälsning och peppa svenska företag att höja priserna här!

Loading Likes...

Gotland: Lilla torpet, Visby och finbesök av Plåthuset

Den här tisdagen började med glasögon-provning (ska jag investera i ett par runda glasögon månne? Spana in ett par som jag gillar på Insta stories vettja), jobbrejs och alldeles strax ska jag måla hyllplan till bokhyllan i vardagsrummet/köket. Kanske hinner jag ta en bild på resultatet redan imorgon? Vi får se.
Under tiden jag målar tänkte jag att vi kunde kika på några bilder från Gotland. En helt vanlig vardag som började här. Intill perennrabatten som jag inte kan titta mig mätt på.

Efter fix på torpet så pep vi in till Visby för att handla mat och fixa ett par ärenden inför några jobb jag skulle göra.

Vi käkade lunch i septembersolen på Rum för resande som ligger mitt i smeten, mitt emot Akantus och nära H10.
Älskar deras uteservering!

Direkt efter lunchen så somnade barnen i vagnen och vi passade på att strosa de där gatorna som annars är fyllda med turister. Nu var det mest bara vi som haffade kameran vid varje gränd. 

Kikade över grindar, in på innergårdar och förställde mig ett liv här och där. Hur det skulle vara. 

Stannade till vid här, vid mitt favorit-rosa-hus och förevigade höstens uniform.
Kofta från Emmy design, pennkjol som jag sytt själv på Tygverkets pennkjolskurs och roströda strumpbyxor som legat i min strumpbyxelåda i en evighet.    

När vi kom hem till torpet skulle vi egentligen åkt i väg för att plocka svamp med Plåthuset-Therese. Men vi var helt slut hela bunten så Therese kom hem till oss med barn och …

… underbart god äppelkaka istället. Så himla fint!

På eftermiddagen vinkade vi adjö till besökte, dansade ur det sista äppelkaka-sockret ur kroppen och förundrades över hur korta dagarna börjar bli. Solen som går ner strax efter äppelträdet numera.

Loading Likes...

En ny vintagekjol, mitt kontor och en AW

Minns ni den här kjolen som jag kärade ner mig i när jag var på Myrorna i Uppsala? När vintage är som bäst!
Nu har det hänt något fantastiskt!

När jag bloggade om de där piedestalerna från Svensk tenn föll min kompis Lisa pladask. Lisa frågade sin svärmor Siv (som bor i Uppsala) om hon kunde svänga förbi Myrorna någon dag och kika om piedestalerna fanns kvar. Och jojomänsan, en piedestal stod där och väntade på henne.
När jag fick höra att Siv var utsänd spanare så slängde jag ut frågan om hon kunde kika om den där kjolen också fanns kvar eller om den funnit en ägare. Men den fanns kvar!

Snälla, snälla Siv köpte med kjolen till mig och dessutom visade det sig att hon kände den som lämnat in den. Så i förrgår fick jag leverans av kjolen tillsammans med denna lapp. Typ det finaste jag sett!


Så himla, himla glad över kjolen och att jag får storyn bakom den. Ska vårda den så ömt! Tack snälla Siv och Birgitta!

Tog med kjolen till kontoret i går och insåg att jag eventuellt aldrig ägt en sådan fin kjol tidigare. Älskar den!

Dagen till ära badade mitt kontor i grönska och min cykel fick hade fått se annat än cykelstället på innergården. Shit, vad kämpig första cykelturen är alltså. Men nu ska jag banne mig cykla ÖVERALLT!

Jag hade hojat till kontoret genom rusningstrafiken för det skulle nämligen bli AW på Metergatan!

Städade i panik inne på mttt kontor och blev påmind ÄNNU en gång om att jag måste piffa till därinne. Göra fint, måla och fixa mer förvaring. Lokalen är ju så fin, så den borde ju tas hand om på bästa sätt, inte sant? Men det får bli till hösten. 

Emily tog kort på mig ute på gatan, bland syrénbuskar och grindar. Metargatan alltså. Bra fin är den.

Och matchar min kjol!  

Inne i Emilys studio (som ligger vägg i vägg med mot kontor) hade det dukats upp med det här smarret!

Vi skulle nämligen ha AW med A mast up agency som jag ingår i. Lina, Camilla, Emily och jag var först på plats, och sedan anslöt Linda och nya tillskottet Lollo (från Vintagefabriken) till AW:n. Det korkades upp prosecco, smiddes planer och babblades. Den forna Vintagefabriken-trion återförenade igen, fast under ett annat parasoll.

Loading Likes...

Rutigt, rosa strumpbyxor och mer dagens outfit?

Den här hemmajobbar-onsdagen slöjar jag i vinröd kashmir från Emmaus vintage, rutig kjol från Myrorna, rosa strumpbyxor från Lindex och snart sönderälskade skor från Stadsmissionen.
Den rutiga kjolen köpte jag i förra veckan på Myrorna i Ropsten för en spottstyver och tänker att jag ska kliva in i oktober i just den. Känner mig lite som Queen Elizabeth II.

Tänkte by the way att jag skulle börja lägga upp fler dagens outfit under hösten. Älskar tidsdokumentet, men jag blir också triggad att använda ALLT i min garderob, mixa och matcha på nya sätt och verkligen vältra mig i mode.

Och numera, när jag jobbar 100% igen, så har jag tiden – wiii!

Skulle ni gilla fler dagens outfit? Tyck till!

Loading Likes...

Ny klänning från Beyond retro Göteborg

IMG_9944

Det var inte bara gatuflanerandeRöda sten, gullis overload och kaféhäng i Göteborg. Utan även vi han även med ett litet besök på Beyond retro där jag inhandlade den här blommiga höstklänningen. Föga vintage, utan troligtvis 80-tal, men det gör detsamma. Den är underbar i mina ögon. IMG_9879

Blommig klänning från Beyond retro Göteborg, skärp från ett stycke sommarloppis, gammal väska från Asos och skor från Stockholms stadsmission.

Loading Likes...

Q&A: Drömtorp, min bikini, frisyrer & drömmen om att bli gravid

IMG_1498-1

Q: Hej Emma! Jag drömmer liksom du om ett torp, och uppskattar verkligen inläggen där du har dammsugit Hemnet och Blocket bostad efter dina favoriter. Jag undrar – av ren nyfikenhet – vad är du på jakt efter? Tror du att du kommer att hitta det du söker? Och var letar du? Vad har du för kriterier liksom? Hur tänker du kring torp? Dela eller ha själva?
Tack för en inspirerande blogg!
/Åsa.
A: Hej Åsa och vilket pepp att ha en torpar-kompis som älskar att vältra sig i stugor precis lika mycket som jag! Hurra! Nu reloadar jag alla bostadssajter varendaste dag, sonderar torp-terrängen och bara väntar på att de ska översvämmas med söta, små torp att fylla dagdrömmarna med. Så snart kan du (förhoppningsvis) njuta av fler torpar-inlägg.

Jag längtar jag ständigt ut på landet, och med en bebis i magen blir längtan efter gröngräs och lunch i syrénbersån än mer lockande. Att få hitta en oas som inte nödvändigtvis är fylld med folk (även om jag älskar fölket i Kransen).
Som den lantis jag är känns det dessutom viktigt att barnet i magen får lära sig att ha lite skit under naglarna från tidig ålder. Trädgårdsland, vild trädgård och massor av projekt är med andra ord ett måste för moi.

Sedan jag var sju äpplen hög så har jag drömt om ett alldeles speciellt hus, ett stenkast från mina föräldrar. Varje kväll när jag ska sova så tänker jag på det där huset. Varendaste varenda kväll. Det är mitt happy place, en plats som jag ständigt återkommer till i mina dagdrömmar. Huset är obebott, men inte till salu. Än. Och kommer kanske aldrig bli, vad vet jag.
Så i väntan på just det där huset så försöker jag fylla drömmarna med faluröda torp, glasverandor, pärlspontskök, vildvuxna trädgårdar, spröjsade fönster, en fastutrappa, knarriga trägolv, sovrum med gamla tapeter och guldockramålade spegeldörrar.
Det är lite vad jag är på jakt efter, om jag nu aldrig kommer kunna förverkliga drömmen om mitt happy place. Helst skulle jag vilja ha ett stort hus där alla mina vänner får plats, men i takt med att allt fler vänner köper egna torp så krymper torpardrömmarna. Från sådana här kollektivhus-schabrak med fyrahundratvå handfat till små, små torp.

Gällande att dela att äga själv, så är jag ju något av en kollektivperson. Jag älskar tanken på att äga tillsammans, dela på jobb och umgås på lediga stunder. Att ha en plats att samlas kring, istället för att alla sitter i varsina små torp runt om i Sverige och undrar varför ingen kommer och hälsar på.
Ren geografiskt så lockar Gotland mest, men även Sörmland, Östergötland och Småland. Värmland lockar så klart också, men där finns det som sagt bara ett hus som finns på min näthinna. Där bor ju också mina föräldrar, i mitt älskade barndomshem, min oas, mitt stand-in-torp som jag lånar lite och försöker smyga in små projekt. Men mina föräldrar bor ju faktiskt där på heltid, så det blir inte så mycket att förverkliga egna drömmar, utan hjälpa till med deras visioner. Vilket så klart inte är fy skam.
Med tanke på att jag har mitt barndomshem kvar på landet och får utlopp för min aldrig sinande fixar-glädje när jag är i Värmland, så tar jag och John jakten efter ett torp med i sakta mak. Ju äldre mina föräldrar blir desto mer kommer jag dessutom vilja hjälpa dem med trädgården, underhåll av mitt barndomshem, beskärning av äppelträd och vardagsfix, så jag inte sitter med ett alldeles för stort torparprojekt på fel sidan landet medan de går på knäna. Så det är något jag också räknar med i torp-kalkylen.
Du hör ju Åsa, det vore ju optimalt att köpa det där huset ett stenkast från mina föräldrar. Då kan jag förverkliga mina egna drömmar, men ändå kunna vara en liten fixar-nisse när de behöver. Och dessutom skulle alla mina vänner få plats när de hälsade på …
Hoppas du hittar ditt drömtorp! Jag håller alla tummar och tår.
Stor kram emma

IMG_1833

Q: Hej Emma! Jag är liksom du gravid (barnet kommer till världen i april) och nu har jag en fråga till dig som du kanske kan svara på. Jag och min partner har börjat fundera vad vi ska göra i sommar, hur (och om) vi ska semestra och hur vi ska tänka kring ett nyfött barn. 
Du och John verkar alltid ha så mysiga somrar, så jag undrar helt enkelt vad ni har för planer. Inte så att jag ska copy/paste:a, men är mest nyfiken på hur ni tänker kring semester och barn?
Ps. Ska bli så kul att följa er och det nya lilla livet, särskilt eftersom vi kommer ha ett barn strax efter er. 
Kram Anna-Karin
A: Hej Anna-Karin och stort grattis! Och vad roligt att ni också ska få en vårknodd. Ja, om det är något jag tänker på så är det sommaren. Ett alldeles ypperligt sätt att förtränga tråkigare saker har jag märkt. Jag och John har lite lösa planer och en spikad resa, med insikten att det kan gå helt åt pipsvängen. Men vi ställer in oss på våra planer fungerar något sånär, mest för att vi älskar att dagdrömma. Gotland står så klart på menyn, som alltid. I maj ska vi – om bebisen samtycker – åka ner till våra kompisar i Göteborg (ser så sjukt mycket fram emot detta), vi kanske hyr ett torp någonstans i Sverige och senare på sommaren blir det troligtvis en sväng till Värmland där en massa vänner (och katten Sockan) kommer att sammanstråla. Inte mindre än TRE av mina vänner från Värmland väntar barn just nu, så jag bara måste ju dit och spana in de nya liven. Plus hjälpa mor och far med ditten och datten (förra sommaren låg jag bara som ett kolli i hängmattan, så i år är jag taggad på att hugga i).
I oktober åker vi till (FANFAR) Frankrike! En hel drös med kompisar ballade ur en dag och råkade hyra ett hus söder om Paris, så då tar vi bebisen under armen och åker dit. Frankrike-resan är det enda som är spikat och allt annat är dagdrömmeri-stadie på. Vi tänker mycket Sverige, tåg och enkla häng. Inte så mycket stad, utan med vischan där man kan gå i nattlinne hela dagen om en så vill.
Lite så. Det blir en del korta resor och andra längre varianter, en mix helt enkelt.
Kram och stort lycka till
Emma

IMG_1465IMG_1738

IMG_9680

Q: Älskar din bikini, drömmen!! <3 var köpte du den?
Caroline
A: Hej Caroline! Nämen man tackar! Min bikini har jag köpt från Janna Drakeed. Vintagefabriken (som jag driver tillsammans med Volang-Linda och Vintageprylar-Lollo) sålde dessa förra året och jag kunde ju bara inte motstå denna goding. De var mäkta populära kan jag lova. Tyvärr produceras inte denna modell just denna säsong (men vi hoppas innerligt att de kommer in igen, för de är verkligen helt underbara), men såg att Janna har några bikinis kvar i sin Etsy-shop. Så skynda fynda! Du kommer inte bli besviken kan jag säga.
Den prickiga toppen som jag bär på bilden nedan kommer från Forever21, och hör alltså inte till bikinin. Men det är ju det fina med just bikinis: de går att mixa och matcha i all oändlighet.
Kram emma

IMG_2643

vintage_möhippa_7041_2Foto: Isabelle Pedersen

 Q: Hej Emma
Vilket underbart hoppingivande ock fargsprakande inlagg! Tackar tackar for det :) Gar det for sej att fraga om var du fick tag I den fina kameran?
Nina
A: Självklart går det alldeles utmärkt! Den gröna kameran är en Diana-kamera.
Kram emma

IMG_9270

Q: Hej Emma!
Jag behöver hjälp!
Det började att jag och min bästa barndomsvän var så glada för vi båda försökte bli gravida. Vi var så lyckliga att vi äntligen skulle få gå rundor på stan och vagga rundor med våra stora magar tillsammans (en barndomsdröm vi hade).
Jag blev gravid väldigt snabbt men inte hon. Nu har vår flicka kommit till världen och min vän försöker fortfarande. Jag är så lycklig över vår dotter men så otroligt ledsen för min väninna. Jag försöker allt vad jag kan att stötta henne men jag vet inte riktigt vad jag kan göra eller säga. Det plågar mig verkligen att se henne så ledsen och det kommer tårar när hon smsar att hennes mens återigen har kommit.
Hur ska jag ”hjälpa” henne?
Vad hade du gjort?
Väldigt tacksam för svar!
Kram
A: Åh, alltså jag lider så ofantligt mycket med er. Båda två. Det finns inget jobbigare att inte kunna påverka den där gravidmagen. Åt båda håll. Jag blev gravid (första gången (som slutade i missfall)) när en nära vän hade försökt bli gravid under en längre tid (längre än mig). Och som jag skämdes. Samtidigt som jag ju så klart var glad över att ett liv växte därinne. Men det var så dubbelt. Hela upplevelsen var dubbel. Och enormt jobbig. Jag önskade så att hon skulle ha den där graviditeten, inte jag. För jag tyckte någonstans att hon var mer “värd” den än jag. Låter knäppt, men älskar man en vän så gör man. Men det går å andra sidan inte att påverka naturen.

Sedan har jag ju varit på andra sidan, när andra har varit gravida och jag mer än allt ville bli gravid. Och det är banne mig inte heller lätt. Det finns också en skam där. Att glädjas något enormt åt någon annans lycka, och samtidigt önska att man själv var i samma sits. Vara avundsjuk på det som man inte har, och så klart, samtidigt skämmas över att man är just avundsjuk.
Mitt enda tips är att vara där för henne, peppa på allt möjligt, inte vältra sig så mycket i barngrejen (även om det är svårt när man är mitt uppe i det) och kanske göra något HELT icke-barnrelaterat. För är man inne i den där längtan-efter-barn-tunneln så är det svårt att se något annat. Det är bara det som gäller. Och då kan det vara skönt att få ta semester från de tankarna. Förstå att det finns andra saker som är värda något, att det finns andra saker att leva för och att barn inte är allt. För det gör inte saken bättre att fylla tunnelseendet med ÄNNU mer barn – det ska gudarna veta. Det är enormt viktigt att känna att man har ett värde – även utan barn. Jag minns att en bekant sa till mig och John “det ska bli så roligt när ni får barn, för då kommer vi ha så mycket att prata om”, “då kan vi göra ditten och datten” och “tänk när ni också får barn, DÅ … “. Vi som försökte så innerligt blev så himla ledsna. Som att vi inte hade något värde utan den gyllne guldbiljetten. Att livet skulle börja först när vi hade ett barn. Vi som EGENTLIGEN älskade vårt liv.
De där kommentarerna gjorde bara stressen ännu mer påtaglig. Och ångesten över att det inte fungerade. Och stress och ångest hjälper liksom inte direkt till när det ska göras barn om en säger så.
Kommentarerna var så klart inte illa menade, säkert sådant som bara slank ur i någon form av felriktat pepp om att få dela en erfarenhet, men man får komma i håg att man är så otroligt hudlös när man försöker bli gravida. Det är som att man vänder ut och in på varenda del av sig, så en får vara lite försiktig. Och peppa en hel massa på andra saker. Det är så viktigt. För det kan ju faktiskt vara så att någon av ens vänner varken kan eller vill ha barn. Och ett barn kan inte vara en inträdesbiljett till något. Det måste vara en bonus. En vän är lika mycket värd med eller utan barn, och det går inte att säga för många gånger.

För din del måste du så klart kunna vältra dig i det nya, lilla livet och jag tror någonstans att din väninna inte vill gå minste om det heller. Men med måtta. Tar hon avstånd under en period, ta det inte personligt (och inte heller som ett tecken på att hon inte tycker om ditt barn), utan det kan bara vara ett sätt att skapa ett lufthål för att kunna andas.
Rent krasst finns det ju ingenting du kan göra, annat än att finnas där. Ge kärlek och bomull. Och berätta för henne en gång för mycket att hon är viktig för dig. Precis som hon är. Just den där omhuldande kärleken kan man inte få för mycket av. Särskilt inte när man är hudlös.
Det är viktigt att bli sedd, lyssnad på och även att få tillåtelse att vara ledsen. Trots att tanken är så enormt fin när folk säger att “om ett år är du gravid, var så säker”, så kan det kännas som att sorgen att inte vara gravid NU viftas bort. Att man inte blir förstådd, vilket är enormt frustrerande. För känslan är ju så otroligt närvarande. Så mitt hundraelfte tips är att lyssna. Även om det är svårt att inte komma med en gnista hopp när man så gärna vill hjälpa till.

En viktig aspekt i gravidtetsfrågan är ju att det TAR TID. Jag blev själv chockad över hur svårt det var. Hela mitt liv har jag nojat över att bli gravid och tagit alldeles för många dagen-efter-piller eftersom samhällets utgångspunkt är att det är så himla lätt att bli gravid.  Sexualkunskapen prejar huvudet fullt med hur man skyddar sig mot detta nästan virusliknande och det ska preventivmedla sig hit och dit. Med den utgångspunkten kan det vara lätt att tro att man ska bli gravid på fem röda, men det är ju långt ifrån alla som blir det. Tvärtom, det tar månader och ibland år.
Det som jag tycker är häftigt, och som jag skrev om i det här inlägget, är att man aldrig vet vad som lurar runt knuten. Även om allt känns nattsvart, hoppet är borta och det är svårt att få luft i tunnelseendet, så har man inte en aning om vad som väntar.
Jag tycker heller inte att man ska vara rädd att ta emot professionell hjälp. Det är inte meningen att man ska klara allt själv här i världen. Långt ifrån.
Bara att gå och prata med någon kan göra under, eller att pröva IVF (har HUR många vänner som helst som genomgått IVF-behandlingar).
Jag och John började ju gå en utredning, och jag tror att mentalt – att förflytta sig framåt från att ha stått och stampat under månader – är det guld värt.
Lycka till och hoppas innerligt att ni kan vara ett stöd gentemot varandra, att din kompis kommer ur tunnelseendet (bara för en dag kan räcka långt) och att ni tar hand om varandra.
Stor kram emma

IMG_43263

Q: Hej! Jag har läst din blogg alldeles för länge nu utan att ge mig till känna. Tack snälla för en världsfin blogg som jag kan drömma mig bort i.
Jag har faktiskt en undran som jag aldrig fått riktigt svar på. Jag vill så himla gärna kunna göra flotta vintagefrisyrer med fina lockar, kringlor, rullar och så vidare. Jag har, och älskar, er bok! MEN jag har av naturen tunt hår. Mamma och någon snäll frisör har kallat det ett ”fint” hår. Har du tips på frisyrer, eller är det bara att ge upp?
Lycka till med bäbis, jobb och allt! Kram

A: Naaaaj, ge inte upp! Det finns massor av tips för att hjälpa håret på traven. En grundregel när det kommer till vintagefrisyrer är att inte ha nytvättat hår, eftersom det då är lite för fint. Extra viktigt för dig som redan har fint hår från början. Själv har jag naturligt spikrakt och fullkomligt ostyrigt hår, men med blonderingen har håret blivit strävt och lättjobbat. Lägg till mousse och värmeskydd i blött hår och håret är preppat för frisyr!
Självklart ska du inte behöva blondera håret för att få styr på det, men du kan eftersträva den behandlade känslan genom att till exempel använda torrschampoo.
Det ger håret volym och den där behandlade känslan som är optimal för just vintagefrisyrer. Annan typ av stadga fungerar så klart också.

Sedan tycker jag att du ska boka in ett besök hos Sarah Wing, Retroella, som är expert på hår och vintagefrisyrer. Hon sitter inne på år av kunskap och kan guida dig till vad som passar just ditt hår. För när allt kommer omkring så är ditt hår unikt, så det som passar någon utmärkt, behöver inte fungera för dig (hur smott det än hade varit).
Ps. tack för allt fint pepp.

Stort lycka till!
Kram emma

 

 

Loading Likes...

End of content

No more pages to load

Stäng meny