Jobbar hemifrån i dag med en hög med deadlines och julpysselfotografering.
Det känns så lyxigt att stöka runt hemma en fredag. Särskilt i dag, eftersom jag krälade runt på golvet för att fotografera igår. Det får jag sota för i dag. Onda fogar som behöver vila. Då är det skönt att bara röra sig ett par meter från sängen.
Så här ser dagens kontor ut. Min sänghalva.
Med mitt sminkbord som utsikt.
Här står favoritparfymer på rad, bredvid mandeloljan.
Och en vas med blommor som blivit över sedan en fotografering och en hög med smycken – som i dag ligger orörda.
För ett år sedan genomled jag ett utdraget missfall (som hade börjat i London den 5 oktober). När den här bilden togs hade jag sett ett dunkande hjärta och sedan sett det slockna.
Jag älskar den här bilden, trots att jag var mitt uppe i ett smärtsamt missfall just precis då. Jag gick på morfin och hade bestämt mig för att gå ut, ta på mig min färggladaste kappa och gladaste strumpbyxor. Trots blodet och smärtan. Få en glimt av hösten som pågick utanför mitt sorgsna fönster och försöka vara jag. Mina ögon sved efter litervis av tårar och rösten var tjock efter att ha vänt och vridit på det där förvånat förtvivlade tillståndet som var så svart. Det var en chock att jag – som klarar det mesta – bara inte kunde hantera det där som så många genomlider. Som att kroppen inte lydde mina order, tårarna levde sitt eget liv och känslorna övervann mina så förnuftiga tankar. Att detta barnet bara inte tänkt att bli. Så var det. Men kroppen ville inte förstå. Vägrade. Försökte frenetiskt att styra känslorna uppåt, men det var som att jag grävde upp mig i gropen och någon stod bakom och fyllde igen. Tog mig ingenstans. Fast.
Ville hitta skuld, och inventerade varje hörn av mig själv. Stressade upp mig själv för att jag bara inte kunde banka in skiten och gå vidare. Vidare med livet. Quickfixa!
Var tredje graviditet slutar i missfall. Jag är statistisk. Skit händer. Men det gick bara inte.
Endorfinerna var borta, hoppet och all den där optimismen som jag så många gånger byggt min person på. Helt plötsligt var jag inte jag. Förlorat min beståndsdel.
Det jag inte visste var att jag skulle blöda många dagar till och gråta ut det sista som krävdes för att kunna gå vidare. Så som livet kräver ibland. Att saker ska få ta tid. Läka ut.
Jag behövde tid, men den kravfyllda prestationsmänniskan i mig var sträng. Tvingade mig att försöka bli jag igen, gå till jobbet två dagar senare och försöka ta kontroll över situationen. Så. Jävla. Dumt.
Jag visste inte då vad jag vet nu. Att det var den quickfix. Som ett höghus lagat med silvertejp.
Men framför allt: Jag hade ingen aning om att jag skulle sitta här ett år efteråt. Se ännu en höst, men utan svidande ögon och klump i bröstet. Med en gravidmage med Cirkus Sundh inuti.
Vi hjälpte till exempel till att äta upp ungefär en liter plommon och äpplen.
Inspekterade zucchini-skörden. Tänk om det fanns sådana här bjässar på Coop, då skulle en stå sig en vecka!
Och så hjälpte vi dem att ta upp potatisen. Allt skulle opp för vinterförvaring. Eftersom jag inte är så rörlig så fick jag i uppgift att sitta och sortera potatisarna.
Stora från små, och bort med gröna och skadade. De naggade och största skulle bli middag på en gång. Så efter en timme i potatislandet försvann pappa in i köket med en hink potäter för att göra potatisgratäng. Mums!
Prick med liten potatis.
En bjässe.
Mitt Bullerbyn.
Den här stiliga kattfarbrorn gjorde oss sällskap i trädgården. Satt i ett äppelträd.
Känner du igen hen? Det är ju vår älskade katt Sockan som fortfarande bor kvar hos mamma och pappa. Från stadskatt till klätterkatt.
Klonade, stillade och balanserade på små, små grenar …
Men så fort jag kom i närheten med kameran så tog showen slut. Så kattigt.
När kroppen sa potatis-stopp traskade jag in mot huset, och bländades av det här eldträdet som stod på ängen på andra sidan vägen. Tänk att det är samma äng som den här somriga saken.
Med höstsol i ögonen gick jag in. Här är huset jag är uppvuxen i. Med guldockra dörr, faluröd fasad, mammas kryddkrukor, kaprifol som klättrar, grusgången där jag hoppade twist som barn och en veranda som jag ständigt tjatar om att få måla röd.
Nästa sommar kanske?Väl inne i huset satte jag i gång att baka bullar. Det var kanelbullens dag, men jag gjorde vaniljbullar istället. Mycket godare.
Och så drack vi kall mjölk, smaskade i oss nybakat bullar och pustade ut efter trädgårdsarbetet.
I förra veckan såg det ut så här hemma i mitt kök. Jag stökade fram Twingingsburkar, rutig duk och en hög med porslin, och dukade upp på mitt köksbord.
Vid halv nio-snåret ringde den enastående Emily Dahlpå dörren, hon yrde in, lagade ett halvt ton mat och därefter satte vi igång att jobba … och prata om Paradise Hotel.
Dagens jobb såg lite ut så här.
Det här är ju bara en tjuvkik genom min kamera, men tänkte att ni var nyfikna på vad jag sysslar med om dagarna. Det färdiga resultatet får du se senare.
I dag har jag nämligen sprungit runt på pressvisningar halva dagen. Eller ja, sprungit och sprungit. Snarare stapplat fram, kors och tvärs, genom ett halvt avspärrat Stockholm.
Ett par skurkar slog till mot två banker och en växlingskontor – med misstänkta bomber lite varstans i stan. Och så jag, mitt i alltihopa, som “for” fram med pyttesteg och 20-veckors gravidmage.
Och apropå magen. Det händer grejer därinne kan jag lova. I förra veckan var jag och John på rutinultraljud och det var någon form av cirkus därinne. Barnet gjorde kullerbyttor och det var inte en lugn stund. Jag hade liksom någon fin bild framför mig att jag skulle gå hem med någon fridfull ultraljudsbild i handen. Icke.
Det där barnet var som en mindre centrifug, så det gick ju knappt att fånga hen på bild. Ett stycke Cirkus Sundh!
Sedan kan jag väl erkänna att jag inte var helt förberedd på hur barn ser ut på ultraljud (kör anti-googling genom hela graviditeten för att inte skrämma upp och oroa mig själv med ruskighetshistorier). Alltså barnet såg ju lite (läs: mycket, men jag försöker ju vara lite härlig här) som en … alien. Hen tittade upp och jag höll på att skita på mig.
Men ingen ser nog särskilt smickrande ut på just ett ultraljud.
Numera känner jag även de där vändningarna och små sparkar (ellervaddetnuär) när jag ska lägga mig om kvällen. Allt det där är ju så himla individuellt, så jag hade ställt in mig på att känna första sparken om sisådär en tio veckor), men Cirkus Sundh har en totalshow och jag är tydligen inbjuden.
Som en vän till mig sa “ingen hade ju väntat sig annat än härj i din mage”. Ungefär den finaste sak någon kan säga till mig. För jag kanske inte är den lugnaste filen i mejerihyllan …
Förra helgen åkte jag och John hem till ett färgsprakande Värmland. Potatisen skulle opp, ekan skulle tas ur sjön, föräldrar som skulle kramas, katter vars magar en behövde muffla in sig i och ett par löv behövdes sparkas på.
Lördagen spenderades här. På en lövfylld stig på väg ner mot sjön.
Putande mage, dubbla koftor, lång halsduk och varm, egensydd kjol.
Det här är en av de vackraste platser som finns, den där överväxta stigen som leder ner till sjön Gapern.
Det luktade höst där jag gick, och solen bländade varannan sekund. Precis så ska det vara på hösten.
Medan jag stod och hejade på tömde min pappa ekan på vatten tillsammans med John, min syster Ellen och min svåger Christer. Ellen fick i uppgift att ro ekan in mot platsen där den skulle vinterförvaras. Det fanns visst bara en åra kvar, så hon fick lov att paddla. Alldeles blank och våt lades ekan upp-och-ner, medan jag lovade att komma tillbaka och tjära den i maj. Där får den nu ligga i väntan på ännu en sommar.
Hösten är min absoluta favoritårstid. Det är så enormt vackert ute med alla löv, färger och dimmor.
För ett år sedan bestämde jag och Lollo att vi ville flytta in hösten, skapa löv-vimplar, duka med granna rotfrukter och kapsla in hösten i en burk.
Så vi dukade upp till höstmiddag i våra grannars matsal. Staplade rotfrukter och grönsaker på hög, drog fram stora grytan på Le Creuset och dekorerade med lövklädda små kvistar.
Resultatet kan du se i nya numret av Drömhem & trädgård – där kan du får en massa pysseltips och även kan se var alla fina saker kommer ifrån. Spring å köp vettja!
Titta vad jag hittade i mamma Märtas gamla byrå i helgen! Gamla oanvända flygbrev som var på väg till loppisen. App, app, app, sa jag.
För det här var ungefär det finaste jag sett, och fulla med nostalgi.
Nu ska här skrivas brev, på det här kontinentalt exotiska sättet.
Mittemellan min rosa vintageklänning och klädskåpet i mitt sovrum hänger numera denna stiliga sak. En skolplansch, föreställande en rosa orkidé – som faktiskt växer vid mitt barndomshem i Värmland.
Det här är det första jag ser när jag vaknar och det sista jag ser innan jag somnar. En dos Värmlands-vischa helt enkelt.
Q: Hej Emma, Nu är hösten här! Gud vad mysigt roligt och fint samma gång men…jag har ingenting att ta på mig!! Hur får man inspiration från sina gamla kläder som hängt, och slängt och hur gör man när man inte har råd att köpa nya? Hur får jag dem att bli mer intressanta och vilka basplagg rekommenderar du? Tillsist, Grattis till bebis! Så spännande! Du och din bebis gjorde min dag även om jag inte känner dig eller ens sett på stan!
Tack också för en fin blogg och alla dina, kloka, visa och underbara ord! Det värmer ändå bort till Frankrike där jag just nu bor.
Varma kramar , Isabell A: Men alltså Isabell! Vilken underbar kommentar. Tusen tack för ditt pepp. Det värmer miljoners i kroppen. Och vad avis jag blir på att du bor i Frankrike! Du anar inte.
Först och främst: Bästa tipset att skaka liv i gamla kläder är att addera detaljer. Det kan vara allt från broscher, skärp, kulörta strumpbyxor till maffiga halsband. Med spännande attiraljer får kläderna nytt liv. När det gäller basplagg så är mitt bästa tips: Pennkjol och kort kofta med rund hals. Går att variera i oändlighet. Pennkjolen kan du bära till blusar och tröjor, medan du kan lägga koftan över axlarna på sommarklänningen och bära precis som den är till både byxor och kjol. Bästa plaggen helt enkelt.
Mixa på nya sätt som du aldrig testat förut och prova dig fram. Ett annat alternativ för att skaka liv i gamla outfits är århundradets äldsta budgetaccessoar – frisyren. Under 1940-talet hade en bara råd att köpa en enda nya outfit per år, vilket banade väg för nya kreativa sätt att variera sin stil – genom frisyrer. Bästa och billigaste accessoaren!
Stort lycka till! Kram emma
Q: Hur ska ni tänka kring genus och sånt när barnet kommer? Kommer ni att berätta för andra tex familj och vänner ang att ni inte vill att de ska leda ert barn i en viss direktion baserat på om den är tjej eller kille tex bara få en viss typ av leksaker, hinta om att den ska bete sig på ett visst sätt eller ha en viss typ av intressen osv pga sitt kön? Och hur kommer ni reagera om det blir så? Tycker det är intressant pga funderar en del på det själv. Jag och min partner är genusmedvetna men inte våra föräldrar på samma sätt..
Ska ni bo kvar i lyan när ni får barnet/ och i Sthlm eller ej?
Slutligen hur mycket jobbar du i v? Hur blir det med Vintagefabriken när både du och Louise är på mammaledighet & hur lång sådan ska ni ha?
Lycka till med allt! Kram
Selma A: Hej Selma (fint namn!)! Många intressanta och viktiga frågor. För mig och John är det enormt viktigt att förmedla till alla att vi får ett barn, inte en pojke eller flicka. Vi vill inte att vårt barn ska behandlas annorlunda på ett eller annat sätt på grund av ett kön. Därför har vi till exempel valt att fixa allt till barnrummet och alla kläder innan barnet kommer till världen. Det är så klart läskigt, eftersom man inte vet om graviditeten kommer gå vägen, men också ett val vi har gjort. Dels för att göra hela graviditeten mer verklig, men också för att vara helt blanka i huvudet när vi står och väljer kläder i secondhandbutiker och gamla gömmor hos våra föräldrar.
Där är jag och John fullkomligt överens.
När barnet kommer så vill vi ge så mycket valfrihet som möjligt till vårt barn, både vad gäller kläder, leksaker och – så klart – identitet. Det är viktigt för oss att visa redan från dag ett att vissa uppgifter eller intressen inte är privilegierad till något kön. Det kan vara allt från att borra upp tavlor, sy kuddfodral, rensa avloppet, laga mat, baka bullar till att plocka svamp och åka vattenrutschkana (hur ofta ser du mammor som åker vattenrutschkanor?). PS. Den sista punkten är mycket viktig för både mig och John :).
Det första året kommer ju barnet inte bry sig, men för oss är det viktigt att ha visioner redan från start.
Mina vänner är jag inte ett dugg orolig för när det gäller genusmedvetenhet. Mer genusmedvetna människor finns nog inte, och för mig är det viktigt att det finns en rad farbröder, tanter och alltmittemellan för vårt barn att ty sig till och ha som förebilder. Jag är ganska ointresserad av att låsa in mig i min lilla värld när barnet kommer, utan önskar att hen får lära känna flera olika personer från start. Skyfflas mellan famnar och hitta trygghet hos en rad människor – oavsett kön.
Vad gäller familj och bekanta, så hoppas jag så klart att de vill hjälpa oss att ge barnet en så bred bild av världen som möjligt, samtidigt som jag inte vill att någon ska vara rädd för att göra fel med vårt barn. Det är en svår fråga. För jag vet någonstans att jag kommer att säga ifrån om jag märker att någon för vårt barn åt ett visst håll, att inte tillåtas leka med vissa saker eller förväntas leka med andra.
En känsla hos mig är att jag nog kommer att vara ganska skarp mot mina egna (relativt genusmedvetna) föräldrar (sorry i förskott om ni läser det här). Vi har den relationen. Vi pratar ofta om genus, hur en vill vara som förälder och vad som är okej och inte – och ingen av oss är sen med sin åsikt.
För mig är det hemskt viktigt att vårt barn inte placeras in i ett fack, och heller inte bara beröms och bedöms genom sina prestationer. Jag vill att mina barn ska känna sig älskade – oavsett. Punkt. Inte på grund av någon variabel. Som Astrid Lindgren en gång lär ha sagt: “Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.” Okej, lång och kanske flummig utläggning. Men jag hoppas att du fick svar på din fråga. Det är en svår fråga, för den är superviktig för oss samtidigt som det inte alltid är lätt att säga ifrån när det könifieras hitan och ditan. Jag kommer säkert återkomma i frågan om jag känner mig själv rätt =)
Angående boende så kommer vi att bo kvar i vår lilla lya i Midsommarkransen. Några vener i oss längtar ut till landet, men vi har kommit fram till att vi – just nu – vill bo kvar i stan. På sin höjd ha ett till ett litet torp på landet som vi kan åka till på helgerna, där vi kan andas frisk luft och få skit under naglarna. Det är viktigt för oss att vara nära våra vänner, så det står högst upp på listan just nu.
När det gäller jobb så jobbar jag som vanligt. Eller ja, jag tar det väldigt mycket lugnare och jobbar inte på kvällarna som jag gjorde förr (jag orkar helt enkelt inte, och vill inte heller för den delen), men annars lunkar frilansuppdragen på som de brukar.
I vår är tanken är att John och jag ska dela 50/50 från första början. Vi ska se hur vi löser det rent praktiskt, men en dröm vore att dela på veckorna rakt av. Då kan båda fortsätta jobba, ha lika stor inblick i vardagen och i barnets rutiner och behov – från start.
Om den drömmen går i lås så betyder det att jag kommer kunna fortsätta jobba med Vintagefabriken, bloggen och mina frilansuppdrag några dagar i veckan.
Stor kram emma
Q: Hej Emma! Visst är det du som har gjort illustrationerna i boken Vintagefrisyrer? Brukar du illustrera som jobb eller bara på fritiden?
/Nyfiken A: Hej Nyfiken! Jajemänsan, det är jag som har gjort illustrationerna i boken Vintagefrisyrer. Tyvärr illustrerar jag extremt sällan. När jag var barn ritade jag konstant. Hade alltid färgpennor och stora ark på rulle redo. Mycket kaniner blev det – min specialitet back in the days. Sedan dess har jag illustrerat i perioder, stora målningar har avlöst seriestrippar och karikatyrer. På senare år har det blivit allt mindre gjort på illustrationsfronten, men det var enormt roligt att ta upp det igen i och med Vintagefrisyrer. Numera illustrerar jag nästan bara när det vankas festligheter eller event. Gör affischer, inbjudningar, menyer, men har även fått i uppdrag att göra bloggheaders. Drömmen är att illustrera mer, men tiden räcker sällan till.
Stor kram
emma
Q: Hej Emma! Jag och min sambo har planer på att köpa en lägenhet och fastnat för Midsommarkransen, då lägenheterna ligger i vår prisklass och det verkar vara ett trevligt område. Så är mest nyfiken på hur du trivs där? För- och nackdelar?
Sedan vill jag bara säga tack för en himla fin blogg! Det är något i dina inlägg som förändrats sen du blev gravid, kan inte sätta ord på vad det är, men nu gillar din blogg ännu mer. Kram!
Malin
A: Hej! Vad gullig du är! Tack för dina fina ord. Och vad roligt att du funderar på att köpa lägenhet i Midsommarkransen! Alltså jag är ju gravt Kransen-frälst, så jag kan inte komma på några nackdelar. Det skulle väl vara att det är dyrt att köpa lägenhet här och att om en en gång har flyttat hit så vill en inte gå utanför Kransen-gränsen.
Fördelarna med Midsommarkransen är att det är som en småstad ett stenkast från tullarna. Här hälsar folk på varandra, går sakta på trottoarerna och snickilisnackar med personalen på Coop. Alla är så enormt trevliga här … för att de hinner vara det. Det är nära till Vintervikens badplats, lummiga kaféeroch fantastiska skog. Här finns också många grymma restauranger, mysiga småbutiker (Mimmi Staafs möbelmakeri, 2 little spoons, Kabelverket och Lyckliga gatan till exempel), en gammal biograf, stans bästa pizza (Tellus pizza) och så finns det gott om parker för parkhäng. Och viktigast av allt. En bra pulkabacke!
Jag gillar också att det finns olika sorters boendeformer här. Hyresrätter, funkis-, bostadsrätter, sekelskiftersvåningar, flerfamiljshus och villor. Här trängs studenter, med övervintrade hippies och barnfamiljer.
Hoppas du och din sambo hittar något riktigt fint här.
Stor kram
