Q: Hur gick det till när du fick bokkontrakt egentligen?
Amalia A: Hej! Först och främst så fick jag det inte själv, utan jag har jobbat från början till slut med mina vänner Volang-Linda och Vintageprylar-Louise (psst, spana in hennes nya blogg). Vi har känt varandra i säkert tio år, men det var först för ungefär två år sedan – när vi kom på att vi ville göra något projekt tillsammans – som vi lärde känna varandra på djupet. Vi hade ju samma inriktning (journalister) och tyckte om samma estetisk. Nu är vi både vänner – och kompanjoner. Hela bokprojektet började med att vi skrev ett synopsis på en bokidé. Vi gjorde massor av research och tog kontakt med andra som har skrivit böcker.
Det här var vid tiden jag jobbade på Damernas Värld. Den dåvarande (fantastiska) redaktionschefen Rebecka Edgren-Aldén (som nu basar över Family Living och Mama) peppade mig med bokidén, läste igenom synopsis och kom med goda råd. Guld värt.
När vi hade stött och blött vårt synopsis skickade vi in det till olika förslag som vi ville jobba med. Vi fick standard-nej av vissa (Norstedts bland annat) och på andra förlag kom vi på möten och berättade om våra bokplaner. Ett förlag var taggade på att ge ut vår bok och vi var beredda att skriva kontrakt. Men möten flyttades om och det drog ut på tiden. Någon vecka innan vi äntligen skulle skriva på kontraktet med det där andra förlaget hörde Norstedts av sig och ville ses på ett möte. De var taggade att ge ut vår bok. Helt plötsligt stod vi med två förlag som ville ge ut boken. Men valet hamnade till slut på Norstedts och vår fantastiska förläggare Susanna Höijer. Det har vi inte ångrat en enda sekund.
Den 1 juni skrev vi på kontraktet och den 6 juni plåtade vi Picknickparyt-kapitlet ute på Djurgården i Stockholm. Fram till den 1 juni var det verkligen en riktig berg-och-dalbana.
Eftersom vi var nybörjare så visste vi inte riktigt vad vi höll på mig. Som tur var hade vi himla bra (och snälla) människor omkring oss som vi kunde fråga, vilket är ett enormt privilegium. Men vi mejlade också inspiratörer som vi inte kände och frågade om råd. Under hela den här bokresan har vi gått efter devisen “vi kan i alla fall fråga, det värsta vi kan få är ett nej”. Och man blir verkligen förvånad över hur hjälpsamma människor är.
Q: En lite konstig fråga kanske, men vad äter du till frukost?
Anna A: Ingen fråga är konstig. Jag är journalist, du anar inte vad konstiga frågor jag har ställt i mina dagar. Dä ä bare å frågä på vettu om jag får använda min sofistikerade värmländska. Varje morgon äter jag samma sak: Två smörgåsar (bröd bakat av min man John, ävan kallad bagaren) med smör och ost, en stor kopp kaffe med mjölk i och ett glas grapefruktjuice. Om jag inte äter hemmabakt bröd, så vill jag ha välrostat (nästan bränt) Lingongrova med ett tjockt lager smör på. På helgen blir ofta frukostarna lite mer … avancerade. Då äter jag ägg (fast jag egentligen bara tycker om äggvitan), grapefrukt, mängder av bröd och smoothie med bär. Men smoothie kan jag inte göra längre, för jag har pajat vår mixer. Jag var så extremt klantig en morgon och körde ner mixern i en metallgrej = paj. Nu måste vi springa ner till Vintageprylar-Lollo (som bor två trappor ned) och låna mixer varje gång det ska göras smoothie, så det blir liksom inte så ofta. Men jag ska lämna in mixern på lagning tänker jag. Snart.
Q: Kan inte du berätta om Vintagefabriken? Vad ÄR det egentligen? A: Vintagefabriken är namnet på företaget som jag har tillsammans med Volang-Linda och Vintageprylar-Louise. Vi har sedan i mars en alldeles egen – helt underbar – lokal i Midsommarkransen. Det är egentligen två lokaler som har slagits ihop till en stor. I den ena delen har vi frilanskontor där vi sitter och frilansar som journalister, smider planer och skissar på olika projekt (både enskilt och tillsammans) och i den andra delen ska jag och Vintageprylar öppna upp en vintagebutik. Där kommer vi att sälja klänningar, möbler, lampor, burkar, koffertar, Emma-fåtöljer och porslin. Även ett tjog nyproducerade saker kommer du kunna hitta i vår lilla butik, som boken Vintageparty så klart. Vi har även stora planer på att ta fram egna produkter och samarbeta med andra kreativa människor. Det blir grejer det.
Tanken med Vintagefabriken är att allt ska vara möjligt – det ska vara den totala friheten att kreera. Vi vill att det ska vara en samlingsplats och fungera som ett kreativt kollektiv. Vår förhoppning är att – när vi får mer tid – kunna hjälpa andra att förverkliga sina drömmar, precis som andra hjälpte oss att förverkliga våra.
Vad händer nu då? Just i detta nu målas golvet i butiken rutigt och sedan kommer vi ägna all vår vakna tid åt att skapa världens finaste butik till öppningen i början av maj. Det ska bli så fasligt roligt – men det är mycket jobb kvar.
Q: Jag såg bilder från releasefesten som ni hade på Vurma (såg förövrigt helt underbart ut) och undrar bara – hur fick du fast Eiffeltornet? A: Hahaha, tack så mycket! Jojominsann, jag fick fast den med ståltråd och hårnålar. Jag satte ståltråd mellan Eiffeltornets alla fyra ben och korsade sedan hårnålar över ståltråden så att tornet fick fäste. Lätt som en plätt!
Q: Du bloggar ju väldigt ofta om Midsommarkransen där du bor. Jag bor själv på Södermalm i Stockholm och undrar vad det är som är så speciellt med Midsommarkransen?
Tack för en bra blogg
/Lisa A: Jo nu ska du får höra Lisa. Som den småstadsmänniska jag är passar Midsommarkransen mig alldeles perfekt. Midsommarkransen är just så – som en småstad. Förut bodde jag inne i Hornstull och jag kan så klart sakna att ha Indien garden runt hörnet, Långholmen ett stenkast från lägenheten och det surrande livet ett språng bort. Folk som tydligen var mina grannar som sprang – fort – förbi i trappuppgången. Tittade ner och jäktade i väg.
Jag trivs banne mig bättre här. Här flanerar folk istället för jäktar, parkbänkarna är inte tomma utan man sitter faktiskt där och funderar över livet och jag känner till (nästan) varendaste granne. Det är så jag vill ha det.
Kunna springa ner på middag hos grannen, komma in på stammisfiket och språka en aning med ägaren eller bara slinka in i någon butik för att säga hej till de som jobbar där. Som den trygghetsmänniska jag är har jag alltid velat vara i ett sammanhang. Gärna vara stammis, känna igen de andra som är där, prata och vara lite mer av en … medmänniska snarare än en främling. Men det enda stället jag någonsin varit stammis på i Stockholm (och blivit igenkänd av personalen (vilket är ett kriterium)) är Carmen på Södermalm under mina fattiga studentår. Och då har jag verkligen försökt hänga järnet på allehanda fik för att hitta ett sammanhang, men icke då. Det har bara varit ett myller av människor och jag har inte känt igen en kotte. Carmen däremot. Där var det samma människor som hängde varje helg, innan man slängde sin tygpåse över axeln och slanade sig till Mettan.
Jag tycker liksom om känslan av att bo i ett hus med lägenheter, med människor man litar på och som skulle knacka på om något var på tok.
Om jag hade velat vara anonym och ensam hade jag bott kvar på vischan i Värmland.
Att Midsommarkransen dessutom har kvar mycket av sina gamla hus gör ju inte ett historehungrande hjärta mindre glatt så att säga.
Q: Hur länge har du och John varit ihop egentligen? Och är ni gifta? Du kanske har skrivit det förut, i så fall ber jag om ursäkt.
Ida A: Hej Ida! Absolut ingen fara. Här får man fråga vad man vill. Jag och John blev ihop 2006. Då hade vi känt varandra i ett par månader. Jag minns det som i går. John hälsade på mig i mitt lilla studentrum på Lappkärrsberget i Stockholm. Vi satt på min sängkant, vintersolen sken in genom funkisfönstren och vi förklarade nervöst att jo, vi tyckte minsann om varandra himlans mycket. Och någonstans där blev du och jag ett vi. John är världens snällaste och mest skeva människa. Tokfransen gav mig en maskin på vår tredje dejt. En såpbubblemaskin som han hade byggt själv.
John vet vad han vill, älskar att diskutera, är skarptänk, påhittig, kreativ, påläst och så har han världens varmaste famn, den finaste hjärnan och den bästa peppen. Dessutom så älskar han katter. Precis som jag.
John tycker om mig precis som jag är. Med allt härj och tokigheter som jag hittar på. Och ja, vi är gifta. Vi gifte oss på Barnens ö 2009. Jag har förberett ett bröllopsblogginlägg. Kommer inom kort.
Q: Var har du köpt dina runda glasögon egentligen? Och har du tips på fler snygga solglasögon? Gärna i lite retrostil.
Tacksam för tips. Kram Amanda A: Hej Amanda. Just dessa runda solglasögon kommer från Monki. De är mina absoluta favoriter. Nu till våren släpper Monki ännu fler snygga bågar, nämligen de skarpa solglasögonen Unni. Ett annat tips är solglasögonen Burträsk från svenska E&E. HELT underbara. Eventuellt måste jag köpa ett par själv, för jag har fallit pladask för de där kattformade bågarna.
Q: Hej Emma! Jag har precis hittat till din blogg och har börjat följa den slaviskt. Jag tycker att du klär dig så fint och undrar nu var du köper dina kläder?
A: Välkommen hit! Det mesta i min garderob kommer från olika secondhand- och vintagebutiker. Antingen små obskyra loppisar som jag poppar in i under semestern, på nätet (Tradera.comoch Etsy.com) eller några favoriter på hemmaplan: Beyond retro, Old touch och Myrorna. Du kan kika på min Stockholms-guide här om du vill. Där har jag samlat mina vintagefavoriter. Nu finns dessutom några vintagepärlor i en app via Stay.com. Himla flashigt alltså.
Q: Jag är så himla nyfiken på Vintagefabriken som du och dina vintagekompisar kommer att dra i gång. Vad är det som kommer att hända. Jag förstår om det är hemligt och så där, men kan du inte bara berätta litegranna?
/E A: Hej E! Klart jag kan avslöja några goodies. Vintagefabriken är som ett kreativt kollektiv, och tanken är att det kommer att puttra massor av saker ur denna fabrik.
Vintagefabriken består av två lokaler. I den ena lokalen kommer vi ha ett frilanskontor där vi kommer att sitta och skriva på böcker, artiklar, reportage (som de frilansjournalister och stylister som vi är), skapa och planera bröllop och möhippor.
I den andra lokalen öppnar vi upp en vintagebutik med kläder, möbler och pinaler.
Tids nog tänker vi även bjuda in till afternoon tea och filmvisning på fabriken. Det blir grejer det. Vi hoppas kunna bli en samlingsplats för likasinnade, dit man kan komma för att bolla idéer och få utlopp för sitt vintage-jag.
Q: Hej Emma! Nu har jag undrat en sak väldigt länge. Nämligen: Har du alltid haft den stil du har i dag? Nyfiken i en strut. A: Hej du nyfikna strut. Vi kan väl säga så här: I wish. Men liksom många andra har jag testat mig fram bland olika stilar – sett fördjävlig ut i perioder – och till slut hittat något jag trivs i och som passar min kropp. Jag har däremot alltid haft en fabless för svunna tider, hämtat inspiration från tidigare epoker och shoppat secondhand. Men back in the days var jag en randtröjad indie med tygpåse, tajta jeans och Converse. Sakta men säkert steg midjan på jeansen mer och mer, och sedan blev det mer klänning och ja, nu ser jag ut så här.
Q: Hej! Jag vill se fler bilder från ditt hem! Kan du inte visa?
Alice A: Hej Alice! Klart jag kan! Jag ska förbereda ett riktigt inredningsinlägg om du vill? Sedan måste jag ju bara tipsa om att du just nu kan se massor av bilder från mitt och Johns hem i senaste numret av Älskade hem. Spana in vettja. Alla bilder är tagna av skickliga Jessica Silversaga.
Q: Jag kanske är hur förvirrad som helst, men var ligger det där Midsommarkransen som du bor i egentligen? Ligger det i Stockholm? Det ser liksom, ut som en egen liten stad. Förstår med andra ord ingenting =)
Hanna W A: Hej Hanna! Midsommarkransen ligger sydost om Stockholm, två tunnelbanestationer från Södermalm. Det är en bevarad liten pärla, som klarade sig undan 1960-talets stora rivningsvåg. Eller klarade sig låter lite slött. Snarare var det några eldsjälar i Kransen som kämpade för att husen skulle få stå kvar. Många av eldsjälarna bor kvar i de gamla husen, flanerar runt och tar hand om ormrådet. Så himla fint.
Jag förstår precis vad du menar med stad, för Midsommarkransen är precis som en liten småstad. Det är därför jag trivs så bra – lantis som jag är.
Q: Hej sprang på din blogg av en slump och tänkte bara höra vad den blommiga tapeten heter som syns i bilden? Vet du vilket företag heter som gjort den?
Super snygg tapet =)
Nicole A: Hej! Den blommiga tapeten är köpt via Engelska tapetmagasinet på nätet och kommer från märket York. Där finns mängder av vackra tapeter. Spana in vettja.
Q: Kan du inte visa en bild på när du var barn? A: Klart jag kan. Här kommer en bild på mig som färsking. Jag hade kritvitt hår, pluttig näsa och hål i hjärtat när jag föddes.
Q: Hej, bra text (om “Det absolut läskigaste jag har gjort“) men jag reagerade allra mest på att du vid 15 års ålder fick flytta hemifrån. Jag själv har också fått göra det och det tog mig väldigt hårt. Undrar hur du uppfattade det, om det var lätt för dig att lämna föräldrarhemmet eller om det tog hårt på dig också?
Kram / Emma A: Hej Emma! Först och främst har jag insett att jag nog snarare var 16 år, men ändå … väldigt ung.
Ja, det här med att flytta hemifrån så tidigt var ju helt underbart just då, men nu i efterhand så tror jag att jag hade mått bra av att bo hemma ett tag till. Bli tjatat på. Få vara liten. Och inte ta ansvar.
Eftersom jag är uppvuxen mitt ute på landet så blev min frihet väldigt begränsad. När skolbussen hade stängt sina dörrar så fanns ingen väg därifrån. Jag minns att jag i något tonårsutbrott skrek till mina föräldrar att det var ett fängelse att bo därute. Och så kände jag verkligen. Jag var fast. Tog mig inte någonstans. Det var hemskt. Är det något som är viktigt i den åldern så är det ju just friheten … som jag inte hade.
Mina föräldrar har alltid varit förespråkare för just det här med frihet, så det krävdes inte så mycket tjat för att jag skulle få flytta hemifrån när jag började gymnasiet inne i Karlstad. Jag var mogen för min ålder, ansvarstagande och övertygande mot mina föräldrar. Jag lovade minsann att sköta allt prickfritt. Redan då hade jag höga krav på mig själv.
Hur underbart det än var att bo i en alldeles egen lägenhet (ni kan ju bara ana hur poppis jag var bland mina kompisar!), så fanns det enorma nackdelar. Nackdelar som jag gömde långt innanför huden. Jag minns att jag kom hem till den där tomma lägenheten efter skolan. Det var ingen som frågade hur jag mådde och inombords så bar jag tunga stenar. När jag följde med kompisar hem minns jag att jag avundades deras föräldrars tjat om hur det hade varit i skolan. Mina kompisar fnös och tyckte att deras föräldrar var jobbiga som skulle fråga så mycket, medan jag laddade för att berätta allt det där som jag inte kunde berätta för någon annan. Hur mogen jag än var, så var jag inte mogen att flytta hemifrån. Så enkelt är det. Jag var inte redo att “sköta allt prickfritt”. Jag skulle ju göra tusen misstag och landa i mina föräldrars famn – DET är vad jag skulle ha gjort.
Inte vara ensam, somna med TV:n på bara för att få lite sällskap och oroa mig för om jag skulle ha råd med middag eller inte. Klart att mina föräldrar fanns där – om jag hade bett dem. Men jag var så klart för stolt för att visa att jag egentligen inte klarade av det. För stolt för att säga att jag hade haft fel och att jag egentligen – helst av allt –ville vara deras barn igen, bli klappad över pannan och slippa ta ansvar.
Ofantliga mängder tårar rann ner för mina kinder av ren och skär ensamhet och smärta av det där tunga i bröstet. Det är hemskt när jag tänker på det, men en kväll var smärtan så stark att jag proppade i mig mängder av alvedon för att bli av med allt det onda. Det hjälpte inte.
Behovet av att prata, att få vara liten och kanske be om råd om hur man ska göra när känslorna svämmar över. Men jag var för stolt. Jag löste problemet genom att vara ute extremt mycket. Och vi kan säga att det inte löste särskilt många problem. Tvärtom. När pengarna tog slut gick jag hem till kompisar och åt middag. Råkade bara komma förbi vid middagstid så där. Inga konstigheter. Ringde inte under några omständigheter hem till mamma och pappa. Då gick jag hellre hungrig, när matpengen tagit slut. De hade ingen aning om vad som försiggick, utan trodde att allt var frid och fröjd. Jag var ju så övertygande.
Som så många andra instängda känslo-hjärtan, exploderade allt en dag. Jag tog mig inte upp ur sängen. Ville inte gå upp. Ville inte äta. Ville inte ta ansvar för mig själv. Bara sluta. Vara. Jag.
Med hjälp av min mamma fick jag hjälp.
Jag säger inte att hjärt-explosionen berodde på min tidiga flytt, snarare med alla de där känslorna som inte fick utlopp någonstans. Jag har alltid varit en glad skit, även när det smärtar på insidan. Jag har alltid känt att jobbiga känslor är något som jag ska deala med när jag är själv. Snacka om stolthet. Men så är det så klart inte. Därför var jag kanske minst lämpad att flytta hemifrån. Jag klandrar ingen. Mina föräldrar såg ju bara den där mogna tonåringen som ofta var optimistisk och glad, men som i hemlighet var sin egna största kritiker och hade så många issues att det räckte och blev över.
Det var helt klart lärorikt att flytta hemifrån så tidigt och det har gjort mig till den jag är i dag. Men nja. I en perfekt värld hade jag vågat be om hjälp. Svalt min stolhet. Och mina föräldrar hade varit tankeläsare.
Q: Du nämnde föreläsning i slutet av inlägget (Q&A: Mode, jämn hy och gnuggistatueringar) och det gjorde mig naturligtvis nyfiken – vad föreläser du om? Kram http://fannylovisa.webblogg.se A: Hej Fanny! Jag föreläser om flera olika saker. Bland annat har jag föreläst om webb, webbproduktion och att vara webbredaktör. Det har jag gjort på bland annat JMK, Journalisthögskolan i Stockholm. Innan jag startade Vintagefabriken, skrev bok och frilansade som journalist och stylist jobbade jag nämligen som webbredaktör på Bonnier Tidskrifter. Senast i raden på Damernas.se. Men jag har även föreläst om vintage och mode genom tiderna.
Q: Hej! Om man är liten och smal (1,50 m.ö.h.), var bör man leta vintage då? Älskar vintage och second hand men det blir så svårt. Har varit på jakt efter koftor att ha till klänningar (men vilka sorts koftor passar egentligen till klänningar från 50,60,70-talen?) och en 50-talsklänning hur länge som helst!
Du har så härlig blogg förresten, pastell är bäst!
Louise A: Överallt! Kvinnorna var ju generellt mindre förr, så du har troligtvis lättare att hitta vintage än andra, exempelvis jag som är 173 cm. Om jag var du skulle jag kika på Etsy.com. Där finns de flesta storlekar. När det gäller koftor, så leta efter kortare varianter. Om du bär en 1950-talsklänning med markerad midja så skulle jag satsa på en kofta som slutar precis ovanför midjan, så att midjan syns. Annars tenderar timglaseffekten att gå om intet och man ser istället ut som en tub. Detsamma gäller 1960- och 1970-tal. Till en 1970-talsoutfit skulle jag satsa på kort kofta eller en lång i herrmodell. Snyggt som tusan. Lycka till! Kram emma
Q: Hej Emma! Jag skulle gärna vilja veta hur du gör med förvaring? Ditt hem verkar så ombonat, men jag ser liksom inte vart du har alla dina klänningar och skor! 🙂
Johanna A: Jag älskar förvaring och – inte minst – att optimera utrymmen. Mina klänningar och skor har jag på tre ställen i lägenheten. Dels på en klädstång som står i sovrummet, intill en stor garderob med fördragna draperier, och även i en step in closet i hallen. Där slukar det mesta. Allt annat bös förvarar jag i koffertar och hattaskar!
Q: Jag ska gifta mig i sommar och vårt bröllop går i vintagetema. Jag har fått en hel del inspiration från din blogg och väntar nu på boken som jag ska beställa. Jag funderar på vilket typsnitt du använder i ditt bloggnamn Vintage på startsidan?
Bästa
Charlotte A: Men så roligt! STORT grattis! Typsnittet jag använder heter Blessed day. Ganska så passade va?
Kramar emma
Q: Emma! Du verkar så underbar, både på insidan och utsidan. Älskar din stil och din härliga personlighet som strålar ut från bloggen. Du är en stor inspirationskälla! Skulle du vilja ge tips på hur man får så fin frisyr som du har? Dina snurror i håret till exempel? 🙂
Ha det gott!
Kram
Rebecka A: Men vad himlans gullig du är. Klart jag kan. Jag gjorde nyligen en liten film där jag visar hur jag gör mina loopar, eller snurror som jag kallar det. Du kan se filmen här: My vintage hair style
Q: Kan man köpa etiketterna som var med i barnkalaset som ni stylade för Family Living? A: Jajemänsan! De går att beställa via mejl på emma@emmasundh.com. Snart kommer du även kunna beställla mina gnuggistatueringar. Det blir fina fisken det.
Q: Hej! Vi har ju fått läsa om hur du och John träffades (så himla fin berättelse tycker jag) och lite om bröllopet, men hur var frieriet? Vem friade, var, när, hur? Kram
Sara A: Det var jag som friade en midsommarafton. Vi spenderade helgen på vår kompis Mallans sommarställe utanför Nora. Mitt i natten, efter ett bad gick jag ner på knät och lindade en högst provisorisk ring (av gräs) runt Johns ringfinger och frågade om han ville gifta sig. Han sa ja och sedan gick vi upp till våra kompisar som var uppe i stugan och berättade att vi skulle gifta oss. Vi blev hissade till skyarna och sedan dansade vi hela natten.
Redan tidigt på midsommarafton drabbades jag av frieri-tankar, närmare bestämt när vi lekta Röda vita rosen. När jag satt och gömde mig i ett skjul gjorde jag små ringar av tusenskönor. Men jag fick kalla fötter och slängde “ringarna”. Runt midnatt fick jag nytt mod.
Dagen efter hittade emellertid Mallan ringarna och gav dem till John. På vår bröllopsdag väckte John mig med en liten present. Han hade låtit göra halsband av små askar. I asken låg de där ringarna som jag hade gjort mitt under brinnande Röda vita rosen.
Q: Jag skulle vilja önska ett inlägg om ett bröllop. (För jag gissar att det inte går att svara lite kort på sånt). Skulle vara jättekul att se hur du såg ut, vad ni hade för tanke i festen osv. Om du vill dela med dig såklart.
Tack! http://Jonnalindroth.blogspot.com
A: Åh, jag har fått så många frågor om mitt och Johns bröllop, men jag har inte riktigt vetat i vilken ända jag ska börja. Det känns nämligen som att man kan skriva en hel avhandling om bröllopet. Men nu har jag i alla fall dammat av alla bilder och börjat skriva på ett HELT inlägg om mitt och Johns bröllop! Ett inlägg kommer lastat i nästa vecka.
Nu var det hemskt länge sedan jag svarade på era frågor. Men nu så! Inom kort tänkte jag även svara på några frågor kring mitt och Johns bröllop – jag får nämligen in flera frågor i veckan på det ämnet. Men innan dess kommer här en första fråge-skörd.
Blir du nyfiken på något? Släng väg ett mejl till emma@emmasundh.com eller kommentera i kommentarsfältet.
Q: Du matchar alltid kläder så fint. Hur tänker du när du klär på dig? Har du några tips? Mvh Förvirrad A: Nämen tackar! Jag tycker om att matcha eller missmatcha olika färger. Det får inte bli för platt och mjäkigt, det känns inte som jag. Bär jag exempelvis en pastellig klänning, då vill jag ha svarta skor eller någon annan accessoar som sätter punkt efteråt. Bär jag en svart figurformad klänning? Då väger jag upp med ett par vita strumpbyxor eller strumpbyxor med söm. En helsvart outfit är inget för mig.
Jag matchar sällan två färger, exempelvis en hel outfit i blått. Hellre att jag då matchar olika nyanser eller bryter av med en färg. Annars blir det för platt. Lite så tänker jag.
Mitt sminkbord i sovrummet.
Biostolar i vardagsrummet.
Q: Hej, gillar din blogg skarpt, många fina och enkla idéer! 🙂 Jag undrar hur stor lägenhet ni har egentligen? På bilderna känns det som det finns olika rum och möbleringar i oändligheten hos er, därav började jag fundera på hur mycket yta ni har på att skapa allt detta på!
Emma A: Tack så mycket för de fina orden. Jag och John bor i en tvårummare på 59 kvardatmeter i Gamla Midsommarkransen. Vi tar vara på varendaste vrå, och inte minst – vi flyttar om och ändrar om var och varannan vecka. Byter plats på tavlorna, flyttar om Emma-fåtöljerna och gör nya projekt-planer. Jag älskar ju inredning, så det här med att ändra om är som honung för själen.
Tavelväggen i vardagrummet, tillsammans med kakelugn, en grå fåtölj och en trearmad golvlampa.
Q: Bland tavlorna bakom skeppet har jag sett tidigare att du har en poster från Karl Lagerfelts kortfilm för chanel paris-moscou. Var kan man köpa en sådan? Har letat överallt och ingenstans efter den så nu tänkte jag fråga dig 🙂
Ellen A: Hej Ellen! Det är faktiskt ingen poster, utan det är framsidan på pressmapp som jag fick från Chanel för några år sedan. Jag har ju jobbat som trend- och modejournalist och då får man sådana här vackra ting i brevlådan. Just den här pressmappen innehöll pressinformation om Paris/Moscow-kollektionen. Som den mode- och formnörd jag är, så föll som en fura för framsidan och bestämde mig för att rama in den. Sagt och gjort.
Q: Hej Emma!
Väntar spänt på er bok som verkar så himla inspirerande!
Jag ska gifta mig den 9 mars och undrar om jag kommer att hinna få några sista-minuten-tips.
Vilket datum släpps boken?
Tack för all fin inspiration du ger! Ska för övrigt till Paris på bröllopsresa och tar med din guide.
Mvh Ida A: Men åh, grattis! Vad himla roligt! Boken Vintageparty släpps den 27 mars (du kan förhandsboka den här: Förhandsboka Vintageparty), så tyvärr hinner den inte komma ut. Men det är klart att jag kan bjuda på några sista minuten-tips.
1. Använd loppisfynd i dukningen. Tallrikarna kan vara udda och ni kan leka loss med dekoration – som exempelvis böcker – på borden. Se er omkring hemma och ta med små pinaler som sänger något om er som personer – och använd dem i dukningen. Om det så är eiffeltorn, böcker eller små playmobilfigurer spelar ju ingen som helst roll – huvudsaken är att det känns ni!
2. Ge gästerna en lite giveaway som tack för att de kom. Det kan vara allt från en strut med godis till en liten planta med er favoritblomma. Inget måste, men om ni vill ge era gäster ett minne så är detta en himla fin grej.
3. Och här kommer ett tips som inte alls har något om hur bröllopet ser ut, utan mer om känsla. Kom i håg att ha roligt. Något går med högsta sannorlikhet åt pipsvängen, men vad gör väl det? När jag gifte mig så pajade ugnen och alla cupcakes som skulle agera dessert pös ut i sina formar. De blev inte alls så där fluffiga och fina. Där hade jag ett val. Bryta i hop i sant bridezilla-manér eller servera cupcakes som såg ut som snoppar och kalsonger med devisen att de har såg lika skeva ut som jag och John är. Vi gjorde så klart det senare. Alla skrattade och nu i efterhand så är det ett av mina käraste minnen av det där bröllopet.
Q: Hej! Läste precis ikapp din blogg efter att ha varit borta i några dagar, och kom in på den där listan om Jude Law och andra saker vi inte visste om dig. Men ville ju inte kommentera där för då kommer du väl inte märka det, så det får bli här.
1. Angående acne: VAAAA? Du? HUR fick du sådan porslinshy? Mvh försöker-växa-ifrån-tonårsfinnar.
2. Angående djur i vatten: Alltså. Jättebläckfiskar. Varför pratar ingen om hotet från dem? Kraken är ute efter oss! Fy vilken ångest jag får bara jag tänkar på hur stora deras ögon och tentakler är.
Bello A: Hahaha, underbara frågor, Bello! Här kommer ett par svar:
1. Jojomänsan, jag har haft riktig problemhy. När jag var tonåring ville jag mest av alls gömma mig bakom långa luggar. Gömma finnar, kvisslor och rödheter.
Foundation min bästa vän och jag kände mig naken utan smink. Skämdes. Så jag sminkade mig jämt. När jag skulle till stranden, när jag var hemma (själv) och när jag skulle ha myskväll i pyjamas med mina bästa kompisar. Jag hade alltid makeup på mig. Jag gick till och med upp tidigt på morgonen för att sminka mig innan min dåvarande pojkvän vaknade. Jag klarade inte av att se mig själv eller visa mig utan smink. Det var ett sådant enormt komplex för mig. Så här i efterhand hade jag önskat att jag kunde ha struntat i de där rödheterna och prickarna och levt lite granna. Jag hade flera vänner som sträckte på sig och struntade i att de hade ojämn hy – och de var ju stört snygga. Men en ihopkurad Emma med lång lugg som helst av allt vill sjunka genom jorden – och alltid var rädd för att det skulle börja regna eller att det skulle stå badhus på skolschemat – och “sanningen” skulle avslöjas – det var nog mindre charmigt om man säger så.
Jag hade ganska mycket finnar fram tills jag var 18 år, sedan avtog det. Mer och mer. Nu har jag nästan aldrig finnar eller utslag.
Och när jag får finnar, vilket jag får exempelvis när jag ska få mens och när hormonerna skjuter i topp, så nojar jag inte så mycket. Jag bryr mig helt enkelt inte i lika hög grad (vilket i sig säkert håller finnarna borta). Om jag får en finne – vilket så klart händer – så stannar inte hela världen. Jag är mer än den där röda pricken helt enkelt. Jag har viktigare saker att uträtta i den här världen än att stressa upp mig för hur min hud ser ut.
Jag skulle inte säga att jag har porslinhy, utan en hy som vissa veckor kan se riktigt fin ut och andra veckor kan gå bananas. Jag måste sköta mig för att min hy ska må bra. Träna, äta bra och dricka mycket vatten. Och inte stressa. Sköter jag mig så mår jag – och min hy – bra. Min hy säker ifrån på en gång när jag har misskött mig. Den är som en cranky baby, vilket faktiskt är bra. Det gör att jag lyssnar på min kropp och ger den vad den behöver.
Min hy är som den är, och det enda jag kan göra är att ta hand om den och vårda den. Jag gillar den på något sätt, även jag kan beundra människor med vacker, slät hy, mest för att det är min hy. Jag gillar mig, så då får jag banne mig gilla hyn min också.
2. Hahaha, VERKLIGEN! Usch, jag får rysningar bara jag tänker på det. Jag må gillar havet, men så länge jag slipper vara i det så är jag lycklig.
Prince Edwards Island.
Q: Anne på Grönkulla. Åh Gud i himmelen. Mycket har jag varit besatt av men den historien slår nog allt. Som tolvåring lyssnade jag, läste jag och tittade jag på den slaviskt och undrade varför jag inte föddes där och då?! Har du sett serien? Den. Är. Fantastisk.
Kram http://hannaalmgren.blogspot.se A: Hej du kindred spirit! OM jag har sett serien. Jag levde serien. Varje vecka jag såg avsnitten från början till slut på nötta VHS-kassetter. Men. Jag hade satt sista avsnittet på inspelning eftersom min familj skulle äta middag. När jag efter middagen skulle sätta mig ner och se avsnittet insåg jag till mitt stora förtret att bandet hade tagit slut. Hela avsnittet hade inte spelats in, så jag fick aldrig se hur det slutade. Jag såg serien om och om igen, men bara fram tills Diana sitter i trädgården med sitt nyfödda barn. DÄR tog bandet slut. Så jag såg aldrig slutet. Det var först när jag hittade hela serien på DVD för ett par år sedan som jag fick knyta ihop storyn. Ps1. När John och jag var på bröllopsresa på Prince Edwards Island bodde vi på ett B&B som hette Kindres spirits. Nördo-me. Ps2. Gilbert Blythe var min första stora kärlek. Ps3. Jag älskar fortfarande Gil.
Q: Åh läppstiftet! Gud vad fint! Var kommer det ifrån?
Emma
A: Hej Emma! Mitt läppstift kommer från Mitt läppstift heter 13.82, pink cabaret och kommer från Art deco. Hur bra som helst! Nu börjar det emellertid ta slut. Buhuu. Eventuellt letar jag vidare i läppstiftsdjungeln. Har nämligen fått ett tips från min vän och ex-kollega Carin om det perfekta hallonröda läppstiftet!Stay tuned!
Q: Så otroligt charmigt område! Var ligger denna Midsommarkrans förresten? Vilken del av stockholm? =) http://kingemarson.wordpress.com/ A: Gamla Midsommarkransen är den finaste platsen i Stockholm om du frågar mig. Midsommarkransen ligger sydväst om Södermalm. Två tunnelbanestationer från Hornstull och ett stenkast från Liljeholmen. Min vän Lollo, som bor två trappor nedanför mig, har bott här i Kransen ett par år och var den som fick mig och John att flytta hit. Nu älskar jag detta plejs och har svårt att tänka mig flytta härifrån.
Gamla Midsommarkransen är en av få bevarade stadsdelar i Stockholm. På 1960-talet skulle ju allt gammalt rivas för det nya, som då värderades så högt. Men tack vare några hängivna eldsjälar i Midsommarkransen så står de gamla husen kvar. Tacktacktacktacktacktacktack! Hatten av för er.
Q: Hej bästa Emma! Jag undrar vilka dina favoritaffärer på Etsy heter?
Maria A: Oj, jag har inga specifika. Alltid när jag går in på Etsy.com söker jag efter något specifikt. Antingen en randig klänning, papperssugrör, washi-tejp, Ball-burkar, en gammal fläkt eller en väska. Jag är en typisk Etsy-sökare, som klickar mig runt och vidare mest hela tiden …
Q: Hur gör du gnuggisstatueringarna? Så himla bra festgrej!
Sara A: De är helt underbara! Du kommer kunna läsa om hur du gör gnuggistatueringar i boken Vintageparty som kommer ut den 27:e mars. Kan du hålla dig? Annars kan du faktiskt se hur man gör i nya numret av Family living!
Q: Hej,
Har du lov att tala om var kortet på Fatima är taget. Vi ska gifta oss i oktober och jag har inte sett många kort på det stället men det pytte lilla jag sett har gjort mig väldigt nyfiken.
Eller kanske lokalen kommer att vara specificerad i boken?
Karolina A: Yes! Detta fotografi på Fatima är tagit bakom kulisserna när vi plåtar ett kapitel till boken Vintageparty. Jag kan inte avslöja vad kapitlet handlar om, men jag kan avslöja att just detta vintageparty utspelar sig i en folkpark på Ekerö, närmare bestämt vackra Ölsta folkpark. Om jag skulle gifta mig dagsläget skulle jag helt klart välja Ölsta folkpark. Det ligger vackert, har en underbar dansbana, små försäljningsbodar, kulörta lyktor i träden och även en festlokal i ett anslutande hus. Om du är nyfiken på hur man kan anordna en fest just på Ölsta folkpark, ja, då måste du bara spana in Vintageparty.
Q: Grattis i efterskott! Jag fyller också år den 4:e:)
Undrar var glasburken som rosorna står i kommer ifrån? Så fin!
Frida A: Nämen grattis! Vilken ära att få dela födelsdag med dig! Den 4:e februari är det bästa datumet, så är det ju bara (jag är inte alls partisk i frågan). Just den där burken kommer från min mammas jordkällare. Mina föräldrar bor på den värmlädska landsbygden och älskar att påta i sin stora trädgård, plocka svamp, sylta och safta. De tar vara på allt, konserverar och förvarar i en gammal jordkällare. Där finns hallonsylt från dackefejden typ. Varje gång jag är hemma hos dem får jag en laddning med konserverade kantareller, pappas hallonsylt eller svartvinbärssaft. Allt förpackat i gamla burkar och flaskor. Just den här burken har varit laddad med kantareller, som sedan har blivit till goda svampsmörgåsar i mitt kök i Midsommarkransen. Burken agerar vas tills jag åker till Värmland igen. Då rengör jag burkarna och så får de en ny laddning av något göttigt från trädgården.
Q: Saknar du att jobba på Damernas Värld? A: Ja, ibland gör jag det. Framförallt saknar jag min chef Martina Bonnier som jag tyckte/tycker mycket om och så en drös underbara kollegor (ni vet vilka ni är). Och så klart att jobba med mode. Men jag tycker det är oerhört spännande att vara frilans, att pyssla, illustrera, formge, styla inredningsjobb och föreläsa – sådant som jag gör nu och som jag inte hade tid med då. Var sak har sin tid tänker jag.
Vad vill du läsa/se mer av på emmasundh.com? Mer inredning? Fler tips? Mode? Dagens vinfit (vintageoutfit)? Pyssel? Filmer? Tillbakablickar? Frågor och svar? Fler bilder på mina loppisfynd? Längre texter? Färre bilder? Fler bilder?
Tyck till vettja!
Börjar denna onsdagmorgon genom att svara på era frågor om kök, läppstift, vintagebutiker, koftor, film, illustrationer, bloggar, lampor och koppar!
Q: Öppna hyllor är så himla trevligt, men en liten fråga – använder ni allt så pass ofta att det inte blir dammigt/städar ofta/låter det damma lite mellan varven?
Tjusigt golvet blev! http://www.cutandsewblog.wordpress.com A: Hej! Öppna hyllor kanske inte är det mest praktiska – med det är helt klart det flottaste. Vi har valt att ha lite porslin, glas och skålar som vi istället använder ofta, det hinner med andra ord inte bli dammigt. Sedan har vi lyxen att ha ett stort skafferi där vi förvarar extra-porslin ifall det blir spontan-fest!
Q: Ibland ser man illustrerade valar, hundar och annat fladdra förbi i din Instagram. Illustrerar och formger du själv? A: Jajemänsan! Det gör jag. Tyvärr har jag enormt lite tid för just detta – trots att det är bland det roligaste jag vet – men jag försöker skapa mer tid. Min tanke är att ta fram olika djurplanscher, framförallt med katter på. Men jag har bara kommit till valen Vera. Sedan vill jag illustrera lite fler saker, men det får vänta tills jag får lite mer tid …
Q: Svarar du på alla frågor?
/En som har frågat men inte hittat svar. A: Hej du frågande fröken eller fröka. Ja, jag svarar på precis varendaste en av alla frågor jag får per mejl och i kommentarerna. MEN. Ibland kan det dröja innan jag svarar, för jag får säkert hundra frågor i veckan. Vissa är korta, och de svarar jag på ganska snabbt. Andra kräver långa svar, bilder eller research ner i arkivet, och de brukar ta lite tid. Men jag ser alla frågor och sparar dem i säkert förvar så att ingen ska glömmas bort. Det spelar alltså ingen roll om du kommenterar på en bloggpost som jag publicerat för två veckor sedan, jag ser allt!
Om du exempelvis ställer en fråga i kommentarsfältet så får du med största sannolikhet ditt svar i en sådant här Q&A-inlägg. Söker du svar på en fråga, så är det bästa tipset att gå in under Q&A under kategorier – där finns svar på det mesta.
Q: Så himla fina och härliga bilder på snygga dig! Du har säkert skrivit det någonstans någon gång, men vad har du för läppstift? http://frufantastisk.blogspot.se A: Tack, vad gullig du är! Mitt läppstift heter 13.82, pink cabaret och kommer från Art deco. Hur bra som helst!
Q: Hej Emma! Jag är ett nyblivet fan, helt Emma-frälst har jag blivit av din fina värld med söta klänningar, pasteller och vackra frisyrer. Jag tänkte chansa och ställa lite frågor, vet att du inte har någon klassisk “frågestund” eller så men som sagt…chansar!
1) Koftor… hur vet man om det är en bra kofta? Jag köper ofta från märkeskedjorna och de blir så lätt slitna. Var köper du dina koftor? Har du några tips på hur man hittar en bra kofta?
2) Bloggnätverk. Har sett att du bloggat på nätverk tidigare (Damernas, Leila). Blir man headhuntad eller kontaktar man dem själv? Tjänar man pengar på att blogga på nätverk, eller ska man hellre satsa på att vara “egen” och sälja annonser på sin egen domän?
3) Kan du länka till dina filmer igen när du visar hur du sminkar dig och fixar din frisyr? Såg bilder på att du lagt upp såna filmer, men hittar inte filmerna.
TACK! Jenny
jenny A: Hej jenny och varmt välkommen får jag väl säga då! Vad kul att du har hittat hit och gillar det du ser – det värmer. Jag ska försöka svara så gott jag kan på dina frågor.
1. Koftor. Jag köper mest koftor i olika vintagebutiker, och nästan uteslutande kashmirkoftor. De värmer frusna januari-Emmor och är så där perfekt mjuka – utan att klia det minsta. Det är ganska få koftor som håller måttet, men om jag ska välja en kofta som hållit sig fin så är det den här vita koftan från Ashima.
2. Bloggnätverk. Jag har blivit headhuntad till alla domäner som jag har bloggat på, och det har ingått i mitt jobb att blogga. Jag skulle säga att det är enklare att tjäna stora pengar genom att vara kopplad till en stor titel, men då krävs det att man drar in bra med trafik. Och så menar jag inte ett par tusen, utan riktigt bra med trafik. Har du däremot en liten eller halvstor blogg så tjänar du ofta inga pengar alls på att vara kopplad till en stor titel. Förutom trafik då, om sajten är duktig på att driva just trafik. Alla är ju inte det. Fördelen med att vara sin egen är att du kan välja vilka annonser du vill ha – det kan du inte på en större samlingssajt. Nackdelen är så klart att du får ta hand om annonserna själv, vilket är tidskrävande. Det finns som sagt för- och nackdelar med båda. Jag har valt att ha en egen domän för att ha friheten att forma bloggen som jag vill, men också med anledning att jag jobbar som frilansjournalist och stylist. Det är lättare för mig att få uppdrag om jag inte är kopplad till en specifik titel …
3. En av tre filmer ligger uppe nu, nämligen filmen där jag visar hur jag gör min rosettfrisyr. Inom kort kommer du även kunna se filmer på hur jag gör mina snurror i håret och hur jag lägger på min eyeliner. Sminkfilm ska jag så klart också göra när jag hinner.
Q: Jag gillade din lilla film om sno. Vad anvander du for film kamera och software for att gora den?
Tack for fin blogg som jag njuter av fran USA.
Tant Maffa A: Hejhej! Tack själv för att du läser. Joserrö, jag använder min Canon EOS 5D Mark II när jag filmar och så använder jag Final Cut Pro när jag redigerar.
Q: Vart tusan får man tag på så tjusiga mobilskal? Själv har jag bara ett rosa, men där är dock superhårt vilket är tur för mig då jag är klantig som tusan. Men ett med kaninöron behövs ju med! http://whitemaskgirl.wordpress.com A: Båda mina mobilskal, både kaninen och den vita katten kommer från Glitter. Den svarta katten har jag köpt på Ebay.com, men den ska också finnas på Glitter.
Q: Vilken förträffligt härlig video!! Jag förstår att du avskyr tekniska “hur gjorde du” frågor. Men jag är så nyfiken på hur du kom över sådant ljus vid inspelning och vad du använder för program vid filmredigeringen? http://doloresmathilda.se A: Nämen man tackar! Som den tekniknörd jag är, så älskar jag tekniska “hur gör du”-frågor. Så det är bara att fråga på. Just den här filmen är inspelad en solig dag i mitt sovrum. Jag är vänd så att ljuset ska träffa mitt ansikte, så att det inte blir motljus. Sedan har jag ställt in resten i kameran. Kan fokuserar först med vanlig kamera, och sedan sätter jag kameran på manuell och sätter på filmläge. På det sättet får jag samma inställningar som om jag hade tagit en bild och dessutom fokus på exakt rätt ställe. Sedan använder jag Final Cut Pro när jag redigerar filmen – bästa programmet om du frågar mig.
Q: Hej! jag undrar var man kan hitta lampan som hänger över köksbordet? Alltså den med den nakna glödlampan.
Anna A: Just den här är inköpt på Elekriska Svea på Hornsgatan i Stockholm, men jag skulle faktiskt rekommendera de lampor med textilsladd du kan köpa på Lagerhaus. Jag har två lampor av denna typen som hänger ovanför diskhon – hur fina som helst. Eller ja, så fina som ett par praktiska och coola sladdar kan bli. Lagerhaus-varianterna är extremt prisvärda jämfört med de lampsladdar du köper i vanliga lampaffärer.
Q: Hej fina Emma! Jag blir lika glad varje gång jag kommer in här på bloggen och får en gnutta vintage av dig! Du är så himla härlig! En fråga bara: Det är så att jag bor långt uppe i norr och här finns så dåligt med vintageaffärer (det finns rätt dåligt med affärer överhuvudtaget faktiskt..), går det att shoppa vintage online? Har du några sidor du rekommenderar i så fall? Supertacksam för svar!
Camilla A: Hej Camilla och vad roligt att jag kan glädja dig. Det finns mängder av vintagebutiker på online. Jag har två favoriter bland allt brus och det är Tidens melodioch Etsy.com (som är ett hav av hundratals vintagebutiker). Vad du än söker finns det garanterat på Etsy.com – här finns allt!
Q: Hej Emma!
Himla fin blogg du driver!! Jag har en liten fråga till dig angående koppen från superliving som du köpte för någon månad sen. Har hittat dem på nätet och deras webbutik. Framför allt gäller fråga fatet som du kompletterade med. Hur stort är det? Diametern alltså? Har nämnligen kollat på deras webbutik och hittar bara ett fat/tallrik som har en diameter på 20 cm, vilket jag tycker låter som mycket. När det gäller själva koppen, kollar jag på den lägre och bredare med öra – fanns den också på den butik i Vasastan där du köpte din kopp?
Tack på förhand!
Linnea
A: Hej Linnea! Det stämmer att fatet är kring 20 cm i diameter. Ett rejält fat som passar ypperligt till te och scone. Te i koppen och scones vid sidan av – som en liten bricka. Fatet finns bland annat att köpa via designonline där även kopp med öra finns. Jag minns nämligen inte om just öron-koppen fanns på tebutiken i Vasastan …
Nu är det dags att svara på era frågor igen. Jag har fått in mängder av frågor både per mejl och i kommentarsfälten, så nu tänkte jag beta av några som handlar om sänggavlar, inredning, Paris, vintageklänningar, jobba, kärlek, projekt, blommor, utbildning och vintagebutiker i Stockholm …
Now it’s time to answer your questions again. I have received so many questions both by email and in the comments fields, so now I thought answer a few of them …
Q: En lite lökig fråga kanske, men när går du upp om dagen? Jag är själv frilansjournalist och tenderar att gå upp framåt förmiddagen (läs: tio) och går och lägger mig vid två på natten. Jag tycker det är svårt att ha “normala arbetstider”. Hur tänker du?
A: Ja, jag måste erkänna att jag sitter med samma problematik. Dagar, kvällar och nätter flyter ihop, liksom vardagar och helger. Jag är en nattmänniska. Allt som händer efter klockan 23.00 är alltid dubbelt så roligt, så jag tenderar att sitta uppe sent på nätterna. Skillnaden mellan oss är att jag går upp halv sju, när min man John stiger upp. Det är idiotiskt. I går kom jag till en punkt då dagar av sömnbrist gjorde att kroppen var helt slut. Jag förmådde mig inte att stiga upp, och då är det bara att lyssna på kroppen och vila. Från och med i dag ska jag bli snällare mot mig själv. Inte jobba sent, inte gå och lägga mig sent, inte jobba från sängen och inte jobba i pyjamas. Mitt problem är att jag tycker att det är så roligt att jobba, men jag vill ju också att det ska fortsätta vara roligt, och för det behövs lite ramar. Så nu har jag satt upp ramar. Min plan är att jag ska gå upp halv sju och gå och lägga mig i tid på kvällen. Och vara snällare mot mig själv. Wish me luck.
Q: Hej Emma! Får jag fråga var du köpt dina strumpbyxor? Jag har letat länge efter ett par täckande vita strumpbyxor som inte är liksom grovstickade eller gulvita, och dina ser ut att stämma in på hur jag vill ha dem.
Gillar din blogg mycket förresten, även om jag inte brukar kommentera.. 🙂
Lotta A: Hej Lotta! Ja, fina strumpbyxor är extremt svårt att hitta. Antingen är de svindyra, på tok för tunna, mönstrade eller av dålig kvalité. De vita strumpbyxor som jag bär är köpta via Asos.com. De är lagom tjocka, av bra kvalité, släta och dessutom billiga. Allt i ett!
Q: Hej Emma!
Sökte runt efter sänggavel på google och snubblade in på din blog.
Fina bilder och å vilken fin sänggavel (med den tjusiga hyllan ovanför).
Får man lov att fråga om du köpt sänggaveln eller ordnat den själv?
mvh
Cecilia A: Hej Cecilia. min mjuka sänggavel kommer faktiskt från IKEA. Jag hade världens plan på att göra en sänggavel själv, men utan bil i storstaden är det nästan omöjligt. Så himla sorgligt att det ska vara så. Denna sänggavel kördes hem till min dörr, så det var ju himla praktiskt. Om du vill ha en mjuk sänggavel så tycker jag absolut att du ska satsa på en sådan här, om du inte vill pyssla ihop en själv vill säga. Annars kan jag rekommendera en grymt fin sänggavel från Ellos. Om jag inte redan hade haft en sänggavel hade jag lugnt satsat på den här 1950-talsinspirerade sänggaveln. Jag hade nog spraymålat den i någon pastell, alternativt svart, och knipit fast klämlamor i spjärlorna som sänglampor. Ja, som du märker har jag redan en klar plan hur jag skulle göra. Om det inte hade varit beyond onödigt så hade jag lugnt haft två sänggavlar att byta mellan! Denna sänggavel kostar dessutom bara 800 spänn, och är HUR snygg som helst. Stort lycka till Cecilia!
Q: Jättefin radio!! Får man fråga vart du ( eller din man :P) har köpt den någonstans?By the way, älskar din blogg!
Sofia A: Åh, vilka fina ord! Tackartackar. Radion, som är av märket König, är en gåva från min man och jag råkar veta att han har köpt den på en liten butik på Folkungagatan i Stockholm. Men de finns även att köpa på nätet, exempelvis här. Det är en fantastisk radio – snygg, bra och extremt prisvärd.
Q: Först och främst – du är en sådan med “fin yta”-blogg som ändå alltid känns mänsklig, genuin och varm. Det gillar jag som tusan.
Sen kom jag på en fråga som jag missade att ställa när du hade frågestund! Tar den nu så får vi se om du hinner svara någon gång. =)
Jag vill så hemskt gärna hitta sådana där fina klänningar (tajta kring överkroppen och vippiga från midjan och ner) som du verkar dra till dig som en magnet – men så fort jag går in i en second handbutik blir jag typ apatisk. Det är så plottrigt och liksom kaotiskt trots att det är sorterat och jag vet aldrig var jag ska börja! Antingen hittar jag en fin modell men som är fel storlek, eller så hittar jag en i rätt size men med fult tyg osv. Sen blir jag trött och går hem. Har du något sökar-tips??
Annika http://annikaville.blogspot.com
A: Hej Annika och tusen tack för dina enormt fina ord. Det känns otroligt viktigt för mig att ha en varm blogg, eftersom kalla människor är det värsta jag vet. Så du anar nog inte hur glad jag blir över din kommentar. Nu till din fråga.
Om du vill ha en vintageklänning, men – som du skriver – blir apatisk, så bör du nog bege dig till en välrenommerad vintagebutik. Vill du ändå ge dig in i loppis- och secondhanddjungel – med chans att göra superfynd – då är det träning som gäller. Det roligaste formen av träning. När jag går in på exempelvis Myrorna så bläddrar jag mig igenom sortimentet. Jag hoppar över mönster och färger som jag inte passar i eller tycker om. Det gör att sortimentet som av eventuellt intresse minskar rejält.
Ett tips är att testa dig fram. Hittar du en fin klänning, men är osäker på om den passar? Titta noga hur den är uppbyggd, testa den och gör sedan en utvärdering. Tids nog har du tränat upp ditt ögonmått att du knappt behöver prova klänningen för att veta hur den kommer att sitta.
Gillar du 1950-talestitiken, men känner att det här med att fynda inte är din grej? Ja, då är kanske nyproducerade klänningar din melodi. Det finns en rad skickliga designers och märken som producerar klänningar efter gamla mönster. Några av dem som jag kan rekommendera är Jumperfabriken, Maria Westerlind och Emmy design. Sedan måste jag slå ett slag för designers och sömmerskor som syr upp på beställning. Antingen som driver eget företag eller som utbildar sig i exempel sömnadskonstruktion och är sugen på uppdrag.
Q: Hello Emma! I love your blog, and the translation at the bottom is so helpful 🙂 But I like to read the whole post and have to put it through Google Translate which takes a long time. If it’s possible, would you add a translate button, like the one at the bottom of Elsa Billgren’s blog posts? I would make things much easier! Have a wonderful 2013!
An Scenic World
http://anscenicworld.blogspot.se/ A: Hi! And thank you so much. I have received so many international readers the past weeks – hurray! I apologize to you all that I’ll haven’t got a translate-buttom yet.
I can imagine that it is not completely easy to keep up with my made-up swedish words, so I will write a translation text at the end of every blog post until I learn to write with real words!
So typical me to find my own words when Swedish language is not enough. I promise to get a button. Coming soon! Now have a wonderful 2013!
xx emma
Q: Hej Emma!
En sak som jag tycker är fint är att du verkar ha så härlig relation till dina vänner. Jag undrar lite hur ni lärde känna varandra och om du är bra på att skaffa nya nära vänner? Jag tycker själv att det har blivit svårare att skaffa nya vänner ju äldre man blir.
Sedan undrar jag också vilken utbildning du har och vad som driver dig när du jobbar med dina projekt? Du verkar ha sån glöd!
Nya bloggen ser jättefin ut btw!
Li A: Hej Li! Vad gullig du är. Ja, let’s börjar med vänskapsfrågan. Nu kommer det bli många turer och många namn, så håll i dig.
Vänner. De flesta av mina vänner känner jag sedan gymnasiet i Värmland. Jag gick på Tingvallagymnasiet i Karlstad och ingick i ett stort gäng på elva-tolv personer. Många av dem är fortfarande mina vänner i dag. När jag var 19 år flyttade jag till Stockholm. Helt själv.
Efter ett halvår importerade jag två av mina bästa vänner, Nina och Åberg, till Stockholm. Tillsammans startade vi ett kollektiv i Stockholm. I takt med att åren har gått har Åberg bytt Stockholm till Göteborg, och istället har mina Värmland-vänner Fatima och Lina flyttat hit.
När jag började plugga så träffade jag Frida. Jag föll pladask för henne i Södertörns högskolas kalla korridorer. Hon var bästa kompis med Linda (Volang-Linda), så jag bekantade mig lite lätt med Linda. Men jag och Linda hade ingen sådär jättedjup relation just då, utan det var Frida som var vår gemensamma länk.
Lollo träffade jag genom min kompis Åberg. Lollo och jag var inte alls tajta då, långt ifrån. Men genom Lollo träffade jag min dåvarande pojkvän D som var bästa kompis med Lollo och en annan tjej, Lisa. Förhållandet med D tog slut efter ett halvår och vid den tidpunkten hade jag och Lisa börjat växa ihop. Så Lisa blev min kompis (förlåt D!).
För sju år sedan träffade jag John och med honom kom ett stort gäng med härliga människor, som Mick, Max och Erik till exempel. Så nu är de mina vänner också.
Därefter har bara ett fåtal kompisar kommit in i mitt liv, men jag har framförallt lärt känna de människor som redan funnits där, som exempelvis Linda, Lollo och Fridas kille Chrille.
För någon vecka sedan flyttade ytterligare kompis från gymasiet hit, Sofia, så de fortsätter att komma vilket är underbart. Sedan får vi ju inte glömma de fina vänner i Karlstad som jag fortfarande umgås med, Marie, Sara, Carro och Emma.
De personer i min närhet som jag umgås allra mest med just nu är Frida, Lollo, Linda, min syster Ellen, Mick och Max.
De nyaste bekantskaperna i mitt liv just nu är Silversaga, DV-bönorna Carin och Anna.
När det gäller att skaffa nya vänner så är jag nog ganska dålig på det. Jag är alltid intresserad av att träffa och lära känna nya människor – på den punkten vill jag aldrig förändras, för det ger så mycket till livet. Förutom att det ger enorma kickar, är intressant att lära känna nya världar, så är det också så jag växer i mig själv.
Men för mig är det framförallt en tids- och hjärtefråga. Jag vill inte – och skulle heller aldrig kunna – försumma de vänner jag redan har i jakten på nya. Jag älskar att lära känna nya människor, men jag tror att det måste få ta lite tid …
Jag har en liten klick med riktigt nära vänner, sedan ytterligare en klick med nära vänner och därefter en stor klick vänner.
Jag kan också tycka att det är svårare att träffa nya människor, för jag hamnar inte i samma situationer nu som jag gjorde exempelvis när jag började plugga. Jag har haft turen att träffa många underbara människor via mitt jobb på Damernas Värld och även via vänners vänner, men det är ju inte så att jag går ut på klubb i Stockholm och kommer hem med fem nya vänner. Det funkar ju inte så. Sedan jag började frilansa har jag däremot haft mer tid att lära känna och träffa nya människor.
Utbildning. Jag är utbildad specialreporter med inriktning samtidshistoria. Min journalistiska bana började redan på gymnasiet när jag valde inriktningen Samhällsvetenskap med journalistik. Det var en speciallinje som bara fanns på Tingvallagymnasiet i Karlstad. Den innebar att man läste vanlig samhällsvetenskaplig linje det första året och sedan gick man inriktningen journalistik de två sista åren. Det var en otroligt bra utbildning som gav en stabil grund. Efter gymnasiet flyttade jag till Stockholm för att plugga Samtidshistoria A på Södertörns högskola. Jag har alltid varit väldigt intresserad av historia, så detta ämne läste jag av ren och skär nyfikenhet. Efter A-kursen hoppade jag på B-kursen, och sedan läste jag Stadsvetenskap A – också av ren nyfikenhet. Efter stadsvetenskapen sökte jag in till ett journalistprogram som hette “Samhällstudier med praktisk journalistik med inriktning samtidshistoria”, där jag kunde koppla ihop mina samtidshistoria-kurser med journalistik Jag kom in på programmet, kunde tillgodoräkna mig de samtidshistoria-kurser jag redan läst och läste därefter Journalistik A, Journalistik B och Journalistik C, samt Samtidshistoria C. Jag fullkomligt älskade studentlivet och kan rekommendera det för varendaste kotte.
Projekt. Driv ja. Jo, det måste jag väl erkänna att jag har. Det poppar upp idéer i mitt huvud hela tiden. Lite för ofta för mitt eget bästa tror jag bestämt – för jag vill genomföra dem alla (vilket inte är realistiskt rent tidsmässigt). John brukar säga att jag borde ha en anställd som genomförde alla mina idéer, för själv blir jag så frustrerad över att jag har 100 idéer, men har bara tiden att genomföra en enda. Det här idémakeriet har mycket att göra med min uppväxt tror jag. Min mamma har alltid peppat mig och min syster att hitta på tokigheter. Det finns inga rätt eller fel – bara en värld av spännande fantasier. Hon är en enorm förebild i sin otroliga kreativitet. Sedan ska tilläggas att jag är uppväxt på landet, flera kilometer från närmaste kompis. När jag kom hem från skolan fanns ingenting att göra. Vi hade inga TV-spel, inga kanaler på TV (om man inte tyckte att det var intressant att titta på test-TV), inga vänner i närheten – det fanns absolut ingenting serverat. Lite som att sitta i ett vitt rum utan saker och sedan försöka hitta på saker att göra. Och lite där tror jag att detta idésruteriet tog sin fart …
Drivet kommer från att jag vill genomföra allt jag kommer på och drömmer om. Det är omöjligt, men jag försöker så gott jag kan …
Q: Hur gör du och John för att hålla kärleken vid liv när ni båda verkar ha supermycket att göra? Ni är så himla gulliga ihop alltså! 🙂 Kram!
Hanna A: Ja, det är en bra fråga. Det viktigaste för oss är att skapa kvalitativ egentid. Kvällar då vi sitter vid köksbordet, äter middag och pratar. Vi vet nämligen att vi båda är experter på att dra i gång olika projekt, peppa på att se en TV-serie eller sitta i våra egna små världar. Ibland kommer vi till en punkt – när vi inser att vi fysiskt har varit i samma lägenhet flera kvällar i rad, men varit i de där små egna världarna – då vi känner att det finns en distans mellan oss. Då behöver vi prata. Massor. Sätta oss ner eller gå en promenad och få varandras 100-procentiga uppmärksamhet.
Q: Åh, så läckert!
Vart har ni fått tag på de tjusiga popcorn påsarna som ni hade på ert Vintageparty på Norstedts?
Cickan A: Hej! Just de här popcornpåsarna har Lollo köpt på Etsy.com! Hur fina som helst, eller hur?
Q: Jag älskar att din blogg är pastellig och vacker och du verkar så himla positiv – det gör min vardag mycket roligare. Det är alltid en fröjd att klicka in här!
En fråga: Jag ska ner till storstan en helg och skulle vilja ha bra tips på härliga second hand-/vintagebutiker. Jag har inte tid att gå på så många ställen, kanske två stycken, om de inte ligger väldigt nära varandra. Så, har du några bra Stockholmstips för en norrlänning?
Eveline A: Hej Eveline! Tack för de fina orden. Om jag vore du skulle jag antingen åka till något av Stockholms alla vintagekluster. Första alternativet är att åka till Odenplan och pricka in Old touch (Upplandsgatan 43) och Epok Antik och Kuriosa (Odengatan 83). Ett andra alternativ är Zinkensdamm där du kan pricka in Beyond retro (Brännkyrkagatan 82), Myrorna (Hornsgatan 96), Judit secondhand (Hornsgatan 75) och Brandstationen (Krukmakargatan 22). Ett tredje alternativ är SOFO där du i ett kör kan gå till Lisa Larsson (Bondegatan 48), Stadsmissionen (Skånegatan 75) och Beyond retro (Åsögatan 144). Stort lycka till!
Q: Taack för finaste bloggen! Blir alltid så peppad o glad när jag tittar in 🙂
En, kanske udda, fråga: Jag tycker det är svårt med snygga krukväxter. Har själv lite 50-talsinspirerat hemma och mycket i rött. Men får inte till det med växterna i fönstret. Vad hade du satsat på? Vad har du själv? Grönt eller färgglatt? Stort eller smått?
Tack på förhand!
Kram!
Lina A: Kul att man kan peppa lite! Och ingen fråga är udda, tro mig! En klassiker är ju pelargoner som finns i många fina färger. Jag har själv både röda och ljusrosa pelargoner hemma hos mig. Även novemberkaktus är en vacker blomma tycker jag. Sedan är jag ett fan av Porslinsblomma, som är en klängerväxt med underbara blommor som ser ut att vara gjorda i porslin. Har ingen själv, men tycker att det är enormt vackert runt ett gammalt fönster.
I mitt hem finns inte jättemånga växter under vinterhalvåret, förutom pelargonerna. Istället satsar jag på att då och då köpa snittblommor till köksbordet. Det känns otroligt lyxigt, vackert och vårigt. När det vackas vår och sommar däremot, ja, då fyller jag köksfönstret med kryddväxter, sår spännande blommor i drivlådor och förbereder mig på ett miniträdgårdsland.
Q: Fine Emma, jeg mener å huske at jeg engang leste om dine beste Paristips på bloggen din. Men jeg finner ingenting om Paris… kan det stemme?
Nadja http://www.unadostres.blogg.no
A: Hej Nadja! Du finner min Paris-guide här. Uppdaterad och välfylld. Trevlig läsning (och tittning)!
Q: Var hittar du alla gamla tidningar? Tack för en bra blogg!
Lis A: Hej Lis. Några har jag fyndat på loppis genom åren, men de allra flesta har jag köpt via Tradera.com. Där finns allt!
Q: Hur ofta köper du nya kläder och varför köper du nytt?
A: Jag köper inte nya kläder så värst ofta. Några gånger per år. Det enda jag köper nytt är skor och underkläder. Jag försöker att i första hand köpa begagnat för att vara snäll mot miljön, men även jag sviktar och kan falla för vackra och fullkomligt oemotståndiga kläder. Jag köper mer nytt när jag har ont om tid, är stressad och behöver något med kort varsel. Att handla vintage och fynda secondhand tar nämligen tid. Tid som jag inte alltid har. Nyckeln är att planera och inte impulsshoppa.
Men missförstå mig rätt. Jag är inte emot att handla nya kläder. Absolut inte. Däremot är jag emot slit och släng, det där planlösa shoppandet och tankesättet att man alltid kan köpa nytt om det går sönder.
Jag lever efter devisen: Köp kvalité, ta hand om dina kläder, laga och vädra istället för att tvätta.
På bilden har jag på mig ett linne från Monki och shorts från Topshop.
Q: Hej fina Emma! Känner du aldrig att du blir lite trött på den pastelliga, perfekta bilden som du ger av dig själv på bloggen? Jag tycker det är en underbar vitamindos som läsare, men jag kan ju tänka mig att det kanske inte alltid representerar ditt inre. Man blir ju gärna selektiv som bloggare i det som hamnar i bloggen, vilket kanske kan ge en lite sned syn på vem man är. Det känns ibland (generellt bland bloggare) som att vissa gör saker för att kunna blogga om dem, t.ex. det-här-blir-nog-en-fin-bild-tänk. Tack för en fin blogg!
MajaEleononra A: Hej MajaEleononra! Det är hur svårt som helst. Men som jag har skrivit tidigare så har jag valt att dela med mig av några procent av mitt liv. En värld där jag får vara glad, tänker framåt och “nostalgerar” över sådant som är vackert. Sedan pågår det ju en hel massa skit bakom allt det där också, precis som det gör hos alla människor. Men den världen är svårare att berätta om. Det vore ju konstigt om min värld bara var regnbågsfärgad, medan resten av världens befolkning hade gråa tisdagar. Jag har också grå tisdagar, den enda skillnaden är att jag inte låter den övermanna mig. Jag väljer att se den grå tisdagen som något vackert, acceptera att de finns och försöker sedan hantera dem. På mitt sätt.
Det finns en smal linje mellan vad som är okej och vad som inte är okej att blogga om, och den linjen är fantastisk enkel att överskrida. Det är bara ett klick bort.
Ibland mår man pink, vill spy på allt som är vackert, skrika och skulle inget hellre än att berätta om allt man är ledsen för. Krisar över. Och har ångest för. Men ibland är inte det möjligt, med respekt för mina nära och kära. Och för mig själv. Missförstå mig rätt, jag berättar ofta om jag mår dåligt, men kanske inte berättar hela storyn bakom. Jag ger en nyans av mig själv, men inte hela registret. Ibland kan jag göra det, men inte alltid. Stundvis har jag varit lite för ärlig på bloggen, och då har det fått efterverkningar i mitt liv som har varit allt annat än lätta att handskas med.
Sedan kan det vara stunder som jag kanske inte helst av allt vill minnas och ta med mig till eftervärlden. Som när jag för en timme sedan fick panik på min dator och vrålade så att pompomsen vajade i vinden. Högröd i ansiktet. John tittade förskräckt på mig och jag viskade under lugg “jag ÄR charmig”. Men värst charmig var jag verkligen inte. Sådana stunder, när man måste skrika ut en massa skit, inträffar så klart med jämna mellanrum, men det är inte direkt något jag är jättestolt över. Därför lämnar jag det vid de vajande pompomsen. Men jag hoppas innerligt att ni som läser bloggen förstår att jag också är människa. Med en hel drös med fel, mindre charmiga sidor och plufsiga söndagar.
Jag tror också att det är svårt att få en balanserad bild av mig när man bara tittar på bilderna. Som säkert syns, så förförs jag av en viss bildestetik som är sorglös och vacker. En ganska städad bild. Men sedan försöker jag komplettera med en “behind the scene”-text som berättar hur det egentligen är. För jag är allt annat än städad. Jag är mixen av härj och pastell. Klär mig i en vacker vintageklänning, men pratar sedan bred värmländska och skrattar alldeles för högt.
Jag gör inte saker bara för att blogga om dem, det skulle inte kännas ärligt mot mig själv. Däremot kan jag frisera en verklighet, exempelvis genom att ta bort en GIGANTISK dammråtta, mängder av satsumas-skal, oändliga papper och gamla kaffemuggar om jag ska plåta en bild från min lägenhet. Jag är ett värdskrig när det gäller städning, jag behöver liksom bara gå in i ett rum för att det ska bli stökigt. Så när det väl är städat så passar jag på att plåta loss. För att minnas att det finns annat än härj. Men gudarna ska veta att det inte alltid ser så fint ut som det gör på bilderna. Jag hoppas att jag kan ge en bild av att det finns flera olika sidor.
Om du vill läsa mer om detta ämne, klicka dig vidare hit:
Q: Jag är nyfiken på din vardag just nu. Hur får ni ekonomin att gå ihop när du slutat ditt jobb? Blev inte den nya anställningen ledsna att du slutade efter så kort tid?
Jag är på ett ställe just nu där kollegorna är underbara, men jag känner inte att jobbet är rätt för mig. Men att sluta skulle innebära svårigheter ekonomiskt och problem för dem på arbetsplatsen. Så, jag undrar hur ni resonerade kring det hela? *rodnar* (Pengar är den grejen alla oroar sig över men också den grejen man absolut inte får diskutera med någon – suck – och den enda grejen jag vill få diskutera… knäppt va?)
Sara A: Hej Sara! Ja, jag är ju inte rikast på planeten just nu om man säger så. Och det är en knepig situation. Men jag försöker se det som något positivt i mitt fall. Jag värdesätter de få kronor jag har, tar hand om mina saker så att de inte går sönder, putsar skor och lagar och lappar. Jag äter gröt och försöker att inte vara så dyr i drift.
Ekonomiskt är det en prövning. Jag har nog aldrig varit så fattig i hela mitt liv. Jag har alltid haft minst ett extrajobb och så har jag ju varit fast anställd i sju års tid. Det har varit många sömnlösa nätter, där jag oroat mig över pengar, men jag är helt inställd på att det kommer att gå bra. Jag har massor av idéer, är företagsam och har många års erfarenhet, jobben börjar rulla in.
Jag och John har dessutom en deal. Jag försörjde honom under ett par månader när han var student, och sa att “det jämnar ut sig någon gång, nästa gång är det jag som behöver pengahjälp”. Och nu kom just den tiden. Jag har emellertid klarat mig utan hans hjälp än så länge …
Jag har varit egen i lite mer än en månad, och nu börjar det hända grejer. De första veckorna handlade mest om att ha möten, spåna idéer och presentera sig som frilansjournalist. Nu har jag fått in en del jobb vilket är helt underbart. Det är så otroligt spännande och roligt.
Anledningen till att jag slutade på mitt jobb var att bokprojektet tog för mycket av min tid. Jag hade jobbat dag och natt i ett halvår, vilket var slitit så klart, men det fungerade. När jag började på nytt jobb insåg jag att tiden inte räckte till. Alls.
Jag kände att jag inte hade något val. Min tid gick inte ihop, och jag var tvungen att prioritera mig själv. Jag vill sköta mitt jobb med bravur, och när jag inte kan det, då gäller det att vara proffsig nog att se det i god tid. Och jag kände att jag gjorde just det. Jag förklarade noga för dem varför jag slutade, och att jag var tvungen att välja mig själv, och jag är säker på att de förstod att jag slutade både för deras och för min egen skull.
Om jag var du skulle jag jobba upp en buffert innan du startar eget, så du har något att falla tillbaka på. För det tar ju ett tag innan pengarna börjar rulla in. Det är ett säkert kort för att rädda nattsömnen. Ett annat alternativ är att försöka gå ner i tid på ditt nuvarande jobb och samtidigt starta upp eget företag (om du vill det). Stort lycka till med allt du tar dig för. Kram emma
Q: Hej. Tråkig fråga kanske, med jag undrar vad fördelarna är med att ha en egen portal? Tjänar man mer? Tycker du skriver och fotar så fint och underhållande att du förtjänar att ha bloggen som yrke. Det och din bok; som jag ser mycket fram emot! Så kul när flera bland de kvinnliga bloggarna vågar satsa på det ni är fantastiskt bra på!
Camilla A: Vad gullig du är! Tack! Det värmer otroligt mycket i december-kylan. Jag bestämde mig för att ha en egen portal när jag blev frilansjournalist. Jag har fått erbjudanden om att blogga för allehanda tidningstitlar, men det rimmar dåligt med att frilansa. En av mina styrkor som frilansjournalist är ju att jag kan tipsa om alla artiklar, reportage och stylingjobb som jag gör, men att vara knuten till en specifik tidning kan sätta käppar i hjulet för just det. Om vi pratar om pengar så tjänar jag inte många ören på att blogga just nu, men förhoppningen är så klart att jag ska kunna göra det så småningom.
Q: Tjabba Emmagal! är du feminst? om du är innebär de för dig? Carro
Carolina A: You bet! Klart jag är. Jag vill att män och kvinnor ska ha samma chanser i livet, och så ser det tyvärr inte ut i samhället i dag. Kvinnor tjänar mindre än män, får därmed mindre pension, måste bevisa sig dubbelt så mycket för att få hälften så mycket respekt och könsrollerna är så snäva att man blir mörkrädd. Genom min karriär har jag blivit tillsagd att ta på mig den bredaxlade manskostymen och högklackade skor för att få respekt. “Armbåga dig fram och var lite mer som en man”, har varit en vanlig fras. Vänta lite nu. Ska inte jag få respekt trots att jag bär vippiga 50-talsklänningar och rosetter på skorna? Måste jag klä mig som en man för att få vara kvinna? Nä, minsann, jag ska banne mig ha respekt ändå. Att vara kvinna är inget dåligt och ska heller inte behandlas så.
Jag är en mix som inte riktigt går ihop enligt många. Jag klär mig i vippig vintagepastell och jobbar med webb. Många möten med manliga chefer har börjat med att de ska prata om vad jag har på mig. Det är förminskande för min profession, för inte skulle väl jag sitta där, på ett jobbmöte och prata om deras kavajer? Det är då man sträcker på sig, säger: “Vill ni prata om klänningar, eller ska vi ta tag i det här jobbet? Jag är i alla fall här för att prata om jobb, men låt inte mig störa, jag kan gå ut och ta en kaffe och vänta tills ni är klara”.
Q: Jag och min sambo ska efter tio fantastiska år tillsammans gifta oss nästa sommar och då hade vi tänkt ha sailor-tema 🙂 Eftersom du alltid är så “sailor-fin” och verkligen har känsla för allt det där så kanske du har några idéer och tips att ge oss?
Fantastiskt fin blogg du har 🙂 Fortsätt så!
Karolin
A: Hej Karolin och stort grattis! Vad roligt med sailorbröllop! Jag kan faktiskt avslöja att det finns en bit sailortema i den kommande boken Vintageparty som jag har skrivit tillsammans med Volang-Linda och Vintageprylar. Så om du orkar vänta till mars så finns många roliga och fina sailortips att hämta – var så säker.
Q: Hej Emma! Jag undrar vad du har för locktång? Har du i nåt i håret för att få lockarna att hålla bättre?
Kram och tack för en fantastiskt fin och inspirerande blogg! A: Tack för de fina orden. Jag har en locktång vid namn satinstyler från Braun. Den har ett par år på nacken, men fungerar ypperligt. Innan jag lockar mitt hår har jag i värmeskydd. Förutom att det skyddar håret, så ger det stadga till lockarna. När jag har lockat igenom hela håret låter jag håret svalna. Därefter borstar jag ut lockarna, så att det inte ser ut som korkskruvar, Sprayar lite lätt med Elnett hårspray för att få undan babyhår och sätta den sista touchen.
6 december. Den sjätte luckan i Emily Dahl-kalenderninnehåller en bild på någon jag älskar.
… och denna någon är den här mannen. Vi har varit ihop i närmare sju år. Vår story är lite speciell, för jag var ihop med John innan vi ens hade träffats. Innan han ens visste det.
Det var 2004. Alla mina vänner dejtade någon, hade ett fast förhållande eller hade en mobil som plingade med spännande pirrsms. Alla utom jag.
Jag hade lagt ner det här med män. Det gick ändå åt pipsvängen hela tiden.
Jag bodde vid denna tid i kollektiv med mina vänner Åberg, Nina och Lisa, och när de (och alla mina andra vänner) berättade om romantiska weekends, kärleksförklaringar, sockerdricks-sms och nattliga hångel så blev jag så avundsjuk att jag hittade på en låtsaspojkvän. När jag tyckte att mina vänner ägnade för mycket tid åt sina boyfriends och för lite tid åt mig (vilket i mina mått mätt var i stort sett hela tiden), drog jag upp honom, min låtsaspojkvän. Han hette John. Jag sa med ironisk röst att det påminde mig om “när jag och John var i München oktober 1969 – underbar resa, otroligt romantisk, utsökt på hösten”. Namnet John hade jag fått från min vän Åberg som hade träffat en John som enligt utsago var “som jag fast lite mer som en apa”. Det tyckte jag lät perfekt, så jag lånade namnet av denna apa, hörde mig för lite mer om denna människoart och tog helt enkelt hans identitet till min låtsaspojkvän. Alla mina vänner roades av mina påhittade historier om “John” och sa att “du måste ju träffa den riktiga John någon gång”.
Veckorna gick, jag och hittepå-John levde lyckliga i alla våra dagar, och så en dag möttes vi. Jag och IRL-John. I Norrköping. Hans Linköpings-kollektiv mötte mitt Stockholms-kollektiv.
Detta ingick INTE i min plan. Nervös som jag var lyckades jag undvika honom de första timmarna. Men någon gång efter midnatt märker jag att mina fötter går i riktning mot honom. Bestämda steg. Jag ser min hand knacka på Johns axel, och så hör mig själv säga: “Bara så du vet då är du och jag gjorda för varandra”. John stirrar på mig. Jag fortsätter självsäkert med en harang av flaschiga ord om varför vi bör bli ihop. Någonstans efter en drink eller två tycker jag att det låter riktigt bra. Trots allt. Jag kan även ha avslöjat att jag varit ihop med honom utan att han vetat om det. Rubbade, rubbade jag.
John står kvar. Jag minns att jag tycker att det är lite konstigt att han står kvar, som att jag väntat mig att han skulle springa därifrån. Snabbt som fasen. Jag menar, det skulle jag har gjort.
Men människan står kvar. Vi börjar prata. Fortsätter. Och fortsätter.
Någon vecka senare får jag ett brev via min vän Åberg. Det är från John. Och där börjar en lång period av brevväxling, telefonsamtal och mejlkonversationer, som sedan övergår i ett “vill du vara ihop med mig”.
John är den snällaste, smartaste och mest omtänksamma människa jag någonsin har träffat. Empatisk och varm. Han lyssnar som ingen annan när problemen hopar sig. Han får mig att bli en bättre människa. Vilja bli en bättre människa.
John har det härligaste skrattet som finns. Fnissigt och lurigt. Han vet alla mina kittliga ställen och kan läsa mig som en öppen bok. John vet allt om mig.
Varje dag när han kommer hem från jobbet kramar han om mig, kysser mig och lyfter upp mig i skyn. Snurrar ett varv och säger att han älskar mig. Ibland lägger han små post-it-lappar lite varstans. Kärlekshälsningar. En gång hade han ställt upp en hel armé av playmobil-gubbar i badrumsskåpet som alla höll upp skyltar där det stod “Emma, jag älskar dig”.
John är den mest jämställda man jag mött, för intressanta diskussioner och vågar stå för sin sak. Han har nära till sina känslor och har inget behov av att stånga sig blodig i boxen för den snäva manligheten.
Han försvarar mig alltid, men tvekar aldrig att säga till mig när jag kanske är trångsynt. John är snäll, men inte mesig. Han är envis, men inte tjurskallig. Ödmjuk, men inte eftergiven. Smart, men ingen besserwisser.
Han kompletterar mig, snarare än är lik mig på alla plan.
Jag älskar John för allt det, och för att han är pillemarisk, påhittig och kreativ. Bygger små konstiga mackapärer, spelar in filmer och är helt orädd för att lära sig nya saker. Han kan få ett infall, börja sticka, baka bröd eller samla på flugor.
Men framförallt, framför allt annat: när jag kryper ihop i hans famn känns det som att komma hem.
3 december. Den tredje luckan i Emily Dahl-kalenderninnehåller en bild på min bästa vän.
Jag har många fina vänner i mitt liv och ett par, utvalda bästa vänner. Mina bästa vänner-relationer går i vågor, och vi umgås väldigt mycket i perioder, därför kan jag ha svårt att utnämna en vinnare av The Emma Sundh best friend award 2012. Dessutom anser jag att alla mina finaste vänner fyller var sin viktig funktion i mitt liv. Ingen kan konkurrera med någon annan, för alla har en del av mitt hjärta.
Jag är dessutom försiktig med att sätta namn och ord på vänskap nuförtiden. För jag blir själv ledsen när jag inte blir utnämnd till den bästisen som jag hoppats att jag var.
Under hösten har jag funderat mycket kring vänskap. För ibland skaver det ju i alla sorters relationer. Krisar. Man kan förhoppningsvis sätta plåster på det där onda och gå vidare. Starkare. Titta på ärret ibland och påminnas om att försöka vara bättre. Vara en bättre vän. Bättre människa. Jag försöker vara just det, en bättre vän. Men jag har brister. Så klart. Själva fasen att man inte är felfri alltså.
Jag är inte mycket för att rangordna som ni kanske förstår. Vissa vänner har jag haft sedan jag var 16 år gammal, de känner till mycket av min historia och förstår varför jag är som jag är. Några vänner har jag bara känt i ett år, men kunnat berätta saker för som jag aldrig berättat för någon annan. Några vänner förstår mig utan att jag säger ett knyst. Andra vill förstå mig så pass mycket att när jag berättar om mig själv så lär jag mig något nytt om mitt inre.
Samtidigt som jag inte vill utnämna en bästis, så skulle jag så gruvligt gärna vilja bli kallad någons bästis. Paradoxalt.
Jag kanske är någons bästis, men inte vad jag vet. Jag umgås nämligen med en hög människor som är lika ovilliga att rangordna sina vänner som jag.
Men det finns en person som står över alla rangordningar. En vän som jag alltid kommer att ha, kämpa för och finnas där för. Min syster Ellen.
Hon är tre år äldre än jag och har funnits där sedan min första dag i livet. Den 4 februari 1983 lärde vi känna varandra.
Trots att hon kan varenda vrå av mig, så är hon fortfarande intresserad av vem jag är, vem jag håller på att bli och vem jag vill vara. Hon försöker förstå mig när alla andra har tröttnat. Hon vill förstå. Min virvelvindssyster Ellen är min bästa vän.
Hon är fullkomligt galen, den roligaste människa jag vet och hon vågar göra allt det där som jag inte vågar. Vara obekväm, provocera, säga vad hon tycker och stå upp för andra. För mig. När hon kommer in i ett rum, så blir det till färg.
Det har varit många skavsår och plåster på den relationen genom åren om man säger så, men det har också gjort att hon känner mig som ingen annan gör.
Vi har bott tillsammans i flera omgångar. Ofta på extremt små ytor. Vi har kramats, gråtit och sagt att vi älskar varandra “höjer än himlen”. Vi har skrikit på öppna gator, kastat stora stenar (for real) på varandra och slagits. Hårt. Vi har dansat genom sommarnatten på klubbar och gråtit när livet inte varit till vår favör. Och vi har kommit ut på andra sidan. Lite kantstötta, men starkare än någonsin.
Hon har fått mig att springa genom snöslask i strumplästen av ren och skär ilska och hon har fått mig att få andnöd av skratt. Sådant där skratt som aldrig slutar, det liksom knappt låter som skratt, utan bara ett litet kluck-ljud från halsen.
Det finns ingen som kan göra mig så arg som Ellen, men det finns emellertid ingen som kan göra mig så glad och få mig att må så bra som hon.
Afternoon tea i min systers rum. Min syster till vänster, i städrock, och jag i kjol och mycket transparent topp. Och redan då – hårnät.
Jag och min syster med varsin katt. Jag (sur som citron) med katten Bellman och Ellen (med viss tendens till ret i sitt leende) med katten Basse.
