3 december. Den tredje luckan i Emily Dahl-kalendern innehåller en bild på min bästa vän.

Jag har många fina vänner i mitt liv och ett par, utvalda bästa vänner. Mina bästa vänner-relationer går i vågor, och vi umgås väldigt mycket i perioder, därför kan jag ha svårt att utnämna en vinnare av The Emma Sundh best friend award 2012. Dessutom anser jag att alla mina finaste vänner fyller var sin viktig funktion i mitt liv. Ingen kan konkurrera med någon annan, för alla har en del av mitt hjärta.
Jag är dessutom försiktig med att sätta namn och ord på vänskap nuförtiden. För jag blir själv ledsen när jag inte blir utnämnd till den bästisen som jag hoppats att jag var.

Under hösten har jag funderat mycket kring vänskap. För ibland skaver det ju i alla sorters relationer. Krisar. Man kan förhoppningsvis sätta plåster på det där onda och gå vidare. Starkare. Titta på ärret ibland och påminnas om att försöka vara bättre. Vara en bättre vän. Bättre människa. Jag försöker vara just det, en bättre vän. Men jag har brister. Så klart. Själva fasen att man inte är felfri alltså.

Jag är inte mycket för att rangordna som ni kanske förstår. Vissa vänner har jag haft sedan jag var 16 år gammal, de känner till mycket av min historia och förstår varför jag är som jag är. Några vänner har jag bara känt i ett år, men kunnat berätta saker för som jag aldrig berättat för någon annan. Några vänner förstår mig utan att jag säger ett knyst. Andra vill förstå mig så pass mycket att när jag berättar om mig själv så lär jag mig något nytt om mitt inre.

Samtidigt som jag inte vill utnämna en bästis, så skulle jag så gruvligt gärna vilja bli kallad  någons bästis.  Paradoxalt.
Jag kanske är någons bästis, men inte vad jag vet. Jag umgås nämligen med en hög människor som är lika ovilliga att rangordna sina vänner som jag.

Men det finns en person som står över alla rangordningar. En vän som jag alltid kommer att ha, kämpa för och finnas där för. Min syster Ellen.
Hon är tre år äldre än jag och har funnits där sedan min första dag i livet. Den 4 februari 1983 lärde vi känna varandra.

Trots att hon kan varenda vrå av mig, så är hon fortfarande intresserad av vem jag är, vem jag håller på att bli och vem jag vill vara. Hon försöker förstå mig när alla andra har tröttnat. Hon vill förstå. Min virvelvindssyster Ellen är min bästa vän.
Hon är fullkomligt galen, den roligaste människa jag vet och hon vågar göra allt det där som jag inte vågar. Vara obekväm, provocera, säga vad hon tycker och stå upp för andra. För mig. När hon kommer in i ett rum, så blir det till färg.
Det har varit många skavsår och plåster på den relationen genom åren om man säger så, men det har också gjort att hon känner mig som ingen annan gör.

Vi har bott tillsammans i flera omgångar. Ofta på extremt små ytor. Vi har kramats, gråtit och sagt att vi älskar varandra “höjer än himlen”. Vi har skrikit på öppna gator, kastat stora stenar (for real) på varandra och slagits. Hårt. Vi har dansat genom sommarnatten på klubbar och gråtit när livet inte varit till vår favör. Och vi har kommit ut på andra sidan. Lite kantstötta, men starkare än någonsin.
Hon har fått mig att springa genom snöslask i strumplästen av ren och skär ilska och hon har fått mig att få andnöd av skratt. Sådant där skratt som aldrig slutar, det liksom knappt låter som skratt, utan bara ett litet kluck-ljud från halsen.
Det finns ingen som kan göra mig så arg som Ellen, men det finns emellertid ingen som kan göra mig så glad och få mig att må så bra som hon.

Afternoon tea i min systers rum. Min syster till vänster, i städrock, och jag i kjol och mycket transparent topp. Och redan då – hårnät.

Jag och min syster med varsin katt. Jag (sur som citron) med katten Bellman och Ellen (med viss tendens till ret i sitt leende) med katten Basse.

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!