Q: Hej sprang på din blogg av en slump och tänkte bara höra vad den blommiga tapeten heter som syns i bilden? Vet du vilket företag heter som gjort den?
Super snygg tapet =)
Nicole
A:  Hej! Den blommiga tapeten är köpt via Engelska tapetmagasinet på nätet och kommer från märket York. Där finns mängder av vackra tapeter. Spana in vettja.

Q: Kan du inte visa en bild på när du var barn?
A: Klart jag kan. Här kommer en bild på mig som färsking. Jag hade kritvitt hår, pluttig näsa och hål i hjärtat när jag föddes.

Q: Hej, bra text (om “Det absolut läskigaste jag har gjort“) men jag reagerade allra mest på att du vid 15 års ålder fick flytta hemifrån. Jag själv har också fått göra det och det tog mig väldigt hårt. Undrar hur du uppfattade det, om det var lätt för dig att lämna föräldrarhemmet eller om det tog hårt på dig också?
Kram / Emma
A:  Hej Emma! Först och främst har jag insett att jag nog snarare var 16 år, men ändå … väldigt ung.

Ja, det här med att flytta hemifrån så tidigt var ju helt underbart just då, men nu i efterhand så tror jag att jag hade mått bra av att bo hemma ett tag till. Bli tjatat på. Få vara liten. Och inte ta ansvar.

Eftersom jag är uppvuxen mitt ute på landet så blev min frihet väldigt begränsad. När skolbussen hade stängt sina dörrar så fanns ingen väg därifrån. Jag minns att jag i något tonårsutbrott skrek till mina föräldrar att det var ett fängelse att bo därute. Och så kände jag verkligen. Jag var fast. Tog mig inte någonstans. Det var hemskt. Är det något som är viktigt i den åldern så är det ju just friheten … som jag inte hade.
Mina föräldrar har alltid varit förespråkare för just det här med frihet, så det krävdes inte så mycket tjat för att jag skulle få flytta hemifrån när jag började gymnasiet inne i Karlstad. Jag var mogen för min ålder, ansvarstagande och övertygande mot mina föräldrar. Jag lovade minsann att sköta allt prickfritt. Redan då hade jag höga krav på mig själv.

Hur underbart det än var att bo i en alldeles egen lägenhet (ni kan ju bara ana hur poppis jag var bland mina kompisar!), så fanns det enorma nackdelar. Nackdelar som jag gömde långt innanför huden. Jag minns att jag kom hem till den där tomma lägenheten efter skolan. Det var ingen som frågade hur jag mådde och inombords så bar jag tunga stenar. När jag följde med kompisar hem minns jag att jag avundades deras föräldrars tjat om hur det hade varit i skolan. Mina kompisar fnös och tyckte att deras föräldrar var jobbiga som skulle fråga så mycket, medan jag laddade för att berätta allt det där som jag inte kunde berätta för någon annan. Hur mogen jag än var, så var jag inte mogen att flytta hemifrån. Så enkelt är det. Jag var inte redo att “sköta allt prickfritt”. Jag skulle ju göra tusen misstag och landa i mina föräldrars famn – DET är vad jag skulle ha gjort.
Inte vara ensam, somna med TV:n på bara för att få lite sällskap och oroa mig för om jag skulle ha råd med middag eller inte. Klart att mina föräldrar fanns där – om jag hade bett dem. Men jag var så klart för stolt för att visa att jag egentligen inte klarade av det. För stolt för att säga att jag hade haft fel och att jag egentligen – helst av allt –ville vara deras barn igen, bli klappad över pannan och slippa ta ansvar.
Ofantliga mängder tårar rann ner för mina kinder av ren och skär ensamhet och smärta av det där tunga i bröstet. Det är hemskt när jag tänker på det, men en kväll var smärtan så stark att jag proppade i mig mängder av alvedon för att bli av med allt det onda. Det hjälpte inte.
Behovet av att prata, att få vara liten och kanske be om råd om hur man ska göra när känslorna svämmar över. Men jag var för stolt. Jag löste problemet genom att vara ute extremt mycket. Och vi kan säga att det inte löste särskilt många problem. Tvärtom. När pengarna tog slut gick jag hem till kompisar och åt middag. Råkade bara komma förbi vid middagstid så där. Inga konstigheter. Ringde inte under några omständigheter hem till mamma och pappa. Då gick jag hellre hungrig, när matpengen tagit slut. De hade ingen aning om vad som försiggick, utan trodde att allt var frid och fröjd. Jag var ju så övertygande.

Som så många andra instängda känslo-hjärtan, exploderade allt en dag. Jag tog mig inte upp ur sängen. Ville inte gå upp. Ville inte äta. Ville inte ta ansvar för mig själv.  Bara sluta. Vara. Jag.
Med hjälp av min mamma fick jag hjälp.

Jag säger inte att hjärt-explosionen berodde på min tidiga flytt, snarare med alla de där känslorna som inte fick utlopp någonstans. Jag har alltid varit en glad skit, även när det smärtar på insidan. Jag har alltid känt att jobbiga känslor är något som jag ska deala med när jag är själv. Snacka om stolthet. Men så är det så klart inte. Därför var jag kanske minst lämpad att flytta hemifrån. Jag klandrar ingen. Mina föräldrar såg ju bara den där mogna tonåringen som ofta var optimistisk och glad, men som i hemlighet var sin egna största kritiker och hade så många issues att det räckte och blev över.
Det var helt klart lärorikt att flytta hemifrån så tidigt och det har gjort mig till den jag är i dag. Men nja. I en perfekt värld hade jag vågat be om hjälp. Svalt min stolhet. Och mina föräldrar hade varit tankeläsare.

Q: Du nämnde föreläsning i slutet av inlägget (Q&A: Mode, jämn hy och gnuggistatueringar) och det gjorde mig naturligtvis nyfiken –  vad föreläser du om? Kram
http://fannylovisa.webblogg.se
A:  Hej Fanny! Jag föreläser om flera olika saker. Bland annat har jag föreläst om webb, webbproduktion och att vara webbredaktör. Det har jag gjort på bland annat  JMK, Journalisthögskolan i Stockholm. Innan jag startade Vintagefabriken, skrev bok och frilansade som journalist och stylist jobbade jag nämligen som webbredaktör på Bonnier Tidskrifter. Senast i raden på Damernas.se. Men jag har även föreläst om vintage och mode genom tiderna.

Q: Hej! Om man är liten och smal (1,50 m.ö.h.), var bör man leta vintage då? Älskar vintage och second hand men det blir så svårt. Har varit på jakt efter koftor att ha till klänningar (men vilka sorts koftor passar egentligen till klänningar från 50,60,70-talen?) och en 50-talsklänning hur länge som helst!
Du har så härlig blogg förresten, pastell är bäst!
Louise
A:  Överallt! Kvinnorna var ju generellt mindre förr, så du har troligtvis lättare att hitta vintage än andra, exempelvis jag som är 173 cm. Om jag var du skulle jag kika på Etsy.com. Där finns de flesta storlekar. När det gäller koftor, så leta efter kortare varianter. Om du bär en 1950-talsklänning med markerad midja så skulle jag satsa på en kofta som slutar precis ovanför midjan, så att midjan syns. Annars tenderar timglaseffekten att gå om intet och man ser istället ut som en tub. Detsamma gäller 1960- och 1970-tal. Till en 1970-talsoutfit skulle jag satsa på kort kofta eller en lång i herrmodell. Snyggt som tusan. Lycka till! Kram emma

Q: Hej Emma! Jag skulle gärna vilja veta hur du gör med förvaring? Ditt hem verkar så ombonat, men jag ser liksom inte vart du har alla dina klänningar och skor! 🙂
Johanna
A: Jag älskar förvaring och  – inte minst – att optimera utrymmen. Mina klänningar och skor har jag på tre ställen i lägenheten. Dels på en klädstång som står i sovrummet, intill en stor garderob med fördragna draperier, och även i en step in closet i hallen. Där slukar det mesta. Allt annat bös förvarar jag i koffertar och hattaskar!

Q: Jag ska gifta mig i sommar och vårt bröllop går i vintagetema. Jag har fått en hel del inspiration från din blogg och väntar nu på boken som jag ska beställa. Jag funderar på vilket typsnitt du använder i ditt bloggnamn Vintage på startsidan?
Bästa
Charlotte
A: Men så roligt! STORT grattis! Typsnittet jag använder heter Blessed day. Ganska så passade va?
Kramar emma

Q: Emma! Du verkar så underbar, både på insidan och utsidan. Älskar din stil och din härliga personlighet som strålar ut från bloggen. Du är en stor inspirationskälla! Skulle du vilja ge tips på hur man får så fin frisyr som du har? Dina snurror i håret till exempel? 🙂

Ha det gott!
Kram
Rebecka
A: Men vad himlans gullig du är. Klart jag kan. Jag gjorde nyligen en liten film där jag visar hur jag gör mina loopar, eller snurror som jag kallar det. Du kan se filmen här: My vintage hair style

Q: Kan man köpa etiketterna som var med i barnkalaset som ni stylade för Family Living?
A:  Jajemänsan! De går att beställa via mejl på emma@emmasundh.com. Snart kommer du även kunna beställla mina gnuggistatueringar. Det blir fina fisken det.

Q: Hej! Vi har ju fått läsa om hur du och John träffades (så himla fin berättelse tycker jag) och lite om bröllopet, men hur var frieriet? Vem friade, var, när, hur? Kram
Sara
A: Det var jag som friade en midsommarafton. Vi spenderade helgen på vår kompis Mallans sommarställe utanför Nora. Mitt i natten, efter ett bad gick jag ner på knät och lindade en högst provisorisk ring (av gräs) runt Johns ringfinger och frågade om han ville gifta sig. Han sa ja och sedan gick vi upp till våra kompisar som var uppe i stugan och berättade att vi skulle gifta oss. Vi blev hissade till skyarna och sedan dansade vi hela natten.
Redan tidigt på midsommarafton drabbades jag av frieri-tankar, närmare bestämt när vi lekta Röda vita rosen. När jag satt och gömde mig i ett skjul gjorde jag små ringar av tusenskönor. Men jag fick kalla fötter och slängde “ringarna”. Runt midnatt fick jag nytt mod.
Dagen efter hittade emellertid Mallan ringarna och gav dem till John. På vår bröllopsdag väckte John mig med en liten present. Han hade låtit göra halsband av små askar. I asken låg de där ringarna som jag hade gjort mitt under brinnande Röda vita rosen.

Q: Jag skulle vilja önska ett inlägg om ett bröllop. (För jag gissar att det inte går att svara lite kort på sånt). Skulle vara jättekul att se hur du såg ut, vad ni hade för tanke i festen osv. Om du vill dela med dig såklart.
Tack!
http://Jonnalindroth.blogspot.com

A: Åh, jag har fått så många frågor om mitt och Johns bröllop, men jag har inte riktigt vetat i vilken ända jag ska börja. Det känns nämligen som att man kan skriva en hel avhandling om bröllopet. Men nu har jag i alla fall dammat av alla bilder och börjat skriva på ett HELT inlägg om mitt och Johns bröllop! Ett inlägg kommer lastat i nästa vecka.

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!