I förra veckan fick ni ställa frågor till mig och nu tänkte jag svara på den första bunten. Jag tar dem i turordning, så ingen glöms bort. Om du missade frågestunden så och gärna vill ställa en fråga, mejla mig på emma@emmasundh.com eller kommentera i kommentarsfältet nedan. Fler svar på frågor kommer senare i veckan!
Q: Äger du ett par mjukisbyxor eller liknande? Eller vad tar du på dig i de stunder när vi andra dödliga skulle ta på oss mjukisarna?
Emma
A: Klart jag gör! Det skulle vara oerhört obekvämt att inta söndagssoffan i en tajt 1950-talsklänning. Min melodi är pyjamasbrallor. Såsar runt i dem så ofta jag bara kan. Äger även en fleecedress med byxor och tröja. Den är så ful att klockorna stannar, med dödströtta fickor som hänger utanför och är oformlig som fasen. Men den är så skön att man liksom småsomnar när man tar den på sig. Morgonrock och tofflor är en annan favorit som jag släpar omkring i på mornar, kvällar och helger. Det blonda svallet är då ofta uppsatt i den klassiska “sovtofsen”.
Och bara för att klargöra en sak: Jag är gjord av bonnigt kött och blod, fylld av känslor, både jobbiga och fina, är bräcklig och stark om vartannat. Med andra ord: Jag är högst dödlig.
Q: Jag blir lite störd på dig och din blogg. Den är matad med pasteller, 1950-talsklänningar, kakelugnar, leenden och blonda lockar. Blir störd på det där perfekta livet. Är du sådär? Eller finns det en Emma utanför bloggen?
A: Åh, jag hoppas innerligt att du inte ska bli störd på mig och min blogg. Det är inte min vilja. Långt i från.
Som jag med jämna mellanrum skriver här på bloggen så är detta några procent av mitt liv, den del jag väljer att visa upp. Tills för några veckor sedan har jag bloggat vid sidan av mitt jobb (som ofta krävt 150% av min uppmärksamhet), vilket gör att det inte funnits oceaner av tid att pilla sig in under ytan.
Sedan är det så klart en gränsdragning jag i mångt och mycket gjort, som jag både hyllas och avskys för. Det sistnämnda gör mig väldigt ont. Jag har i största allmänhet svårt att ta att hantera att människor – som aldrig har träffat mig – inte tycker om mig. Det smärtar. Jag har valt att dela med mig av några procent av mitt liv. En värld där jag får vara glad, tänker framåt och “nostalgerar” över sådant som är vackert. Sedan pågår det ju en hel massa skit bakom allt det där också, precis som det gör hos alla människor. Men den världen är svårare att berätta om. Det vore ju konstigt om min värld bara var regnbågsfärgad, medan resten av världens befolkning hade gråa tisdagar. Jaghar också grå tisdagar, enda skillnaden är att jag inte låter den övermanna mig. Jag väljer att se den grå tisdagen som något vackert, acceptera att de finns och försöker sedan hantera dem. På mitt sätt.
Som jag skrev förut så jag av bonnigt kött och blod, en högst verklig människa, som framför allt tampas med mycket oro och många känslor. Det är svårare att skriva om jobbiga saker, för de innefattar ofta andra människor. När jag krisar så handlar det nästan alltid om att jag krisar i någon form av relation. Jag kanske bråkar med John, det skaver i hjärtat över något som en bekant har sagt, jag har en kris med en vän, har råkat sårat min syster eller gjort bort mig för någon kollega. Om jag skulle skriva om sådana kriser här skulle jag mangla ut människor här som inte bett om det. Människor som betyder så ofantligt mycket för mig, som jag är rädd om. Och det skulle absolut inte hjälpa situationen. Inte heller mig. Med jämna mellanrum skriver jag om saker jag tänker på, ur mitt perspektiv. Utan att nämna några namn. Men även det kan göra ont för människor i min närhet, så jag tar det lite piano och försöker känna mig fram. Det är många svåra avvägningar hela tiden.
Det kan vara oerhört svårt att göra rätt många gånger. Jag kan inte tillfredställa alla, men om jag måste välja att tillfredställa någon, så måste jag välja mina nära och kära. Att inte berätta om all skit i hörnen helt enkelt. Jag berättar istället om den kärlek som finns mellan oss, vad jag älskar med dem och höjer upp det som inspirerar mig, det jag beundrar och älskar. Det är så jag väljer att se på världen och på människorna runt omkring mig. Men: Det finns skit i hörnen.
När det gäller pastellerna, 1950-talsklänningarna och kakelugnen så är det ett intresse. Jag är en nörd, som väljer ut mina kläder, inredning och nyanser med största omsorg. Det kan – skrattretande nog – ta mig ett år att hitta ett durkslag. För att jag vill hitta det perfekta. Det handlar inte om att jag vill att allt i min omgivning ska vara perfekt, utan det handlar om ett miljö- och hållbarhetstänk. Nog för att det låter krångligt, men när jag ska köpa exempelvis ett durkslag så köper jag inte första bästa, utan jag väljer något som jag kan ha livet ut. Och det kan ta ett tag att hitta just den där prylen …
När det gäller “ett perfekt liv” så tror jag inte att de givna ingredienserna är pasteller, 1950-talsklänningar och kakelugn … Det är inte det som gör mig lycklig i alla fall, utan något helt annat.
Emma Sundh utanför bloggen, och även i bloggen hoppas jag, är en obotlig optimist, som försöker – trots att det ibland är oerhört svårt – se livet från den ljusa sidan. En spexande värmlänning, med svängig dialekt, flängiga armar och allt som ofta är ironisk. Drar pappa-skämt, är pillemarisk och kan vara rejält grov i munnen. Samtidigt en orolig själ med en djup bekymmersrynka. Jag är oerhört lösningsinriktad, vilket både är bra och dåligt, och jag ser alltid möjligheter där andra ser hinder. Ibland är det dåligt. Ibland behöver man bara lyssna och krama. Det kan jag vara dålig på, för jag vill hitta en lösning. Nu.
Min vanligaste fras är “jag har en idé” och jag hittar ofta på egna ord. Jag roar mig själv, men roar helst andra. Kan ha en häftigt temperament, men det kommer nästan bara fram med min familj. Ofta tänker jag mer på andra än mig själv, är snabbare på att hitta fel hos mig själv än hos andra och dömer hellre mig själv än människor omkring mig. Är inte alltid snäll mot mig själv, utan kan pressa mig till bristningsgränsen. Men min kropp är ofta desto snällare och säger ifrån när det blir för mycket.
Eftersom jag flyttade hemifrån när jag var 16 år har jag lärt mig att ta hand om mig själv, och kan vara uruslig att be om hjälp. Ta andras tid. Vara till besvär. Vara skyldig någon en tjänst. Även om jag behöver det. När jag är ledsen berättar jag det sällan, eller med svårighet, för de som står mig nära, utan håller det inom mig. Vill gärna lösa världsproblemen själv. Det är helt idiotiskt, för vem har någonsin lyckats lösa ett världsproblem själv? Jag jobbar på att bli bättre på att öppna mig när jag mår dåligt, men det är svårt.
Vill helst av allt vara snäll, och skulle aldrig (ALDRIG) armbåga mig fram för min egen vinnings skull. Tror på att snällhet vinner i längden.
Q: Hm… om du fick vara någon annan för en dag, vem skulle du vara och varför? 🙂
Carin
A: Oj, vilken svår fråga. Jag skulle vilja vara min man John. Först och främst för att han är underbar, snäll och fantastiskt smart, men skulle också för att jag vill kunna uppleva hans sätt att se på livet. Känna hur det känns att vakna pigg klockan 06:00 exempelvis. Kan inte riktigt tänka mig in i den känslan, morgontrött som jag är. Skulle vilja känna hans känslor. Och sedan skulle jag vilja veta hur det var att leva med Emma Sundh – det tredje världskriget.
Q: Är nyinflyttad (värmlänning) och skulle jättegärna se lite tips om loppisar och andra roliga butiker 🙂
A: Åh, så spännande! Mina bästa ställen i Värmland är Tidens melodi, Gengåvan, Solareturen, Antik och kuriosa på Kasernhöjden och Hammarö auktionsverk. På dessa ställen kan du göra kanonfynd! Lycka till.
Q: Kan du inte lägga ut en måla rutigt golv-guide? Hade varit sååå uppskattat! Annars en lite roligare fråga; kommer du ha något nyårslöfte? Vad isf?
A: Absolut! Skriver opp det på att göra-listan på stört. Angående nyårslöfte så blir det nog något i stil med att laga mer mat. Och träna mer. Jag tenderar nämligen att prioritera bort just träning när jag mest behöver det. Som nu exempelvis. När jag har suttit framför datorn hela dagen, har lite ont i ryggen och skulle behöva en paus …
Q: Vilken är din finaste klänning?
A: Oj, vad svårt. Det är nog en ny vintagepärla som jag kommer visa upp här i bloggen senare i veckan. Den är himmelskt vacker. Annars är detta en rad favoriter:
Loading Likes...
Riktigt kul att läsa 🙂 och de fina sidorna som du hoppats kommer fram i bloggen gör det – det är en av anledningarna till att jag läser din blogg för du verkar så fin som person. Och måste påpeka, de där klänningarna är verkligen alla superfina och passar dig som en smäck!
Emma, du är min favoritbloggare! Stor kram!
Det vore så himla kul om du gjorde ett videoinlägg med frågor eller vad som helst, jag och säkert många med mig är hemskt nyfikna på din röst och din dialekt. Det vore fint att uppleva dig “live” för oss som inte har förmånen att känna dig. Tack för konstant spännande läsning och inspiration!
Först och främst – du är en sådan med “fin yta”-blogg som ändå alltid känns mänsklig, genuin och varm. Det gillar jag som tusan.
Sen kom jag på en fråga som jag missade att ställa när du hade frågestund! Tar den nu så får vi se om du hinner svara någon gång. =)
Jag vill så hemskt gärna hitta sådana där fina klänningar (tajta kring överkroppen och vippiga från midjan och ner) som du verkar dra till dig som en magnet – men så fort jag går in i en second handbutik blir jag typ apatisk. Det är så plottrigt och liksom kaotiskt trots att det är sorterat och jag vet aldrig var jag ska börja..! Antingen hittar jag en fin modell men som är fel storlek, eller så hittar jag en i rätt size men med fult tyg osv. Sen blir jag trött och går hem. Har du något sökar-tips??
FINA FINA du. nu när du skrev allt det där känns du liksom som en ÄNNU bättre och overkligare och finare person.
Ang. loppisar i Värmland vill jag lägga till Erikshjälpen Kvarnhjulet i Säffle. Det är en riktig guldgruva och min favoritloppis när jag är hemma i Värmland.
Verkligen så bra skrivet! Har egentligen inte så mycket mer att tillägga än att hålla med Annika, din blogg känns verklig trots att den handlar om pasteller… och det är ju den kombinationen som är så bra.
Emma. Jag tycker det kändes så konstigt att läsa det du skrev, hur du är, vad du känner osv, för jag är exakt exakt exakt likadan. Jag har liksom läst din blogg ett bra tag nu och har inte haft så bra koll på hur Du är. Men på något sätt nu så känns det inte alls så längre.. Blev i alla fall väldigt glad när jag läste det för jag kunde känna igen mig själv väldigt mycket, och på något sätt kändes det bra.. Aja, jag ska inte babbla på för mycket.. Tack för en superblogg!
Fine Emma, jeg mener å huske at jeg engang leste om dine beste Paristips på bloggen din. Men jeg finner ingenting om Paris… kan det stemme?
Mina Paris-guider ligger på mina tidigare bloggar, men jag ska flytta över dem pronto. Återkommer med adress.
Kram emma
fantastisk, fantastisk. gleder meg til å oppleve paris, emmastyle. <3
finaste Emma! Jag måste bara säga; jag tycker OM dig fast jag aldrig träffat dig!!! <3
DIn blogg gör mig glad och vi verkar så lika du och jag! PUSS
Fina Emma, din blogg är inte bara yta, det har ett djup också. Och att fokusera på det bra i livet är aldrig fel, det är nog därför så många älskar din blogg. Det är som ljusterapi i höstmörkret!
När andra undrar om det finns något mer än allt pastelligt osv, så tänker jag på den bloggen jag först började följa dig på. Skev. Där man fick läsa både det ena och det andra och där det var mer vässad penna än pastell. Så himla kul att ha följt dig från en liten sporadisk blogg, till detta.
Massor med lycka till som frilansare!
Jag älskar att din blogg är pastellig och vacker och du verkar så himla positiv – det gör min vardag mycket roligare. Det är alltid en fröjd att klicka in här!
En fråga: Jag ska ner till storstan en helg i december och skulle vilja ha bra tips på härliga second hand-/vintagebutiker. Jag har inte tid att gå på så många ställen, kanske två stycken, om de inte ligger väldigt nära varandra. Så, har du några bra Stockholmstips för en norrlänning?
Hej!
Taack för finaste bloggen! Blir alltid så peppad o glad när jag tittar in 🙂
En, kanske udda, fråga: Jag tycker det är svårt med snygga krukväxter. Har själv lite 50tals-inspirerat hemma och mycket i rött.. Men får inte till det med växterna i fönstret. Vad hade du satsat på? Vad har du själv? Grönt eller färgglatt? Stort eller smått?
Tack på förhand!
Kram!
Pingback: Q & A: Jag är mixen mellan härj och pastell. | Emmas Vintage