I förra veckan fick ni ställa frågor till mig och nu tänkte jag svara på den första bunten. Jag tar dem i turordning, så ingen glöms bort. Om du missade frågestunden så och gärna vill ställa en fråga, mejla mig på emma@emmasundh.com eller kommentera i kommentarsfältet nedan. Fler svar på frågor kommer senare i veckan!

Q: Äger du ett par mjukisbyxor eller liknande? Eller vad tar du på dig i de stunder när vi andra dödliga skulle ta på oss mjukisarna?
Emma
A: Klart jag gör! Det skulle vara oerhört obekvämt att inta söndagssoffan i en tajt 1950-talsklänning. Min melodi är pyjamasbrallor. Såsar runt i dem så ofta jag bara kan. Äger även en fleecedress med byxor och tröja. Den är så ful att klockorna stannar, med dödströtta fickor som hänger utanför och är oformlig som fasen. Men den är så skön att man liksom småsomnar när man tar den på sig. Morgonrock och tofflor är en annan favorit som jag släpar omkring i på mornar, kvällar och helger. Det blonda svallet är då ofta uppsatt i den klassiska “sovtofsen”.

Och bara för att klargöra en sak: Jag är gjord av bonnigt kött och blod, fylld av känslor, både jobbiga och fina, är bräcklig och stark om vartannat. Med andra ord:  Jag är högst dödlig.

Q: Jag blir lite störd på dig och din blogg. Den är matad med pasteller, 1950-talsklänningar, kakelugnar, leenden och blonda lockar. Blir störd på det där perfekta livet. Är du sådär? Eller finns det en Emma utanför bloggen?
A: Åh, jag hoppas innerligt att du inte ska bli störd på mig och min blogg. Det är inte min vilja. Långt i från.
Som jag med jämna mellanrum skriver här på bloggen så är detta några procent av mitt liv, den del jag väljer att visa upp. Tills för några veckor sedan har jag bloggat vid sidan av mitt jobb (som ofta krävt 150% av min uppmärksamhet), vilket gör att det inte funnits oceaner av tid att pilla sig in under ytan.

Sedan är det så klart en gränsdragning jag i mångt och mycket gjort, som jag både hyllas och avskys för. Det sistnämnda gör mig väldigt ont. Jag har i största allmänhet svårt att ta att hantera att människor – som aldrig har träffat mig – inte tycker om mig. Det smärtar.  Jag har valt att dela med mig av några procent av mitt liv. En värld där jag får vara glad,  tänker framåt och “nostalgerar” över sådant som är vackert. Sedan pågår det ju en hel massa skit bakom allt det där också, precis som det gör hos alla människor.  Men den världen är svårare att berätta om. Det vore ju konstigt om min värld bara var regnbågsfärgad, medan resten av världens befolkning hade gråa tisdagar. Jaghar också grå tisdagar, enda skillnaden är att jag inte låter den övermanna mig. Jag väljer att se den grå tisdagen som något vackert, acceptera att de finns och försöker sedan hantera dem. På mitt sätt.

Som jag skrev förut så jag av bonnigt kött och blod, en högst verklig människa, som framför allt tampas med mycket oro och många känslor. Det är svårare att skriva om jobbiga saker, för de innefattar ofta andra människor. När jag krisar så handlar det nästan alltid om att jag krisar i någon form av relation. Jag kanske bråkar med John, det skaver i hjärtat över något som en bekant har sagt, jag har en kris med en vän, har råkat sårat min syster eller gjort bort mig för någon kollega. Om jag skulle skriva om sådana kriser här skulle jag mangla ut människor här som inte bett om det. Människor som betyder så ofantligt mycket för mig, som jag är rädd om. Och det skulle absolut inte hjälpa situationen. Inte heller mig. Med jämna mellanrum skriver jag om saker jag tänker på, ur mitt perspektiv. Utan att nämna några namn. Men även det kan göra ont för människor i min närhet, så jag tar det lite piano och försöker känna mig fram. Det är många svåra avvägningar hela tiden.
Det kan vara oerhört svårt att göra rätt många gånger. Jag kan inte tillfredställa alla, men om jag måste välja att tillfredställa någon, så måste jag välja mina nära och kära. Att inte berätta om all skit i hörnen helt enkelt. Jag berättar istället om den kärlek som finns mellan oss, vad jag älskar med dem och höjer upp det som inspirerar mig, det jag beundrar och älskar. Det är så jag väljer att se på världen och på människorna runt omkring mig. Men: Det finns skit i hörnen.
När det gäller pastellerna, 1950-talsklänningarna och kakelugnen så är det ett intresse. Jag är en nörd, som väljer ut mina kläder, inredning och nyanser med största omsorg. Det kan – skrattretande nog – ta mig ett år att hitta ett durkslag. För att jag vill hitta det perfekta. Det handlar inte om att jag vill att allt i min omgivning ska vara perfekt, utan det handlar om ett miljö- och hållbarhetstänk. Nog för att det låter krångligt, men när jag ska köpa exempelvis ett durkslag så köper jag inte första bästa, utan jag väljer något som jag kan ha livet ut. Och det kan ta ett  tag att hitta just den där prylen …
När det gäller “ett perfekt liv” så tror jag inte att de givna ingredienserna är pasteller, 1950-talsklänningar och kakelugn … Det är inte det som gör mig lycklig i alla fall, utan något helt annat.
Emma Sundh utanför bloggen, och även i bloggen hoppas jag, är en obotlig optimist, som försöker – trots att det ibland är oerhört svårt – se livet från den ljusa sidan. En spexande värmlänning, med svängig dialekt, flängiga armar och allt som ofta är ironisk. Drar pappa-skämt, är pillemarisk och kan vara rejält grov i munnen. Samtidigt en orolig själ med en djup bekymmersrynka. Jag är oerhört lösningsinriktad, vilket både är bra och dåligt, och jag ser alltid möjligheter där andra ser hinder. Ibland är det dåligt. Ibland behöver man bara lyssna och krama. Det kan jag vara dålig på, för jag vill hitta en lösning. Nu.
Min vanligaste fras är “jag har en idé” och jag hittar ofta på egna ord. Jag roar mig själv, men roar helst andra. Kan ha en häftigt temperament,  men det kommer nästan bara fram med min familj. Ofta tänker jag mer på andra än mig själv, är snabbare på att hitta fel hos mig själv än hos andra och dömer hellre mig själv än människor omkring mig. Är inte alltid snäll mot mig själv, utan kan pressa mig till bristningsgränsen. Men min kropp är ofta desto snällare och säger ifrån när det blir för mycket.
Eftersom jag flyttade hemifrån när jag var 16 år har jag lärt mig att ta hand om mig själv, och kan vara uruslig att be om hjälp. Ta andras tid. Vara till besvär. Vara skyldig någon en tjänst. Även om jag behöver det. När jag är ledsen berättar jag det sällan, eller med svårighet, för de som står mig nära, utan håller det inom mig. Vill gärna lösa världsproblemen själv. Det är helt idiotiskt, för vem har någonsin lyckats lösa ett världsproblem själv? Jag jobbar på att bli bättre på att öppna mig när jag mår dåligt, men det är svårt.
Vill helst av allt vara snäll, och skulle aldrig (ALDRIG) armbåga mig fram för min egen vinnings skull. Tror på att snällhet vinner i längden.

Q: Hm… om du fick vara någon annan för en dag, vem skulle du vara och varför? 🙂
Carin
A: Oj, vilken svår fråga. Jag skulle vilja vara min man John. Först och främst för att han är underbar, snäll och fantastiskt smart, men skulle också för att jag vill kunna uppleva hans sätt att se på livet. Känna hur det känns att vakna pigg klockan 06:00 exempelvis. Kan inte riktigt tänka mig in i den känslan, morgontrött som jag är. Skulle vilja känna hans känslor. Och sedan skulle jag vilja veta hur det var att leva med Emma Sundh – det tredje världskriget.

Q: Är nyinflyttad (värmlänning) och skulle jättegärna se lite tips om loppisar och andra roliga butiker 🙂
A: Åh, så spännande! Mina bästa ställen i Värmland är Tidens melodi, Gengåvan, Solareturen, Antik och kuriosa på Kasernhöjden och Hammarö auktionsverk. På dessa ställen kan du göra kanonfynd! Lycka till.

Q: Kan du inte lägga ut en måla rutigt golv-guide? Hade varit sååå uppskattat! Annars en lite roligare fråga; kommer du ha något nyårslöfte? Vad isf?
A: Absolut! Skriver opp det på att göra-listan på stört. Angående nyårslöfte så blir det nog något i stil med att laga mer mat. Och träna mer. Jag tenderar nämligen att prioritera bort just träning när jag mest behöver det. Som nu exempelvis. När jag har suttit framför datorn hela dagen, har lite ont i ryggen och skulle behöva en paus …

Q: Vilken är din finaste klänning?
A: Oj, vad svårt. Det är nog en ny vintagepärla som jag kommer visa upp här i bloggen senare i veckan. Den är himmelskt vacker. Annars är detta en rad favoriter:

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!