Q&A & om mig-arkiv - Sida 7 av 7

Q & A: Gotland, favoritbloggar och Paris-guide

Kommentarer på inlägget:5 kommentarer
Inlägget publicerat:22 november, 2012

Q: Min kille vill semestra på Gotland i sommar, men jag vill hellre åka utomlands. Till Paris kanske. Du har ju varit på båda ställena och undrar vad du skulle ta …
/E
A: Kära E, vilken fantastiska kandidater du har! Även om jag älskar Paris, så tycker jag att du ska åka till Gotland. Helt klart! Paris på sommaren är nästintill outhärdligt. När jag var där i början av september förra året var det 29 grader varmt och jag kryssade mellan skuggfläckarna för att finna svalka. Det var skönt på sitt sätt, men också … hemskt varmt. Det känns ofantligt underligt att det ska vara ett problem så här i november, när kylan har trängt in i märgen och vridit om, men tro mig – Paris-värmen är … varm. Paris går att åka till året om, medan Gotland är som bäst på sommaren. En exotisk ö med massor av badbryggor, grönskande ängar och långa sandstränder. Så boka en resa till Gotland och spendera minst en vecka där.
Jag brukar besöka Katthammarsvik på östkusten varje sommaren, där min kompis har en stuga, men det är vackert överallt …

Q: Åh just det kom på en till fråga!
Kan du inte lista dina favoritbloggar du läser varje dag? 🙂
Lina
A: Klart jag kan. Jag läser i stort sett alla bloggar som jag listar i min högerspalt. Det är lite klickfest varje dag, om jag får citera min vän Anna. Men det är klart att jag hela tiden upptäcker nya bloggar. Så småningom ska jag göra ett inlägg om mina senaste bloggfavoriter. Det blir grejer det!

Q: Vad gör du om dagarna? Hur ser en vanlig dag ut i ditt liv?
A: En vanlig dag innehåller följande: Svara på mejl, skriva artiklar, spåna fram idéer, blogga, finslipa kapitel ur boken, producera finfina pysseljobb, eftermiddags-spexa, sjunga med i radio-svalet, ta kort med min kamera och skriva långa att-göra-listor.
Som ett exempel kan vi ta denna alldeles vanliga torsdag. Gick upp vid sju-tiden, åt frukost, klädde på mig och sminkade mig. Klockan 8 trippade jag ner till min vän Lollo som bor två trappor ned, tog henne under armen och traskade sedan hem till Linda som bor på Kungsholmen. Promenaden tog en timme. Pust. Väl hos Linda planerade vi projekt och finputsade ett kapitel i vår bok Vintageparty. Efter mötet sprang jag och Lollo runt på olika presskontor för att plocka kläder till jobb som vi ska plåta på söndag. Trötta i benen, med regnstänk i pannan satte vi oss på tunnelbanan hem. Det var vid 14-snåret tror jag och vi hade extremt lågt blodsocker. Lollo följde med hem till mig och medan jag lagade stuvade makaroner och vegbullar, så tände Lollo en värmande brasa i kakelugnen. Vi slog oss ner vid mitt köksbord, åt sen lunch och pratade om söndagens plåtning. När varendaste mackaron var uppäten började jag formge och illustrera. Bland annat en val. Ni ska få se den så småning om. Jag är hemskt stolt! Vid fyra-tiden blev vi kaffesugna som tusan, men insåg att allt kaffe var slut. Så Lollo plingade på hos grannen och tiggde nymalet finkaffe. Tackade, bockade och sa något i stil med att han hade räddat en otroligt krisig situation. Kaffebryggaren började puttra och sedan njöt vi av kaffe. Vi sjöng med till alla låtar som spelades på P3, samtidigt som Lollo pysslade och jag illustrerade. Grannarna måste undra vad vi jobbar med egentligen. Nu är klockan 18:15 och Lollo har precis gått hem. John är på väg hem och jag ska på middag hemma hos syrran. Efter middagen ska jag hem och illustrera igen. När ögonlocken demonstrerar ska jag krypa ner i sängen bredvid John och sova ett par timmar. Ungefär så.

Q: Var har din katt tagit vägen? PS. Jag har inte varit inne på bloggen på väldigt länge, så jag har liksom missat en del …
A: Åh, katten Winston har flyttat ut på Värmlands-vischan igen. Det är min kusins katt och han bodde hos oss under 1 och ett halvt år, medan hon bodde utomlands. Kattvakt de luxe kan man kalla det. Nu är kusinen tillbaka i Värmland och Winston har fått flytta hem. Både jag och John saknar honom så, men det passade bra att han flyttade hem, för det gick nämligen inte att ha honom i Midsommarkransen. Det var enklare i Hornstull (där vi bodde förut), för där kunde han vara ute på innergården, hoppa över muren till en annan innergård, och vidare till ytterligare en. Det var ljuva livet. Men i Midsommarkransen, där vi bor nu, får man inte ha katter på innergården. Och som den den lantis-katt som Winsti-pinsti är skulle det kännas dumt att ha honom i en liten lägenhet …

Q: Hej Fina Emma!
Tack för en underbar blogg <3
Här kommer några frågor,
1. Vilken är din favoritfrukost? och när vi ändå är inne på mat, favoritefterrätt? 🙂
2. Bästa boktipset?
3. Framtidsdrömmar?
4. Bästa resetipset för en weekend? I Sverige? I Europa?
Kramar från Lina
A: Tack, vad gulligt sagt. Jag ska försöka svara på dina frågor så gott jag kan.
1. Till vardags är det inte vidare flott. Kaffe, grapefruktjuice och smörgås av surdegsbröd är min standard. Men min favoritfrukost är något annat. Croissanter, smoothie, grapefrukt, stekt ägg och kaffe – gärna bastant! Bor jag på hotell så går jag loss på bacon. Jag äter ju bara vegetarisk mat hemma, så när jag inte lagar frukosten själv, så passar jag på. Kan emellerid inte äta så mycket kött längre, eftersom kroppen inte är van vi det längre.
2. Här skulle man ju skriva något prentientöst, något som har förämndrat mitt liv och hur jag ser på det. Men tyvärr. Jag skriver Hungerspelen. Har aldrig, och då menar jag aldrig, vart så hooked på en bok.
3. Skriva fler böcker, bo en kort stund i Paris, jobba mer med inredning, kanske ha en liten vintagebutik någonstans, åka till Kuba, spela in TV, jobba med roliga tidningsprojekt, köpa ett litet torp på landet, göra grafiska mönster, skriva en barnbok, skaffa katt och så skulle jag vilja ha ett barn. Eller tre. Som heter Åke.
4. Brighton – perfekt för en weekend. Brighton är en lagom stor stad som dessutom ligger nära till hands. Sedan är ju alltid Paris ett tips. I Sverige skulle jag vilja slå ett slag för alla dessa mysiga, gamla orter som Visby, Mariefred, Nora och Varberg exempelvis.

Q: Hej Emma!
Jag håller på att planerar en trip till Paris med några vänner och vi håller på att leta hotell förfullt! Vore kul om du hade något tips på något bra hotel du varit på, för det finns ju tusentals att välja mellan?
Tack för helt underbar blogg, som verkligen lyser upp vardagen! Kram!
Anna S
A: Tack Anna, din kommentar värmer i novemberkylan. Ja, som sagt det finns ett PAR hotell att välja mellan. Jag har ju mest hyrt lägenhet när jag har varit i Paris, och det kan jag verkligen slå ett slag för. Det är sjukt mysigt och dessutom blir det mer intimt om man åker ett gäng. Dessutom – om man är sådan estetisk nörd som jag – finns det fler vackra lägenheter än hotell i budget/mellan-klassen. Klart att man kan gå på lyx, men jag lägger hellre pengarna på att shoppa loss på vintagebutikerna!

Q: Hej ! Jag undrar vad ligger priserna på på lyckliga gatan? Är det än dyr vintage affär ?
Sedan så undrade jag om du kan tipsa om vintage affärer i Sthlm ? Kram
Freja
A: Priserna på Lyckliga gatan är bra. Det är ju utvald vintage, så det är klart att det inte är loppispriser, men jag tycker att det är prisvärt. Köpte exempelvis min sminkbordspall där för 250 spänn. Det tycker jag är helt okej för en gammal pall som knappt känns använd.

Q: Hej Emma!
Tack för en finfin blogg!
Jag har egentligen bara en teknisk fråga, kommer du flytta över ditt arkiv från damernas hit? Jag försökte nämligen hitta din Paris-guide här med lyckades inte..
/Elin
A: Hej Elin! Jag kommer att flytta över delar av mitt material, som exempelvis mina guider – men i uppdaterade versioner. Exempelvis har jag faktiskt redan en sprillans ny Paris.guide här på Emmasvintage.se Den hittar du här: Paris-guide by Emmas vintage

Loading Likes...

Prickiga klänningar, Iphone-kaniner och vintagefrisyrer

Kommentarer på inlägget:3 kommentarer
Inlägget publicerat:13 november, 2012

Q: Vilken är din absoluta favoritårstid och varför?
Amelie
A: Jag tycker om alla årstider. Eller så här, jag tycker alla årstider har sin charm. Älskar våren när fåglarna kommer, det luktar jord och knopprarna brister. Hänförs av sommarens ljumma nätter, den totala friheten och ljuva picknickar. Hösten tycker jag fasligt mycket om, för då är naturen så vacker och man myser in och startar en hel massa klubbar. Filmklubbar, middagsklubbar och pysselklubbar. Vintermyset kan jag liksom inte heller vara utan. Knaster under skorna, åka spark ute på landet och det där Kajsa Kavatiga, Astrid Lindgren-myset. Men om jag får välja bort en årstid så får det nog bli våren. Trots att våren är vacker och att jag tycker om den, så är jag lite vemodigt inställd till den vårchock som jag ofta drabbas av. Jag kläcks ut ur vinterbubblan och är som en dagslända som vill fånga livet varje sekund. Om jag får livskriser så inträffar de med högsta sannolikhet under våren. Nog för att de är viktiga och lärorika, men fasen så jobbiga. Så jag väljer bort våren, men behåller alla andra årstider …

Q: Om du – mot all förmodan – köper nya kläder. Var handlar du då?
Lill
A: Hej Lill. Vilket vackert namn du har! Jag brukar handla mycket från allehanda nätshoppar. Etsy.com, Asos.com, Modcloth.com och Joythestore är några favoriter som jag återkommer till. Sedan är det klart att jag handlar på H&M, Monki och de andra rävarna ibland. Om du är på jakt efter nyproducerade kläder och accessoarer som andas 1950-talsmode är Maria Westerlind, Jumperfabriken coh Swedish hasbeens att föredra. Just nu har jag spanat in mig på en alldeles underbar sömmerska som eventuellt ska sy upp en klänning åt mig, i sann 1950-talsstil. Hoppas!
Ps. Den prickiga klänningen på bilden kommer från Joythestore.

Q: Hur många mobilskal har du egentligen?
Nyfiken
A: Hahaha, ja, jag har ett par stycken. Några kaninier och en katt. Just nu har jag en vit kanin. Alltså ett skal med öron och svans. Hur klarade man sig utan öron på mobilen undrar jag?

Q: Varför slutade du på Damernas Värld och hur i h-vete vågade du bli frilansjournalist? Jag jobbar själv i mediabranschen och drömmer om att frilansa, men är rädd för den ekonomiska situationen. Jag vet att många på Bonnier tidskrifter fick erbjudande om avgångsvederlag. Fick du det och var det därför du slutade? Förstår om du inte vill svara, men är nyfiken. Kan du ta det lugnt med pengar på kontot? Hur är det att vara frilans och saknar du att ha ett fast jobb?
Anonym
A: Det är mycket riktigt att anställda på Bonnier tidskrifter fick erbjudande om avgångsvederalag. Alltså: ett par löner in på kontot. Riktigt göttigt. Men på frågan om jag fick något avgångsvederlag så är svaret nej. Jag sökte, men fick inte. Om jag hade fått det hade jag kunnat ta det ganska lugnt (vilket jag visserligen betvivlar att jag gjort), men å andra sidan hade jag inte kunnat frilansa med samma frihet som jag kan nu.

Anledningen till att jag slutade på Damernas Värld var att jag fick erbjudande att komma till Leilas förlag, och eftersom jag har jobbat på Bonnier Tidskifter i sju år, så tänkte jag att det var dags att testa vingarna. Testa något annat. Något nytt. Kanske för att inse att jobbet på Damernas värld var det bästa jobbet man kunde tänka sig, kanske för att upptäcka nya sidor hos mig själv. Nya kompetenser.
Det var verkligen inget lätt beslut. Det ska gudarna veta. Jag trivdes så enormt bra på Damernas Värld. Både med mina underbara kollegor och min härliga, humoristiska och kunniga chef, Martina Bonnier. Så det var svårt. Jag började till och med gråta när jag sa upp mig. Tänka sig va. Tårarna rann hejdlöst, eyelinern ramlade ner några meter och där satt jag – i fåtöljen inne på Martinas kontor – snörvlande med fingrarna som misslyckad tårfördämning. Jag brukar inte vara särskilt gråtmild ska tilläggas.
Sedan började jag jobba på Leilas. I samma veva började det hektiska slutarbetet med boken Vintageparty. Jag insåg ganska snabbt att jag var tvungen att välja väg, för min tid gick inte ihop. Att börja nytt jobb kan ju bara krävande nog, och nu hade jag en bok på mina axlar också.
Jag valde mig själv och min bok. Jag hade nog aldrig valt att bli frilans bara så där. Det hade jag nog inte vågat. Men nu var jag liksom så illa tvungen, eftersom det var det snällaste mot mig själv just då. Tiden räckte inte till för båda jobben. Det var ohållbart att jobba dygnet runt som jag hade gjort så länge. Det var en sak när jag jag jobbade på DV, det jobbet skulle jag kunna gjort i sömnen. Inte för att det var lätt, för det ska gudarna veta att det absolut inte var, utan för att jag hade sådant otrolig rutin. Jag levt tidnings- och webbproduktion i flera år.

Nu har jag kastat mig ut i något ovisst. Spännande, extremt läskigt … och fattigt. Som den obotliga optimist jag är så tror jag att det är bra för mig. Att utmana mig själv och även uppskatta de kronor jag har. Känna den där pirrande kvävt-glädje-skrik som bubblar upp när jag har lyckats sälja in ett jobb till en tidning. Det där pirrande bubblet har jag nog inte känt lika starkt sedan DN På stan tipsade om min Skevblogg 2005 eller när jag fick min första text publicerad några månader därefter. Tror även att det var viktigt för mig att välja en väg. Aktivt välja en väg. För om sanningen ska fram så har jag inte sökt ett jobb sedan 2005, utan blivit headhuntad till alla jobb jag haft. Det är klart att det är världens lyx att många tycker att jag är grym på det jag gör, men känslan av att “glida med” har varit något jag har funderat mycket på. Ofta i samband med tankar som: Vad vill jag? Vad skulle jag göra om jag fick göra precis vad jag vill? Vad skulle jag göra om jag hade mer tid? Hur skulle det påverka mig och hur skulle jag vara som människa?
En annan sak som spelade in i frilansbeslutet var att varenda kotte i min närhet peppade mig att bli frilans. Den enda som tvivlade på mig – det var jag.
Nu blev det dags att bevisa att jag minsann kan. Inte för någon annan, utan för mig själv. För hur bra jag än är, hur många utmärkelser jag än får, hur mycket pepp som kollegor och vänner strösslar över mig, hur fina ni bloggläsare än är, så kan jag liksom inte ta in det.
För det finns ingen som har så höga krav på mig, ingen som är så kritisk mot mig och pressar mig så hårt – som jag.
Jag tvivlar enormt mycket på mig själv. Och så kan vi ju inte ha det.

Frilanslivet passar nog mig ganska bra just nu. Jag utmanar mig själv varje dag. Som den trygghetssökande människa jag är har jag lite svårt att sova på grund av viss pengastress, men jag tror någonstans att även det är bra för mig. Lära mig att ta det lite mer piano. Bli lite mer cool. Ta dagen som den kommer. Lära mig landa i mig själv och min styrka. Lära mig att INTE jobba dygnet runt. Lära mig att lägga mig ner på soffan, inte göra någonting, och känna att “fan vad jag är bra”. Det är en utmaning.
Just nu närmar jag mig slutet av jobbet med boken, vardagen börjar sakta men säkert ta sin naturliga form och jag börjar landa efter det senaste halvårets tokjobb.
Jag börjar få tid. När jag tänker efter så är jag hemskt nöjd med tillvaron. Skralt i kassan, men hemskt nöjd.
På frågan om jag saknar ett fast jobb, så är svaret både ja och nej. Skulle rätt företag eller tidning höra av sig och erbjuda mig ett förtjusande, fast jobb, så skulle jag nog inte tacka nej. För jag gillar ju så att jobba med andra människor, hugga tag i projekt och utveckla varumärken. Men som sagt, just nu är jag hemskt nöjd som det är.

Q: Kan du inte berätta om hur du fixar ditt hår så fint? Gärna tips på vilka produkter du använder! Tack för din glädjespridare till blogg som lyser upp mitt mörka Norrland varje dag.
Kram!
Ingrid
A: Nämen tänk att få vara en glädjesprida, vilken ära! Jo serru, jag använder en rad produkter till mitt hår. Eftersom mitt hår tenderar att bli gult (inte en fin färg på mig kan jag lova), tvättar jag håret med någon form av silverschampoo. Två favoriter är Björn Axèns shampoo cool silver och L’Oréal Silver Shampoo. Jag använder silverschampoo vid varje tvätt. Därefter applicerar jag alltid en inpackning. Min absoluta favorit är Revlon Nutri Color Creme 1002 White Platinum. Om jag inte använder inpackning blir mitt hår torrt och trassligt. När jag är färdigtvagad torkar jag håret med en handduk så att det slutar att droppa. I handdukstorkat hår applicerar jag sedan hårolja, närmare bestämt Moroccan oil, och en ärta av värmeskydd. Sedan torkar jag håret med min superduper-hårtork från OBH Nordica Björn Axén (Tools 5195) och borstar igenom det med en mjuk hårborste.

Q: Du har ju jämt så urtjusig frisyr! Hur sjuttsingen gör du dina krullor( eller vad man ska kalla dem), jag får inte till det. Tack för en finfin blogg med massor av inspiration, och lycka till med frilansningen!
Linnea
A: Tacklilitack! Nästa vecka ska jag spela in ett litet klipp hur jag fixar mitt hår, så håll utkik!

Q: Hej söta Emma:) Jag blev Såå nyfiken, rättare sagt, ännumer nyfiken på er bok! Har ni något datum för när den släpps? Den ska garanterat stå i min bokhylla i varje fall:) tack för att du verkar så himlans go och för din inspirerande blogg:)
Ida
A: Du anar inte hur fantastiskt glad jag blir! För den fina komplimangen – men framför allt: För att du är pepp på boken! Bubbelskrik! Boken Vintageparty, som jag skriver och stylar tillsammans med Volang-Linda och Vintageprylar-Lollo släpps i mars 2013. Inom kort kommer du kunna förbeställa boken via bloggen. Ska bli superduper-spännande!

Q: Hej Emma! Jag vet att många bloggarna kanske ogillar den här frågan och svarar något i stil med “bra” men bara för att jag är otroligt nyfiken så tänkte jag fråga hur mycket pengar du tjänar på bloggen?
R
A: Jag har fått flera erbjudanden om att flytta min blogg mot betalning. Några skambud, och några riktigt bra. Men det har inte känts rätt, så jag har valt att starta upp den egna portalen emmasundh.com. Kontantan av detta (och att bloggen bara funnits här en månad) är att jag i skrivande stund inte tjänar ett korvöre på bloggen. Men jag har en plan … var så säker.

Loading Likes...

Frukost, vintagefrisyr och fotografering

Kommentarer på inlägget:2 kommentarer
Inlägget publicerat:10 november, 2012

Q: Vad äter du till frukost?
Ina
A: På vardagarna består min frukost av kaffe, smörgås och blodgrapesjuice. På helgerna ballar jag ur lite mer med ägg, smoothie, yoghurt, croissant och allehanda godsaker. Egentligen borde man vända på det, för jag tror man behöver mer skämma-bort på en vardag än på en helg.

Q: HUR lyckas/orkar du fixa håret varje dag? 🙂 Det är väldigt fint!
Och gärna något tips om favorit weekend getaways med shopping och fint område och hotel, du verkar hittat rätt så ofta! 🙂
Ullis
A: Tack, det var fint sagt. Ja, hur orkar jag? Faktum är att frisyren jag bär är min snabbfrisyr.
Hemligheten bakom en snygg vintagefrisyr är att inte tvätta håret var och varannan dag. Vips så har du sparat timmar av arbete. Jag tvättar håret ungefär en gång i veckan. I det nytvättade håret applicerar jag hårolja och värmeskydd. Därefter torkar jag håret med hårtork, för att sedan locka hela håret. Denna procedur – och speciellt lockarna – är grunden för den kommande veckans alla frisyrer. Själva snurrorna, som gör att frisyren ser avancerad ut, tar de facto bara ett par minuter att få till. Snurror är lättare att göra i lockigt hår, annars far hårtestarna omkring och är svåra och hantera.
Jag sover med hårnät, vilket gör att frisyren håller sig ganska bra. Man kan ju också ha håret i en hårsnodd, men den tenderar att lämna märken på håret. Då är hårnät mycket bättre. Varje morgon kammar jag igenom håret med en hårborste med svinborst och ser hur lockarna mår. Är de helt borta bättrar jag på med en snabblockning, annars så låter jag det vara.
Vill du spara ännu mer tid kan du locka med en plattång – det är verkligen en snabbfix!

Angående weekends är Paris – så klart – en favorit, men även London, Köpenhamn och Brighton är klara favoriter. Den senare av dem, Brighton, tycker jag verkligen att du ska besöka. Bo på Lansdowne Place Hotel & Spa, häng på North laines och besök alla deras underbara vintagebutiker …

Q: Du tar så fina bilder på dig själv, där bredvid den gula stolen. Hur gör du? Självutlösare? Krånglar med skärpan? John som fotar? Eller något annat? Tack för en fin blogg och megakul med boken!
Anna Maria
A: Tackilitack, och vad roligt att du är pepp på boken! Jag tar bilderna själv med hjälp av självutlösare eller fjärrkontroll. Tar lite tid så klart, men det både smidigt och skoj.

Q: Hej Emma!:)
Jag inspireras verkligen av din blogg och hur du är som person! Du är jättesöt och ditt hår och klädsel är toppen! Jag undrar var du köper dina kläder? Eller om du gör en del själv? De känns så personliga och unika. Kram du är toppen!!
Nikki
A: Nikki, vilka fina ord. De flesta av mina kläder kommer från Beyond retro, Myrorna, Stadsmissionen, Gengåvan i Karlstad, Etsy.com och mindre vintagebutiker som Judit secondhand och Old touch. En del kläder har jag sytt själv, från scratch, medan jag har sytt om andra för att de ska passa min kropp bättre.
Till dessa vintagepärlor adderar jag nyproducerade plagg från exempelvis H&M, Monki, Asos.com och Jumperfabriken. Men det mesta jag bär är vintage-, secondhand- eller loppisfynd.
När jag pluggade till jounalist (och hade det skralt i portmonnän) sydde jag nästan alla kläder själv, men i takt med att tiden sinade så sydde jag mindre. Nu, när jag är frilans, har jag stora planer på att börja sy mer frekvent. Om jag får tag i ett frilanskontor (jagar frenetiskt), så ska symaskinen stå jämte laptopen. Min chef (alltså jag) ska ha både friskvårds-, pyssel och sömnadstimmar som man (jag) kan ta ut. För välmåendes skull.

Q: Skulle du kunna skapa en spotifylista med alla dina absoluta favoriter? Är så sugen på att få höra vad du lyssnar på
Linnea
A: Klart jag kan. Varning, du kommer inte få något grepp om mig. Alls. Här kommer en kort musikhistoria, the emma sundh version. När jag var liten, alltså riktigt liten, lyssnade jag på Monica Zetterlund, Beatles, Stevie Wonder och Lars Gullin. Min far och jag jammade mycket jazz, bossanova och visor tillsammans. Han spelade gitarr, jag sjöng. Han var en smart jävel, för han sa ofta att “Emma, den här tänkte jag att du skulle sjunga i dag”. I efterhand har han berättat att han gav mig några av de svåraste jazzstyckena för att se hur jag tog mig an dem. Eftersom jag inte fattade att det var svårt, så sjöng jag bara.
När jag kom upp i högstadiet var jag ju svinmesig som lyssnade på jazz. Det gick inte hem, så jag började lyssna på pop (fast när ingen hörde så lyssnade jag på både jazz och 1970-talsdisco ). Sedan blev det indiepop, och då kunde man liksom inte lyssna på något annat än just indiepop. Hängde på Metropolis, Baba sonic, rökte, tränade på att ha dålig hållning och hånglade med långa män i randiga tröjor. Rimmade illa med 1970-talsdisco om man säger så. När ingen såg och hörde lyssnade jag på fet hiphop och drömde hemlighetsfullt om att slänga Conversen och börja dansa street. Slängde emellertid aldrig Conversen, men tar varje chans att dansa i dem till allehanda, icke-indie-musik. Gotta love it.
Numera är jag helt och hållet oprentetiös när det kommer till musik. Jag kan inte vara prentienös, för det går inte ihop med min historia.
Här hittar du min påbörjade liste emmasvintage. Jag börjar bygga upp den så smått här, så fyller jag på efter hand. God lyssning!

Q: Om du var tvungen att färga håret en helt annan färg, alltså riktigt rejäl skillnad, vad skulle det vara för färg då? Och om du skulle skriva en bok nummer två – skulle det vara typ samma stil eller en roman?
Haha, vilka härligt oseriösa frågor det blev, men allt i livet måste väl inte vara på största allvar jämt heller?
Stella
A: Jag håller helt med dig! Svår fråga det där med håret. Jag har ju haft alla möjliga hårfärger. Cendré, rött, lila, brunt, orange och svart. Alla epoker har haft sin hårfärg. Om jag skulle färga håret skulle jag gå mot honungsfärgad cendré. Tycker att det är så otroligt vackert på alla andra, vilket i och för sig inte betyder att det skulle passa mig.
Eftersom jag tenderar att bli lite skär i huden så kan jag inte ha för röda toner i håret, vilket gör att jag inte passar så bra i de hårtonerna som jag tycker är vackra på andra. Typiskt.
Och OM jag skulle skriva en bok nummer två så skulle den vara ganska lik Vintageparty. Fast med ett annat ämne så klart. Eller en fortsättning. Vem vet! Vintage skulle det i alla fall handla om, eftersom det är mitt ämne. Det är vintage som är mitt stora intresse och det är där min största kunskap finns.
Ända sedan jag var sju äpplen hög har jag även velat skriva en barnbok. Så det ska jag göra innan jag dör.

Q: Om du var tvungen att välja, skulle du välja att vara blind eller döv?
Ida
A: Hmmm. Jag skulle nog välja att vara döv. Mest för att jag har svårare för vissa ljud än vad jag har för vissa syner.

Q: Du har så fina plancher och bilder på väggarna, Var i Stockholm kan man hitta fina lite mer franska vintage motiv?
Anna
A: Tack! De flesta motiv jag har på väggen är loppisfyndade notblad, affischer som jag hittat i Paris och även en hel del hemmasnickrade konstverk. Om du vill hitta franska vintage-movtiv så skulle jag kolla på nätet, exempelvis på Etsy.com. De har gamla Paris-kartor, reklamaffischer och gud vet vad. Ska jag rekommendera en butik i Stockholm så får det nog bli Metallinramningar på Sveavägen 82. De har många vackra vintagemotiv. Lycka till!

Loading Likes...

Vem är du – egentligen? Och svaret på 5 andra frågor.

Kommentarer på inlägget:17 kommentarer
Inlägget publicerat:6 november, 2012

I förra veckan fick ni ställa frågor till mig och nu tänkte jag svara på den första bunten. Jag tar dem i turordning, så ingen glöms bort. Om du missade frågestunden så och gärna vill ställa en fråga, mejla mig på emma@emmasundh.com eller kommentera i kommentarsfältet nedan. Fler svar på frågor kommer senare i veckan!

Q: Äger du ett par mjukisbyxor eller liknande? Eller vad tar du på dig i de stunder när vi andra dödliga skulle ta på oss mjukisarna?
Emma
A: Klart jag gör! Det skulle vara oerhört obekvämt att inta söndagssoffan i en tajt 1950-talsklänning. Min melodi är pyjamasbrallor. Såsar runt i dem så ofta jag bara kan. Äger även en fleecedress med byxor och tröja. Den är så ful att klockorna stannar, med dödströtta fickor som hänger utanför och är oformlig som fasen. Men den är så skön att man liksom småsomnar när man tar den på sig. Morgonrock och tofflor är en annan favorit som jag släpar omkring i på mornar, kvällar och helger. Det blonda svallet är då ofta uppsatt i den klassiska “sovtofsen”.

Och bara för att klargöra en sak: Jag är gjord av bonnigt kött och blod, fylld av känslor, både jobbiga och fina, är bräcklig och stark om vartannat. Med andra ord: Jag är högst dödlig.

Q: Jag blir lite störd på dig och din blogg. Den är matad med pasteller, 1950-talsklänningar, kakelugnar, leenden och blonda lockar. Blir störd på det där perfekta livet. Är du sådär? Eller finns det en Emma utanför bloggen?
A: Åh, jag hoppas innerligt att du inte ska bli störd på mig och min blogg. Det är inte min vilja. Långt i från.
Som jag med jämna mellanrum skriver här på bloggen så är detta några procent av mitt liv, den del jag väljer att visa upp. Tills för några veckor sedan har jag bloggat vid sidan av mitt jobb (som ofta krävt 150% av min uppmärksamhet), vilket gör att det inte funnits oceaner av tid att pilla sig in under ytan.

Sedan är det så klart en gränsdragning jag i mångt och mycket gjort, som jag både hyllas och avskys för. Det sistnämnda gör mig väldigt ont. Jag har i största allmänhet svårt att ta att hantera att människor – som aldrig har träffat mig – inte tycker om mig. Det smärtar. Jag har valt att dela med mig av några procent av mitt liv. En värld där jag får vara glad, tänker framåt och “nostalgerar” över sådant som är vackert. Sedan pågår det ju en hel massa skit bakom allt det där också, precis som det gör hos alla människor. Men den världen är svårare att berätta om. Det vore ju konstigt om min värld bara var regnbågsfärgad, medan resten av världens befolkning hade gråa tisdagar. Jaghar också grå tisdagar, enda skillnaden är att jag inte låter den övermanna mig. Jag väljer att se den grå tisdagen som något vackert, acceptera att de finns och försöker sedan hantera dem. På mitt sätt.

Som jag skrev förut så jag av bonnigt kött och blod, en högst verklig människa, som framför allt tampas med mycket oro och många känslor. Det är svårare att skriva om jobbiga saker, för de innefattar ofta andra människor. När jag krisar så handlar det nästan alltid om att jag krisar i någon form av relation. Jag kanske bråkar med John, det skaver i hjärtat över något som en bekant har sagt, jag har en kris med en vän, har råkat sårat min syster eller gjort bort mig för någon kollega. Om jag skulle skriva om sådana kriser här skulle jag mangla ut människor här som inte bett om det. Människor som betyder så ofantligt mycket för mig, som jag är rädd om. Och det skulle absolut inte hjälpa situationen. Inte heller mig. Med jämna mellanrum skriver jag om saker jag tänker på, ur mitt perspektiv. Utan att nämna några namn. Men även det kan göra ont för människor i min närhet, så jag tar det lite piano och försöker känna mig fram. Det är många svåra avvägningar hela tiden.
Det kan vara oerhört svårt att göra rätt många gånger. Jag kan inte tillfredställa alla, men om jag måste välja att tillfredställa någon, så måste jag välja mina nära och kära. Att inte berätta om all skit i hörnen helt enkelt. Jag berättar istället om den kärlek som finns mellan oss, vad jag älskar med dem och höjer upp det som inspirerar mig, det jag beundrar och älskar. Det är så jag väljer att se på världen och på människorna runt omkring mig. Men: Det finns skit i hörnen.
När det gäller pastellerna, 1950-talsklänningarna och kakelugnen så är det ett intresse. Jag är en nörd, som väljer ut mina kläder, inredning och nyanser med största omsorg. Det kan – skrattretande nog – ta mig ett år att hitta ett durkslag. För att jag vill hitta det perfekta. Det handlar inte om att jag vill att allt i min omgivning ska vara perfekt, utan det handlar om ett miljö- och hållbarhetstänk. Nog för att det låter krångligt, men när jag ska köpa exempelvis ett durkslag så köper jag inte första bästa, utan jag väljer något som jag kan ha livet ut. Och det kan ta ett tag att hitta just den där prylen …
När det gäller “ett perfekt liv” så tror jag inte att de givna ingredienserna är pasteller, 1950-talsklänningar och kakelugn … Det är inte det som gör mig lycklig i alla fall, utan något helt annat.
Emma Sundh utanför bloggen, och även i bloggen hoppas jag, är en obotlig optimist, som försöker – trots att det ibland är oerhört svårt – se livet från den ljusa sidan. En spexande värmlänning, med svängig dialekt, flängiga armar och allt som ofta är ironisk. Drar pappa-skämt, är pillemarisk och kan vara rejält grov i munnen. Samtidigt en orolig själ med en djup bekymmersrynka. Jag är oerhört lösningsinriktad, vilket både är bra och dåligt, och jag ser alltid möjligheter där andra ser hinder. Ibland är det dåligt. Ibland behöver man bara lyssna och krama. Det kan jag vara dålig på, för jag vill hitta en lösning. Nu.
Min vanligaste fras är “jag har en idé” och jag hittar ofta på egna ord. Jag roar mig själv, men roar helst andra. Kan ha en häftigt temperament, men det kommer nästan bara fram med min familj. Ofta tänker jag mer på andra än mig själv, är snabbare på att hitta fel hos mig själv än hos andra och dömer hellre mig själv än människor omkring mig. Är inte alltid snäll mot mig själv, utan kan pressa mig till bristningsgränsen. Men min kropp är ofta desto snällare och säger ifrån när det blir för mycket.
Eftersom jag flyttade hemifrån när jag var 16 år har jag lärt mig att ta hand om mig själv, och kan vara uruslig att be om hjälp. Ta andras tid. Vara till besvär. Vara skyldig någon en tjänst. Även om jag behöver det. När jag är ledsen berättar jag det sällan, eller med svårighet, för de som står mig nära, utan håller det inom mig. Vill gärna lösa världsproblemen själv. Det är helt idiotiskt, för vem har någonsin lyckats lösa ett världsproblem själv? Jag jobbar på att bli bättre på att öppna mig när jag mår dåligt, men det är svårt.
Vill helst av allt vara snäll, och skulle aldrig (ALDRIG) armbåga mig fram för min egen vinnings skull. Tror på att snällhet vinner i längden.

Q: Hm… om du fick vara någon annan för en dag, vem skulle du vara och varför? 🙂
Carin
A: Oj, vilken svår fråga. Jag skulle vilja vara min man John. Först och främst för att han är underbar, snäll och fantastiskt smart, men skulle också för att jag vill kunna uppleva hans sätt att se på livet. Känna hur det känns att vakna pigg klockan 06:00 exempelvis. Kan inte riktigt tänka mig in i den känslan, morgontrött som jag är. Skulle vilja känna hans känslor. Och sedan skulle jag vilja veta hur det var att leva med Emma Sundh – det tredje världskriget.

Q: Är nyinflyttad (värmlänning) och skulle jättegärna se lite tips om loppisar och andra roliga butiker 🙂
A: Åh, så spännande! Mina bästa ställen i Värmland är Tidens melodi, Gengåvan, Solareturen, Antik och kuriosa på Kasernhöjden och Hammarö auktionsverk. På dessa ställen kan du göra kanonfynd! Lycka till.

Q: Kan du inte lägga ut en måla rutigt golv-guide? Hade varit sååå uppskattat! Annars en lite roligare fråga; kommer du ha något nyårslöfte? Vad isf?
A: Absolut! Skriver opp det på att göra-listan på stört. Angående nyårslöfte så blir det nog något i stil med att laga mer mat. Och träna mer. Jag tenderar nämligen att prioritera bort just träning när jag mest behöver det. Som nu exempelvis. När jag har suttit framför datorn hela dagen, har lite ont i ryggen och skulle behöva en paus …

Q: Vilken är din finaste klänning?
A: Oj, vad svårt. Det är nog en ny vintagepärla som jag kommer visa upp här i bloggen senare i veckan. Den är himmelskt vacker. Annars är detta en rad favoriter:

Loading Likes...

Att definiera en vänskap?

Kommentarer på inlägget:18 kommentarer
Inlägget publicerat:5 november, 2012

I helgen åkte jag på en liten weekend tillsammans med några av mina bästa vänner. Inte alla, men några. Ett litet kluster, en konstellation, av vänner, som ständigt är i förändring. Jag har flera av dessa kluster av vänner, som vissa kallar gäng. Med tanke på att det var just några vänner, inte alla, så gav det upphov till en lång diskussion mellan oss alla som var på denna trip. Några var inte med eller kunde inte vara med under denna helg, vilket gav upphov till en lång diskussion om “gäng” och vänskap mellan oss som var på denna lilla resa. Det var omåttligt intressant att höra hur alla vänner tänkte, kände och tyckte. Jag lärde mig otroligt mycket och kände direkt att detta borde diskuteras mer.

Själv återkommer hela tiden till tanken att det är så sällan man definierar vad detta betyder. Vad är ett gäng? Vad finns det för förväntningar på en vän? Vad består en vänskap av?
Detta är något jag ofta funderar på. Så nu tänkte jag att jag skulle försöka definiera orden gäng och vänskap. Vad de betyder för mig. Sedan vill jag hemskt gärna höra vad ni tycker och känner …
Inget är rätt, inget är fel, detta är bara en öppen dialog.

Vi börjar med det första.
Gäng. Jag tycker detta är otroligt intressant, för jag ser mig inte själv som en del av ett gäng. I alla fall inte som ett statiskt gäng som är format forever and ever. Men många, nästan alla, definierar mig som en del i ett tajt gäng.

Jag hänger med olika vänner, i olika konstellationer. I några av dessa konstellationer har jag mina absolut bästa vänner, i vissa konstellationer har jag inga. Inom olika konstellationer umgås några mer än andra på tumanhand, vissa umgås inte alls på på tumanhand utan ses bara i större sällskap.
Ibland kan jag kalla vissa konstellationer för ett gäng, men det är snarare att jag grupperar oss för stunden. Precis som jag väljer att säga “kan du köpa ett gäng tomater”, istället för att säga “6 stycken tomater” (det är exakt så många utvalda tomater jag vill ha i denna grupp). Det är nog folk utifrån som gärna definierar “mitt gäng”, “ditt gäng” och så vidare.
Många kommentarer här på bloggen handlar om “vilket fantastiskt gäng du har”, men jag tror det är svårt att definiera vilka som är med i detta “gäng”.

Just det här “gänget” är det många som vill ha åsikter om. Att det är exkluderande och väldigt “svårt att komma in i”. För mig är det så konstigt, eftersom jag aldrig förstår vilken konstellation av människor som de pratar om. Jag har ju flera konstellationer av människor. Vissa går väldigt bra ihop, andra konstellationer är total katastrof.
Jag själv är högst ointresserad av att skapa ett gäng, det låter så exkluderande och statiskt. Och svårt.

Om vi ser på den grupp människor som jag umgås mest med just nu så förändras konstellationerna hela tiden. Till exempel skriver jag en bok tillsammans med Linda och Lollo just nu. Det är två personer som funnits i min närhet under många år, men vi har varken umgåtts på egen hand eller varit tajta på något sätt. Inte alls. De har snarare varit kompisars kompisar. Tills för kanske två år sedan, när vi upptäckte varandra trots att vi funnits i varandras närhet under närmare åtta år. Från att knappt varit hemma hos Linda, så är det en av de personer som jag umgås med och känner bäst just nu.
Det visar bara på hur föränderliga dessa konstellationer är. Som vissa kallar gäng. Och det ska poängteras att i denna konstellation är det absolut inte så att alla umgås med alla. Långt i från.

Att definiera vänskap.
I en kärlekrelation finns det vissa uppställda förväntningar på hur man ska vara. Man ska inte svika, man ska prata, man ska jobba på sin relation när det går ner mer än upp, man ska värna om varandra och hålla om varandra. Man berättar vad man förväntar sig, hur man vill att sitt liv ska se ut och jobbar på att förändra de sidor av sig själv som inte är förenliga med relationer (eller som skapar kollisioner).
I en vänskap finns inga uppställda förväntningar. Alls. Varje enskild individ definierar vad vänskap är och betyder. Försvinnande få talar öppet om vad de ser i en vänskap. Inte undra på att det skapas kollisioner, tycker jag.

Bara i den konstellationen som jag av fina människor som jag spenderade min helg med skiljer sig synen på vänskap enormt. Jag till exempel ser vänskap som en kärleksrelation. Jag behandlar den helt likvärdigt. Jag vill jobba på den för att göra relationen bättre, jag vill växa i min vänskapsroll, jag vill veta vad jag har för förväntningar på mig (så att jag kan leva upp till dem), jag vill att mina vänner ska kunna ställa krav på mig, jag vill själv kunna dryfta vad jag behöver just nu och jag vill gärna prata om vår relation. Mycket. Jag tror det beror på en osäkerhet hos mig. Mina vänner har under perioder av mitt liv varit viktigare för mig än min familj, vilket gör att jag jobbar på våra relationer med utgångspunkt att de är för livet. Några av mina vänner har inställningen att “om jag förlorar en vän, ja, då skaffar jag en ny”, den tankegången finns inte hos mig. Jag har valt mina vänner med omsorg, för livet. Ingen av de jag har valt kan ersättas med en annan. Alla de vänner jag har är så otroligt viktiga för mig och har sin bestämda del av mitt hjärta. De går inte att byta ut. Däremot kan de komma in nya vänner som kan få en del av mitt hjärta, men jag ersätter inte gamla med nya …

Jag har svårt att luta mig tillbaka, lägga mig på sofflocket och bara känna att det bara finns ett täckte av vänskap runt omkring mig, trots att jag inte hört av mig på två månader. Den säkerheten är jag dålig på. Jag tar ingen för givet. Aldrig. Beundras över folk som vågar skriva “någon som är sugen på att komma över på middag” på exempelvis Facebook, för jag är fullkomligt livrädd för att inte få något svar.
När jag går in i en djup vänskap så går jag ofta in med hull, hår och alla papilojotter jag har i min ägo. Jag går in med föreställningen att denna fina sak som jag har fått i min hand, den ska jag vårda. Ta hand om. Jobba för. Sedan är ju inte jag mer än människa, så självklart tabbar jag mig, stundvis missar viktiga datum och kan vara en riktig skitstövel. Inte för att jag vill, utan för att jag också kan göra fel.

Jag har några vänner som känner att vänskapen bara finnas där. Som ett ohotat bomullstäcke. Man behöver inte jobba på den, man behöver inte ses så ofta, den liksom bara finns där. Det är en värme, en relation, som är konstant. Vänskap är när man kan vara åtskilda i tre månader, inte höras och sedan ringa upp och allt är som vanligt. Vänskap är när man ses en gång i månaden – högst. Och det är underbart.
Jag tycker att det låter fantastiskt, och jag är otroligt avundsjuk på de som känner så. Sådana relationer har jag med bekanta och några äldre vänner, men i min värld rankar jag ju mina absolut närmaste vänner som familj många gånger, och då är det alldeles för högt spel att INTE jobba på relationen.

Men jag börjar fundera om min syn på vänskap är fel. Kanske ska man inte jobba på en vänskap? Kanske ska man just kunna luta sig tillbaka och pilla sig i naveln och känna sig älskad. Ändå.

Nu till den stora frågan: Hur tänker DU kring vänskap? Hur definierar du detta ord? Här handlar det inte om att hitta ett rätt och ett fel, utan bara diskutera frågan …

Loading Likes...

Ställ en fråga vettja!

Kommentarer på inlägget:36 kommentarer
Inlägget publicerat:31 oktober, 2012

För att fira emmasundh.com så tänkte jag korka upp en frågestund. Var ju så länge sedan. Fråga vad du vill och jag lovar att svara så ärligt jag bara kan.

Skriv din fråga i kommentarsfältet eller mejla mig på emma@emmasundh.com

Loading Likes...

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta

Nyare inlägg