I helgen åkte jag på en liten weekend tillsammans med några av mina bästa vänner. Inte alla, men några. Ett litet kluster, en konstellation, av vänner, som ständigt är i förändring. Jag har flera av dessa kluster av vänner, som vissa kallar gäng. Med tanke på att det var just några vänner, inte alla, så gav det upphov till en lång diskussion mellan oss alla som var på denna trip. Några var inte med eller kunde inte vara med under denna helg, vilket gav upphov till en lång diskussion om “gäng” och vänskap mellan oss som var på denna lilla resa. Det var omåttligt intressant att höra hur alla vänner tänkte, kände och tyckte. Jag lärde mig otroligt mycket och kände direkt att detta borde diskuteras mer.
Själv återkommer hela tiden till tanken att det är så sällan man definierar vad detta betyder. Vad är ett gäng? Vad finns det för förväntningar på en vän? Vad består en vänskap av?
Detta är något jag ofta funderar på. Så nu tänkte jag att jag skulle försöka definiera orden gäng och vänskap. Vad de betyder för mig. Sedan vill jag hemskt gärna höra vad ni tycker och känner …
Inget är rätt, inget är fel, detta är bara en öppen dialog.
Vi börjar med det första.
Gäng. Jag tycker detta är otroligt intressant, för jag ser mig inte själv som en del av ett gäng. I alla fall inte som ett statiskt gäng som är format forever and ever. Men många, nästan alla, definierar mig som en del i ett tajt gäng.
Jag hänger med olika vänner, i olika konstellationer. I några av dessa konstellationer har jag mina absolut bästa vänner, i vissa konstellationer har jag inga. Inom olika konstellationer umgås några mer än andra på tumanhand, vissa umgås inte alls på på tumanhand utan ses bara i större sällskap.
Ibland kan jag kalla vissa konstellationer för ett gäng, men det är snarare att jag grupperar oss för stunden. Precis som jag väljer att säga “kan du köpa ett gäng tomater”, istället för att säga “6 stycken tomater” (det är exakt så många utvalda tomater jag vill ha i denna grupp). Det är nog folk utifrån som gärna definierar “mitt gäng”, “ditt gäng” och så vidare.
Många kommentarer här på bloggen handlar om “vilket fantastiskt gäng du har”, men jag tror det är svårt att definiera vilka som är med i detta “gäng”.
Just det här “gänget” är det många som vill ha åsikter om. Att det är exkluderande och väldigt “svårt att komma in i”. För mig är det så konstigt, eftersom jag aldrig förstår vilken konstellation av människor som de pratar om. Jag har ju flera konstellationer av människor. Vissa går väldigt bra ihop, andra konstellationer är total katastrof.
Jag själv är högst ointresserad av att skapa ett gäng, det låter så exkluderande och statiskt. Och svårt.
Om vi ser på den grupp människor som jag umgås mest med just nu så förändras konstellationerna hela tiden. Till exempel skriver jag en bok tillsammans med Linda och Lollo just nu. Det är två personer som funnits i min närhet under många år, men vi har varken umgåtts på egen hand eller varit tajta på något sätt. Inte alls. De har snarare varit kompisars kompisar. Tills för kanske två år sedan, när vi upptäckte varandra trots att vi funnits i varandras närhet under närmare åtta år. Från att knappt varit hemma hos Linda, så är det en av de personer som jag umgås med och känner bäst just nu.
Det visar bara på hur föränderliga dessa konstellationer är. Som vissa kallar gäng. Och det ska poängteras att i denna konstellation är det absolut inte så att alla umgås med alla. Långt i från.
Att definiera vänskap.
I en kärlekrelation finns det vissa uppställda förväntningar på hur man ska vara. Man ska inte svika, man ska prata, man ska jobba på sin relation när det går ner mer än upp, man ska värna om varandra och hålla om varandra. Man berättar vad man förväntar sig, hur man vill att sitt liv ska se ut och jobbar på att förändra de sidor av sig själv som inte är förenliga med relationer (eller som skapar kollisioner).
I en vänskap finns inga uppställda förväntningar. Alls. Varje enskild individ definierar vad vänskap är och betyder. Försvinnande få talar öppet om vad de ser i en vänskap. Inte undra på att det skapas kollisioner, tycker jag.
Bara i den konstellationen som jag av fina människor som jag spenderade min helg med skiljer sig synen på vänskap enormt. Jag till exempel ser vänskap som en kärleksrelation. Jag behandlar den helt likvärdigt. Jag vill jobba på den för att göra relationen bättre, jag vill växa i min vänskapsroll, jag vill veta vad jag har för förväntningar på mig (så att jag kan leva upp till dem), jag vill att mina vänner ska kunna ställa krav på mig, jag vill själv kunna dryfta vad jag behöver just nu och jag vill gärna prata om vår relation. Mycket. Jag tror det beror på en osäkerhet hos mig. Mina vänner har under perioder av mitt liv varit viktigare för mig än min familj, vilket gör att jag jobbar på våra relationer med utgångspunkt att de är för livet. Några av mina vänner har inställningen att “om jag förlorar en vän, ja, då skaffar jag en ny”, den tankegången finns inte hos mig. Jag har valt mina vänner med omsorg, för livet. Ingen av de jag har valt kan ersättas med en annan. Alla de vänner jag har är så otroligt viktiga för mig och har sin bestämda del av mitt hjärta. De går inte att byta ut. Däremot kan de komma in nya vänner som kan få en del av mitt hjärta, men jag ersätter inte gamla med nya …
Jag har svårt att luta mig tillbaka, lägga mig på sofflocket och bara känna att det bara finns ett täckte av vänskap runt omkring mig, trots att jag inte hört av mig på två månader. Den säkerheten är jag dålig på. Jag tar ingen för givet. Aldrig. Beundras över folk som vågar skriva “någon som är sugen på att komma över på middag” på exempelvis Facebook, för jag är fullkomligt livrädd för att inte få något svar.
När jag går in i en djup vänskap så går jag ofta in med hull, hår och alla papilojotter jag har i min ägo. Jag går in med föreställningen att denna fina sak som jag har fått i min hand, den ska jag vårda. Ta hand om. Jobba för. Sedan är ju inte jag mer än människa, så självklart tabbar jag mig, stundvis missar viktiga datum och kan vara en riktig skitstövel. Inte för att jag vill, utan för att jag också kan göra fel.
Jag har några vänner som känner att vänskapen bara finnas där. Som ett ohotat bomullstäcke. Man behöver inte jobba på den, man behöver inte ses så ofta, den liksom bara finns där. Det är en värme, en relation, som är konstant. Vänskap är när man kan vara åtskilda i tre månader, inte höras och sedan ringa upp och allt är som vanligt. Vänskap är när man ses en gång i månaden – högst. Och det är underbart.
Jag tycker att det låter fantastiskt, och jag är otroligt avundsjuk på de som känner så. Sådana relationer har jag med bekanta och några äldre vänner, men i min värld rankar jag ju mina absolut närmaste vänner som familj många gånger, och då är det alldeles för högt spel att INTE jobba på relationen.
Men jag börjar fundera om min syn på vänskap är fel. Kanske ska man inte jobba på en vänskap? Kanske ska man just kunna luta sig tillbaka och pilla sig i naveln och känna sig älskad. Ändå.
Nu till den stora frågan: Hur tänker DU kring vänskap? Hur definierar du detta ord? Här handlar det inte om att hitta ett rätt och ett fel, utan bara diskutera frågan …
Loading Likes...
Men kanske kan det vara både och, fast med olika personer? Vissa måste man vårda väldigt mycket, vissa kan man ta det lugnt med och ändå veta att de finns om man behöver dem. Så är det för mig iallafall. Vissa behöver jag umgås med ofta för att underhålla relationen, medan andra kan jag ringa eller maila någongång ibland men jag vet ändå att de finns där om det behövs och vi har det lika bra ändå. Jag tycker inte att det är så konstigt egentligen, men svårt förstås, en svår balansgång, eller vad man säger.
Jag är en av dem som ser ditt “gäng” som just ett gäng, och känner mig avundsjuk som själv aldrig ingått i ett gäng. Jag har alltid drömt om att få ingå i en större grupp vänner som alla kan umgås med alla, ingen är bättre vän med någon utan alla är lika mycket vän med alla liksom. Men nu när jag blivit lite äldre, inser jag att jag trivs med de vänner jag har, och att jag kanske trivs bäst med att ha mina vänner för mig själv, om man kan säga så. Mycket intressant att läsa dina egna tankar om gäng!
För övrigt tycker jag att du är så himla fin och söt, du verkar vara världens snällaste! Tusen lycka till med alla nya projekt, ska bli så spännande att följa dig!
Det var mycket intressant att läsa dina tankar. Jag känner mest igen mig i den senare versionen av synen på vänskap, men jag känner så väl igen din oro över att en relation inte ska vara detsamma om det gått ett par månader sedan vi träffats. Jag är lite delad liksom.
Jag tror att det för mig har varit en sorts utveckling (som jag fortfarande är mitt uppe i), där jag är på väg från det där bomullstäcket mot något mer likt din syn. Min tonårstid var starkt präglad av en grupp människor, vi umgicks ofta och åtminstone från min sida var vi ett “ohotat” gäng som skulle fortsätta umgås med varandra en lång tid framöver, kanske hela livet. Så har det inte blivit, vissa flyttar och man träffar nya människor genom studier, jobb etc. Du vet hur det kan bli.
Det kan låta som något helt självklart, men jag förstår nu att relationer måste underhållas. Det är tyvärr alldeles för lätt att växa ifrån varandra. Under mina studier har jag utvecklats väldigt mycket som människa, och jag tror att jag aldrig kommer sluta att utvecklas på olika sätt. Därför vore det naivt av mig att tro att jag inte också behöver utveckla mina kompisrelationer.
Jag tror alltså att vänskap liksom en kärleksrelation behöver underhållning. Kan det inte till och med vara så att det vi gör för att underhålla en relation faktiskt är själva relationen?
Vänskap är ju så himla stort, men jag tänker mycket på att ge och ta, att finnas där när stomen blåser men till vardags också.
Jag tycker absolut att du har rätt i att en vänskapsrelation behöver man jobba på, men vissa på olika sätt. Jag har ett par kompisar sen barnsben och även om vi inte ses ofta, hörs ännu mindre, så finns vi liksom där. Ohotad relation. När vi ses är det som ingen tid gått alls. Men med nyare relationer så tror jag att man (eller i alla fall för mig) behöver underhålla lite mer, för att bygga grunden liksom. och bra kompisar vill jag ju träffa ofta, ta hand om, bry mig om och få energi av.
Tycker i alla fall att du skriver väldigt fint om vänskap och att de som är dina vänner ska vara himla glad över att ha en sån fin vän som du!
Det är himla intressant att läsa dina tankar kring vänskap. Jag tänker själv mycket på det, hur blir man vänner liksom? när blir en bekant en vän? och hur “tappar man bort” en vän som man har haft i många år? Det är ju olika från vän till vän, eftersom just det med förväntningarna är så olika och man så sällan pratar om det. Jag har vissa vänner som jag ser eller hörs med ett par gånger om året och ändå skulle kalla nära vänner – det kan vara i perioder med mycket jobb eller bara att vi bor väldigt långt ifrån varandra, men på något sätt funkar det ändå, vi känner oss ändå nära varandra. Andra skulle känna sig djupt svikna om vi inte hördes på en vecka. Kruxet är att kunna skilja på dom två olika typerna…
Jag har själv alltid önskat mig ett “gäng” som det du beskriver i bloggen ibland. Det låter så härligt att vara en del av en stor grupp där alla gillar alla och man själv är en given del av gruppen – det är alltid den grupp som verkar ha roligast i parken! 😉 Men jag tror du beskriver det ganska väl med en grupp människor som ibland umgås i en konstellation och ibland i en annan, det är inte statiskt. Det är bara illusionen som folk som står utanför ser, inom gruppen är det säkert alltid vissa som hänger mer med varandra än andra och vissa som kanske känner sig “nya” eller lite utanför – så har det i alla fall alltid varit i dom gäng jag har varit med i.
Jobba på relationen eller relaxa och känna sig älskad? Förmodligen lite av båda, men aldrig – “mister jag en vän hittar jag bara en ny” – vad är det för människor som kan känna så? Det låter jätte mystiskt i mitt huvud. Precis som du betyder varje vän otroligt mycket för mig och kan inte ersättas, jag sörjer alltid länge när jag inser att en vänskap är på väg att sina ut och vrider och vänder relationen i åratal efteråt för att se om jag råkade placera just den här vännen i fel fack – skulle det ha varit en relation jag jobbade mer på eller gett mer andningsrum?
Fint inlägg! Har alltid tänkt som du kring vänskap, men nu när jag är 32 och lever i ett förhållande sen dryga fyra år tillbaka, märker jag att telefonen ALDRIG ringer. Folk har helt andra prioriteringar, helt plötsligt. Saknar så otroligt mycket att stämma av saker på telefon. Nu kommer man överens om att ses genom korta sms och däremellan hörs man aldrig. När jag och mina vänner väl ses är det jättefint, men jag saknar den där vardagliga kontakten. Väldigt, väldigt mycket. Nästan som en sorg faktiskt.
För mig blev det så himla läskigt att det här inlägget dök upp just denna måndag.
Helgen som var har varit en av de jobbigaste på väldigt länge då jag i princip “gjorde slut” med en av mina närmsta vänner. Vi, eller snarare hon, har mer och mer börjat att förändra sitt sätt att vara mot mig sedan allt i hennes liv i princip vände sig upp och ner (gjorde slut med pojkvännen, hade inget jobb, flyttade hem till föräldrarna osv. osv.). Jag har hela tiden försökt att finnas till för henne och hjälpa henne med jobb, skola och hem, allt för att vända onda cirkeln till något gott. Istället har hon sagt till mig att det är så himla bra att jag finns där för henne och hjälper henne samtidigt som hon drar sig undan och undviker kontakt.
Jag ser, likt dig, på vissa vänskaper som en kärleksrelation där man måste ge och ta för att det ska fungera. En ny vänskapsrelation är därför för mig lite samma sak som en nyförälskelse, man vill att en person ska höra av sig och om så inte är fallet börjar man att fundera om ett intresse verkligen finns. Om intresset finns så går man så småningom går man in i ett mer bekvämt stadium där man inte behöver uttrycka sitt intresse lika ofta. Man liksom bara vet att det finns där.
Men i situationen för mig har min vän på senaste tiden blivit som ett sånt där dåligt ragg som man liksom känner väldigt mycket för och som man hör av sig till väldigt ofta utan att få samma respons tillbaka. Det slutade så klart med ytterliggare ett svek i helgen och en djupare besvikelse från min sida. Till slut tog jag modet (?) att säga ifrån. Att jag inte längre orkar med att bli behandlad på det sättet som hon hittills har gjort och att jag inte längre orkar med att umgås med henne.
Precis som i vilken olycklig kärlek som helst så gör det ont i hjärtat och själen att tänka att vi kanske inte kommer att ses mer. Samtidigt känns det så himla bra att stå upp för sig själv och säga ifrån.
Jäklarns märklig kombination faktiskt..
Tusen tack för ett tusan så intressant ämne som man sällan pratar om.
Puss & kram,
Angie
Hej!
Intressant ämne!
Jag tror så här, att visa vänner har man under en längre tid, kanske hela livet och andra har man en kort tid, då vänskapen fungerade fint just då. Det är svårt att skriva vad som avgör om en vänskap kommer att vara kort eller lång. Det är något som bara känns.
Tycker det intressant det du skriver om “gäng”. Jag har svårt för gäng och vill inte tillhöra något. Däremot kan jag märka att andra tror att jag ingår i olika gäng, vilket gör att dem blir väldigt förvånade när man inte umgås med dom längre eller att man umgås mindre med dem.
Jag skulle känna mig låst om jag skulle tillhöra något gäng, det skulle göra att jag inte kunde skaffa nya vänner på samma sätt som nu. Vänner finns överallt där du är. Med mod, kan vi prata med vem vi vill och få en ny vänskap, som antingen varar under en kort tid eller under en längre tid.
Tack för en inspirerande blogg!
Ser dig ibland på midsommarkransens t-bana, men är för feg för att säga hej!
Fina Emma! Jag har följt din blogg ca två år tror jag och det här inlägget tycker jag är det bästa och viktigaste du har skrivit! Jag blev väldigt berörd. Resonerar nog som flera ovan att det finns olika typer av människor som behöver och räknar med olika saker i en vänskapsrelation, men märker också att jag inte har tänkt över det hela ordentligt så för mig var det väldigt tankeväckande.
Tack för ditt underbara bloggande och för att du delar med dig,
Kram!
Linda
Jag är inne i en fas där jag också tänker mycket på det här med vänskap. Jag gick nyligen igenom en paus med min pojkvän och bröt ihop helt. Och jag insåg att jag inte hade tillräckligt mycket att falla tillbaka på, för han hade varit min bästa vän. Och jag insåg att jag kanske, fast jag är social och vill ha vänner, inte givit dem tillräckligt mycket tid och energi. Det blev så att de fanns där när jag var i krisen, och sedan drog sig undan när jag och pojkvännen började att reparera vår relation.
Jag tror att ditt sätt att se på det, som en relation, är nyttigt i längen. Det är så enkelt att försumma vänner utan att veta det, tror jag. Samtidigt är det svårt att finna ett mellanting. I flera år såg jag relationen med mina bästa vänner under den perioden som en kärleksrelation. Och jag sårades i slutändan i alla olika fall, för de värderade inte mig på samma sätt. Och nu så har jag blivit motsatsen. Jag längtar fortfarande efter en äkta vänskapsrelation, men jag har den just nu egentligen bara i min pojkvän, för jag prioriterar inte längre vänner som jag en gång gjorde. Så allt hänger på mellantinget! Om man kan finna det.
Hm, det där var en svår fråga, för jag förstår hur du tänker, och känner igen mig själv i det. Jag tror att det är superviktigt att vårda relationerna, men att kunna luta sig tillbaka och bara känna sig älskad. Därför vänskap mellan människor är någonting som inte bara försvinner – mina föräldrar har sagt till mig under hela min uppväxt att pojkar kommer och går men vänner de består, och där någonstans har jag landat tror jag. För när du skaffar en riktig vän, en superdupervän, din själsfrände fast som du inte ska gifta dig med, då spelar det helt plötsligt ingen roll vad som än kommer emellan, för att i slutet hittar man alltid tillbaka till varandra, står med öppna armar och tar emot varandra med enorm kärlek trots fel och brister, som en syster, man kommer liksom inte ifrån dem även om man skulle vilja, för man blir som kopplade till varandra, men även en sådan relation behöver vårdas för att hållas stark. Små presenter, söta små ord, ett brev istället för ett telefonsamtal ibland och så bara en hel helg ni två då ni ägnar er åt vad ni nu än gör bäst.
Någonting sådant, ja.
Jag håller helt med om din definition av vänskap, jag är otroligt mån om att inte ta mina vänner för givna och påminner mig själv om att höra av mig och uppdatera mig. Jag avskyr tanken på att någon av mina vänner som jag faktiskt älskar går igenom något prövande och jobbigt utan att förstå att jag är där för att stötta om de behöver. Men precis som du har jag också vänner som är heeelt casual med sådant där, svarar på mail och sms och telefonsamtal väldigt oregelbundet för att när man väl ses vara precis som vanligt och säga “ååååh vad härligt, vi måste hänga varje vecka!” (men så blir det ju inte). En sådan vän var länge min absolut närmaste vän, vi var som varandras halvor och bodde även ihop i flera år. Men sedan kom utbytesstudier och flytt emellan och även om vi fortsatte vara supernära ett bra tag efteråt så utvecklades det till en väldigt haltande relation efter något år. Hon tog sig inte tid, hade fullt upp med en ganska dålig relation och de samtal vi hade handlade uteslutande om hennes pojkvän. Hon tappade liksom förmågan att fråga och lyssna. Jag kommer ihåg att jag sa till henne “Jag känner att jag förlorar dig” men att jag menade “Jag känner att du håller på att förlora mig”. Under det senaste året har vi dock börjat hitta tillbaka till den gamla formen, vilket är underbart. Det är ofta så det är, tror jag, när folk hamnar i relationer så blir vissa het uppslukade av dem, medan vissa andra (som jag) även då har ett jättestort behov av mina vänner.
Tycker även att din andra definition stämmer in på mig. Jag har flera olika konstellationer eller grupper av vänner, och ibland glider de in i varandra och ibland inte. Men jag är kär i dem alla, och vill behålla dem alla. Jag är inte tonåring längre, jag är liksom över fasen att hänga med folk bara för att ha någon att hänga med. De vänner jag har, eller skaffar, investerar jag mycket kärlek i.
Hur man vårdar vänskap beror på. Mina äldsta och bästa vänner och jag bor 50 mil ifrån varandra. Och så har det varit i ca 10 års tid, fram och tillbaka. Vi kan inte alltid så lätt ses. Även om vi skulle gjort det hur mycket som helst om vi bodde nära. Vi har skapat och format oss efter att ha vår vänskap på distans. Och våra relationer har inte alls skadats av detta. Tvärtom. Det har format vänskapen till det den är idag!
Mina mer närboende bästa vänner skiljer det sig oxå på hur vi vårdar vänskapen. En vän behöver sitt utrymme, behöver distansen trots att vi bor nära. En annan behöver snabba-titta-in-och-säga-hej träffar hur ofta som helst. En vän vill träffas mer än hon faktiskt kan pga jobb och barn som måste ta mer av hennes tid.
Jag ser min uppgift som en god vän att anpassa mig efter detta. Precis på samma vis som dem anpassar sig efter mig och mitt sätt att vilja leva.
Tror inte man kan rama in vänskapen på samma sätt som man kan rama in ett förhållande till en partner.
Men oavsett om dessa två olika förhållanden är och bör vara två olika saker så måste man vårda. Hur man vårdar, ja det är det som gör oss och våra vänner så unika. Att vi gör det på ett sätt som är sunt och kärleksfullt och unikt!
Kram till dig!
vad fint att få höra dina lite djupare tankar emma. jag gillar din blogg hur som helst, men det här uppskattade jag lite extra mycket. kanske för att jag känner väldigt mycket som du. jag har aldrig haft bara “ett gäng” och aldrig en bästis, och det kan bli väldigt ensamt och ansträngande att alltid jobba för sina relationer. nu för tiden har jag ett litet svårdefinierat kluster (bra ord) av människor där vi alla kan umgås lite hur som helst, och med dem kan jag faktiskt slappna av, luta mig tillbaka och bara vara. det uppskattar jag oändligt.
“Tror inte man kan rama in vänskapen på samma sätt som man kan rama in ett förhållande till en partner. Men oavsett om dessa två olika förhållanden är och bör vara två olika saker så måste man vårda. Hur man vårdar, ja det är det som gör oss och våra vänner så unika.” Ida sätter fingret på faran med ramverk tycker jag. Komplexiteten och nyanserna från person till person. Vänskap, tänker jag, är att se personen bakom begreppet vän. Det finns ingen mall för hur en vän ska vara. Det finns bara olika människor. Vissa närmare än andra.
Hej Emma!
Vilken fin text om vänskap. Här kommer mina tankar.
Jag och du är ganska lika tror jag. Jag har höga krav på mig själv som vän och jag har högra krav på mina kompisar. Jag är väldigt dålig på att ha bekanta, jag vill gå ALL IN i mina vänskaper, ge allt, ses och hitta på saker, höras och bekräfta varandra.
Vill man vara min vän så får man 110% av mig.
Men jag försöker träna på att ha “bekanta” också. Att inte lägga in alla där inne längst in i hjärtat för det gör så himla ont att förstå att den andra kanske inte känner så. Eller i alla fall inte visar det.
Jag tänker också att det är INTE tanken som räknas. Handlingar och ord, dom räknas. Man kan inte säga “å jag tänker så ofta på dig” etc. För hur ska den andra veta det? Man kanske inte ska jämföra vänskapsrelationer med kärleksrelationer men jag gör nog det. Precis som du anser jag att båda behöver jobbas på, annars dör dom. Jag kan inte heller bara luta mig tillbaka och bara “känna” att vänskapen finns där. Jag behöver ständigt få den upplevd, bekräftad, kramad.
Jag tror också att mina relationer speglas en hel del av att jag är organisatör/kreatör och älskar att planera och hitta på roliga saker. Jag älskar att bläddra i min kalender och fylla dagarna med roliga saker. (Men minst lika viktigt att spara plats för spontanitet och egentid men det är en annan diskussion). Och jag har insett att alla är så himla olika på det här. Vissa bjuder aldrig till, medan andra gör det hela tiden. Jag vet inte hur man ska göra med detta. Kanske måste jag helt enkelt acceptera att det är så, även om det är svårt. Det kanske också handlar om osäkerhet? Att man inte vågar fråga/bjuda in/höra av sig. Jag får mycket fin feedback på det jag hittar på och bjuder in till, så då tycker jag att det är värt det.
Oj vilket långt svar det blev. KRAM!
Pingback: Vänskap | Sandra Wåger
Hej!
Tack för att du tar upp ett så viktigt och intressant ämne.
Jag känner mig ganska kluven ifråga om vänner. Jag upplever ofta att jag blir sviken och jag svårt för att tro på vänskap.
Jag har ofta upplevt att vänskap bara håller kortare perioder. Jag saknar all det som en bra vänskap kan ge men jag tror att jag inte riktigt vågar satsa fullt ut. Rädd för att bli dömd eller bortvald. Det är jobbiga känslor och det är svårt att hantera dem.
Åh, jag förstår precis. Vänskap är svårdefinierat eftersom det är upp till gemene kvinna att fylla ordet med innebörd.
En fin grej (utan att sätta för mycket krav på vad vänskap är) är att börja umgås med sådana en har roligt med och mår bra av. Skippa de andra.
Kram emma