Vroom, vroom!
Efter två veckors återhämtning har jag nu tagit de första stapplande stegen ut i vårsolen.
Lilla Majken ligger i sitt vrålåk och fullkomligt stormtrivs (läs: somnar på sekunden).
Det är lite av dagens happening att ta sig utanför den trygga, varma lägenheten, promenera på darriga ben och sakta men säkert ta tillbaka stigar som jag älskade att lämna fotavtryck i förut.
Just precis det här har jag drömt om så länge. Att kunna gå igen, utan trasslig foglossning, med ett vrålåk framför mig och en upp-över-öronen-älskad bebis i.
Precis efter jul, med en gravidmage i vecka 32, kom stylisten Louise Ritzelloch fantastiska Emily Dahl hem till mig. Vi snackade gravidkläder, personlig stil, bästa snabb-fix-tips och huruvida jag kommer jonglera funktionskläder i sandlådan i framtiden.
Jag hade ju lätt svårt att röra mig då, så jag satt och blev påklädd i soffan av Louise medan Emily smattrade med sin kamera.
Då hade jag lilla skrutten i magen <3
Resultatet av plåtningen tillsammans med en intervju hittar du i nya numret av Mama som finns ute nu.
På darriga ben stapplar vi fram i annorlunda-lägenheten. Allt känns nytt, fragilt och samtidigt bedårande. Vi är tre som bor här nu.
Galenskap.
Dagarna spenderas med att klappa mjuka kinder, pumpa mjölk, föreställa sig denna person om månad, byta blöjor, pussa panna, komma på namn, sjunga ihoprasslade truddelutter, kontrollera andningen för tusende gången, vagga runt med mörbultad kropp, dricka kaffe (ÄNTLIGEN mår jag inte megapyton av doften), titta in i den nya människans ögon, ta kort (och sedan komma på ett lämpligt offer att skicka bilden till) och försöka förstå vad som har hänt. Det är omöjligt.
Och så gråter vi. Som vi gråter.
Jag har eventuellt orsakat vattenskada hos grannen nedanför (förlåt). Det bara sprutar tårar åt höger och vänster.
Så mycket känslor som vill ut. Måste ut. Kräver att få rinna ner för kinderna.
Det är en cocktail av frustration att inte kunna greppa, enorm glädje, nypa-sig-i-armen-pirr och fullständig, katastrofal oro.
Kryddat med en längtan efter att bara flytta ut på landet och sätta en glaskupa runt tillvaron. Skydda från miljögifter, avgaser, bilar, krig och … verklighet.
Vill bara hålla om denna nya skrutt.
Från morgon till kväll och hela natten igenom.
En liten kassler-uppdatering från gårdagens vårupprors-outfit. Gravid i vecka 41, med förverkar och hejilihå, men inte så mycket av just … barn. 101,1% gravid enligt preggoappen.
Då gillar en stretch kan jag meddela. Även om resultatet av spets, stretch och mega-vattenfylld kropp blir något av en nätinslagen kassler-feeling. Ändå raffigt känner jag efter dagar i tajts. Att få ett spännande mönster på kropps efteråt.
Vi kan väl sägs som så här: En gläds för det lilla när dagarna känns milslånga. Som häromdagen när jag vaknade upp, ruskade om John och sa (alldeles för entusiastiskt): I dag ska jag TVÄTTA HÅRET.
Jag var så peppad. Dagens händelse. Och som jag tvättade sedan.
Nytvättat hår (sa jag nytvättat?), hårkam från Old touch, klänning från H&M och (tidigare för stora …) skor från Miss Selfridge.
V som i Väntan.
Så kom den 8 mars till slut.
Internationella kvinnodagen och beräknad födelse av skrutten i magen, en perfekt kombo tyckte vi. Som vi har väntat, räknat ner och peppat. Nu är bebisen 100% färdigbakad.
Men som att bebisen skulle vara en av de där 5% som håller tiden? Njaa, inte så troligt med tanke på sin ömma moders tidsoptimist-gener.
Både jag och John har haft allvarliga samtal med magen om att det vore fint om hen kom ut nu. Vi har berättat att istället för att sträcka ut sig över revben och komma åt ömma, pulserande nerver i ryggen, så går det alldeles utmärkt att gymnastisera på utsidan. “Här finns HUR mycket plats som helst” skanderar vi högt. Men icke.
Inte ett tecken.
Ps. Bilden är snodd från min Instagram (@emmasundh) där jag dagen till ära listar 20 inspirerande kvinns som jag tycker är briljanta. Kolla in vettja.
Häromdagen kom Lollo upp med ett paket till mig, inslaget i molnpapper. Inuti paketet låg ett set med gröna, randiga bebislakan från Alex & Fred. Jag som älskar grönt – och ränder! Det är Lollos svägerska Bobo som gör de magiska lakanen av supermjuka skjorttyger (Öko Tex certifierade är de också).
Jag har gått och klämt, känt och trånat efter de där mjuka lakanen på Vintagefabrikensedan Gustav Vasa åkte skidor för första gången. Tänkt att om jag någon gång får barn, då!
Nu, med ynka tre dagar kvar till beräknad födsel, ligger de där lakanen där i den gamla spjälsängen och väntar på bebis. Fint som snus om du frågar mig.
En liten rapport från högpreggot i Midsommarkransen.
På söndag , den 8 mars (på Internationella kvinnodagen minsann) är bebisen beräknad att komma.
Jag tycker det är dags. Helst i morgon.
Gravidmagen är enorm, blodtrycket högt, fötterna svullna, förvärkarna ett faktum, mitt ansikte är format som en boll (hej babykinder) och alla skor för små.
Ja, fötterna ser jag inte ens (knappt kameran heller som ni kanske förstår av bilden ovan).
It’s time, tycker jag.
Mest spännande är det på morgonen när jag slänger första blicken i badrumsspegeln. OMG!
Läpparna är svullna som två nypumpade bildäck och kroppen går i någon form av vinröd nyans. Jag ser nästan solbränd ut. Alternativ lätt generad.
Fascinationen över gravidkroppen tar aldrig slut.
Och snart, mycket snart, är hen här.
Den där lilla cirkusen i magen som är så efterlängtad.
Mellan våra garderober och sovrumsfönstret står numera en spjälsäng – kittad och klar. Spjälsängen är ett Blocket-fynd som John har målat om. Med följde ett sladdrigt spjälsängsskydd, men efter vi sett Lollos rejäla spjälsängsskydd (som du kan se skymta förbi här), så var vi helt hooked.
Jag kan inte ta åt mig någon form av ära, det är Lollo som är hjärnan och John som har sytt och fixat.
Ovanför sängen hänger en gammal skolplansch och en sänghimmel av prickigt tyg.
Inne i den lilla bebishörnan finns vykort, tavlor, böcker och den virkade katten som jag fått av Majas manufaktur.
28 februari och insikten om att det kanske inte blir något februaribarn. Om hen därinne skyndar sig på liiite.
Tidigare i veckan hade jag förverkar, var inkopplad till TENS-apparaten 24/7, kunde inte gå, testade förlossningsfrisyrer, kände tung-kroppen bli ännu tyngre och tänkte att NU HÄNDER DET.
Men i dag har jag varit pigg som en mört, rörlig som en ål (hallå!? Besteg alla de avstängda rulltrapporna på Slussen!!! (sedan var jag förvisso tvungen att sitta ner länge, men ändå) och känt att nä, detta barn kommer nog först i maj. Eller om tre år. Troligast just nu (som det känns) är att jag föder ut en finnig tonåring om sisådär 13-14 år.
Vilken falskpeppare alltså. Retstickan inne i magen njuter, medan nattlinne byts mot vanlig-kläder, praktiska frisyrer ersätts med mitt vanliga svall och TENS-apparaten läggs på hyllan. Förlossning inställd.
Nej, jag har inte tappat pennan, brutit handleden eller gått över till digital kalender. Så här ser min kalender ut just nu. Inte en plan på hela veckan. Nåja, en brunch på lördag med min vän Marie som kommer till stan och ett hemma-våffelkalas på söndag. Men annars. Inte en plan.
Detta betyder så klart inte att hjärnan slutar planera, önska, vilja och fyllas på med ting som känns mer eller mindre livsviktiga (rensa skafferiet, plantera en smärre köksträdgård, laga portions-fucking-pajer att fylla frysen med och rensa alla 50 000 bilder i datorn). Får kämpa för att min pigga (HAHAHAHA) hjärna ska ha samma takt som min sjukskrivna foglossningshärjade kropp. Sängläge it is. Bara att skriva det här inlägget utan att hjärnan tar varje avtagsväg till andra spännande tankar (kom precis på mig själv med att sitta och klippa i luften med en sax som låg bredvid datorn) är en utmaning kan jag lova.
Min barnmorska tittade djupt in i mina flackande, blå, Coca cola-stinna (ny craving) ögon häromdagen och sa “du väntar bara ditt första barn en gång, så försök nu ta det lite lugnt”. Och om Monkan säger att jag ska ta det lugnt, ja, då gör jag det. För nu är en banne mig inte smart alltså. Sitter en och klipper med en sax i luften i fem minuter, med tom blick, utan att reflektera över det, ja, då är det fasen dags att tömma kalender. För att undvika katastrof.
