Ni är bäst!

Tack för alla fina hejarop och kloka kommentarer på förra inlägget som starka och trygga barn!
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: ni gör mig så mycket klockare. Vad skulle jag göra utan er?
Era kommentarer betyder så mycket ska ni veta! Om det så är hejarop som gör mig starkare, en inflik, ytterligare en vinkel eller en puff i rätt riktning. Tack för lyxen att ha tusentals omkring mig varje vecka, som jag får babbla och fundera tillsammans med <3

Loading Likes...

Starka och trygga döttrar (och att få en fin balans mellan Pippi och Annika)

Eftersom det är 8 mars och internationella kvinnodagen så tänkte jag riva av en fråga som ramlade in från ett tag sedan. Den handlar om att uppfostra starka och trygga döttrar, ett ämne som jag tänker på exakt varje dag.
Så let’s talk about it – tillsammans!

 

Q: Jag tycker du verkar ha så himla fin och sund syn på barnuppfostran. Skulle vara så fint att få läsa lite tips och trix hur du tänker kring att dina döttrar ska bli starka och trygga i sig själva. Kram och tack för en fantastiskt härlig och peppig plats på internet!

A: Hej och tack för din fråga. Och fina ord. Jag vettetusan om jag har en sund syn på barnuppfostran, men jag försöker navigera så gott jag kan, bolla med John, prata med kloka vänner (Fatima!) och försöka hitta en någorlunda känns-bra-i-magen-väg. Och herregud så svårt det är. Jag vill ge mina barn – döttrar – en trygg och stark känsla i kroppen. Putta dem i rätt riktning. Och tja, jag har några grejer som jag fokuserar på:
För det första så benämner jag dem inte efter kön. De är barn. Det finns så mycket förväntningar på flickor och pojkar, och tids nog går de ju in i en fas där det är mer eller mindre viktigt för många att kategorisera sig själv (och andra), men så länge de slipper se sig själva i ljuset av ett epitet (som folk har en massa förväntningar och förutfattade meningar om), desto bättre tänker jag. Som sagt: det kommer ju en tid då de kanske kommer vilja identifieras sig, och då vill jag visa att alla alternativ är goda och att de har en god grund att stå på.

En annan grej jag försöker undvika är att kommentera deras – eller andras – utseende. Jag vill att de ska lägga vikt vid att ha kul och leka, än att fundera på hur de och andra ser ut, om de är fina eller vackra.
Istället för att säga “åh, vad fin du är” så säger jag “åh, vad glad jag blir av dig”, “vad härlig du är” eller tränar på att se andra värden än utseende. Och det sätter ju även press på mig själv (och mina egna tillkortakommanden). Jag vill försöka vara en förebild. Skaka på dallerrumpan, hugga i när det behövs och visa att kroppen är kul, härlig och stark. Inte bara något en tittar på.
Ett grej som hänger samman med detta är att välja böcker, filmer och spel med starka kvinnor i huvudrollen – som inte bygger hela sin karaktär på att vara vacker, till för någon annan eller försöka snärja en potentiell husband. Bra förebilder helt enkelt. Det är banne mig inte lätt att hitta. Antingen är det fagra prinsessor som blinkar förföriskt med milslånga ögonfransar, eller så är filmerna eller böckerna pepprade med inlindande, nedvärderande kommentarer om “tjejbaciller”, “tjejgrejer” och sådant där uråldrigt.
Böcker brukar jag helt sonika läsa om när de är för könssteroptypa. När kvinnliga karaktärer beskrivs som söta och väna, medan pojkarna slöjas i ord som uppfinningsrika, starka och snabba – då vänder jag på steken. Mina ongar ska inte ha förväntningar på hur de ska vara – de ska kunna välja själva. Och vara ALLT!

När vi leker så ställer vi frågor. Vill de leka prinsessa, så frågar vi hur prinsessor är? Har de någon magi? Superkraft? Är de världssnälla? Vi klär oss i guld och diamanter – men ger dem krafter. Och så försöker vi presentera alla sorts leksaker för barnen. Ifrågasätter normen och vrider och vänder. Jag tänker att det ger dem styrka, att ha rätten att välja vad de vill. Inte efter vad som förväntas av dem. Fler valmöjligheter med andra ord.

Sedan kommer vi till … mig. Jag vill vara ett föredöme, och visa att en människa kan både vara snäll, omtänksam, bestämd, spexig, klok, dansa loss i en riverdance och kunna hantera en borrmaskin. Men också visa var jag slutar. Att sätta gränser för sig själv.
Och att inte bry sig om vad andra tycker och tänker, och att inte förändra sig själv för att behaga någon annan. Lite take-it-or-leave-it-mentalitet.
Ja, lätt är det inte. Och jag har mina utmaningar, helt klart. Och ibland blir jag galen på mig själv för att jag säger åt mina barn att vara “försiktiga”. Gah. Klart att en vill att de ska vara försiktiga, men inte heller tassa på tå genom livet.

Jag brottas med att hitta någon balans. En vill att de ska känna sig som Pippi Långstrump och gå sin egen väg, men de får gärna sitta vid matbordet som Annika. Men jag tränar på att jobba bort Annika. Strunt samma liksom.
Det får va lite tjosan hejsan, inte så noga. Kontrollbehovs-människan i mig, som älskar struktur och planer har det lite stökigt, hehehe.
Viktigast är ju trots allt att de trygga, känner sig starka och är älskade till tusen. Och när de leker loss på de mest stökiga, kreativa och ödesdigra (för mig) sätt – som bara barn kan göra – ja, då försöker jag titta åt ett annat håll.
Hur tänker du? Hur gör du?

Fyll kommentarsfältet!

Loading Likes...

Tips för ett jämställt föräldraskap

 

För ett par veckor sedan ringde tidningen Mama till mig och ville snacka jämställdhet, föräldraledighet och föräldraskap. De har nämligen gjort en undersökning bland sina läsare och fått fram siffror på att det är kvinnor som tar huvudansvaret för städning, tvätt, matlagning, klädinköp och projektledning. Samtidigt bränner allt fler kvinnor ut sig. Blir deprimerade, slutkörda och går in i väggen.

Hur får en den skrikande barna-vågskålen att väga lite jämnare?

I senaste numret av Mama delar jag med mig av mina erfarenheter, funderingar och tips. För det finns ju så HIMLA många delar att jobba jämställt på. Att från att namna kläder (och köpa de där jädra namnlapparna), se till att vinterkläderna passar, inhandla nya skor när de förra är för små, ha koll på favorit-gosedjur – till att vabba, laga mat, borsta tänderna, natta, städa och leka.

Jag och John delade på föräldraledigheten – rakt av – med båda barnen. Vi jobbade varannan dag och var hemma med barn varannan dag. Båda hade koll på barnens rutiner, fick sova varannan natt, var med på BVC-besök och se till att kidsens hade aktuella kläder i garderoben.  Nu när vi jobbar har vi även utarbetat en benhård vabb-strategi – allt för att försöka dela så rakt av som möjligt.
Är vi helt jämställda? Det vette tusan, men vi jobbar hela tiden på att jämka, se nya slukhål och bli mer jämställda.
Vi har kommit en bit på vägen tycker jag, och om det kan du läsa om i Mamas serie “Hela lasset”. Tidningen finns i butik nu!

Loading Likes...

Bodil 2 år i dag!

I dag fyller min lilla onge Bodil två år. TVÅ år. Helt sinnessjukt att denna pansarvagns-möljande, orädda, viljestarka och busiga lilla Bobo bara varit en liten ettåring fram tills i dag.

Vår Bobo som älskar hundar och katter, friskt äter oliver, indisk mat och citron. Som bara springer fortare när en skriker stanna. Som ofta kutar mot famnen för att gosa och kryper tätt intill. Som skrålar hög, knör sig fram bland de kaxiga storbarnen och tar sin plats i den här världen.
Som skriker högljutt “KAN SJÄLV”, som äter upp varenda litet omoget vinbär på torpets alla vinbärsbuskar och som vet precis hur en driver en syster till vansinne. Som älskar Pippi Långstrump (och pippis pappa), alltid frågar “känns det bättre?” och helst vill leka Emil i Lönneberga kutandes mot snickerboa.
Älskade unge, i nya page-frisyren som gör dig till en liten Skrållan. Kommer aldrig kunna förklara hur mycket jag älskar dig!

Loading Likes...

Hur man överlever ett missfall

Hej vänner!
Jag har fått en del frågor kring missfall under den senare tiden och jag tänkte att jag tar det i ett ensklit inlägg istället för vanliga Q&A-sladdret. För det här är ett så himla viktigt ämne, som det fortfarande hyschas så mycket om – trots att så många graviditeter slutar i missfall.
Det vill jag ändra på. Vi måste prata om det där svåra, om sorgen, tomheten och även hoppet.
Så här kommer ett inlägg på temat missfall.

Hur överlever man ett missfall? Hur går man vidare? Hur lång tid efter missfallet blev du gravid? Känner du många som fått missfall och sedan lyckats bli gravida?
Frågorna som liksom blir kvar efter att de där förhoppningarna grusats. Det är imponerande hur snabbt hjärnan börjar spinna på när gravidtestet visar positivt. Det räknas ut BF, funderas över förlossning, namn, rings till barnmorska och drömmar valsar i väg om vem den där inneboende personen är som en eventuellt kommer ha i sitt liv FÖR ALL FRAMTID. Det är omöjligt att stoppa det där flödet, för det är så hissnande på så många plan – och samtidigt ett nödvändigt ont för att förstå vad som är i görningen.

Jag och John gick igenom ett långdraget missfall i vecka 10. I oktober 2013. Vi gick in i graviditeten i tron att vi var så himla coola, avslappnade och det-som-händer-det-händer-chilla. Vi tänkte rent intellektuellt, men hade inte kopplat in hela känslo-allsången.
Men så började jag blöda, få buksmärtor. Jag låg i sängen, kände att något var fel och ville bara stoppa blodflödet. Trodde att om jag bara fick det att sluta blöda så skulle det ordna sig. Som att stoppa tillbaka ett foster och försöka få det att leva igen. Jag fick blodhämmande tabletter som skulle få blodet att upphöra, men det där lilla påbörjade livet gick inte att rädda. Det var inte meningen att räddas. Inte ens meningen att leva. Förmodligen utsållat av kroppen eftersom det inte var levnadsdugligt.
Efter ett långdraget blödande, in och ut på SÖS och tablettknaprande, slog inte det lilla hjärtat längre. Och vi blev drabbade. Drabbade av ett missfall. Chockade över stormen av känslor som tågade in i allt det där avslappnade, förberedda, coola.
Jag bara grät. I dagar. Tog mig ut i ett höstigt Midsommarkransen för att fånga allt det vackra, men tårarna balanserade på ögonlocket.
Eftersom det tog en smärre evighet för blodflödet att avta så påmindes jag stup i kvarten. Jag hade ont och huden hade tunnats ut till knappt millimetertjock. Jag minns att en kompis frågade om jag skulle följa med på en fest ( i ett försök att muntra upp) mitt uppe i allt det här och det kändes som att jag brutit varenda ben i kroppen, men ingen märkt något. Som att det var omöjligt att gå, men jag kanske ändå förväntades göra det.
Jag drog mig undan och slickade mina sår, försökte läka. Blodet slutade att flöda och trots att vi kände oss lite vingklippta av oron och de kraschade förväntningarna så kom vi ur det. Så här i efterhand ser jag tiden efter missfallet så klart. Hur jag begravde mig i jobb, log där tårar hade runnit, lade all min vakna tid på att inte tänka på missfallet, på barn som inte blev eller på kommande barn. Jag ville bara stänga av. Göra något annat. Och som jag kanaliserade de där känslorna. Jobbade som aldrig förr och flyttade berg.
Samtidigt försökte vi bli gravida igen, men det ville sig inte. Det tog tid. Månader. Stressen ökade, barnvagnar på stan blev som ett fuck-you-finger i fejan, en mental smocka. När mensen dröjde ville jag inte ta graviditetstest. För så länge jag inte visste något så fanns det någon form av hopp. Så många graviditetstest som jag tog. Och ALLTID kom mensen som en retsticka dagen därpå. Vi sökte hjälp, fick påbörja en utredning, eftersom vi kände att vi hade svårt att fungera.
En dag i juni orkade jag inte mer. Orkade inte hoppas. Orkade inte tänka. Orkande inte låtsas att jag inte tänkte. Orkade inte vara ledsen. Orkade inte med kroppen som spelade mig spratt. Orkade inte utreda. Orkade inte.
Jag hade varit så ledsen – i månader.
Jag och John bestämde oss för att nu skulle vi leva. Dricka drinkar, resa, hänga på sommarens alla klubbar, dansa in natten. Och morgonen. Gå på efterfest.  En sista sommar innan vi började försöka bli gravida igen. Nu skulle vi skita i allt. Så det gjorde vi.
Och där någonstans blev jag gravid. Med Majken.
Min Majken.
Jag var så orolig genom hela graviditeten med Majken. Kanske framför allt för att jag hade buksmärtor genom större delen av graviditeten och påmindes hela tiden om att det när som helst skulle gå åt helvete. Men efter två fullgångna graviditer så vet jag att det är så det känns för mig att vara gravid. Lyckan var till låns på något vis. Även om jag ville påskina något annat.
Tre år senare, med två barn på meriten, önskade jag att jag hade varit lite snällare mot mig själv. Inte begravt mig utan kanske sökt hjälp tidigare. Tagit tag i sorgen, men också oron under graviditeten med Majken. Det fanns inget mysigt med graviditeten, bara ren och skär skräck att allt skulle ta slut om jag tog graviditeten för given.
Jag är i allmänhet en person som inte vill sjåpa mig. Vill vara stark, stabil, klara av. Jag har gått i terapi flera gånger i mitt liv – vilket jag rekommenderar alla – men har kommit dit på grund av att någon annan har tagit mig dit. Jag har andra att tacka. Själv lever jag i tron att jag borde klara av. Och att jag borde skärpa mig. Andra har det tusen gånger värre.
Den dummaste stolhet att besitta.
Samtidigt är jag den som har ringt terapeuter åt vänner när de varit i exakt samma situationer. Ja, inte är jag konsekvent inte. Det är ett som är säkert.

Men med facit i hand hade jag nog behövt kanalisera min sorg på annat håll. Inte på jobb. Utan kanske tagit tag i sorgen, vågat djupdyka och gå vidare. Kanske hade det funkat, jag vet inte. Svårt att vara efterklok. Men att prata med någon som kan sin sak är aldrig en dålig idé. En behöver inte fått missfall eller stå och balansera på ett broräcke för att känna att det vore skönt om hjärnans alla trådar flätades åt samma håll. Alla borde gå i terapi. Ta chansen. Skrämma bort oro, sätt ord på känslorna och få perspektiv.
Även om det är ett tidigt missfall …
De mest cementhårda människa kan bli överrumplad av känslor. Kanske är det så att de är mest utsatta, för de tror att de ska klara av

På era frågor om antalet missfall så känner jag så HIMLA många som fått missfall, men förvånande många berättar om det en tid efteråt. När de fått distans. Kanske efter att de lyckats bli gravida igen. Även om det är tungt så uppskattar jag så de som vågar berätta exakt när det händer. Det ger en chans att trösta och faktiskt förstå att alla ben i kroppen är brutna, även om det inte syns utåt. Att kunna bära, när det inte går att gå.

Vissa har blivit gravida på direkten (inte ens med en mens emellan), medan andra har kämpat. Och här vill jag prata om en annan viktig sak.
IVF.
I min bekantskapskrets pratas det väldigt öppet om IVF och det är något jag uppskatta och verkligen vill uppmuntra folk att göra.
Att prata. En tredjedel (om inte fler) av alla jag känner (som har barn) har gjort en fertilitetsutredning eller genomgått IVF.  I dagens samhälle är det inget ovanligt. Tvärtom.
Det är okej att ta hjälp. Få ta emot hjälp. Söka svar om det tar lång tid innan graviditetstestet visar plus.  Inte lämnas ensam i ett hav av trassliga känslor – oförmögna att lindas ut.

Jag har själv skämts så mycket över den sorg jag kände, eftersom det finns de som fått missfall mycket senare i sin graviditet eller till och med förlorat ett barn. Vad har jag att sörja i jämförelse? Vad har jag för rätt att fälla en ynka liten tår när andra har det värre?
Men jag tycker att varje känsla måste få ta sin plats. Få kännas. Tillåtas. Vissa händelser är en bagatell för vissa, en tragedi för andra. Vi är olika rustade. Vissa målar fan på väggen från första början, andra drar penseldrag av förhoppningar och faller djupt och hårt när stafflit rasar samman.
Så är det. Och så måste det få vara. Vissa har varit med om värre, men en måste få sörja sina egna sorger – ändå. Och också.
Sorgen är viktigt för den betyder att det är okej för nästa att sörja något som inte blev. Och att bearbeta. Och sedan gå vidare. Och det ska tilläggas att det är få saker som är så mindfucking som att försöka bli gravid. Som att försiktigt skala av hudlager efter hudlager.

Graviditet, missfall och få barn är sådana stora ämnen eftersom de inte går att påverka. Vi kan ju påverka det mesta i våra liv – men detta rår vi inte på. Så mycket frustration att hälften vore nog.

Men det finns hjälp att få. Och ta emot.
Stort lycka till och till er som kämpar, skriver till mig och slits mellan hopp och förtvivlan: Jag tänker och känner med er.

<3

Loading Likes...

För ett år sedan.

IMG_0552

Den 28 oktober för exakt ett år sedan låg Majken i min mage. Jag var helt övertygad om att det var en Eje. Jag mådde fruktansvärt illa, kunde inte känna doften av nybryggt kaffe, levde på satsumas och gick med pennkjolar knäppta till hälften. Sådant en kan göra när en är TVÅ personer.

IMG_04522

Loading Likes...

Mitt bästa fynd på länge!

vintage baby dress blue emmasvintage

 

Ibland dyker de upp. De där RIKTIGT bra fynden.
Alltid när en minst anar det tornar de upp sig med gigantiska glorior och en lite kastral gosskör som soundtrack.
Just det där hände mig i förra veckan när jag slank undan regnet på jakt efter pyjamaser, höstjacka, strumpisar och annat vardagsjox. Något vidare vardagsjox blev det ju int’.
Däremot …

vintage floral baby dress emmasvintageEn liten, liten 1950-talsklänning för barn, med liten ärm och enorm vidd i kjolen. Underkjol har den också minsann. vintage baby dress emmasvintage

På håll ser det ut som att klänningen har mönster av blåbär (vilket jag tycker är så himlans fint), men egentligen är det småsmå rosor.
Denna goding ska Majken få (om hon vill ha den vill säga) när hon blir lite större. Annars får den hänga på garderobsdörren i väntan på en lillasyster eller en lillebror.

Loading Likes...

Som ett vykort från 60-talet

barnkläder vintage klänning emmasvintage

Av allt som kan ramla ner genom brevinkastet – milslånga räkningar, den sladdriga lokaltidningen, ytterligare ett reklamutskick från apoteksföretaget, fränt hundbajs, en brinnande molotovcocktail – så är just det här något det bästa som kan landa på hallmattan.

Fantastiska Lusefine hade koll på att Majken fyller ett halvår snart (eh, givetvis hade jag snorkoll på det, erhmph) och skickade en present i form av en 60-talsinspirerad barnklänning sydd i retrotyg.
Ska invigas inom kort kan jag lova!

Loading Likes...

Dönö. Barnvagn kaputt

IMG_0822-2

Dönö.
Vår barnvagn, en Brio -65 (eller vår Volvo 240 som vi kallar den), la av i dag. Kaputt. Slut. Trasig.
Ett hjul bestämde sig för att ge upp. Totalt.
Så i väntan på att vi dammsuger världen på ett nytt blir det till att köpa ny barnvagn.

Några tips?

Loading Likes...

Rapport från nattskjortan

emmas vintage

Här kommer en rapport från nattskjortan.
Det har gått snart en månad sedan Majken kom till världen och den vildaste berg-och-dalbanan börjar plana ut. Jag börjar sakta förstå att detta älskade lilla kalufsbarn inte är till låns. Och att det inte finns en barnkonstapel som Big brother-bevakar mig när jag inte lyckas torka miljardmilsdjupa vecken i perfektion, hon bara är halvklädd i konstig kläd fyra dagar i rad, jag inte förstår varför hon gråter eller glömmer bort att rapa henne efter flaskmatningen (de två senare sakerna hänger ofta samman, men jag kopplar inte så snabbt).
På darriga ben och med tårfyllda, processande ögon blir jag lite coolare. Varje dag.
Bryter ny mark.
Tillsammans gör vi allt för första gången. Drar i väg på middag, åker tunnelbana, tar oss på bussen och går nya (läs gamla) promenadstråk. Allt är helt nytt. Och lite läskigt.
Kroppen blir rörligare för varje dag, degmysmagen blir starkare, stegen snabbare och varmkänslorna större.
Det här är den absolut roligaste, coolaste, läskigaste, sjukaste, häftigaste och mest känslostormande berg-och-dalbana jag varit med om.
Det bästa?
Jag vill åka den tusen gånger om.

Loading Likes...

End of content

No more pages to load

Stäng meny