Innan jag börjar bombardera er med triljoner av julbilder, så tänkte visa hur det såg ut för ett par veckor sedan när jag firade lilla julafton. Som numera är stora julafton – i alla fall om man ser till antal människor.
Varje år – någon vecka innan jul – firar jag nämligen julafton med några av mina vänner (Åberg, du är ständigt saknad!). Vi turas om att vara värdar, alla tar med sig mat, en klapp som är antingen begagnad eller förbrukningsbar, och så ställer vi till med firande. Detta året var vi hemma hos Lisa och Per.

Någon, jag tror det var min kompis Frida, utsåg min tyllklänning till den tradistionsenliga juluniformen för mig, så jag slipper fundera på vad jag ska ta på mig.

Fatima med våldsamt söta Livia.

John med världens blåaste ögon.

Lisa in the making.

John hade en av sina fina flugor på sig.

Efter vi alla hade surplat glögg och babblat ett bra tag var det sedan dags för julbord. Här fanns allt! Micks rödbetssallad, Johns vegetariska Janssons frestelse, Pers lax och  Fridas hembakat bröd.

Oskar och Lina.

När alla fått mat satte vi oss ner runt bord, soffbord och på golvet. Vi börjar bli så himlans många på julafton att det snarare ser ut som ett huller-om-buller av människor än ett städat långbord. Och det passar nog oss alla tror jag bestämt.

Min fina vän.

Så fort man lämnat sin plats blev det rokad. Någon annan satte sig och man fick hitta en ny plats. Det är som hela havet stormar och man får kila in sig där det finns en ledig spot.

Här har vi två som firade sin första jul. Lille Chaplin och Juni. Barnen skyfflas mellan alla tanter och farbröder, det gungas och leks. Det är som världens största familj.
Här har Chaplin somnat i Johns famn. Där låg han länge, till sorlet av skratt och babbel.

Episkt, exposivt och helt elektriskt! I lördags var det dags för en årlig maskeradtradition. Varje år, i den eländigaste av mörka trälmånaderna (november), ställer vi till med brakfest i vår lägenhet, en bokstavsfest närmare bestämt. Vi har jobbat och ner från A, och var i lördags alltså nere och nuddade på bokstaven E. Att anordna en bokstavsfest är en konst ska ni veta. Bara besöket på ICA Kvantum tar två timmar, eftersom jag och John nitiskt går och läser på alla förpackningar i jakt efter rätt bokstav.  Denna gång bjöds det på ekologiskt vin, en drink som hette Enström, Edamer-ost, Estrella-chips och En jäkla massa godis.

Det städades och piffades hela långa dagen, och klockan sex svidade vi om till våra E:n. John satte tonen på denna E-fest. Ser ni vem han är utklädd till?

Estrella-öl. Givetvis. Vid 19-snåret ramlade alla gäster in.

Carin dök upp som dösnygg Edie Sedgwick. 

Medan Isabelle Pedersen kom som en elchock med lampor i håret. Syns tyvärr inte så bra på den här bilden, men det var genialt. Du kan se bättre bilder på hennes blogg (där du även kan spana in hennes du-golvar-mig-snygga page)

Själv såg jag ut så här, och var evil twins tillsammans med Vintageprylar. Ser rätt död ut. Och evil.

Per och Steve var så jäkla emo. Stod mest i olika former av hörn.

Volang-Linda kom som etest och lille Chaplin var Emil i Lönneberga.

Fluff-hår, pilotglasögon och jeansväst. Miriam Parkman som E-type. Hatten av.

Lisa var en enhörning. Crazy enhörning.

Min vän Mick var utklädd till mig, i min cupcakedress och mina glasögon. Det är ju så här jag ser ut en slö söndagskväll. Och det vet han om.

Den här snubben mådde sådär. Ebola.

Pontus dök upp på festen som Empire state building (spana in King Kong) och Elsa var ett Eiffeltorn. Hon var invirad i lampor och pluggade in sig i närmaste uttag. Genialt!

Retroella-Sarah var inlindad i emballage. Hade skapat krona, klänning och en liten “sjal”. Till och med skor. Alltså spana in hennes smycken!

Fatima var Eurovision med lösögonfransar, glitterspray och mikrofon. Det var liksom givet. Det finns ingen som kan äga ett dansgolv som Fatima. Inte ett köksgolv eller sketen trottoar heller för den delen. Den här kvinnan är ett tivoli. Behöver jag säga att hon stod på dansgolvet hela natten? Nej.

Emo.

Evil.

Och min evil twin. Tillsammans hälsade vi alla gäster välkomna genom att stå hand i hand i hallen när dörren öppnades. Mysigt.

Sedan kom min syster … utklädd till Estelle. Alltså min syster Ellen, hon är banne mig knäcker mig.

Härliga Ida var Engelsk konfekt.

Britta kom som rymdskeppet Enterprise.

Ett par egyptier som givetvis bara porträtterades i profil.

Innan midnatt var det  – enligt vår fem år gamla tradition – dags för prisutdelning. Ett av priserna gick till Max, som var utklädd till Einsteins formel E = MC i kvadrat. För mest komplicerade idé. MC-knutte med en kvadrat runt halsen.

Ernst fick också pris, liksom Estelle, Emballage, Egyptierna, Empire State Building och Eiffeltornet.

Enhörning/emo-hångel.

Efter prisutdelningen bubblade dansgolvet upp. Hela spellistan på E så klart.

Härj. Och “En tuff brud i lyxförpackning”.

Och Eurovision och E-type x 2 gjorde gemensam sak och bjöd på underhållning.

Förra helgen var jag bjuden på cocktailfest hos min kompis Lina som precis fyllt 30 år. Jag svidade om till cocktailklänning och high heels, smetade på läppstift och begav mig i väg. Fast jag kom inte särskilt långt. Bara hit, två trappor ner till Lollo och Hasse som bjöd på en fördrink.

I vindpustat hår landade jag i deras mysiga vardagsrum och fick en drink i handen.

Hasse hade gjort en äppeldrink av äpplen som de plockat på sitt torp. Det var finfina grejer kan jag lova.

Några drinkar och mängder av snacks senare var det dags att bege sig av till själva festen.

I väntan på taxi, ute i snålblåsten. Tydligen väldans roligt.

Lollo.

Väl framme.

Födelsedagsbarnet, Lina, i smaragdgröna smycken och …

… en ring på fingret. Dessa tu stack till New York och gifte sig för ett par veckor sedan.

Lisa var också på festen.

Carro och Sofia också.

Och så jag förstås. Jag inser nu att jag ser naken ut på alla bilder, men jag kan gå i god för att jag var påklädd. I axelbandslöst (ni ska få se min outfit – en ny vintageklänning – alldeles strax).

Det knastrar mot grusgången på innergården när vi rullar ut våra cyklar. Lollo i blommig 1940-talsklänning …

Och jag i rutig kappa. Det är söndag, det sägs att sommaren är slut och vinden viner kall och hård.

Upp på berget och ner igen. Cyklarna rullar ner till Aspudden som ligger en minut bort från Midsommarkransen. I Aspudden finns världens sötaste torp, Emmalund, och i närheten bor även två av mina kompisar Nina och Lina. I Aspudden anordnas också varje år Stockholms bästa loppis, 2 km loppis. Både jag och Lollo är som inventarier på den loppis. Ett givet besök varje år. I dag är just den där årliga loppisdagen. Och jag och Lollo fullkomligt älskar ju loppisar.

Det kryllar av människor och loppislådor nere på Hägerstensvägen. Men vi väljer att gå … en liten annan väg.

En parallellstig. Vi parkerar cyklarna och möter upp Nina och Anna. Vi smyger fram och kikar då och då ner på loppishärjet. Bakom en buske stannar vi. Pratar ihop oss.
Därefter går jag och John ensamma ner på Hägerstensvägen.

Förbi plåtburkar, koffertar, klänningar, saftglas och Gröna Anna-tallrikar (allt det där som jag ofta stannar vid på loppis). Vårt mål är den här ladyn. Min vän Lina, som dagen till ära loppar bort halva sitt bohag. Tror hon.
Två minuter senare dyker Lollo upp, därefter Nina, sedan Linas vän Amel och sista Anna. Sammanträffade? Nä.

Härliga Amel ger Lina en kram och passar även på att lyfta upp henne och därefter går hon iväg med Lina i sin famn. Bortrövad.
För någon vecka sedan fick vi nämligen nys om att Lina ska sticka till New York och gifta sig med sin Oscar.  Det gör man inte ohippad, det är ett som är klart. Så vi stoppar in Lina i en bil och puttar iväg till …

… de här blåbärsmuffinsen i Sundbyberg. Förutom muffins bor vår vän Carro här.

När Lina leds innanför dörren väntar ett helt gäng av hennes vänner: Fatima, Linda, Carro, Sofia, Åberg och Malina. Och så kidnappargänget också så klart: Jag, Lollo, Nina, Amel och Anna. Det korkas upp skumpa och så skålar vi för Lina.

Det är uppdukat för lyxbrunch med american pancakes, smoothies, muffins, sandwitches, ost och kex.

Medan vi mumsar i oss alla godsaker ger vi Lina presenter, läser upp brev från vänner som inte kunde vara på plats, tårdrypande vackra lyckönskningar från några av hennes snälla ex och därefter får Lina se en film som hennes vän Anna har gjort. Filmen innehåller en intervju med hennes blivande make.  Lina får gissa vad han svarar på alla frågor, och klarar sjukt många frågor. Så skålar vi och önskar lycka till ungefär tusen gång.
2 kilometer loppis – trodde du ja!
Bon voyage!

Drinken fick jag i handen så fort jag kom innanför dörren hemma hos Lisa. Jag hade jobbat hela dagen, plus anordnat en möhippa på Vintagefabriken tillsammans med Lollo, så jag sjönk ner med en stor duns i stolen på balkongen. Slut.
Ett djupt andetag, en svepning över den varma pannan och sedan en sipp av sensommar genom sugröret. This is the Popaganda pre-party.

Mitt emot mig satt en Håkan Hellström-peppad Fatima och Helena som precis kommit hem från Australien och Amerikatt.

Lisa var fullt upptagen med att gosa den gullisen. Mina vänner Mick och Emelies lilla labradorvalp, Sickan (jag kom på namnet, så jag är numera Sickans gudmor).

Sickan alltså. Fick våra hjärtan att smälta.

Prickigt till Popa.

Och fyra nyanser av rosa. Jag fullkomligt hatade denna färgen tills för några år sedan. Alltså verkligen hatade. Tyckte den var sliskig och mjäkig. Men så en dag så insåg jag att   den nog var lite skön för ögat ändå. Och då ballade jag ur. Rosa från topp till tå blev jag.

Sickan.

Lisa och Erik G.

Fatima, jag och Åberg. Känns instinktivt som man vill stämpla ett vänskaps-emblem i pannorna på oss, med något fräs-sliskigt som “Friends 4-ever since 2000”.
Tänk,  i tretton år har vi snubblat runt med varandra, gjort så många dumheter, skrattat tårar och dansat gatorna fram. Ofta med något revoltartat i blicken. Som att den här dagen/natten/sekunden/festen skulle vara ett kortfattat referat av våra liv. Och vi ville fånga den illa kvickt, annars skulle livet vara tomt. Förbi. Över.
Vi är inga måttfulla människor direkt, det konstaterade vi där hemma hos Lisa.

Tiden rann i väg och snart skulle klockan slå Håkan. Jag och John cyklade från Lisa till festivalområdet. När vi började närma oss såg vi sjömansmössor och sailortröjor flocka sig och ramla dåliga gatan fram.

Popaganda.

Redan en halvtimme innan Håkan skulle börja spela såg det ut så här framför scenen. Knökat. Och förväntningarna vibrerade mellan sailorhattarna.

Håkan kom ut på scen och vi jublade och klappade händer.

Den här mannen alltså. Så underbara mellansnack. Magiska texter. Och så många känslor som bubblar upp i välformulerade rader om kärlek.

Jag såg ljuset.

I slutet av konserten sprutade det ut konfetti över publiken.

Så vackert.  När tonerna klingade ut skickade jag ett sms till Åberg (som jag hade tappat bort på vägen in) med texten “ta mig till Göteborg”, sedan slöt vi upp, traskade till Debaser Strand och dansade tills natten blev svart.

Med vind i håret, eyeliner på ögonlocket och med systemkameran korslagd över bålen rejsade jag hem till Lisa. Det var fredag och Popaganda. Ett måste varendaste sommar.
Det är kutym att dricka drinkar hemma hos Lisa innan man går till festivalområdet. Och så även i år.
Det är en tradition som funnit i evigheter. Ända sedan Popaganda huserade vid universitetet och jag och Lisa bodde i en varsin skokartong uppe på Lappkärrsberget, en kullerbyttas avstånd från festivalen.

Till denna festliga fredag kom min kära, fräknige vän Åberg. Ända från Göteborg. Lyckan! Vi har inte setts på evigheter.

Lisa var vass i turkos ögonskugga, knallrosa läppar, jeansshorts, strasshalsband och brandbilsröda page.

Själv såg jag ut så här.

Vi hängde på Lisas balkong, drack drinkar och babblade för att därefter åka till festivalområdet. Jag hämtade ut mitt festivalarmband och så sprang vi in i …

Vapnet! Hon visade stolt upp en mycket litet, men naggande gott vin som hon skulle avnjuta tillsammans med en vän i parken.

Vinkade hej då till Vapnet och gick in på festivalområdet lagom till att Noah and the Whale började spela. Jag gluttade fram mellan långa människor och försökte få mig en glimt.

Mörkret föll och ett vackert, upplyst träd tornade upp sig.

Till bröstvibrerande bas traskade jag runt på festivalområdet,  åt mängder av churrus,  träffade svunna vänner och skrattade tills hårlooparna darrade.

Tittade på medan festivalpeppare gungade i gungan vid den glittrande Monki-bussen.

Och vänner som försvann in i glitterhavet.

Andra vänner som stod inne på ölområdet och galajjade sig.

Och där i mitten av allt var ju jag också ja.

Vid 10-snåret började The XX spela.

Det bästa med festival, förutom att se banden så klart (och om jag får välja, de där förfesterna som aldrig tar slut) är att stå en stor klunga kompisar i publikhavet. Och det fick jag göra nu. John och Jens på vänster sida, Mick, Emelie och Erik på höger, Lisa och Per framför, Lollo, Åberg och Hasse snett bakom.

När XX hade spelat klart vallfärdades alla ut från festvalområdet för att hinna först till de knökfulla klubbarna. Men inte jag. Jag skulle upp och jobba tidigt dagen där på, så jag cyklade hem …

I sällskap med det här arrangemanget.

Ytterligare en bild från Guldknappen kommer lastad. Jag och härliga Sania Claus Demina på Damernas Värld. 

Bilden är lånad av Sania.