En finfin söndag, när blommorna på träden virvlade runt i luften, traskade jag i väg mot barnkalas. Min kompis Isolde fyllde nämligen hela 3 år! Den dagen hon kom till världen minns jag som i går. Du vet, en sådan där dag man kommer att minnas för all framtid.

Jag satt på Långholmen, firade årets första picknick och alla kompisar hade telefonkedja varendaste timme.  När det lilla underverket kom till världen så stannade den ett litet tag, sedan överöstes hon med presenter. Det var som att det fanns ett uppdämt presentbehov som behövdes stillas.  Min vän Fatima var nämligen den första nära vännen som blev preggo (och hennes T så klart), så det var liksom lite speciellt på något vis. Något som ingen av oss hade varit med om, varken hon, han, hen, jag eller någon annan.

Jag hade paket med mig så klart, innehållandes en målarbok som jag gjort själv.

Halvvägs bytte jag till finskorna. En vill ju vara fin när en ska på kalas.

Kakbord in the making.

Födelsedagsbarnet! Hurra!
Här väntar hon blygt på tårtan och alla vuxna står och hejar på.

Isolde blåste ut ljusen snabbare än snabbt, så jag hann inte fånga det på bild. Något jag däremot hann fånga var min glass med maräng och massor av strössel.

Hängde med det här söttrollet, Chaplin.

Och lilla gullo-Juni.

Det var en hel hög med vänner där, Frida till exempel. Och hon var också den enda jag lyckades fånga på bild. Ibland är det ju så där, att man vill vara där och då. Inte sitta bakom en kamera i tre timmar, och detta var just en sådan dag. När huden var tunn och en bara vill hänga med bra:iga vänner. Ställa kameran en bit ifrån och bara vara. Så jag gjorde just det.

En fiskedamm fångade jag på bild i alla fall, och 75% av världens bästa familj. Fatima stod bakom fiskedammsskynket.

Sent på eftermiddagen gick jag och John hem genom regnet. Det var första riktiga sommarregnet minsann. Och det är ju något alldeles speciellt.

Bedford-diamanterna!
Förra helgen var jag på svenhippa eller inför-kärleks-baluns-pepp för en av mina allra bästaste vänner, Mick. Eftersom han älskar Jönssonligan, så var det ju ganska så givet att svenhippan blev en kupp. Han blev upplockad med en flyktbil förklädd till en polisbild (“det är ju ingen som snor en polisbil”) av Dynamit-Harry och Doris i arla morgonstund. I handen fick han en Vanheden-uniform, en rasp, baguette och ett kort där det stod följande:

“Släng på dig borsalino! Ståplats i Nybroviken hägrar om du inte snabbt som attan kilar på dig denna uniform tillsammans ett par italiensk dojor och dina rutiga byxor. Sitter som stulen vettu. Du har fem minuter att röja dina spår i Doris lägenhet innan Wall Enberg kommer. En polisbil står och bränner nedanför din port. Bästa flyktbilen, Vanheden, det är ju trots allt ingen som snor en polisbil.”

Här har vi dem, brosan och Ödlan. Eller Sickan och Vanheden. Men framför allt bröderna Björn och Mick.

Vanhenden fick i uppdrag att frita Sickan (eller ska jag säga tio stycken Sickan från Långholmens fängelse) och sedan for alla till “de övre regionerna”, alltså Dynamit-Harrys tjuvkula (vår vind).
Här har ni mig i Sickan-style. Smuttande sprattelvatten. Så klart.

Eld i berget! Här sitter vi och smider planer och käkar korv med bröd, inslagna i folie (som i IKEA-kuppen).

Vanheden.

Jens-Sickan har en plan. Allt är tajmat och klart – in i minsta detalj.

Björn-Sickan.

Blå ängeln här. Falken har landat. Operationen kan börja.
Alla Sickan redo. För bastubad.

Efter bastubad så mötte vi upp ännu en Sickan, nämligen Lisa, vid Wall Enbergs högkvarter.

Jens, Mallan och Lisa.

Jag och Bedford-diamanterna.

John.
Tillsammans siktade vi in oss på kinesrestaurangen som låg på bottenvåningen i Wall Enbergs imperium. Käkade lite mat, drack mer sprattelvatten och sedan fick vi även tag i den topphemliga elektroniska utrustningen.

Med en attacheväska med den topphemliga, elektroniska utrustningen i gick vi till Ugglan. där fanns nämligen ett kassaskåp av märket Frans Jäger som behövdes tömmas.

Inne på Ugglan avledde Vanheden barpersonlaen med hjälp av ett trick (“ingenting här, ingenting där, barapbaaaarmpbarapbaramp”), medan Sickan kunde tjuvs till sig ännu en väska. Men den visade sig vara full av – korkar! Men under korkarna låg guldtackor (punchrullar inslagna i guldfolie).

Vi firade två lyckade kupper med öl.

Dynamit-Harry.

Satsade givetvis alla pengar på spel. Här spelar jag och Mallan fussball.

Extremt koncentrerade.

Natten föll över söder och vi traskade hem med elektronisk utrustning, korkar och halvätna guldtackor. En så sjukt fin och rolig kväll kan jag lova.

Ett restaurang-besök avslutas med champagne, en duggande januari-lördag övergår i waves i håret och hemmasittarben sprätter ut i en Charleston.
Det är lördag och jag kutar hem från Vintagefabriken, tar trapporna i två steg åt gången och pustar ut i min hall. Ålar på mig en klänning, gör waves i håret med en plattång och förbereder snittar tillsammans med ett gäng välklädda, skrålande godingar.
Kvart i sju går vi ner två våningar. Låster upp dörren till våra kära vänner Lollo och Hasses lägenhet och smyger in med överfyllda snitt-silverfat, prasslande halsband och stora plymer som sveper sig genom dörrkarmar.

När alla är inne, låser vi dörren efter oss och kryper ihop på vardagsrumsgolvet. Väntar. Och väntar.
Per håller utkik genom sovrumsfönstret ner på gatan och snart hörs ett viskande “nu kommer de”. Knäpptyst.

Vi hör hur de kommer in i trappuppgången, låser upp dörren, samtidigt som Louise frågar sig över den starka doften av damparfym. Vi kväver våra skratt, hoppar ut i hallen och sjunger “Ja, må hon leva”. Har man fyllt 30 bara så där, ja, då ska man banne mig ha en överraskningfest. Och vad är väl en bättre överraskning än ett speak easy-galej.

Lisa leder Louise in i sovrummet, där hon tilldelas en kvällens outfit, en kornblå långklänning, endast värdig ett födelsedagsbarn. Under tiden riggar jag upp ett photobooth i hallen, smattrar av bilder på fjädrar, paljetter och allsköns glimrande ting.

Inne i vardagsrummet börjar pokerkorten att vina. 

Med röda läppar, waves i håret och sprakande broscher gör Lollo sin entré.

Och dansar ut i en Charleston tillsammans med Fatima. Dessa två alltså. Som len och långhalm när det vankas fest.

Moi! Vi dricker öl ur papperspåsar – som sig bör – och vin ur kaffekoppar.

Champagnen flödar.

Liksom dekadensen.

Vid midnatt är det dags för frågesport … om sådant som Lollo har speak easy:at under åren.

Jonna och Erik i hallen.

Festen övergår i … nja, not så speak easy. Vardagsrummet blir dansgolv, Lollos trearmad lampa en mikrofon och alla flapperbönor och jazzpjattar förvandlas till ett aldrig tidigare skådat danshärj. Lisa headbangar till nackspärrsnivå, Nina sjunger i en champagneflaska, Per använder tomtebloss som 1930-talets svar på glowsticks och som vi dansar. Jag går hem klockan 04:00 och då skrålar Lollo två saker i mitt öra. 1. att vi ses på fabriken senare (ej sant). 2. Att det var den roligaste fest hon varit med om (förhoppningsvis sant).

12 dagar har gått sedan nyårsafton. Tusen projekt, lika många jobb och en rivstart kom i vägen för bloggandet. Men nu ska jag visa några bilder från en alldeles förträfflig nyårsafton. Dagen började så här: New years eve: party preparations

När eftermiddagen kom bytte jag vardagskofta mot feststass. Ett stycke nyårsklänning i blå sammet närmare bestämt. Jag hittade klänningen på Emmaus på Södermalm, ålade på mig den och var tvungen att slå till. Kostade bara 300 kronor. Jag som alltid bär tyllfluff eller galaklänning bestämde mig för att klä mig lite diskret denna nyårsafton (som jag trodde skulle bli en lugn historia). Är du nyfiken på hur klänningen ser ut på månne?

Till klänningen bär jag denna afton mitt flitigt använda Topshop-halsband. Fint ska det ju vara när det vankas nyårsfest.

Piffar till lunch och middagsbordet. Vi bestämmer oss nämligen för att köra en all day and night:er. Långlunch som övergår i häng, som övergår i middag som övergår i fest.

Sockan sitter i fåtöljen och lyssnar medan Fatima och Linda pratar.

Linda och lille Chappe.

Vi känner oss mäkta kontinentala när lunchen serveras klockan fyra. Vegetarisk bouillabaisse, som liksom inte går att sluta äta.

John.

Vi skålar i champagne och pratar tills öronen blir ömma. Sjunger snapsvisor gör vi också.

Vid 12-slaget springer vi ut till Svandammsparken. Det är full fest ute på gatan. En man spelar trumpet, ett gäng står och dansar med tomtebloss, några andra skrålar sånger och ett par ungdomar hånglar i hundraåttio. Som att natten ska förvandlas till vardag vilken sekund som helst.

Himlen färgas i konfetti och jag önskar att min mamma kunde se spektaklet – hon som älskar fyrverkerier.

Det är vackert. Och jag är rädd. Klockan står 00.00 och det blir 2014. Vi jublar i kör med resten av Kransen, kramas hårt, skålar i klirrande skumpaflaskor och önskar att det här året ska bli finemang.

Efteråt är gatan slöjan krutrök. Vi lämnar brottsplatsen och beger oss upp till festen igen. En lugn historia …

Ja, tills denna böna dyker upp. Vid ett-snåret knackar ett annat middagsgäng på ytterdörren och helt plötsligt når nyårsfesten en ny nivå. Det blandas bloody marys, jag skrattar så mycket att jag tror att käken ska gå ur led och jag ramlar i säng först vid 05.00.