Drinken fick jag i handen så fort jag kom innanför dörren hemma hos Lisa. Jag hade jobbat hela dagen, plus anordnat en möhippa på Vintagefabriken tillsammans med Lollo, så jag sjönk ner med en stor duns i stolen på balkongen. Slut.
Ett djupt andetag, en svepning över den varma pannan och sedan en sipp av sensommar genom sugröret. This is the Popaganda pre-party.

Mitt emot mig satt en Håkan Hellström-peppad Fatima och Helena som precis kommit hem från Australien och Amerikatt.

Lisa var fullt upptagen med att gosa den gullisen. Mina vänner Mick och Emelies lilla labradorvalp, Sickan (jag kom på namnet, så jag är numera Sickans gudmor).

Sickan alltså. Fick våra hjärtan att smälta.

Prickigt till Popa.

Och fyra nyanser av rosa. Jag fullkomligt hatade denna färgen tills för några år sedan. Alltså verkligen hatade. Tyckte den var sliskig och mjäkig. Men så en dag så insåg jag att   den nog var lite skön för ögat ändå. Och då ballade jag ur. Rosa från topp till tå blev jag.

Sickan.

Lisa och Erik G.

Fatima, jag och Åberg. Känns instinktivt som man vill stämpla ett vänskaps-emblem i pannorna på oss, med något fräs-sliskigt som “Friends 4-ever since 2000”.
Tänk,  i tretton år har vi snubblat runt med varandra, gjort så många dumheter, skrattat tårar och dansat gatorna fram. Ofta med något revoltartat i blicken. Som att den här dagen/natten/sekunden/festen skulle vara ett kortfattat referat av våra liv. Och vi ville fånga den illa kvickt, annars skulle livet vara tomt. Förbi. Över.
Vi är inga måttfulla människor direkt, det konstaterade vi där hemma hos Lisa.

Tiden rann i väg och snart skulle klockan slå Håkan. Jag och John cyklade från Lisa till festivalområdet. När vi började närma oss såg vi sjömansmössor och sailortröjor flocka sig och ramla dåliga gatan fram.

Popaganda.

Redan en halvtimme innan Håkan skulle börja spela såg det ut så här framför scenen. Knökat. Och förväntningarna vibrerade mellan sailorhattarna.

Håkan kom ut på scen och vi jublade och klappade händer.

Den här mannen alltså. Så underbara mellansnack. Magiska texter. Och så många känslor som bubblar upp i välformulerade rader om kärlek.

Jag såg ljuset.

I slutet av konserten sprutade det ut konfetti över publiken.

Så vackert.  När tonerna klingade ut skickade jag ett sms till Åberg (som jag hade tappat bort på vägen in) med texten “ta mig till Göteborg”, sedan slöt vi upp, traskade till Debaser Strand och dansade tills natten blev svart.

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!