Förra lördagen var det Guldknappen! Innan själva galan mötte jag upp med några ex-kollegor från Damernas Värld för en drink. Det var så galet roligt att träffa alla.
Sanna, som jobbade som modeassistent på DV, och Carin som vikarierade som skönhetsredaktör fram till i somras.

Och Anna. Fina Anna var Guldknappen-general förr, slet så att svetten rann och hade så bra idéer. Hon är så bra den där Anna.

Ex-DV:are är ju jag med. Tänk, snart är det nästan ett år sedan som jag slutade. Helt galet.

Carol var också med på vår pre-drink. Hon var så smashing dagen till ära att jag kallade henne Queen C.
Carol var Martina Bonniers närmaste kvinna back in the days.

Här är vi.

Lite senare kom dessa tu, som gjorde sin praktik på DV förra hösten och nu är flitigt återkommande – och skickliga – skribenter.

Efter drinken begav vi oss mot galan tillsammans med resten av gästerna.

Bästa Carin.

När vi kom in var det fullsmockat med människor som minglade med varandra. I mitten av mingellokalen stod ett stort “DV”.

Jag höll på att sätta skumpan i halsen när jag fick syn på den här leopardklädda puman. Min gamla chef från Damernas Värld, Rebecka Edgren Aldén. Numera bossar hon över Family Living och Mama. Hon är så himlans inspirerande. Och snäll.
När jag, Linda och Louise jobbade med boken Vintageparty så hjälpte hon oss att läsa genom synopsis och kom med mängder av goda tips.

Efter lite mingel så var det dags för galan. Min ex-boss Martina Bonnier kom in på scen i underklänning. Därefter fick hon på sig en röd klänning skapad av Pär Engsheden.

Efter galan tappade jag hakan än gång till. Fick syn på Cecilia som jobbar som formgivare på Damernas Värld – i paljettcatsuit! Så flott!

Därefter sprang jag in i härliga Sania Claus Demina. Alltså ni hör ju. Reunion i Guldknapps-förpackning.

Här kommer fortsättningen av Garden partyt.
Trädgården låg så stilla i tung dimma. Som efter en blodig strid. För strid hade det banne mig varit. Jag mot regnskuren. 1-0.
Potatisblasten hängde av vattentygnden efter regnskuren, stuprören plinkade sin plåtsång och daggliknande droppar trillade ner på fötterna.
Regnet var över och gästerna slog sig ner till bords i trädgården.  Det bjöds på vin, örtbröd och olika matpajer som Linda, Lollo, Frida och Lisa hade hjälp mig att laga. Kantarellpajer, kyklingpajer, chevrépajer och västerbottenostpajer och gud vet vad.

Volang-Linda och min vän Sara. Det var ett kärt återseende att få träffa Sara. Vi ses inte så mycket nuförtiden, men oj vad vi har gjort upptåg tillsammans. Något som är speciellt med just oss är att vi är hejare på att skriva låtar tillsammans. Högst oseriösa låtar ska tilläggas.

Här satt vi sedan, under den regnlättade himlen, och skrålade och skrattade.

Tal hölls och jag fick till och med en sång! En alldeles egen sång. Tyvärr blev jag alldeles för paff för att föreviga detta på något vis, men det var magiskt. Det var Frida, Lisa, Lollo, Linda och Fatima som framförde mästerverket.
John höll också tal och sa att han ville leva med mig i resten av sitt liv. Känns ju liksom ändå bra får man ju säga.

Solen kikade fram i dimman när det vankade solnedgång. Det var så vackert. Tänk va, jag som hade gjort mig redo för mitt livs första festkatastrof och så blev det så här istället. Och det var dessutom bara början …

Lisa vid bordet i sin fina hatt.

Under tivolibelysning.

Min kusins man, Toby, ropade efter sina barn “stay away from the lady with tha matches” och himlen färgades i regnbågens alla färger sekunderna efteråt. Mamma hade skjutit några fler bomber och använde visst saftmajan som underlag.
Carin fann den där på brottsplatsen. Fullkomligt demolerad.

Saftmajan fick stå i skämselhörnet, medan musiken höjdes, Fatima och Lollo började lufttrumma till “Mmmbop” och dansgolvet puttrade i gång med en rasande fart. Vi dansade som om det var den sista dagen i våra liv. Skrek, vrålade och hoppade så att svettpärlorna blev halsband.
Jag hade träningsvärk i två dagar efteråt.

Vid 2-snåret öppnade frisersalongen “Snagg it” på verandan. Tre män skulle vakna upp dagen därpå med helt nya frisyrer.

Vid klockan 06.00 är dansgolvet fortfarande i gång. Vi går “spider pig” med Mick i taket och dansar macarena. Lollo hämtar luft på verandan, medan jag bestämmer mig för att gå till sängs. Helt slut.

Detta är det sista jag ser innan jag går och lägger mig. Fatima och Lollo sjunger Whitney Houston på verandan. Episkt. Magiskt. En riktigt hejdundrandes brakfest.

För en vecka sedan, närmare bestämt den 3 augusti, firade jag 30,5 år med dunder och brak. I ordens rätta mening.
För en gång skull ville jag ha ett simpel fest utan något speciellt tema. En sommarfest helt enkelt.
Jag bjöd in till ett garden party i mitt barndomsghems-trädgård i Värmland. En hel hop vänner tackade ja och till råga på allt skulle det bli 29 grader och sol … ett tag i alla fall. Nja. Riktigt så blev det inte. Dagen innan berättade nämligen SMHI att det vankades regn och åska istället. Klass 1-varning och hela fadderuttan. Jag som hade sett framför mig långbord under skymningshimlen började svettas om min bleka panna …

Dagen innan hade Lollo plockat hallon i trädgården och  vi hade sett en magisk solnedgång. Det var precis så där jag hade tänkt att den 3 augusti skulle se ut.

Långbord blev det, men under ett stort tält som jag fick låna av några fina grannar i bygden (tack Pyttan och Peter!). Kulörta lyktor, trädgårdsmöbler, udda porslin och stallyktor dukades fram i trädgården i väntan på regnet. Det blev mörkare och mörkare …

En timme innan festen skulle börja fullkomligt öste regnet ner. Det mullrande och blåste. Jag fick peppande sms av min vän Fatima som hade fixat barnvakt redan i januari “inget regn kan stoppa oss!”. Det är få saker som kan nedslå mig, men jag måste erkänna att de där mörka molnen gjorde mig lite orolig. Jag började googla åsknedslag och tält, samtidigt som jag bytte om.

När jag kom ut på verandan, ombytt och klar, möttes jag av ett gäng vänner och … fint väder. Magiskt!

Min vän Mick. Tydligt med fixat-fint-väder-minen.

Klockan slog 18 och gästerna anlände i en strid ström in i den nydoppade trädgården. Det luktade sommarregn, det drippades och droppades från bad och tak och vi skålade i bubblande champagne.

Lisa i blommig 1940-talsklänning och en hatt som hon fått av min mamma.

Hasse, David, Fredrik och Carin.

I fuktigt hår och min tyllklänning från FN.92.

Marie och Hasse. Så strålande med den fina gravidmagen.

Och så jag förstås.

Per, Hasse och Lollo.

De två personer som kanske känner mig bäst, min parner in love, John, och min storasyster Ellen hade gjort en tipspromenad. Om mig. 20 frågor om mina hemligheter. De frågade om det var okej, och jag – mitt uppe i regnoron – viftade och sa “kör, bara kör”.

Tommie, Chrille och David chockades svårt.

Gästerna irrade omkring i trädgården som virriga höns.

Medan jag försökte undvika att avslöja några svar.

Gästerna lämnade sina svar till min syster, de rättades och sedan skulle vinnarna utses. Jag kan avslöja att den pirriga kvinnan bakom mig i bild, Fatima, var med i det vinnande laget tillsammans med Frida. De hade 19 rätt av 20 (och på den 20:e frågan hade de ett rättare svar än facit).  Men så har jag ju känt dem i hur många år som helst också.

Vinnarlaget fick applåder och en mycket otippad – och för mig okänd – vinst: Middag med mig där jag lovar att berätta ytterligare hemligheter. Hrm. Fatima och Frida var mycket nöjda.

Därefter höll jag ett litet tal, tackade all gäster som kommit till min blixrande, dundrande fest och precis när jag skulle be alla att sätta sig till bords …

… blev jag avbruten. Av en bomb. Min mamma älskar fyrverkerier och tar varje tillfälle i akt att smälla av en riktig kalasare. Det kan till exempel vara när någon sover för länge (=bomb), när någon fyller år (= bomb) eller när man minst anar det (=bomb).

To be continued. 

Jojo minsann! Om en vecka smäller det! Då slår jag på den stora trumman och bjuder in mina vänner på ett Garden Party. Jag funderade på om jag skulle ha cirkus- eller tivolitema, men så traskade jag runt i trädgården hemma i Värmland och insåg att det var ju precis här jag ville vara. I trädgården. Så jag skissade ihop en inbjudan som såg ut så här.

Gotland, Värmland, en ö utanför Valdermarsvik och vattensprids-springande i ett föräldarhem utanför Stockholm i all ära. Men denna midsommar var det dags att testa något som jag aldrig prövat förut. Inte fly stan, inte plocka blommor på en äng, inte dansa knätofsdans runt en stång. Nope.
Fira urban midsommar.
I stan.
Jag och John bjöd in några vänner till midsommarfirande i Midsommarkransen. Närmare bestämt på vår innergård. Trots stans brummande pulserade en bit midsommar på en innergård – mitt bland alla husen. Sillen flödade och kransarna likaså.
Vad än Dagens Nyheter skrev dagen till ära, så fanns de midsommarkransar i Kransen.

Beviset. Själv hade jag nämligen bundit en krans av klöver. Dessa livskraftiga blommor hittade jag ett stenkast från E4:an. Det tog ett tag att hitta vilda blommor (det finns liksom inte så många grönområden med vildvuxna blommor här i Stockholm), men till slut stod de där, mitt i asfalten. Virket till min urbana midsommarkrans. Säkert damaged av alla avgaser, men ändock en krans.

Jag och John dukade upp ett långbord på innergården, under träden. Rotade fram gamla linnedukar, porslin, kristallglas, stallyktor och gröna flaskor.

Emelie anlände med blommor hon hittat på vägen och började tillverka kransar. Inga vanliga bond-lantis-blommor kanske, men vad gör man inte när staden krymper och grönområdena blir färre: tager vad man haver.

John.

Volang-Linda.

När jag och John bjöd in till vår urbana midsommar trodde vi att halva vänskapskretsen hade lantis-planer (som så många har när det vankas midsommar) och det kanske skulle komma fyra personer. Men över tjugo vänner kom för att fira på vår innergård.
Här ser ni några av dem. Här dricker vi rosévin och väntar på lunch.

Carro var en av dem som kom. Henne känner från Värmland. En av de där vännerna som jag har hängt med i femton år och som jag hoppas får ha i mitt liv … livet ut.
Carro och jag lärde känna varandra i ettan på gymnasiet. Vi fann varandra på direkten (jag är ett stort fan av Carros hjärna) och har hittat på en massa tok genom åren. Nu har hon dessutom flyttat till Stockholm. Lyckan!

Lilla Isolde kom också med sin familj. Här leker hon med klossar med sin favorit, Linda.

E4:an-kransen. Lite trött, men vem skulle inte vara det efter att ha växt upp i ett avgasmoln.

Sedan – långt senare än vi tänkt – dukades lunchen fram. Knytis när det är som bäst. På bordet stos senapssill, vegetarisk sill, västerbottenostpaj, lax, bröd, gräslös och färskpotatis.

Tusen ostar och ett par baguetter.

Ta-för-sig-bordet.

Med mat på tallrikarna åt vi midsommarlunch, battlande snapsvisor, skrålade och babblade.  Och det var bara början … på en mycket lång midsommarafton.
Men mer om det i morgon!

Skepp å hoj, midsommar-skoj!