I torsdags hade jag bestämt träff med min vän Nina. Vi skulle gå ut och ta en AW. Fira att hon fyllt trettio och kramas lite innan vi skiljdes åt för semester och sommar.
Trodde hon.
Vi möttes upp under Trädgården under bron, insåg att det var stängt, och traskade istället vidare till Tai boat där jag bjöd Nina på en drink.
Medan vi satt där, med palm-speglingar i solglasögonen, höll ett annat gäng på att förbereda en hemlig överrasknings-picknick några meter därifrån.
På en given signal från Frida – som var med i picknick-gänget – föreslog jag att vi skulle gå och käka middag på Nyfiken Gul. Nina hade visserligen redan ätit, men tyckte att det var en bra idé.
Vi gick in på Nyfiken Gul, jag tittade mig omkring diskret och försökte lokalisera picknicken som skulle befinna sig ett stenkast därifrån. Precis när servitören på Nyfiken Gul hade bemödat sig att fixa platser till mig och Nina – trots att det var fullt – sa jag “nä, Nina, vi måste gå härifrån”. Nina tittade på mig med stora ögon, men följde ändå efter mig när jag jäktade ut genom grinden. Med servitörens “Men” jagandes i nacken.
Upp för en kulle och ner igen. Och där …
… Satt de i gröngräset. Sofia, Lina, Frida och Carro (och senare även Fatima). Vi hade lyckats överlista Supersnoken. Min vän Nina vet nämligen allt. Jag är helt övertygad om att hon kan koden till mitt VISA-kort, vet vad jag har för midjemått och kan luska ut var jag gömmer mina gamla dagböcker.
Hon är en supersnok helt enkelt. Inte att hon är en luskande snokare, utan hon liksom bara vet allt. En sådan där person som tar in och registrerar det mesta, i sann spion-style. Hon hade troligtvis varit CIA-agent om hon inte valt en annan bana.
Då kan ni ju förstå att det kändes som ett omöjligt uppdrag att lura henne och ge henne en födelsedagspicknick. Men vi gjorde det.
När vi kom över kullen blåste det omkring en massa frön i luften och ballongerna dansade över gräset. Lina sprang efter och försökte fånga dem.
Nina fick slå sig ner på picknickfilten, serverades skumpa och picknick-gott.
Skål!
Nina. Här röker hon en ballong. Jag och Nina har känt varandra sedan vi var 17 år. Nina var den där coola tjejen som hade skåp över mig när jag gick i ettan på Tingvallagymnasiet i Karlstad. Jag var fullkomligt livrädd för henne. Stressade ut böckerna ur skåpet, tappade och var klumpig. Så i tvåan på gymnasiet hamnade vi i samma klass. Jourrnalistlinjen. Sedan den dagen har vi gjort ungefär en miljon dumheter, dansat dåliga gator fram, skrattat tills tungan blivit torr, bott i hop i två omgångar och gråtit ögonen ur oss. Vi har varit ett radarpar.
Den senaste tiden har vi inte umgåtts så mycket, men nu har vi funnit tillbaka till varandra. Det känns så hjärtevärmande bra så ni anar inte.
Fatima slöt upp och hade med sig en champagne som hon fått i julklapp. “Morsan på stan” utbrast hon och korkade upp! Hon gick ju sitt andra barn i början på januari, så denna champagne hade sparats till ett speciellt tillfälle. Det var nu.
Till tonerna av musiken på Nyfiken Gul sörplade vi champagne och åt brie. Därefter lämnade vi över ett paket.
I paketet fanns ett par röda heart-sandaler från Swedish Hasbeens. För är det något Nina tycker om så är det Swedish Hasbeens.
Lina.
Tadaaa! Nina sa att hon aldrig skulle ta dem av sig.
Bredvid oss i gröngräset satt ett gammalt par på en parkbänk. De tisslade och tasslade och var så himla söta.
Vid midnatt vinkade vi hej då till varandra, klappade oss på axeln för att vi lurat supersnoken och så cyklade jag hem längs med Årstaviken.
Det var fullmåne och ljust. Precis så som det bara kan vara dagen före midsommar.
Loading Likes...