Ingen sommar utan Trädgården under bron. Det är en gyllene regel som inte får brytas. Det är liksom där och då man inser att det faktiskt är sommar. Där under alla de trafikerade broarna, ackompanjerad av sommarsorl och en sol som nästan aldrig går ner.
Förra helgen var det dags för årets (sena) premiär.

Min vän Nina var med. Det är också ett måste.

Cirkusdräkt och skinnjacka dagen till ära.

Färgglada lampor under betongen.

Jag satt högst upp på läktaren, där man förr kunde spela Nintendo. Det är min favoritspot tror jag. Om jag inte står på dansgolvet vill säga …

Min man John. Eller sommar-John som jag kallar honom numera.

Det var som vanligt knökat på Trädgården.

Den traditionella burgaren avnjöts i kvällssolen. Check!

Min utsikt från läktarenn. Trädgårdens egna lilla upp-i-luften-hus.

John fångade en magisk bild på mig. Jag har ingen aning om vad jag håller på med. Troligen ett franskt kroppspråk som tolkas.

Sedan försvann solen. Jag och mina vänner dansade mejl-dansen (en ny dans som mina vänner Nina och Mick koreograferade i stundens hetta) och sedan cyklade jag hem i sommarnatten.

I torsdags slängde jag på mig fjädern, en lång svart klänning och satte en brosch i mitt Retroella-fixade hår (tack bästa Sarah!). Sedan tog jag min käre smoking-klädda man John under armen och for till Bio Rigoletto. Det var nämligen dags för något jag har väntat på i evigheter – premiären av av filmen “The Great Gatsby”.

Utanför Rigoletto stod den här skönheten.

Jag och John mötte upp Carin som jag jobbade med på Damernas Värld förut. Hon är en av mina favoriter därifrån.

Inne i foajén bjöds det på champagne och snittar. Det var hemskt flott.

I vimlet såg jag en stor pälsboa svassa förbi, och det var ju min före detta chef, Martina Bonnier, från Damernas Värld. Alltid lika elegant.

Efter att ha beundrat alla vackra gäster (jag kan ha stått med hakan nere vid knävecken, för alla var verkligen kittade i vackraste 1920-talsstil), så satte vi oss till rätta inne i biosalongen. Filmen har ju fått lite blandade recensioner  men jag var hänförd. Av estetiken och Leonardo Dicaprio. Den här versionen var en härlig, knallig kontrast till den svala 70-tals-Gatsbyn med Robert Redford och (öronbedövande) Mia Farrow.

Efter filmen slussades alla gäster med buss från Rigoletto till Grand Hotell. Det var lite som att åka på sightseeing. Förbi NK …

Och Operan och därefter Grand Hotel.

Det var ganska tydligt var entrén var om man säger så …

Grand hotells Vinterträdgård var omgjord till pompös och omåttligt elegant Gatsby-fest.

Det bjöds på buffé, champagne, snittar och …

Mängder av desserter.

Träffade den här damen i vimlet, i söt 20-talsstråhatt.

Min dejt för kvällen. Världens bästa människa.

Alldeles Gatsby-stinna svepte jag pälsboan runt axlarna och slängde min in i en taxi vid midnatt.

Swischade hem i den ljusa stan, hem till Kransen.

För några dagar sedan fyllde min lilla kompis Isolde två år. Tänka sig va? Ni som har följt bloggen länge minns säkert när hon låg i min kära vän Fatimas mage, när jag och några kompisar anordnade en babyshower i “Äntligen hemma”-modell (vi stormade in, målade spjälsäng, satte upp vimplar i taket och gjorde tavlor av tapeter)  och när hon till slut kom till världen. Lilla Isolde.
Och för några dagar sedan fyllde hon två år. Det firades med ett litet kalas i parken. Alla tanter och farbröder var där för att fira sin allra minsta kompis.

Fatima hade gjort mini-kladdkakor till kalaset. Flaggan i topp!

Här sitter Isolde i knät på sin far.

Öppnar noggrant alla paket.

Av ett gäng (däribland jag) fick hon en sailorklänning. Förstås. Hon har tidigare fått en sailorkostym av mig. Jag är så förutsägbar.

Fatima och minstingen Livia.

Sedan satt vi på picknick-filten, drack saft och åt kladdkaka. Vissa var tröttare än andra.

Volang-Linda visade hur en blåste såpbubblor och jag sprang runt som en yr höna efter en ballong-helikopter till tonerna av Isoldes skratt.