Nämen herregud, här har en basunerat ut att det ska komma bilder från Frankrike, men så sitter någon (inga kommentarer om vem) och dricker torr cider, äter små ostar och klappar sig gott på magen ISTÄLLET för att uppdaterade bloggen. Skam på torra land!
Fick semester-mood, så kattigt gött må ni tro.

En vecka chateau-liv med byhopping och kompisgäng har nu bytts mot lugna dagar i Paris.  I väntan på fler uppdateringar (jag ska damma av baguette-mjölet från fingrarna och börja leverera nu) så tycker jag att du ska lyssna på Betterbloggers-podden där jag är med. Jag flippar, sköna Linda råkar trampa på Majkens pip-leksak, jag håller på att pinka på mig och ja, vi får en hel del sagt också.
Lyssna!

En högst oplanerad morgonlördag tog jag på mig Göteborg-fyndet, kammade barret, smetade på eyeliner på ögonlocket och gav mig ut på stan.

Trots att Stockholm ligger uppdukat som ett smörgåsbord vareviga dag, så småsmaskar jag mest på ett litet hörn. Brukar ofta bli Södersmulor. Men i dag reste vi ända till Odenplan minsann. 

Slank in på Old touch, fingrade på alla spetsar, föll pladask för en smaragdgrön kappa och mötte denna ladys blick. 

Kikade även på det här örngottet som Jessica Silversaga tipsade mig om. Hur fint?

Jag vet inte hur det gick till,  men vi kom varken därifrån med örngott eller drömkappa. Eller jo, kappa blev det, men till Majken. En 40-talskappa som var så gullig att både jag och John nickade instämmande. Den fick det bli (bild kommer inom kort).

När vi undersökt Old touch varje skrymsle, hälsat på en urgullig bloggläsare och insett att en smaragdgrön 50-talskappa i siden kanske inte är optimal för lekparken lämnade vi Odenplan. Tog tunnelbanan till Söder, tog en fika med vår kompis Erik och traskade därefter …

… Lummig gator fram. 

Och sen hem.

Solen dränkte husen i ljus på bästa septembervis och lördagen började gå mot lörkväll. Vi slank in genom genom ytterdörren och lämnade kameran därhän.

Något av det bästa jag vet är att spendera föräldrarledighetsdagarna med upptäcktsfärd. Jag går milslånga promenader genom Stockholm. 

På gator vars ände jag glömt bort hur de ser ut. Just nu dammsuger jag Söders alla vrår och återupptäcker alla de där ställena som jag förälskade mig i när jag flyttade hit. 

Tittar på vyer som jag glömt bort. Uppdaterar bilderna i minnet, samtidigt som jag ger Majken sina allra första. 

Det är så sällan som jag bara strövar omkring – utan mål – nuförtiden. Förr i tiden var det så jag spenderade livet.  De senaste dagarna har jag gjort just det. Gått mil, funderat, tagit hundratals bilder och hunnit i kapp i hjärnan – allt i sällskap av Majken.

Så gjorde jag något som jag bara gör när jag är utomlands. Gick till en kyrkogård.
Katarina kyrka är lite speciell. Det var här jag och John möttes upp när vi skulle på vår allra första dejt.

Jag har nog inte varit här sedan dess tror jag. Det var snart tio år sedan.
John hade skickat en skiva på posten, avsändare anonym. På skivan fanns en film, med en snubbe vars ansikte jag inte såg (John) som visade upp skyltar med en rebus.
Med hjälp av mina studentkorridorspolare lyckades jag lösa rebusen och fick fram en tid och en plats. Katarina kyrka.
Så jag gick dit på utsatt tid. Höll på att pinka på mig av nervositet. Fan, alltså.
Och där stod han.
I stor stickad tröja och en halsduk som aldrig tycktes ta slut. Så bjöd han mig på middag på en vegetarisk restaurang. Sedan drack vi oss fulla på billig öl på Carmen och gungade i en enorm gunga i Björns trädgård vid Medborgarplatsen.
Lite så.

Men allt började trots allt här.
Tänk om jag hade vetat att jag tio år senare skulle gå runt här, föräldrarledig med hans barn. Det skulle vara sjukare än Påvens hatt i mina öron, det är ett som är säkert.

En dag under värmlandssemestern begav jag och lilla familjen oss ut på snirkliga vägar, förbi böljande ängar, små sjö, himmelskt söta torp och vägkanter som liksom hängde över de där vitmålade strecken. In på små grusvägar som serpentinade sig fram i värmlandsskogarna. 

Till slut nådde vi det här, och då förstod vi att vi var framme. Ja, alltså framme hos våra vänner Marie och Hasse som har ett torp inne i skogen ett stenkast från en sjö. Eller ja, här i Värmland heter det ju (för guds skull) inte torp, utan här är det törpet för alla penningar i portmonnän.

Och om inte bilden ovan avslöjar det, så är Marie ungefär den pyssligaste i kommun. 

Värmlands vackraste smilgropar mötte oss. Marie alltså.
Henne gillar jag. Skarpt. Hon är som ett lingonris i ett cocktailglas, och har en fått lite av’na, ja, då vill en bara ha mer. Marie lärde jag känna precis i slutet av gymnasiet, och sedan for jag med en jädra fart till Stockholm. Så vi har aldrig liksom riktigt bott i samma stad, tillsammans, men det känns ändå så. 

Det var samling vid pumpen i Värmland. En rad exil-värmlänningar gone Stockholm var på plats. Lina till exempel, här tillsammans med Maries lilla Björn. 

Det bjöds på grillat en masse och jag åt tills chili-bean osade ut genom öronen på mig. Herre min katt vad gott det var. 

Långbord vid törpet. John, Fatima, Tommie och Hasse. 

Efter maten gick vi på en liten promenad över kullar, förbi kohagar, tistlar och en snok. Jag som vanligtvis är darrande livrädd för ormar har tagit på mig storkavajen och tänkte sluta vara rädd. Och nog var jag lite kaxig minsann. Gick fram för att kolla på snoken, hälsade artigt och gick därifrån. Hej och hejdå. Växter eventuellt två centimeter.

Hängde lite med en fjäril också. 

Marie tycker att jag borde köpa ett torp i Värmland. Att promenaden gick förbi den här skylten var troligtvis ett medvetet drag i “köpa törp”-kampanjen.  Kämpade upp för en backe med en hög med barnvagnar. Vem behöver kettlebells liksom!?
Efter en heldag vid törpet vinkade vi adjö, tackade för en fantastisk dag, och så satte vi oss i mjölkbilen igen och åkte hem.

Snörvlig, dunkande huvudvärk och ont i hela kröppa.

Festar som vanligt in försommar-premiären med en rejäl däckning. Fint ska’re va! Kunde jag inte slicka på en härjad lyktstolpe, stoppat in lånepenna i näsan eller tallat på rabatterade varor på affär’n under maj – som var den regnigaste på 200 år? Få det överstökat? Nej då. Istället ligger jag nedjoxad i sängen samtidigt som ett kilo finfint picknickväder serveras på silverfat utanför sovrumsfönstret!? Vad ska man säga?
Kroppen har i alla fall humor, det får man ändå ge den …